Mår dåligt

Det här har varit en tuff start på veckan känner jag. På måndagar har jag min vilodag från träningen så jag var bara hemma och tog det lugnt, var ute med Smilla och kände mig allmänt dålig. Det är en ständig kamp att ta sig igenom dagarna när det känns sådär tungt och jobbigt i bröstet.
 
Igår skulle jag egentligen tränat men jag kände bara att det inte gick. Det fanns ingen som helst ork i kroppen och istället låg jag i sängen och bara grät och lät tankarna ta över mig. Det har gått så "bra" de senaste veckorna men nu kände jag verkligen att jag var på väg att ge upp igen. Låta allt skölja över mig och bara lägga mig ner för att dö. Jag såg hur rakbladen flög runt mitt huvud och jag ville bara ha blod, låta ångesten pysa ut genom skärsåren och falla tillbaka. Men samtidigt har jag kämpat så jävla mycket för att hålla mig ifrån det sen jag låg inne senast och jag vill innerst inne inte falla ner i den gropen igen. Det gör så ont, inte fysiskt men psykiskt. Att känna hur man misslyckas och skammen som kommer i och med det destruktiva beteendet är inte och leka med. Jag klarade mig den här gången också. Men det gör inte att tankarna försvinner. Inte alls. Jag skakar i händerna när jag skriver detta, jag vet inte varför, kanske för att det är så jobbigt att visa sig svag och att man inte har kommit längre. Men känslan av att inte vilja leva längre, att inte se någon mening med nånting, att inte kunna se ett slut på allt elände, det är bara för mycket att behöva hantera. Och när man ligger där i sängen, eller när jag är ute på promenad med Smilla så känns det så otroligt svårt att motivera mig själv till att över huvudtaget finnas till. 
 
Nu är den värsta svackan över. Det är onsdag och idag har jag varit på gymmet och även njutit av mina promenader med Smilla. Tankarna finns kvar men det är lite lättare idag och det är jag tacksam över. Jag har skrivit så många blogginlägg det senaste året som har handlat om min sjukdom och om hur jag mår men jag har fortfarande svårt att förklara hur det faktiskt känns. Jag tror att jag har kommit fram till att det inte går, det är något  man måste känna. Livet är otroligt tufft. Det känns orättvist att jag ska behöva gå runt och känna som jag gör, att vara så svart och tom på insidan dag ut och dag in. Jag undrar när det kommer lätta, om det ens kommer bli bra igen, om jag nånsin kommer kunna leva utan destruktiva känslor och tankar eller om mitt liv ständigt kommer vara en kamp på der här sättet. 
 
 



Kommentarer

Vill bara skriva några rader. Jag saknar ditt skrivande. Hoppas att du har det så bra det bara går.


Kom ihåg






Trackback