Brutal ärlighet

Dagsformen pendlar. Hela dagen har jag långt in i magen känt oro och ledsamhet men på utsidan har jag ändå lyckats hålla skenet uppe. Tills nu. Det känns tungt och jobbigt, bröstet river, hjärtat går i tusen känns det som och humöret, ja det har sjunkit. Jag vet inte varför, som med allt annat så känns det bara tungt. Jag sov 12 timmar i natt, var förmodligen så trött och mör efter gårdagens alla vändningar och det var väl bra att jag fick sova länge då.
 
Ikväll spelar hv igen, vi bor på Uven när mamma och pappa är borta såd et blir till att kolla på den här, kanske orka laga nån mat och annars hamnar jag nog i sängen tidigt ikväll. Redan vid 20-21 brukar jag känner mig redo för att lägga mig ner och sen försöker jag läsa lite och till sist somna. Jag vet inte hur det kommer gå ikväll dock. Det skriker längs med mina armar, skär bara skär. Men jag kan inte, jag kan inte lämna fler sår på mina stackars armar för tänk om de ringer om en återbudstid till operation igen? Jag försöker slå undan tankarna att benen finns också, att där skiter de i om jag har några små skrapsår. Men jag vill helst slippa, bara strunta i skiten och klara mig. Hur kan det kännas så svårt att stå emot? Jag röker inte, det är ingen drog, men ändå känns det som ett beroende, som något som upptar mina tankar alltför många timmar per dag, begäret, suget. Jag vill ha hjälp nu, jag vill verkligen det.




Kommentarer

Kom ihåg






Trackback