Självskada

Att säga att nån, vem som helst, tycker att det är bra att jag skär mig vore ju att ljuga. Ingen kan förstå känslan, det är jag mycket väl medveten om, men att man ändå respekterar min sjukdom och vad jag gör är allt jag ber om. Ingen, allra minst jag, vill ju göra så här. Jag vill inte behöva ta fram rakblad och framkalla blod på mina armar för att må bra. Det är väl visserligen enkel matematik, det borde ju alla förstå, men ändå.
 
Jag vet inte hur länge jag var hemma och hade permission innan jag tog till självskadan igen. Jag tror det var dag 2. Sen dess har jag inte kunnat sluta. Jag försöker verkligen, och vissa gånger klarar jag att stå emot och andra inte. Jag hör mummel från mannen, han vill inte lämna mig i fred vilket stör mig något enormt i mitt försök till att bli frisk, eller i alla fall att må bättre. Imorgon ska jag tillbaka till avdelning H och ha läkarsamtal. Han kommer i princip bara fråga hur det har varit i helgen och sen skriva ut mig, det sa han sist i alla fall. "Du för stabil för att vara kvar här", säger dom till mig så åker jag hem och skär mig. Kanon. Jag förstår vad dom menar så jag ska inte vara grinig, men det suger att jag inte kan få vara kvar där. Jag vill ju inte skära mig egentligen men hemma kan jag inte sluta, det finns inget som är tillräckligt mycket värt för att jag ska hålla mig undan. Knäppt men sant. Huvudet, det sjuka huvudet.






Kommentarer

Kom ihåg






Trackback