Tufft så tufft

När folk frågar mig hur jag mår vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Ibland säger jag "bra" på ren rutin och för att det är enklare att säga än "jag vet inte" hela tiden. Vissa dagar är bra på riktigt, andra dagar är tunga som bly och jag känner känslor av att inte orka leva längre och att bara vilja ge upp. Mitt humör är nog lite bättre skulle jag tro, jag är inte sådär ofantligt ledsen hela tiden eller vill göra mig illa vareviga sekund. Även om tanken finns där, min lilla räddning genom rakbladen. Jag vill inte skära mig längre och jag har varit duktig och stått emot flera flera gånger. Min familj ger mig positiv feedback trots mina små återfall och det betyder så otroligt mycket att få höra det positiva från dom, att dom kan se något framsteg i att det är längre mellan återfallen och att det är mindre ränder på mina armar efter varje gång. Jag klarar inte av suckar, stånk och stön, ledsna blickar eller ord som "men neeej Annie". Det funkar inte för mig, jag kämpar hela tiden och gör verkligen mitt bästa varje dag. 
 
För några månader sen var min arm helt illröd, full utav skärsår och ömmade som aldrig förr. Jag minns att jag postade en bild på mig och armen på instagram när jag låg inne på PIVA, och skrev att jag hoppades jag kunde få se tillbaka på den bilden och känna mig stolt över att ha kommit förbi det stadiet. Och det har jag, men jag är hela tiden på min vakt, rädd för att falla ner i djupa mörka hål igen och skära sönder min arm. Vad som har fått mig att komma såhär långt helt på egen hand vet jag faktiskt inte riktigt anledningen till, men jag tror det är för att min rädsla för att inte vilja leva längre ska bli för stor om jag tillåter mig att göra mig så illa igen. Och helt på egen hand är jag jävligt stolt över. Visst har jag åkt in och ut på psyket flera gånger och fått små upphåll när jag varit där ,men det är ingen som har hjälpt mig med mitt självskadebeteende. Jag sökte hjälp den 23 oktober, det är ett halvår sen nu och jag har fortfarande inte fått något direkt hjälp med mitt beteende eller mående. TIPS hjälper mig lite, dom bryr sig om mig väldigt mycket, men det är ingen behandling jag har fått där, utan bara en pre-utredning men tusen frågor. Ingen som ger mig tips på hur jag ska komma vidare, ingen som låter mig tala om mina demoner eller som helt enkelt ger mig den behandling och hjälp jag har behövt de senaste 6 månaderna.
 
Jag står i stor skuld till hela min familj och min bästa vänner för att de har stått ut med allt som har hänt, och att dom fortfarande står vid min sida genom allting och är beredda att göra vad som helst för att jag ska må bättre. Tillsammans med dom har jag tagit mig hit, men jag är inte i mål ännu. Jag tittar ner på min arm och har 5 relativt färska streck och känner ånger, skam och väldigt mycket ledsamhet. Det är tragiskt att man kan må såhär dåligt under så lång tid och inte få mer hjälp. Jag tänker på alla dom som inte har en stabil familj eller vännerkrets som orkar hjälpa till och ställa upp i vått och torrt. Hur är det meningen att dom stackars personerna ska överleva något sånt som jag har och fortfarande går igenom? Jag ville för ett par veckor sen ta mitt liv, och nu gråter jag när jag skriver detta, men utan det stöd jag har hemma hade jag aldrig varit så stark den dagen att jag självmant åkte in till psyk och bad om hjälp. Det är tufft detta, oerhört tufft. 
 
Jag kan finns små glädjestunder i mitt liv nu som jag inte kunde innan. Att ha lilla Iris så nära mig betyder jättemycket och får mitt mörka inre att mjukas upp en stund och nästan le. Alva och Stina finns 12 mil bort men lenar min själ ändå. Familjen är det som kommer hjälpa mig att bli frisk, inte alla de tabletter jag tar varje dag utan det som ligger allra närmast hjärtat - familjen. Och nu är det dags att sluta skriva för tårarna gör det svårt att se bokstäverna på skärmen. Tills vi hörs igen, kärlek ♥
 
 



Kommentarer

Annie vi älskar dig ! ❤️


Kom ihåg






Trackback