Min sista steloperation - inställd!!

Jag skulle ha opererats den 24 juli, och jag lades in på avdelningen uppe i Linköping kvällen innan operationsdagens precis som vanligt. Jag var extremt ledsen och när Mackan gick för att åka tillbaka till Jönköping grät jag extremt mycket. Jag trodde inte jag skulle gråta men det bara forsade, förmodligen kom allt ikapp mig som jag har förnekat och tänkt bort hela sommaren. En sjuksköterska kom in till mig för att ha ett infosamtal och vi prata en stund om vad jag var så rädd för och hur allting kändes och efter det mådde jag bättre. Jag tog en dusch och spritade mig precis som man måste och sen satt jag i sängen och kollade på tv och ringa mamma och pappa. Eftersom jag hade gråtit så extremt mycket under kvällen somnade jag ganska enkelt och sov mig igenom natten utan problem. När klockan närmade sig 6 på morgonen vaknade jag och hoppade in i duschen och spritade mig igen, tog på min operationskläderna och satte mig i sängen och kollade på tv. Jag fick en pre op-dryck och sen väntade jag bara på att någon skulle komma och skjutsa ner mig till operation. 
 
Det kommer tillslut in en sjuksköterska och direkt ser jag på henne att något är fel, och när hon strax därefter säger något i stil med "jag kommer med tråkiga nyheter.." förstod jag direkt att min operation hade blivit inställd. Och så var det. Jag grät högt och sa bara "nej nej nej" och blev så himla förtvivlad. Sjuksköterskan kunde inte ge mig någon förklaring till varför jag var struken från listan eller vad som skulle hända nu och hon lämnade mig ensam mitt i all förtvivlan. Jag ringde Mackan direkt och grät och han satte sig direkt i bilen för att åka och hämta mig. Sen ringde jag mamma och pappa, som var i Kroatien, och förklarade för dem vad som hade hänt. Eller jag försökte förklara, jag bara grät och var så uppgiven och trött. Vi pratade en stund sen gick jag upp, tog på mig mina egna kläder och satte mig bara och väntade på att Mackan kom och hämtade mig. 
 
Under tiden kom min läkare Göran in till mig och förklarade att några andra akutfall behövde hans operationssal och därför var hans patienter strukna. Jag minns inte helt exakt men något i stil med det var det och han förstod hur ledsen jag blev och gjorde allt han kunde för att få till en lösning. Så han bad mig att ringa en speciell sköterska några dagar senare och så fick jag preliminärt en ny tid en vecka senare. Det kändes ändå bra att få en plan men det kände rent ut sagt för jävligt att bli hemskickad. Jag laddar massor inför alla dessa operationer och hade planerat in den här operationen under sommaren så att skolan inte skulle drabbas och nu visste jag helt plötsligt inte om jag skulle få den gjord under sommaren eller när skolan hade börjat. 
 
När Mackan kom in igenom dörren till mitt rum blev jag så glad och lättad över att träffa honom, min trygghet. Vi satte oss i bilen, köpte en korv på macken och sen åkte vi hem. Vart den här resan skulle sluta visste vi inte då men det kändes i alla fall väldigt skönt att vara tillsammans med honom igen. 
 
/mitt rum och en gråtig Annie.. 
 
 



Operationstid är spikad

Som rubriken lyder så har jag fått en tid till min kommande operation nu och det blir den 24 juli. Jag ska läggas in den 23:e och sen får vi se hur många dagar jag blir kvar på sjukhuset men uppskattningsvis 3-4 dagar. Det är fortfarande en månad kvar så det känns ganska lugnt än så länge men ibland kan jag hamna i operationsspiralen och då blir det tungt och tankarna jobbiga. Jag kommer alltid vara rädd för att sövas, tappa kontrollen, smärtan och den tuffa tiden efteråt. Men kanske är nog rädslan för att inte bli bra den här gången heller störst. Jag kan inte påverka nånting så det enda jag kan göra är att hänga med och försöka ta mig igenom så gott jag kan. 
 
Mackan kommer hänga med mig eftersom han har semester och övriga familjen är iväg på äventyr då. Det kommer bli bra. Men det är fasen inte lätt det här alltså och jag vet att ju närmre op-datumet vi kommer desto mer nervig, ledsen, orolig och ångestfylld kommer jag att bli. Men det ska gå bra. Det måste gå bra. Jag är glad och tacksam över att de lyckades lösa en tid under sommaren i alla fall så att skolan inte påverkas allt för mycket. Jag kommer ha gips långt in på terminen och förmodligen besök i Linköping som gör att jag missar skolan men den värsta smärtan är över och höften har förhoppningsvis hunnit läka så jag kan koncentrera mig på plugget!
 
/lite inspiration i tuffa tider!



En dag med tvätt och HP

Återigen sitter jag på mysbänken på balkongen och tittar ut över träden som vajar på gården. Idag är det varmt ute med ändå inte sådär blå himmel som gör att man vill släpa med sig sitt pick och pack och sätta sig ute nånstans. Det får vänta till ännu finare dagar, så sysslar jag med tvätt och läsning idag istället. Har precis käkat lite frukost i form av yoghurt och granola och hängt en maskin tvätt i sällskap med podden Therese och Zäta. Den podden och de tjejerna är SÅ himla underbara och inspirerande och jag mår så bra av att få lyssna på deras samtal om allt mellan himmel och jord. Så himla bra och lätt varje veckas höjdpunkt på den fronten!
 
Igår fick jag besked om operationen och den blir av. Jag orkar inte skriva om det nu riktigt utan det får bli i ett senare inlägg istället. Även om jag har väntat och på ett sätt längtat efter att få den här skiten gjord så är det alltid tungt när kuvertet kommer. Ångesten gror i magen och jag kan se allting som jag nu ska gå igenom ännu en gång framför mina ögon. Men som sagt, det tar vi i ett annat inlägg. För att skingra tankarna ska jag börja läsa 5:e boken i Harry Potter-serien, den bästa serien som finns och som får mig att må så jäkla bra, det passar verkligen in just nu. 1001 sidor - here l come!
 
/Harry Potter, blommor och en glimt av myskuddarna på balkongen!
 
 



Det blir en 10:e handoperation

Ja jo detta inlägg får nog ta och handla om mitt senaste besök på US hos min läkare. Jag var där den 7 april för ett återbesök där vi skulle prata om hur handen har känts och varit sen sista operationen strax innan jul och jag trodde väl egentligen att det skulle bli sista mötet mellan honom och mig på väldigt länge. Jag tror att man efter avslutad behandling väntar något år eller så innan man skrivs ut helt och hållet så jag tänkte väl bara att vi skulle träffas och han skulle säga att han har gjort allt han har kunnat och att vi avvaktar och ses om, ja, typ ett år. Men icke icke.
 
När jag kom in frågade han hur det har varit och om handen fungerar bra nu men det sa jag ju såklart att det inte gjorde. Han blev lite, ja vad ska man säga, kanske lite ledsen för min skull. Han frågade var jag hade ont och i vilka situationer och då berättade jag och förklarade. Därefter bad han om att få känna och klämma lite och då skrek jag nästan så hägt att jag trodde dom nya fina glasväggarna skulle krackelera. AJ.
 
Direkt därefter tog han fram Benjamin (skelettet) och visade vad vi hittills har gjort för operationer och vilken vi nu har kvar som vi kan göra. Han förklarade allt väldigt väl för mig och på ett ungefär är det såhär: den första steloperationen jag gjorde var den allra största och mest komplicerade. Efter ett par år efter en sådan operation brukar de flesta patienter få komma tillbaka och steloperera någon mer led eftersom man lätt blir överrörlig i andra leder efter liknande operationer. I mitt fall har det inte blivit en led utan flera stycken efter varandra som jag har tvingats steloperera med jämna mellanrum på grund av att smärtan hela tiden flyttar sig till en ny led när en annan har stelopererats. Min läkare kunde och kan inte förklara varför min smärta flyttas runt hela tiden och liksom aldrig "nöjer sig", men han konstaterar att det enda vi kan göra är att steloperera allt som kan ge smärtan utrymmet att finnas.
 
Så, nu ska vi alltså steloperera den sista leden vi har kvar och även "ta bort" (som min läkare uttryckte sig) ett ben som även det gör väldigt ont. Sen så ska jag vara fri som en fågel, ja det har jag ju trott efter varje operation men inser nu att så kommer det aldrig att bli. MEN, det kan bli mycket bättre i och med den här operationen och det får jag ändå hoppas på något sätt att det blir.
 
Jag var väldigt låg när jag gick ut ifrån mottagningen och mot parkeringen igen. Det första jag gjorde var att öppna bakluckan och hälsa på Smilla, gosa in ansiktet i hennes päls och bara hålla om henne. Sen åkte jag hem. 13 mil ensam i bilen med mina egna tankar, men det kändes ändå okej. Jag försöker tänka att jag inte kan påverka detta, jag kan inte göra nånting för att få bort det. Det är inte mitt fel att min kropp fungerar som den gör, det är inte mitt fel. Det enda jag kan göra är att åka med, försöka hålla mig lugn mitt i allt detta kaos och bara göra det. Precis som jag har gjort 9 gånger innan, detta blir min 10:e operation. 10:e.
 
Mer om detta lär väl definitivt komma när det närmar sig, ännu har jag inte fått något datum men jag hoppas innan sommaren. Så, tills dess lägger vi allt vad steloperationer och händer heter åt sidan och försöker fokusera på annat. På återseende... Suck...
 
 
 



En till operation

Du läste rätt, det blir ännu en operation. Igår ringde Göran från Linköping och vi pratade en stund och han sa att det inte är så mycket att välja på, det är bara att lägga sig under kniven igen och få det gjort. Problemet, som han ser det, är att jag har massa skrot kvar i handen som han inte tycker ska vara där. Dessutom är det en skruv som sitter fel, den sticker ut en centimeter i handflatan vilket inte är så bra. Så det som ska göras den här gången är alltså att ta ut skruven och all annan skrot som finns i handen och hoppas att det har med min smärta att göra. Han skulle försöka få till en tid innan jul så det blir rätt snabba puckar. 
 
Igår hade jag en riktigt, riktigt dålig dag i övrigt så när han ringde och berättade detta kände jag bara för att typ kasta telefonen i väggen och lägga mig ner och dö. Min kropp skrek liksom "neeeeej, inte mer skit idag". Själva operationen är inte alls så stor som många av dom andra har varit, så smärtan borde vara hanterbar med tanke på vad jag varit med om innan. Det som känns sådär otroligt jobbigt är som vanligt att jag ska sövas. Jag tror det blir min nionde gång nu men nej, vänjer mig det gör jag aldrig. Rädslan över att något ska gå fel och jag inte vaknar igen eller något annat läskigt finns liksom alltid där och blir aldrig lättare. Jag fullkomligt hatar att ligga vaken inne i en operationssal och av någon anledning får jag alltid ligga där så himla länge. Det är sladdar och skit som ska kopplas på och det är alltid någon som är försenad som vi ska vänta på. Jag fullkomligt hatar det. Den ångest jag har redan innan jag kommer dit är jobbig att hantera och får mig liksom att flippa ur, när det ökas på ännu mer av den miljön och alla tankar vet jag inte vart jag ska ta vägen. Kanske låter det överdrivet, men tänk om jag har en sån dag som jag hade igår när det är dags? Då kommer jag inte klara av att genomföra det, det är fullkomligt omöjligt. Jag är bara så rädd, och det gör mig så jävla nervös redan nu. 
 
Än så länge har jag inte fått någon exakt tid men jag hoppas att den kommer snart så jag kan börja förbereda mig. Usch jag känner hur ångesten och allt det destruktiva dras igång direkt när jag tänker på det. Varför, varför kan det inte bara få vara lite enkelt nångång?  



Smärtenheten

Igår var jag på smärtenheten och träffade en överläkare. Mötet gick väl bra, jag hade nog inte förväntat mig särskilt mycket men på nått sätt var jag nog ändå liten besviken när jag gick därifrån. Inte på honom eller vad han erbjöd utan på verkligheten och min arm. Jag har ont hela tiden, och att lyfta tyngre saker än ett vattenglas eller min väska i några sekunder går inte. Göran i Linköping kan inte göra mer och på smärtenheten kunde dom erbjuda starka alvedon och en annan medicin jag inte minns namnet på. Om inte dom två hjälper mot smärtan var alternativet att gå med i en grupp där man får lära sig hantera sin smärta. Något jag inte var särskilt intresserad av, att sitta med andra människor som har ont. Jag kan hantera min smärta, det har jag lärt mig under alla dessa år som gått. Jag får kanske inse att jag får leva såhär, kanske lättar det med framtiden eller så gör det inte det. 
 
Jag ska nu i 10 dagar testa och äta 6 starka alvedon om dagen, sen ska jag i 10 dagar testa den andra medicinen jag fick, och efter det ska jag testa att kombinera dom båda i 10 dagar och sen utvärdera om något gjorde nån skillnad eller inte. Jag känner mig bara matt, jag vet att alvedon inte gör någon skillnad så mitt hopp ligger på den andra tabletten jag har fått utskriven. Nästa steg är att äta tabletter som man blir beroende av och det var inte aktuellt i mitt fall. Ja, vi får se. Jag ska äta dom här tabletterna nu och sen får jag utvärdera och se om det blivit någon skillnad. Stay positive. 



Återbesök på US i tisdags

I tisdags var det då återbesök på US i Linköping igen och Smilla, jag, mamma och Ingela lastade in oss i bilen vid 6.30 och åkte dit för besöket. Man kan väl säga att det gick sådär. Inte helt oväntat så sa han att det inte finns mer operativt att göra just nu. Vi har stelopererat det mesta i handen nu och han tyckte och trodde inte att några klamrar eller plattor satt ivägen och skulle påverka något. Vad som kommer hända nu är att jag får komma till smärtkliniken här i Jönköping där de ska försöka hjälpa mig med min nervvärk, min vilovärk som jag har hela tiden. Värken som kommer när jag försöker greppa saker eller lyfta något får vi inte bukt med, och det kan vara så att jag får lära mig och leva med det helt enkelt. Där kom tårarna, för jag vill inte vara 25 år och ha en kass arm. Jag vet att det finns så mycket värre saker att råka ut för, men jag vill ändå inte ha det såhär. Jag vill ju kunna jobba med vad jag vill, inte bli begränsad i allt jag gör för att min arm är värdelös. Det känns helt enkelt tungt att få beskedet, få höra att det kanske inte kommer bli bättre än såhär. Och nu är det kasst. 
 
Vi ska höras igen om 3 månader på telefon, har det inte blivit något bättre då med hjälpen från smärtkliniken så ska jag få komma upp till US igen på återbesök och ha en ny treläkarträff. Alltså träffa tre läkare och göra en ny bedömning. Vi får helt enkelt se vad som händer, jag vet varken ut eller in längre. Mer orkar jag inte skriva om det här nu, det är för jobbigt och känns alldeles för tungt. Jag vill bara att resan ska ta slut och jag kan få börja om med en bättre arm, om inte helt bra så bättre, snälla. 
 
 



Upp till Linköping igen

På semestern hade jag telefontid med min doktor uppe i Linköping och i måndags, den 27e, ringde han. Vi pratade lite om hur det har känts i handen sedan den senaste operationen och när jag sa att jag fortfarande har ont sa han egentligen direkt att vi skulle ses igen. Han sa att det kunde vara några klamrar som gör att jag ömmar men han kunde inte säga mycket mer över telefon utan jag måste tillbaka och röntga igen. Så, den 11e augusti åker jag upp dit igen för en röntgen och sedan träffa Göran. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, om han säger att det inte finns mer att göra eller om han kan operera något mer. Jag ömmar på vänster sida om mitt ärr och sen kan jag fortfarande inte bära eller krama om saker särksilt mycket. En kasse är det inte att tala om, nivån ligger mer på att jag kan äta med kniv och gaffel nu och lyfta ett glas som är halvfullt. Mer än så är liksom omöjligt, då gör det alldeles för ont runt om handleden och kraften finns bara inte. To be continued, den här resan verkar aldrig ta slut. Jag orkar inte ens säga att det är jobbigt längre, eller att det gör ont och är tungt. Alla vet redan, det känns uttjatat.



Gipset är borta!

Åh känslan av frihet efter flera veckors gips, om ni bara kunde känna den hade ni varit lyriska nu. Det är så himla skönt! Röntgen visade att det läkt fint och tack vare att jag har två plator iskruvade också som stabiliserar lederna ytterligare så slapp jag gipset och fick istället ett skydd att ha. Jag ska ha det i 4 veckor och under den tiden träna fingrarna och knogarna 5 gånger om dagen för att lea upp allting som nu är fruktansvärt stelt och stramt. 
 
Uppföljningen blir en telefontid för att se hur allt går och hur det är med smärtan. Om jag har tur, riktig jävla tur, så kanske det var sista gången jag träffade Göran idag. Första gången vi sågs var 1 december 2012, kanske det var ett sista handslag idag den 7 maj 2015. 
 
Han sa visserligen att han inte vågar ropa hej förens vi är över bäcken, och jag håller med. Jag har haft ont och känt smärta under gipstiden som jag så väl känner igen från tidigare. Men jag vill en enda gång få hoppas, en enda gång få tro att det nu ska bli bra efter så många försök. Jag vet inte hur många gånger jag orkar med fler bakslag, så snälla, låt mig få hoppas att de närmsta veckorna kommer bli mer och mer smärtfria. 
 
 



Återbesök #1 på US

Nu är jag hemma ifrån Linköping och US med nytt gips och några stygn mindre. På handen tog de bort alla stygn men på höften får dom sitta kvar nån vecka till innan det är dags att slopa dom. Min snälla svägerska tar bort dom åt mig och har så gjort alla gånger innan. Funkar perfekt! Det nya gipset är så gott som lika dant som det gamla, två skenor och en massa bandage. Handen var väldigt svullen men såret såg bra ut så det var positivt!
 




Operationsberättelse

Var börjar man? Jag vill iallafall skriva en operationsberättelse för arkivets skull och även för dom andra som hittar till min blogg genom just steloperationerna. Vi kör helt enkelt dag för dag!
 
Söndag
Jag skrevs in runt 18-tiden och sen var mamma kvar med mig en stund sen sa jag att hon fick åka. Det kändes jobbigt att bli ensam och då var det lika bra att bli själv ganska snart kände jag. Sen kom det en sköterska och hade ett litet kort inskrivningssamtal där vi gick igenom mediciner, operationen och duschningen osv. Det blev kvällsmacka och sen hoppade jag in i duschen och spritade ner mig innan jag lade mig i sängen och somnade ganska okej tid...
 
Måndag
Jag blev väckt vid 5.30 då jag fick en kolhydratdryck som måste svepas i innan klockan blev 6. Sen var det i princip upp och hoppa, dags att duscha igen i descutan (sprit) och byta om till operationsskjorta och deras fantastiskt fina strumpor. Jag var nummer 2 på listan ner men jag kommer inte riktigt ihåg klockslaget, om hon var runt 10 eller 11 kanske. Mamma kom och var sällskap innan jag rullades ner. 
 
En sköterska försökte sätta nål på mig uppe på avdelningen men misslyckades, som de alltid gör med mig som är så svårstucken, så väl nere på pre-op började kampen mot nålen. De kallade in proffset men det hjälpte inte, mina kärl bara sprack och sprack. Tillslut fick de använda ultraljud för att försöka hitta något mitt på armen att sticka i. Efter 8 plågsamma försök gick det äntligen och nålen var satt. Det går inte beskriva vad ont det gjorde, så himla jobbigt!!
 
Efter det skulle plexusbedövningen sättas. Det är en tunn tråd man sticker in i axeln, med hjälp av nål, som sen bedövar hela armen och man slipper på så sätt all smärta. Den gjorde ont att sätta med innan fick jag medicin som gjorde mig alldeles lugn och snurrig på samma gång så det gick ändå ganska bra. Allt detta tog runt en timme, helt sjukt, och sen fick jag ligga på pre-op o nån kvart innan nartkosläkaren kom och pratade med mig och sen fick jag åka in till operationsrummet och lägga mig tillrätta. Ska jag vara älig minns jag inte så mycket från den stunden tills att jag blev sövd. Jag vet att jag grät som vanligt men till skillnad från andra gånger så behövde jag inte ligga där vaken särskilt länge utan de sövde mig ganska omgående när jag kom in. 

Jag vaknade av att de tog bort en kateter på mig och drog upp mina trosor. Ja dom har gjort det där hundratals gånger men jag vänjer mig ändå inte vid att man är så blottad och utlämnad i det tillståndet. Uppvaket gick bra eftersom plexusbedövningen hjälpte så mycket med smärtan. Hela armen var bortdomnad men det var så skönt att få vara smärtfri och slippa det där hemskt smärtfria uppvaket. 

Väl uppe på rummet fick jag lite mat, träffa mamma igen och sen var jag så trött och sov till och från...

Tisdag
Hela tisdagen sover jag till och från. Jag är vaken när mamma kommer på besök och vid maten men sen sitter narkosen i sig och jag känner mig trött hela dagen. Smärtan är lugn tack vare plexus i axeln och vi sänkte den dosen för att få tillbaka lite känsel i armen och trappa ner på smärtlindringen så att hag följande dag kunde få åka hem. 

Onsdag
Jag fick äntligen åka hem!! Malin tog bort nålen i handen och tråden i axeln och sen fick jag med mig morfintabletter och dra hemåt! Så skönt att slippa sjukhusmiljön och få komma hem istället...



Uppdatering armen

Det är drygt en vecka sen operationen nu och jag sov för första gången hemma inatt. Jag har ju bott hos mamma och pappa innan eftersom trapporna upp till oss har varit ett för stort hinder att gå upp och ner i, men också för att jag psykiskt mår bättre när jag är hemma hos dom och slipper bo här. Vilket ju inte är så bra eftersom jag måste kunna vara hemma och klara av det, men mer om det i ett annat inlägg.
 
Armen känns helt okej, det går i stötar som det gör sådär fruktansvärt ont men det blir allt mer sällan nu. Jag tog min sista morfintablett idag så vi får se hur de kommande dygnen blir nu. Det värsta är höften, fy sjutton vad ont den gör. Den har definitivt varit jobbigare den här gången och det blir liksom extra tufft när man knappt kan röra sig. Det vore, som jag alltid säger, nog med bara armen och den smärtan och handikappet. Men jag kämpar på och vad kan jag egentligen göar mer än bara gilla läget och räkna ner veckorna tills jag blir av med gipset?
 
 



Hemma

Jag har haft min första hela dag hemma från sjukhuset nu. Det har gått bra, jag har till och med tagit mig ut och fixat lite påskgrejer. Höften är allra värst just nu, det är svårt att röra sig och sätta sig/ställa sig upp. Smärtan i vissa lägen och rörelser går inte att beskriva med ord, så ont gör det. Armen och dess smärta är hanterbar, jag är ju så van vid detta nu. Tyvärr. 

Becca har hälsat på mig idag också. Hon hade med sig en god sallad så satt vi i uterummet och åt i värmen. Nu är jag grymt trött och slö efter denna dag så jag kommer nog somna gott om ett par timmar. Narkosen sitter i. När jag kan skriva på datorn ska jag skriva ett längre inlägg om allt, vill ha det kvar i mitt arkiv... 




Tidig morgon

Nu är klockan snart sju och jag har varit vaken sen nån timme tillbaka. Natten har varit helt okej men kvällen igår var väldigt stökig här på rummet. En patient mådde väldigt, väldigt dåligt och spydde stup i kvarten, en annan pratade högt i telefon och samtidigt var en tv på nånstans. Irriterande vud 23-tiden när man bara vill sova. 

Smärtan nu är under kontroll men det gör, som förväntat, mycket ondare nu när morfinpumpen är halverad ännu en gång. Jag har fortfarande väldigt ont i halsen efter tuben som de kör ner under operationen med men det känns som en baggis jämfört med armen. Idag får jag åka hem vilket känns väldigt skönt, jag saknar min hemmamiljö. 

Morfinpumpen i axeln...



Det gick bra!

Operationen igår gick bra. Jag har träffat min läkare idag och han sa att allt gått som planerat. Jag har nu två plattor och 4 skruv i handen som gör det extra stabilt utöver benmärgen. 

Det var otroliga problem att sätta nål på mig. Det brukar vara svårt men inte så otroligt som det var den här gången. De fick använda ultraljud för att försöka se några kärl och chansa. 8 plågsamma stick blev det innan det gick bra och blodet rann, fy fan. Att sätta morfinpumpen gjorde också ont men den har hjälpt mig nu efteråt med smärtan så det är jätteskönt. Hela armen blev totalt bortdomnad, väldigt krångligt och obehagligt. Nu har jag minskat lite på den så jag iallafall kan röra fingrarna. 

Jag sover typ hela tiden, narkosen har gjort mig helt utslagen. I eftermiddag kommer mamma på besök igen, längtar efter sällsksp en stund. 







Snart dags!

Nu ligger jag och väntar på att rullas ner till preOp och operation! De har försökt sätta nål på mig som vanligt men det gick inte utan narkosteamet får göra det. Jag är jättenervös och känner mig verkligen tvådelad kring detta, ja eller nej. Innerst inne vill jag bara få det gjort så jag kan gå vidare men samtidigt förstår jag inte vart all ork och energi ska komma som behövs inför detta... Mamma är här iallafall, det känns skönt! 








Jag är framme

Nu ligger jag i sängen på US uppe i Linköping. Jag har precis släckt nattlampan och ska försöka sova. Jag har haft sån ångest ikväll, dels på grund av operationen och oron inför den men också mina "vanliga" ångest. Tungt och svårt att hantera, men på något sätt måste jag ta mig igenom morgondagen, jag bara måste få det gjort. Sen kan jag må hur dåligt som helst bara jag orkar och fixar det som väntar på mig imon. Jag orkar nog inte skriva mer ikväll tror jag, jag har tagit min sömntablett och hoppas kunna somna gott på den nu strax. Vi hörs imon, sov gott allihopa!





Blev ingen operation

Ja, det är med tunga tårar som jag skriver detta. Igår när jag kom till avdelning 53 bad jag en sjuksköterska kolla på mina ärr på armen och jag frågade om det var några problem inför operationen. Hon svarade "nej det är nog ingen fara, det är ju läkt och fint". Skönt tänkte jag och kunde då helt och hållet ställa in mig på operationen. I morse kom Magnus, en överläkare, och kollade på min arm och mina ärr och sa följande: 1. det är läkt och ser fint ut. 2. men för att minimera all risk för infektion så vill vi ställa in operationen och avvakta. 3. du har tid den 30:e mars igen, det är ju bara en månad dit.
 
Jag vet om att jag skär mig, god morgon liksom. Men jag har den senaste veckan varit "duktig" och mina sår är läkta. Det är bara ärr kvar. Det kändes otroligt provocerande att höra läkaren säga att det är läkt och ser fint ut men ändå ville dom avvakta. I alla papper står det om öppna sår osv och det enda jag har på min arm är massa ärr. Ändå ville dom avvakta. Jag blev grymt ledsen och tårarna kom som ett brev på posten. Jag hulkade där jag låg i sängen och kände total panik. Jag ställer in mig på något och sen blir det inte så. Det är svårt för mig att hantera såna här situationer.
 
Nu ska jag alltså vara hemma till den 30:e mars och opereras då istället. Livet tar de allra mest oväntade vändningar ibland, tänk om det kunde vara lite medgång i mellan åt.



Inlagd på avd 53

Nu är jag inlagd på avdelning 53 och har duschat i sprit, fått på mig den fina nattskjortan och ätit sista måltiden inför fastan. Känns nervöst, spänt, oroligt och ensamt. Jag hatar sjukhus men har ändå förlikat mig med tanken att jag måste göra detta. Och ju förr desto bättre egentligen. 

Jag vet ingen operationstid än mer än att jag är nummer 3 ut imorgon. Ska uppnoch duschabi sprit på morgonen och sen sätts det igång med försök till nånstick, sista pre-opdrycken och pippistrumpor på. Huwa. Tårarna rinner men det hjälper inte, vryra ihop och komma igen. Imon gäller det för 8:e gången... 







Söndag

 
 
Så är dagen kommen, idag ska vi åka till US. Jag har sovit dåligt i natt, vaknat mycket och behövt gå upp och "neutralisera" mig lite innan jag har försökt somna om igen. Nu när klockan slog 8 fick det vara nog så nu är jag uppe. Jag ska åka till Carro en sväng vid 11-tiden och hänga lite innan jag måste åka hem och packa ner det jag behöver ha med mig och sen lämna Smilla hos brorsan. Magen börjar göra sig påmind inför dagens resa men jag sak verkligen försöka hålla mig lugn och sansad inför detta, lita på att allt kommer gå bra och lägga mig i händerna på den jag tror på. Allt ska gå bra, allt ska gå bra.
 



Tidigare inlägg