Jag vill inte mer

Finns inte mycket att säga.
Jag är så besviken på dem, jag kom, men jag fanns inte.
Jag älskar er, men vad höll ni på med?



Nätterna består av att inte sova, utan istället ligga och tänka, tänka på allt jobbigt.
På hur besviken jag är över att jag släppte taget och lät det gå så långt.
Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv.
Frågan är bara om jag orkar ta tag i det. För just nu hatar jag mitt liv. Eller inte livet i sig, men att allt är så förbannat orättvist. Att det känns som att alla jävla saker jag tar för mig, är dömda till att misslyckas.
När ska jag börja tro på mig själv igen?



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback