Skammen

När Maria var här i torsdags satt vi länge i uterummet hemma på Uven och pratade. Om mig, om henne, om livet och dess ibland brutala och jobbiga innehåll. Det finns så mycket som jag bär på, så mycket saker som jag själv måste släppa taget om och framför allt lära mig att acceptera hur livet har gått och blivit för mig. Att fylla 25 år och stå så still i livet är något jag mår extremt dåligt över och har jättesvårt att hantera. Att inte jämföra sig med andra, att inte tänka "men" eller "tänk om". Kanske att inte tänka så himla mycket. 
 
Så därför tänker jag släppa på den extremt tunga ventilen och skriva av mig nu, låta lite pysa ut och ännu en gång blotta mitt innersta inre för alla er där ute. 
 
Vi börjar vid det tunga, vid skam och ånger. Skolan. Jag påbörjade en utbildning som skulle göra mig till titulerad webmaster efter 2 år på högskolan. Och det gick bra, faktiskt väldigt bra, fram tills att armen skadades och jag knappt sov på nätterna och började leva med ännu värre kronisk värk. Sakta men säkert rann skolan ur mina händer och jag hängde inte med. Och jag tog aldrig tag i det senare heller för att läsa ikapp eller ta igen missade kurser. Det var jobbigt. Det var extremt tungt att inse att det inte gick, och efter lång tid, förstå att jag inte skulle slutföra det jag påbörjade hösten 2011. Detta är något jag har mått otroligt dåligt över, att påbörja något men sen inte slutföra det. Jag är inte sån, jag är inte uppfostrad så, att inte göra färdigt. Och redan där tänkte jag fel för jag lade ingen vikt vid vad jag ville utan på vad alla andra skulle tycka, tänka och kanske säga. Det handlade mer om vad familjen skulle tänka om mig och vad mina vänner skulle säga om jag berättade att jag inte skulle bli färdig, att det där var ett avslutat kapitel för mig. Och det har jag insett nu, att jag lever här på jorden och ska göra saker jag mår bra av. Jag ska ta beslut jag kan stå för och oavsett om någon inte håller med, så är det jag som är störst, det är jag som är viktigast. Och mina beslut ska respekteras. 
 
Detta har suttit som en stor sten i magen på mig så länge jag kan minnas, och nu är den borta. Jag har inte längre skuldkänslor och skäms inte längre för att jag inte gjorde färdigt det där. För att jag inte fick den där titeln. Kanske kommer jag plugga igen och förhoppningsvis då till något jag verkligen vill och såklart slutföra det. Eller så hamnar jag nån annan stans och går vidare i livet därifrån. Jag släpper den här tunga vikten från mina axlar nu, jag har tagit ett beslut som jag faktiskt står för och inte längre mår dåligt över. Det är ett steg för mig i rätt riktning, ett steg till ett bättre liv, ett steg till ett mycket, mycket bättre mående. 



Kommentarer

Så stolt över dig.

Ut med det bara.
Älskar dig!


Kom ihåg






Trackback