Nattpermis

Igår när jag kom tillbaka till avdelningen efter min permission kände jag min alldeles skakig och orolig i kroppen. Jag kom snabbt på att jag missat och ta min 14-medicin så jag gick till J för att fråga om jag kunde jag den i efterhand. Det gick bra och samtidigt så frågade han, fast det var i princip inte tal om något annat, om jag inte ville åka på nattpermission till fredag. Vi pratade om det litegrann, att jag visst kunde tänka mig att åka hem på nattpermis men hur får jag mina nära och kära att förstå problematiken kring min självskada?
 
Avdelning H har hjälpt mig att ställa in mina mediciner. Abilifyn har jag så hög dos på nu att jag inte har hört rösten på någon vecka. Jag ser fortfarande konstiga saker men det skrämmer mig inte, jag är van. Min antidepressiva tablett, Cymbalta, verkar fungera lite bättre för att höja humöret än den jag hade innan. Men mitt beteende, att jag gör mig illa, det kommer inte försvinna vare sig jag är tre eller sju veckor på avdelningen. Jag behöver behandling, terapi, hjälp, nånting annat för att kunna sluta med det, för att hitta andra vägar. Och jag är inte där än. Hur trist det är låter så är jag inte där.
 
Jag sov alltså hemma i natt, första natten på drygt 3 veckor och det gick bra. Jag tog alla mina mediciner och sömnpreparat och jag kunde sova till 6 i morse. Jag tänker på att göra mig illa hela tiden nästan, på hur skönt det skulle vara att få lindra ångesten en stund. Men jag har inte gjort det, in än, jag försöker verkligen. Jag önskar att ni kunde förstå hur mycket jag kämpar med mina inre demoner, då skulle ni andra ha så mycket enklare för att förstå vad jag går igenom.
 
J och jag pratade om det här med att jag vill göra mig illa så fort jag kommer utanför sjukhusets väggar. Han sa väl inget jag inte redan visste, att jag har det beteendet så djupt rotat inom mig att jag behöver professionell hjälp för att kunna lägga av med det. Och den hjälpen finns inte på avdelning H. Mackan, mina vänner och min familj kan inte sitta barnvakt och passa mig, ni måste släppa taget och lita på att jag göra allt jag kan för att bli frisk. För frisk det vill jag bli, nu, helst igår. Men det tar tid. Ångesten äter fortfarande på mig inifrån och ut, livnär sig på mig och min kropp. Jag vet inte om jag nånsin kommer bli ångestfri, det känns inte så, men jag måste tro att det kan bli bra. För jag har inget annat att ta sikte på, jag vet att jag inte kommer kunna leva med dessa monster inom mig, inte med mitt självskadebeteende eller mörka tankar. Då kommer jag inte bli gammal, och det vill jag ju bli.



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback