Lägenheten är såld

Ibland känns det som att livet går extremt sakta, alltså nu menar jag riktig riktig slowmotion. Och sen kommer det stunder då det bara rusar i all världens fart och man knappt hinner med att varken tänka eller känna. Igår var en sådan dag. Igår fick vi samtal från mäklaren att vi hade en potentiell köpare och han lade 130 000 över utgångspriset innan visning och utan att ha sett lägenheten live. Efter mycket fundering och velande så lämnade vi ett motbud på 100 000 till och först tackade personen i fråga nej och vi siktade in oss på visningarna trots allt. En kort stund senare ringer köparen upp igen och hade ångrat sig och ville köpa lägenheten för 230 000 över utropspris. Allt gick skitfort och på en halvtimme var mäklaren och köparen i lägenheten och kollade runt och direkt efter det åkte vi till LFF's kontor och skrev alla papper. Oh. My. God. Plötsligt gick allting jättefort.
 
Det kändes så himla konstigt att släppa in en annan person här i lägenheten som gick runt och spanade in "sin nya lya". Min lägenhet, mitt hem. På LFF's kontor höll jag på att börja gråta, det slog mig att vi faktiskt säljer lägenheten nu, att vi ska separera, att vi inte längre ska vara två utan en och en. Som tur var kunde jag bita ihop och få alla papper påskrivna utan tunga tårar som smetade ut bläcket. 
 
Nu kommer vi förmodligen lämna ifrån oss lägenheten inom 14 dagar och sen är det över. På ett sätt skönt att få möjlighet att gå vidare och försöka skapa sig en ny vardag med nya rutiner. Och andra sidan känns det som värsta krigszonen i magen för separationsångesten är helt uppåt väggarna. Jag kommer sakna Mackan så ofantligt mycket, min medspelare i livet, eller ja, han som VAR min medspelare i livet. Så länge vi bor här båda två känns det inte lika mycket på riktigt, även om allting, precis allting har förändrats oss i mellan sen han gjorde slut så har det funnits något att hålla fast vid. Jag har inte behövt släppa taget helt och hållet. Men nu är det alltså dags snart, i helgen går flyttlasset och sen ska vi bara städa lägenheten ihop innan vi säger hejdå och fortsättningsvis kommer höras när det är något gällande Smilla. Kommer vi kramas hejdå? Kommer vi säga att "vi hörs"? Kommer det kännas okej eller helt åt helvete? Kommer magen hålla sig lugn eller blir det uppror? Jag skakar när jag skriver det här. Kanske tycker någon att jag är löjlig, till och med barnslig. Men isåfall förstår ni inte hur det känns att bli lämnad av sin kärlek, den stora kärleken. 
 
Nu när jag är mitt upp i det så kan jag ibland tänka att jag önskar att jag var den som ville göra slut och inte tvärtom som det är nu. Skulle det vara lättare? Att lämna och inte bli lämnad, eller gör det sak samma? Vissa stunder vill jag bara ruska om honom och skrika högt, fråga varför i hela friden han vill slänga bort 12 års kärlek och gå sin egen väg. Banka in i honom att det är mig han ska vara med. Sen tänker jag mer rationellt och inser att mycket har hänt som har förändrat spelplanen, ingen och inget kommer bli som förr, det är rubbat hur man än bär sig åt. Och visst kommer jag klara mig, jag kommer gå vidare i livet och förr eller senare må bättre. Inte känna mig så sviken och ensam längre. 
 
För det är nog det värsta, ensamheten. Så länge jag har något att göra så går det helt okej, men så fort jag får en stund över så knyter det sig i magen och känslorna kring ensamhet stryper mig. Då känns det precis hopplöst i hela mig och ångesten sprider sig som en löpeld genom kroppen. Visst kommer det försvinna? Visst kommer dagarna och månaderna som går göra det lite lättare? 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback