Läkarsamtal igen

Jag blev utskriven precis som förväntat och vi satt och pratade inne på rummet ganska länge hur allting skulle "bli" nu hemma. Jag ska ha kontakt med vårdjouren fram tills den 4e mars då jag ska till PCV, team 1, men om det blir för jobbigt och jävligt hemma får jag åka in till psykakuten igen. Det känns okej på så sätt att någon annan som mår riktigt dåligt får min plats på avdelningen nu, men samtidigt är det väldigt långt kvar tills jag ska till Eva på PCV och för mycket frihet är inte bra för mig.
 
Jag blev lite arg på honom idag också och det gjorde kanske att jag inte kom ihåg att fråga allt jag borde ha frågat. Han sa bland annat att "du måste anstränga dig lite med", vilket jag vet att han egentligen inte menade på ett elakt sätt även om det lät väldigt illa och jag tog också illa vid mig. Jag anstränger mig som fan, jag kämpar varenda dag med alla mina demoner och försöker ta mig upp ur mitt svarta hål. Han vet det också och jag fattar inte varför han sa så. Jag blev också lite sur över att han inte bad om att få se mina armar efter att jag sa att jag hade gjort mig illa i helgen igen. Jag vet att inga sår är för djupa osv, men det gör ju inte han, och han som läkare borde verkligen kolla upp sånt tycker jag. Jag vet inte om han var stressad eller vad det var men hela samtalet kändes väldigt "jag mot dig" och inte "vi tillsammans". Jag fick min sjukskrivning fixad i alla fall och mediciner utskrivna så det var väl huvudsaken. När han frågade hur det kändes när vi hade gått igenom allt sa jag bara "det blir väl bra...". Vad ska man säga? Jag vet inte från dag till dag hur jag mår eller hur mycket jag behöver deras hjälp och nu när jag ändå inte får vara kvar där spelar det väl ingen roll hur det kändes där. Suck.
 
Angående rösten som mumlar i mitt huvud höll han fast vid att han tror den är sammanlänkad med min ångest. Helt enkelt att när jag blir stressad och får ångest så dyker rösten upp. Vi pratade om tips-utredningen som kanske blir aktuell på PCV om rösten stannar kvar hos mig men det är inget han tänkte ta upp nu utan det får bli upp till Eva isåfall. Den där tips-utredningen ska isåfall visa om rösten är tillfälligt här eller om det är en annan psykossjukdom jag har. Vi får helt enkelt se.
 
Det känns i alla fall skönt och bra att få vara hemma och inte behöva ränna dit mer, men samtidigt hoppas jag att dem inte skrev ut mig för tidigt så att jag kommer tillbaka igen. Nu har jag min familjs stöd, som vanligt, och vårdjouren och jag kommer verkligen försöka klara mig bra nu, eller i alla fall bättre än sist jag blev utskriven från avdelningen.
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback