Telefontid med min läkare

Så var det då den 24 september och dags för telefontid med min läkare Göran. Han ringde, vi pratade, han ställde frågor, jag svarade och så bestämdes det att jag ska komma upp till US och göra en ny skiktröntgen och ha samtal med honom på plats om ca en månad (väntetider). Vi får se vad bilderna visar men troligtvis kommer vi prata om en ny operation, så har det låtit på honom hela tiden och även idag i telefon pratade vi lite kort om att steloperera även den sista leden i handleden. Jag har väl känt detta hela tiden eftersom det gör så pass ont fortfarande OCH han förberedde mig på det under mitt senaste besök hos honom som var den 13 augusti.
 
Visst har armen blivit bättre, jag kan idag lyfta lättare ting och använda den till fler vardagliga saker, typ spänna fast mig med bilbältet själv eller tömma diskmaskinen utan att det tar en timme för att jag bara kan använda en arm. Det är skönt att jag har fått lite av min självständighet tillbaka och inte behöver be om hjälp med lika mycket saker längre men det gör ont, vilovärken är värst för den kan komma precis när som helst och är svårare att hantera än "spänningarna" och "huggen" i handleden som kommer av att jag använder den. Jag äter citodon men försöker undvika det i den mån jag kan för jag tror inte på att kroppen mår bra i längden av alla dessa tabletter.
 
Jag skulle ljuga om jag sa att den här dagen har varit jättebra. Dels är jag hängig på grund av halsont och segt huvud men sen har jag känt mig ledsen efter läkarsamtalet. Jag har inte tänkt så mycket på armen sedan förra besöket på US och det har varit skönt. Jag har använt mitt skydd så mycket jag kunnat och sen har tiden fått gå. Idag blev det återigen verkligt och känslosamt när det kom upp till ytan. Jag undrar om jag kommer vänja mig vid tanken eller om jag kommer känna mig såhär tills hela den här långa resan är över, om den kommer att vara över nångång. Jag är skeptisk, alla de konstiga känslorna i armen får mig att undra om det inte är något annat, eller något mer som är fel. Vid nästa läkarbesök ska jag säga och peka på varenda millimeter på min hand som gör ont och är han fortfarande övertygad om att det är lederna det är fel på så tror jag honom. Jag känner mig liksom knäpp i huvudet ibland, något jag har "pratat" om med Becca. Man undrar om man inbillar sig, om det verkligen gör så ont som man tror eller om man faktiskt har blivit knäpp i huvudet. Snart 2 år av konstant smärta, det vore ju inte konstigt om det steg än till huvudet tillslut.
 
Vi får helt enkelt avvakta och se vad steget efter skiktröntgen blir. Under tiden försöker jag se de positiva sakerna som blivit efter senaste operationen. Mer självständig, har börjat träna på gymmet med Alex och även börjat jobba igen. Positiva tankar ska leda till positiva saker, jag fortsätter hoppas!



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback