Operationen är imorgon

Så var då kvällen innan operationen här. Dagen jag har väntat på sedan i januari står nu bara några timmar ifrån mig och det är blandade känslor här hemma nu. Självklart vill jag göra detta, jag vill bli frisk och slippa ha konstant ont. Men nånstans i mig finns också en stark känsla av osäkerhet, rädsla och nevositet. Gör jag rätt i att göra detta? Kommer det gå bra? 
 
Ikväll blev allt så himla verkligt när jag skulle göra alla förberedelser, dvs packa, ta bort nagellack, klippa ner naglarna inpå fingertopparna, duscha två gånger i sprit, bädda rent i sängen... Imorgon är det faktiskt dags, imorgon ska jag opereras. Fullt ut kommer jag nog inte förstå det förrens jag ligger där på värmekuddarna och väntar på att bli nedsövd. Jag är så ofantligt glad över att pappa ska hänga med mig, själv hade jag inte klarat av detta, det är en sak jag är vansinnigt säker på! 
 
Lite gråtkalas har det även blivit här ikväll. Bröt ihop fullständigt och borrade in mig i Mackan famn. Det blev liksom svart för ögonen och under en millisekund bestämde jag mig för att inte göra operationen. Ja, just den tanken gick över ganska snabbt, jag är mycket väl medveten om att jag måste göra detta. Men när jag inte har kontroll över situationen, det inte finns några garantier för att det kommer bli bra och jag inte vet vad som väntar mig blir det extremt jobbigt. Att jag har sjukhusskräck, nålskräck (och massa andra "skräckar"), gör inte saken bättre. Bara tanken på lukten, färgerna, alla pip, vita sjukhusrockar, sterila miljöer och sjuka människor gör att hjärtat slår dubbelt så fort. Jag är livrädd, men vad hjälper det. Jag bara måste göra detta, och jag ska verkligen försöka att tänka positivt och inte drabbas av panik. För det vet jag iallafall att det inte blir bättre av.
 
Suck suck suck. Om det bara kunde vara över NU. Återkommer när jag orkar...



Kommentarer

Hoppas att den gick bra :)

Svar: Tack Sanna! Det har gått bra men smärtan är obeskrivlig...
AnnieViola


Kom ihåg






Trackback