Nya läkartiden till US

Tiden till US i Linköping kom i veckan. Igår närmare bestämt. Det kändes väl sådär kul kan jag tycka. Jag visste ju att den skulle komma och att detta skulle göras men jag tänker bort allt detta så "lätt" då det känns så ledsamt och tråkigt, och sen kommer två tunga kuvert från US och allt blir på riktigt igen. Jag grävde inte ner mig, men tårar byggdes allt upp i ögonen.
 
Det må bli lite tjatigt här i bloggen när det handlar om armen men och andra sidan är detta min dagbok, mitt ställe att skriva om min resa på, och då blir det helt enkelt så i mellan åt. Så återigen, som jag alltid skriver, så undrar jag när detta ska ta slut och när jag ska vänja mig vid situationen jag befinner mig i här och nu. Jag tänker på de positiva sakerna som ändå har blivit efter den senaste operationen och sommaren. Träningen både på gym och nu simning/vattengympa, kunnat börja jobba 50% hittills och jag känner mig lite mer självständig när jag kan använda min arm till fler saker.
 
MEN, jag känner mig mycket mer frustrerad och arg NU när det är något jag inte kan göra, eller som är krångligt eller som gör ont att få gjort, än vad jag gjorde innan operationen. Och det kan säkert verka konstigt för er som läser. Att jag nu när jag ändå kan använda armen mer än innan ändå blir mer förbannad när något inte "funkar" så bra. Men lyssna här. Inför operationen tänkte jag hela tiden att nu kommer det bli bra, smärtan kommer försvinna och jag kommer kunna använda armen som vanligt fast på mitt sätt. Och så blir det inte så. Istället blir det liksom halvdant, bara en bit på vägen. Så varje gång jag har tvättat mina händer och ska torka mig med en handduk blir jag arg över att det gör så jäkla ont att "hålla emot" med vänster hand, när jag hela tiden har trott att det skulle vara bra nu egentligen. Att när jag kan lyfta ett tomt glas nu, egentligen skulle kunna lyfta ett glas med vätska i, blir jag liksom... frustrerad.
 
Och jag vet att jag inte ska tänka så, och jag jobbar på att acceptera situationen som är nu och gå vidare härifrån, men det är inte så enkelt. Det är inte bara att vända blad. Detta är ju nått som påverkar hela mitt liv, och har gjort fullständigt de senaste 2 åren, och innan det 10 år till. Jag vill inte låta grinig och bitter men jag tror inte folk förstår hur tufft det har varit/är. Att bara ett halvår innan fallet ha flyttat hemifrån, 2 månader innan fallet precis köpt en bostadsrätt och då plötsligt förlora sin jobbinkomst och på toppen av det ha ständig värk, sömnproblem, precis börjat plugga och få folk som inte "tror att det är så farligt", att förstå. Sen allt det personliga man fick bära på och fortfarande bär på, ångesten att inte vara som alla andra, att känna sig lite utanför hela tiden när det känns som att man inte kommer vidare i livet utan bara väntar på "friheten", livet utan värk och smärtstillande tabletter.
 
Ja nu blev det visst lite dystert här på slutet men vissa stunder är det helt enkelt så jag känner. Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid världen finaste sambo som alltid får mig på gott humör och gör mig glad. Fan vad jag älskar denna man!
 
 
 
 
 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback