PCV läkarmöte

I fredags var jag på PCV och träffade en läkare, samma som jag träffade sist för ett par månader sen. Vi pratade om hur det var nu och hur det har gått sen senast, om sjukintyg, mediciner och justeringar, framtid och det som varit. Han sa, erkände, att dom har misslyckats med och hjälpa mig, och att jag under all denna tid borde ha skapat mig en ordentlig, trygg och kontinuerlig samtalskontakt. Att han förstod min frustration och känsla av att ingenting händer och går jävligt sakta. Det kändes faktiskt rätt skönt att få höra det. Att allt det man själv har gått runt och känt, som att man står i kvicksand och bara sjunker medans psykvården står och tittar på faktiskt togs upp av den läkaren. Systemet är som det är, skit och pannkaka rent ut sagt. Bara för att jag har legat inne på psyk 3 gånger så stannar allting upp och det "börjas om" på nytt. När jag som allra mest har behövt det stödet av Eva så har jag istället fått ta två steg tillbaks och sätta igång igen. Att det ska fungera så och att resurserna inom psykiatrin är så dåliga drabbar mig som är sjuk, och fastän man inte kan göra nånting åt det så är det otroligt jobbigt att hamna i "kläm".
 
Läkaren bad om tålamod, trots allt jag har fått stå ut, väntetiden, så bad han mig om tålamod. Ännu mer tålamod. Han sa det flera gånger, samtidigt som han sa att han var orolig för mig och på något sätt ville ändra mitt tankesätt från att "ingenting händer och det aldrig blir bättre" till att "snart kommer vändningen", när de nya medicinjusteringarna har kickat igång, kontakten med Eva är kontinuerlig efter sommaren osv. Det är inte enkelt att tänka posivit när jag vet att jag ska träffa Eva en gång innan hennes semester och sen ska jag klara mig själv i princip hela sommaren. Då ber han mig om tålamod. Och vad ska jag svara på det? När han sitter och är orolig för mig, min ångest, mina mörka tankar osv, så ska jag på något sätt ge tillbaka ett säkert kort till honom "du behöver inte oroa dig" eller vadå? 
 
Jag ska inte vara alltför hård mot honom eller psykvården. Han var trevlig den här gången och jag märkte verkligen att han menade allvar med det han sa. Att han verkligen ville att jag skulle gå därifrån med lite mer positiva känslor. Vi justerade min antidepressiva medicin från 60 till 90 och på längre sikt kanske vi även ska öka till 120. Det tar drygt en månad innan det har kickat igång, och då är det dags att träffa Eva igen för ett samtal innan jag, citerat honom "förhoppningsvis kan få en bra sommar" och sen träffa Eva regelbundet och komma igång med terapi. Ja det är en plan, det finns en plan, men fan vad segt det är och frustrerande från min sida. 
 
Vi pratade en del om självmordstankar och han ville verkligen få mig att inse att det alltid finns något att leva för. Och ja det finns det väl såklart, min familj, vännerna, Smilla. Men med allt som pågår inom mig och all ångest som bor i mig så är det i vissa stunder så otroligt svårt att se det som för er är så självklart. Han pratade också om vårdjouren och psykakuten som alternativ om det blir för jobbigt för mig. Men allvarligt talat ska det mycket till innan jag ringer dom igen för varenda gång dom varit inkopplade har det slutat med inlägging och allting har stannat upp. Jag orkar inte med en till sån vända, att läggas in och tider avbokas hit och dit och man ska stå sist på listan igen. 
 
När det gällde medicinerna var han också inne på att byta ut min abilify helt och hållet mot en annan medicin mot hallucinationer. Men som han sa och jag också höll med honom om, var att han inte vågade göra en sådan förändring nu inför sommaren när personalstyrkan halveras på PCV och varken han eller Eva som känner mig och min historia kommer vara där om nånting händer med mig. Därför ökade vi bara på den antidepressiva och lämnade resten som det varit ett tag nu. Så det var det mötet det, jag var där en bra stund, över en timme, och när jag gick därifrån och sa "tack" svarade han "nej tacka inte än, gör det först när cymbaltan har kickat igång". 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback