Chocken har lagt sig

Just nu sitter jag med världens huvudvärk och känner mig allmänt mosig i hela kroppen. Det ska bli skönt att lägga sig och sova ikväll... Idag har jag varit hos Eva på PCV igen och det gick bra. Vi pratade en del om de olika faser man går igenom vid ett sånt här uppbrott. Chocken har lagt sig, nu handlar det om att acceptera det som hänt och hur det blev såhär. Det är så skönt att höra henne prata, när hon berättar för mig att hon förstår precis hur jävla jobbigt det är men ändå har en plan för hur det ska bli bättre så känns det så himla skönt. Hon får allt så himla klart på något sätt. 
 
Sen Mackan gjorde slut har mina möten med henne handlat mycket om sorgen och chocken kring detta. Allt det andra, med ångest, röster och svarta hål har liksom hamnat lite i skymundan. Det här måste få ta plats nu och det är naturligt att det gör det. Vilket känns bra. Det jag går igenom nu känns så himla sjukt och tufft och att få gå till henne en gång i veckan och prata om det hjälper faktiskt. 
 
Vi pratade återigen om min behandling som väntar. Tyvärr, som Eva säger, är dom så få som jobbar med sånt och väntan är tyvärr lång ibland. Om jag kommer få gå DBT eller KBT är inte bestämt än. DBT riktar sig mot självmordsnära och destruktiva personer, och i mitt fall mitt självskadebeteende. KBT innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande och leder till psykiska problem. Vi får väl se hur det blir, men jag längtar efter att få komma igång. Är trött på att befinna mig i den här destruktiva och svarta hålan nu. 
 
Nästa vecka är vårt sista möte innan hon ska ha 5 veckors semester. Som det skrämmer mig, fy fan. Mår nästan illa bara jag tänker på det. Vi pratar mycket om att psykakuten måste vara ett alternativ när jag mår dåligt. Jag vill inte dit, hatar det stället och det vet hon. Samtidigt försöker hon få mig att förstå att må så som jag gör och skada mig så pass inte är bra det heller. Då måste jag lova att ringa till akuten och ta hjälp. Jag försöker lova.
 
Hon tittade som vanligt på mina sår och sa att fastän hon vill skälla på mig så tänker hon inte göra det utan hon vill hjälpa mig istället. Att skälla hjälper inte ett skvatt säger Eva och det har hon så rätt i. Sen jag var hos henne sist har jag skurit mig 2 gånger och hon berömde mig för det, säger att jag är duktig som lyckas hålla mig undan det när hon vet att jag vill göra det så mycket mer. Det känns skönt när hon säger att jag kämpar på bra och "berömmer" mig när jag klarar mig lite bättre. Men max 2 gånger i veckan har hon sagt, annars blir det andra bullar. Jag vet vad hon menar. 
 
 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback