Vår konflikt

I början hade Mackan ganska svårt att förstå sig på min sjukdom, och det är jag inte rädd för att berätta för någon. Det var jobbigt, men allt efter som tiden har gått har allt förändrats och vi förstår varandras "roller" mycket bättre nu. Det är inte så konstigt att man reagerar olika på sånt här. Min sjukdom är väldigt kepig att leva med, och jag kan bara förställa mig hur det är att vara den som står bredvid i ett sånt här läge. Jättesvårt och frustrerande. 
 
Han förstår att jag inte orkar med lika mycket som innan, att mitt humör svänger fortare än vinden, att jag får utbrott och att jag blir lätt ledsen och nere. Men det finns en sak som har varit och fortfarande är väldigt svår och det är mitt självskadebeteende. För honom är det lätt att säga "sluta, det är bara dumt", men för mig som lever med det och kämpar med att stå emot kan inte tänka så. Det är långt ifrån så enkelt som att bara sluta. Där ligger vår konflikt, det är där vi går om varandra och stämningen blir tryckt. 
 
Jag förstår tanken från hans sida, självklart, men jag blir bara förbannad när jag märker att han "barnvaktar" mig, det hjälper inte. Han kan sitta bredvid mig i 24 timmar om han vill, men så fort han lämnar min sida är jag fri att göra vad jag vill. Min sjukdom är överjävlig, den har fört med sig denna konsekvens och jag kan inte mer än försöka stå emot när det lockar mer än något annat. Jag vet att jag behöver hjälp, hjälp med att hitta andra verktyg, effektivare och som faktiskt gör att jag kan sluta så snart som möjligt. Det sjuka i sig är att jag nu inte riktigt kan se det som något fruktansvärt att jag skär mig. Jag "behöver" ju göra det. Men innerst inne vet jag och är jag medveten om att det är fel väg att gå, och att det bara blir fult och bidrar till mer ångest.
 
Att vara sambo med mig nu är inte lätt, det förstår jag, men jag är så glad att jag har honom. Att vi har varandra nånstans i detta och kan hjälpas åt så gott det går. Och det är långt ifrån enkelt att leva som par och ha en bra relation när man mår såhär dåligt som jag gör. Det tar så otroligt mycket energi för mig att bara försöka ha en dräglig vardag, att då dessutom ge sitt allt i en relation är kämpigt, men vi har varandra, det är huvudsaken. Allt tar sin tid, och tid är allt vi har. 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback