Är sommaren här?

Den här helgen har varit väldigt nyttigt och nödvändig för mig på många sätt. Jag vill inte skriva mycket om det nu, jag är rädd för att öppna dörren in till känslorummet och brista, men jag är inne i en tuff period. Och jag menar inte bara tuff som i extrem stress i skolan utan även i själen, i sinnet. Jag har varit det ett tag men tvingat bort det eftersom det är så lite tid kvar av skolan och jag måste hålla hela vägen ut. 
 
I alla fall, helgen har bestått av för lite plugg men desto mer påfyllning av det jag behövde, energi, sol och kärlek. Jag var med hos mormor och fikade i lördags, jag har läst i min bok, köpt massa fina blommor och planterat dem på balkongen, fyllt frysen med 10 kg kött, kollat på Mackans match, solat, sovit ut och andats. Ångesten kryper på när plugget ligger orört men jag fokuserade riktigt bra förra veckan och var värd att ta två dagar ledigt, det kommer lösa sig. På ett eller annat sätt gör det ju alltid det och nu fick jag istället umgås med min fina sambo lite mer och rå om oss utan att ständigt ha plugget i bakhuvudet. 
 
Matchen gick dock inge vidare i helgen men då får vi helt enkelt ta nya tag till nästa helg! Jag kommer åka själv upp till Örebro för att kolla när de spelar men det gör mig inget, då får jag lite tid att plugga på i pausen och kanske lite under matchens gång också så det blir en win win situation i alla fall! 3 tentor kvar, sen är det sommarlov! 8 dagar - håll ut!! Föresten, sol och värme har anlänt till vårt kära land, kan det vara sommarn kanske?!
 
/match, lite av blommorna på balkongen och sommarskorna är framme!



Ångestdag och alla hjärtans dag

Till att börja med, glad alla ♥ dag!! När jag slog upp min blå imorse kände jag mig trött, inte den där vanliga tröttheten man alltid känner (mer eller mindre) när man går upp utan en trötthet som satt inne i kroppen. Jag har haft ångest till och från hela dagen och varvat mellan att hålla mig sysselsatt med tvätt, plock/städ, sitta vid datorn och plugga. Det sistnämnda alldeles för lite dock och det späder ju såklart bara på ångestkänslorna. Jag tycker mig märka av att jag aldrig riktigt kommer igång på mina lediga dagar när jag har planerat in en massa plugg och att jag ska få så himla mycket gjort. Om jag däremot bestämmer mig för att fixa en sak när det gäller skolarbetet på lediga dagar får jag oftast ett bättre flow och hinner med massa mer än planerat. Konstigt va? Så idag har jag alltså inte börjat plugga på anatomitentan som jag hade tänkt utan "bara" gått igenom de latinska termerna några gånger. Jag är även ledig både torsdag och fredag den här veckan så då hoppas jag att jag kan få mer gjort! 
 
Jag var iväg en snabbis runt lunchtid och köpte ny färg till skrivaren i alla fall och det stod på min att-göra-lista så det var skönt att jag kom iväg. Imon ska jag börja skriva ut allt jag har renskrivit i anatomikursen och börja plugga på det på torsdag. Känns som ett bra upplägg. Poppade även in på Rusta och köpte galgar åt Carro och två plastblommor som jag ska ha på balkongen tills det är dags att plantera levande växter där! Fick sån feeling att städa och börja göra iordning där ute idag när det var så fint väder men det blev aldrig av. Det kanske får bli till helgen, sen måste jag och pappa klura ut hur vi ska få upp gardinerna/tygerna på väggarna och glaspartiet där ute utan att borra hål i betongen... Sen ska jag sitta där ute hela våren och sommaren och bara njuta av sol, massa bra böcker och värme. Det kommer bli såå bra och mysigt där ute!
 
/glad alla hjärtans dag föresten!
 



Effektiv som bara den

Jag har en riktigt bra dag idag faktiskt! Som vanligt är mitt minne dålig (vilket det alltid blir i mer ångestfyllda perioder) men jag tror inte jag har skrivit jättemycket ingående om mitt psykiska mående de senaste veckorna? Det har varit tufft i alla fall, kanske skriver om det senare eller en annan dag men nu vill jag vara positiv! Jag har i alla fall varit väldigt effektiv idag och hunnit med att öva på alla termer, flera gånger, kollat på en föreläsning på nätet i anatomikursen och även gjort min del i det grupparbetet vi har i samma kurs nu om hudsjukdomar. Jag har skrivit om maglignt melanom, skivepitelcancer och kontakteksem och är alltså klar med det nu! Jag är även den som ska sätta ihop hela dokumentet så jag har förberett det med rubriker, marginaler och indrag. Skönt, nu kan jag bara mata in de andras sjukdomar när de mailar det till mig! 
 
Nu tänkte jag sätta mig och läsa lite faktiskt, Mackan kommer om en timme ungefär och eftersom jag har jobbat på så himla bra idag är jag värd en paus nu! Mackan ska förhöra mig på alla termer en eller två gånger ikväll och sen är mitt dagsverke verkligen gjort! Kanske till och med ska unna mig något gott ikväll? Godis/choklad/chips och så vidare blir det ju inte för det har jag ju inte ätit på cirka 8 månader (och ska hålla mig minst 1 år) men kanske en kaka eller bulle framför tv:n ikväll?
 
/imorse snusade jag runt i morgonrocken länge.. så mysigt!
 



Ångest och tankar igen

Jag kan inte sova inatt och det är så himla störande. Dels för att det inte är bra för mig att vara vaken om nätterna eftersom min ångest blir som värst då och dels för att jag och mamma ska iväg imorgonkväll på en väldigt rolig sak och då vill jag inte riskera ha huvudvärk på grund av för lite sömn. Nu påverkas jag inte så mycket av sömnbrist när det är enstaka nätter för jag är så van vid det men ändå, det är bara dumt och tråkigt att vara vaken! Jag har inte testat den sömnmedicinen som jag fick av läkaren för nästan en månad sen (!), men det är för att det inte har passat in i mitt liv att testa något nytt. Jag hade ju min stora kurstenta den 17 november och inför den vågade jag inte prova den medicinen ifall jag skulle reagera konstigt, och sen började praktiken och då ville jag inte heller testa den. Men nu ska jag hämta ut den i helgen och testa i veckan, det värsta som kan hända är att jag mår dåligt utav den eller blir jättetrött och då får jag väl helt enkelt hantera det då. Jag önskar att jag bara fick mina Zopiklon istället men eftersom de är beorendeframkallande ville läkaren inte att jag skulle fortsätta äta dem. Förstår hennes tanke eftersom jag har tagit dem i 2-3 år nu men jag kunde lita på dem och fick sova om nätterna då. Knepigt.
 
Återigen har jag en natt där jag tänker mycket på min ångest och åren som har varit. Jag är så glad och tacksam över platsen jag är på idag men kan samtidigt inte rå för att jag tänkter tillbaka på all skit som jag har gått igenom och som familjen har fått stå ut med. Jag trodde jag hade koll på läget när det var som värst men nu när jag sitter här, klarare i huvudet, förstår jag hur extremt DÅLIG koll jag hade. Jag förstod aldrig hur allvarligt det var med mig och att anledningen till att jag blev inlagd 4 gånger var för att mitt liv hängde i en tunn tråd. Jag minns de gånger jag satt på psykakuten och fyllde i det där självskattningsformuläret och valde mellan näst sista och sista alternativet på om jag ville leva. Jag reflekterade inte ens över det då och brydde mig inte, men nu ser jag hur fruktansvärt dåligt jag mådde och det är faktiskt ganska svårt att ta in. Visst ger det lite perspektiv till mitt mående idag när jag tänker tillbaka på hur det var för 1 och 2 år sedan. Jag har kommit långt nu, så himla långt, men det är fortfarande för mycket destruktivitet i mig och jag är livrädd för att trilla dit igen för jag vet hur lite det krävs. Jag pratar mycket om detta med min terapeut och det känns skönt att kunna dela det med honom. Att ha någon som förstår precis vad jag menar och som nästan kan fylla i orden för mig om jag inte får fram dem. Jag vilar i den tryggheten jag har nu, stödet i ryggen. Det är bra.
 
Jag har en hel del bilder kvar från den tiden i min mobil och jag tittar på dem ganska ofta faktiskt. Det ger mig inte ångest så det är inte på ett destruktivt sätt alls utan mer för att söka förståelse och svar. Mina ögon är verkligen helt borta på de flesta bilderna och man ser tydligt att jag är i en helt annan värld. Och mina armar, jag kan inte minnas att jag skar mig så extremt mycket men när jag ser fotona förstår jag att jag verkligen gjorde det. Stackars flicka, fy fan vad jag fick kämpa. 
 
Jag ska sluta skriva nu och försöka sova igen men innan det måste jag bara dela med mig av en tanke jag har. Jag tror att anledningen till att jag tänker tillbaka så mycket på mina allra tuffaste år nu och har svårt för att acceptera - släppa och gå vidare är för att jag inte har fått tid för att bearbeta allting. När jag var som sjukast fanns det ju aldrig tid för reflektion på riktigt, allt handlade ju bara hela tiden om att jag skulle hitta mina tillfällen att få skära mig på så att ångesten kunde lätta. Det har bara snurrat på och nu står jag helt plötsligt här och går i skolan, träffar nya människor, vågar utmana mig själv och testar på att leva livet lite mer utsvävat. Vart har min tid för bearbetning och förståelse tagit vägen? Så många tankar och så få svar. På måndag ska jag träffa min terapeut igen och jag har så mycket jag vill och behöver ta upp med honom då. Bara 3 dagar kvar. Stå ut nu Annie, stå ut och lägg all energi på dem roliga sakerna och njut av det som komma skall! 
 
 
 



Lite svammel

Det är kanske lite ironiskt att jag skrev två inlägg igår och det ena handlade om hur bra jag trivs och älskar min LIA på BUP, och nästa inlägg handlar om min egen ångest och destruktiva depression. Komiskt eller bara sorgligt vet jag inte men kontraster i livet är väl ändå bra. Eller? Skämt och sido, det känns skönt att ha skrivit ett ärligt inlägg på bloggen igen efter såhär lång tid även om det är väldigt läskigt. Många tror att allt är så himla bra nu bara för att jag har börjat skolan, flyttat ihop med Mackan igen och fått mer rätsida på mitt liv. Allt är liksom sådär rosa, glatt och skimrande fantastiskt. Eller nej just det, så är det ju inte!
 
Många saker är mycket bättre och jag gör små framsteg hela tiden. Men det har byggts upp en rädsla i mig att visa den andra sidan också som inte är sådär bubblande glad eftersom jag inte vill göra min familj eller närmsta vänner besvikna. Alla vill att jag ska få må bra, inklusive jag själv såklart, och efter så lång tid med psykisk sjukdom blir man tillslut introvert igen och stänger folk ute. I alla fall har det blivit så för mig och det är också något jag måste jobba på mer. Att släppa ut känslorna, låta alla få veta hur det faktiskt är ibland när leendet inte syns liksom. Men oj, nu blev detta utsvävat, hmmm...
 
Hur som helst, ville bara säga att den här dagen har varit bra trots lite sömn och min enorma ångestattack inatt och jag tror och hoppas att jag kommer somna lättare ikväll sen! Tack för att ni läser och finns för mig! Jag älskar er!
 
 



Översvämmande ångest håller mig vaken

Det var länge sen jag kände så kraftig ångest som jag gör nu. Precis här och nu. Den är värst på morgonen och kvällen, det vet jag, men jag brukar kunna hantera det ganska bra nu för tiden. Men så inatt är det bara för mycket. Och det handlar inte om att allt är katastrof eller att jag inte ser nån mening med livet utan det är helt enkelt flera små saker som lagts på varandra som tillslut bara rasade nu. Det här med att skriva på bloggen om mitt mående har blivit väldigt komplext för mig och jag vet inte riktigt längre hur jag vill uttrycka mig här. Men nu känns det bara som att någonting måste ur mig och då blir det bloggen i alla fall, jag vet inte riktigt, känner mig rätt förvirrad. 
 
Kan vi prata om att släppa saker? Om att förlåta? Om att gå vidare? Om att lära sig att när man har nått sin gräns så är det okej att bara lägga av där? Det är något jag verkligen har jobbat på sen jag blev sjuk i min depression och ångest, men som såklart inte är så enkelt som det låter. För att jag ska klara av allt jag måste klara av just nu, det vill säga praktiken, ta hand om mitt hem och Smilla och vårda relationerna i min närhet så behöver jag energi. Otroligt mycket energi för att vara övertydlig. Och allt som på ett eller annat sätt tar energi ifrån mig är sånt jag borde och oftast vill eliminera. Inte alltid - men oftast. Däremot tror jag det sitter i min sjukdom att jag har problem med att göra just det, släppa saker som slukar min energi. Och hur man lär sig att bli bättre på det här vet inte jag, för mig handlar det om ett överflöd av känslor i min kropp och det blir oftast alldeles för mycket att hantera för mig. Det är många saker som har förändrats sen jag blev sjuk för 2 år sedan och en av dem är just att jag inte kan reglera känslor. Antingen är det högt eller så är det lågt. Antingen så bryr jag mig inte eller så engagerar jag mig alldeles för mycket. Min terapeut och jag arbetar massor med detta men det är en lång väg att gå och än har jag inte poletten trillat ned och när jag nu fick den här känslan av översvämmande ångest inatt har jag fortfarande inga riktigt bra verktyg att hantera det med. 
 
Mina självskadeimpulser blir extrema i de här situationerna, verkligen hyperextrema. I nästan allt jag ser (när jag känner såhär) kan jag se ett möjligt sätt att skada mig själv på, och även om jag är duktig på att låta bli så finns ju möjigheten att trilla dit hela tiden. Nu vill jag inte snöa in på detta för mycket för jag är inte riktigt där i min "Annie-process" att jag orkar prata om just den biten nu men det jag försöker få fram är att jag måste lära mig att släppa saker, förlåta (andra eller mig själv) och gå vidare för att detta ska kunna bli bättre. Sen är det ju otroligt svårt för vissa saker i mitt liv och i min vardag går inte bara att släppa hur som helst, och andra saker vill jag egentligen inte släppa heller även om jag vet innerst inne att det är det bästa för MIG och mitt mående. 
 
Hur mycket ska man tänka på sig själv och hur mycket ska man tänka på andra? Hur mycket är jag värd och hur långt kan man gå, både mot andra men också mot sig själv, för att må bättre och komma vidare? Just nu händer det flera saker i mitt liv som är jobbiga och som bidrar mycket till all den här ångesten men det är inte bara saker som händer just nu som gör att det blir såhär utan jag kan fastna i "gamla" tankar också. Det faktum att jag blev sjuk för 2 år sedan har jag fortfarande inte kunnat acceptera, jag har sådana oerhörda problem med det och kommer liksom inte över den tröskeln. Jag försöker tänka så som jag skrev i början av det här inlägget, att när gränsen är nådd så är det okej att bara släppa taget och dra. Jag har nått botten, jag har varit i helvetet och vänt och tillslut fått tillbaka många bra saker i mitt liv men ändå kan jag inte släppa det. Och jag har blivit förlåten och förlåtit tidigare men ändå hänger mycket kvar. Jag längtar till den dagen jag går ut från min terapeuts rum och känner att poletten har trillat ned, att jag har kopplat ihop allt. När?
 
Det blev nog en lite större utsvängning nu än vad som var meningen men fingrarna bara knapprade på. Jag måste inse att det finns en gräns och när den är nådd är den nådd. Jag är ingen sämre människa för att jag lär mig att sätta dessa gränser och ta kontroll över hur långt mina känslor får gå. Jag får ofta höra från terapeuter och läkare att det viktigaste i mitt liv är jag. Om inte mitt jag fungerar så kommer inget annat att fungera heller och jag tror verkligen att det ligger mycket sanning i det. Jag hoppas och vågar ibland även tro på att jag kan lappa ihop mig själv och tillåta mitt jag att knoppas lite. Och kanske, kanske tillslut faktiskt också blomma ut till något riktigt fint och bra! Poletten kommer att trilla ned en vacker dag, och jag planerar att hålla ut till dess!
 
 



Terapeuten idag

Idag hade jag min andra tid hos min nya terapeut och det kändes ganska bra. Eller ja, så bra det nu kan kännas antar jag. Det är skönt att äntligen ha min egen person att gå till, någon som är expert på sitt område och som finns där för att hjälpa mig på riktigt. Jag har väntat på detta i 2 år och det är nästan overkligt att det äntligen har blivit min tur. Idag försökte vi börja kartlägga delar av mitt liv och min problematik med ångest och destruktivitet. Jag kände mig som ett frågetecken, han ställde frågor om sådant jag inte ens har reflekterat över innan och det är ju såklart ganska jobbigt. Att få upp ögonen för saker som man både medvetet och omedvetet har stängt in i en låda och skickat längst in i garderoben. Jag vet att det kommer bli jobbigt och tufft på flera sätt att ha de här träffarna men samtidigt förstår jag verkligen att jag inte kan leva såhär i all evighet. Jag har minst sagt fått smaka, i princip hetsäta, på ett liv som är så fullt av mörker och helvete och jag vill inte hamna där igen. Eller för den delen "bara" komma hit där jag är nu. Jag vill komma förbi berget av ångest och depression och ska det bli så måste jag våga kasta mig ut i detta. Lättare sagt än gjort dock. 
 
Eftersom jag har praktik om ett par veckor kan vi rent praktiskt inte ses mer än varannan vecka nu men efter jul- och nyår sa han att det kanske vore en bra idé att ses oftare. Så att det inte skenar iväg, så att beteenden och ångest inte blir värre igen. Det är så många saker som är bättre i mitt liv nu, jag har kommit jättelångt på bara ett par månader men det är fortfarande alldeles för mycket fel och demoner som härjar under mina dagar och det får inte eskalera. Vi pratade mycket om att hålla nivån allting ligger på nu och helt enkelt inte under några som helst omständigheter låta skiten få ta större plats. 
 
Innan vi avslutade frågade han hur allting kändes, hur allt han skrivit upp på tavlan framför mig fick mig att känna och tänka. Vet ni vad svaret blev? Omöjligt. Jag svarade omöjligt utan att ens tveka. Och han förstod det, såklart. Jag har levt, handlat och tänkt på ett sätt de senaste åren och att nu försöka göra annorlunda känns ju helt omöjligt. Och otroligt läskigt. Jag vet inte hur man slår undan självskadetankarna eller hur man säger ett bestämt nej till ångest och helvete. Men han log litegrann och sa: Vet du vad? Nu ska vi programmera om din hjärna!



PCV och äntligen ett läkarbesök

I och med att jag knappt hinner med bloggen, eller orkar prioritera den på kvällarna, så finns det så mycket jag har att berätta som inte blir sagt. Hehe. Och en av dem sakerna är att jag var på PCV i tisdags och träffade en läkare - äntligen! Det har varit så struligt med psyk sen i början på sommaren och som vanligt har jag hamnat i kläm och inte fått den hjälp jag har behövt. Det är så tråkigt att prata negativt om vården och jag vet inte vem det är man ska skylla på, om det över huvudtaget ens finns någon man kan lägga skulden på för att väntetiderna är förfärligt långa och det fattas läkare? 
 
Jag fick ut ungefär det jag ville av mötet i alla fall och det var att äntligen få ett sjukintyg som täcker sommaren och nytt recept på min medicin. Jag ville även få ut nya sömntabletter men hon ville att jag skulle testa något annat sätt att hantera sömnen på innan hon skrev ut ett nytt recept. Tabletterna jag tar är tydligen beroendeframkallande och hennes argument var typ "vad ska vi ge dig när du blir äldre och du behöver större och större dos?". Vilket jag till viss del kan förstå men samtidigt inte, jaja. Jag ska i alla fall testa en annan medicin som ska ha nån lugnande effekt på kroppen och förhoppningsvis hjälpa mig att sova bättre. Som det är nu har mina sömnproblem blivit ganska mycket sämre på bara några veckor och det är inte bra för varken mina studier eller min ångest. Jag ska dessutom få testa ett tyngdtäcke som väger runt 8 kg och som tydligen ska ha en lugnande effekt på kroppen och få en att slappna av mer och därmed få bättre kvalitét på sin sömn. Jag ser fram emot att testa det och jag hoppas att det i kombination med den andra sömntabletten kommer fungera, jag behöver bättre sömn! 
 
Nu lär jag väl inte träffa henne på ett bra tag, hon sa att hon gärna vill träffa sina patienter oftare än vad hon gör men det finns tydligen inte tid för det. Det är så fel alltihop inom psykvården men vad ska man göra? Det finns inga enkla svar men det behövs verkligen fler och bättre resurser. Jag kan väl inte påstå att jag klickade med henne för det första hon gjorde var att anklaga mig för att ha struntat i att komma på vår förra tid som var i juni. Den tid som jag aldrig fick en kallelse till och inte hade en aning om att jag skulle gå på. Ahh.. vi som läser mycket om bemötande i skolan just nu blir ju så vansinnig när en läkare inte kan föra sig med sin patient! Men trots det är jag glad att jag äntligen fick tid och hjälp med det jag behövt ha fixat för flera månader sen..!
 
/och ute är hösten snart över, dags att börja planera inför julen! jippi!
 
 



Psykoterapeut

Igår var jag äntligen på PCV och träffade en psykoterapeut. Jag har stått på den väntelistan i 1,5 år tror jag och nu var det alltså min tur att få komma på ett möte och diskutera mina behov av hjälp och så vidare. Det var en trevlig man som kändes lugn och harmonisk. Han såg ut att ha en hel del erfarenhet också, han var nämligen inte 22 år och nyutexaminerad utan lite äldre och skrynklig, om man nu får säga så. Haha. 
 
Vi bestämde i alla fall att jag ska börja gå hos honom nu för han kände att den terapi han arbetar utifrån matchade mina behov. Jag tror man börjar gå i två terminer och sen fortsätter man om det behövs. Vi ska ses varannan vecka i den mån det går med tanke på att jag är lite begränsad i tid eftersom jag går i skolan. Annars handlar det mycket om att kunna hantera sina känslor, acceptans, hitta verktyg och komma åt grundproblemen. Ganska mycket mindfullness och väldigt mycket fokus på självskadebeteende eftersom det är ett stort problem för mig. Jag är inte fri från mina destruktiva beteenden och jag ägnar ofantligt mycket tid till att tänka på rakblad, blod och den pysande lättnaden som jag beskriver det som och det är verkligen inte bra. Inte nånstans så det är något vi kommer jobba med väldigt mycket också. 
 
Jag är otroligt nöjd och glad över att det är min tur att få hjälp nu (på tiden!) och att jag äntligen ska få en stabil kontakt som jag förhoppningsvis kan öppna upp mig för på riktigt. Jag är tacksam över både Eva och Mathias som har varit mina tillfälliga kontakter men det har verkligen inte varit på den nivån som jag har behövt, så nu känns det för första gången tryggt på något vis. Ja, jätteskönt i alla fall. 
 
Vi diskuterade också det här med ERGT och DBT som är olika former av terapi där det ingår både grupp- och individuella samtal men jag sa vänligt men bestämt nej ännu en gång. Jag berättade att jag har sagt fler gånger att jag inte vill ha den typ av behandling och att det inte alls passar mig. Och han tyckte det var lite märkligt att de inte har "släppt" den tanken och försökt hitta något annat åt mig och det var en sån lättnad att han faktiskt lyssnade på mig och förstod att ALLA är olika och passar inte för allt. Jag vill inte dela min insida i grupp inför främmande människor för jag skulle inte kunna vara helt ärlig. Det finns vissa saker jag inte har berättat för varken Eva eller Mathias så hur ska jag kunna sitta med okända ansikten och blotta mig? Nej, jag är mycket mer nöjd med det här upplägget med individuell terapi och jag tror att detta kommer bli bra för mig!
 
/känns så skönt att äntligen få rätt hjälp och behandling. Nu är det min tur!
 
 
 
 



För ett år sen

I förra veckan var det 1 år sedan jag senast låg inne på psyk. Jag håller ingen koll på exakta datum och så men det är ju som ni förstår inget jag någonsin kommer att glömma. Det var faktiskt ganska känslosamt att minnas tillbaka på min tid där och hur dåligt jag mådde då. Det kanske inte är så konstigt i och för sig men samtidigt trodde jag nog inte att det skulle påverka mig på det sättet idag.
 
På det året som har gått sen dess har jag kommit jättelångt, både i själen och i min egen handlingskraft, men inga av mina dagar är lätta att ta sig igenom. Jag har fått tillbaka delar av mitt liv som jag trodde att min depression och mitt självskadebeteende hade tagit för alltid och det är jag extremt glad för, men jag blir ständigt påmind om att helvetet bara ligger bakom kröken. Ett felsteg och jag kan vara där igen. Och igen. Och igen. Det är ganska påfrestande att tänka så men det är bara så det är. För mig visar det att jag är medveten om värdet på mitt liv på ett helt annat sätt nu och det är en bra sak. För ett år sen brydde jag mig inte, för ett år sen kände jag att det vore skönt att dö. Inte bara för min egen skull utan för alla andra också som fick stå runt omkring mig och se hur deras Annie inte hittade någon väg ut och som inte fick den hjälp av vården som hon behövde. Så tänker jag inte nu, jag tycker om att leva och jag känner mig redo för att ta igen alla de år som min depression har stulit ifrån mig. 
 
Jag tänkte också på hur ensamt det var där i mitt kala sjukhusrum och hur tråkiga dagarna kändes på avdelningen. Trots att jag varit inlagd flera gånger vänjer man sig aldrig. Jag vet och jag visste även då hur viktigt det var för mig att vara där och att ha personal som höll koll på mig dygnet runt, men samtidigt är det en otroligt ensam situation att befinna sig i. Och den senaste gången jag var där var också den omgång jag var inlagd som längst. Jag tror det blev mellan 3-4 veckor innan jag blev utskriven igen och det är ganska lång tid att vara inlagd på sluten vård med min problematik. Jag är tacksam över all hjälp jag fick där dock, även om det inte var den avdelning jag "trivdes" bäst på (har ju ändå hunnit testa 4 stycken) så fick jag då äntligen träffa en läkare som på riktigt ville hjälpa mig. Han var verkligen avgörande för min framtid (har jag förstått nu i efterhand) för om han inte hade sett mig och mina problem på djupet som han gjorde och gått till botten med det hade jag kanske inte levt idag, eller så hade jag kanske fortfarande åkt in och ut från psyk med blodiga armar. Det är ju omöjligt att veta förstås, men han ville mig väl och ifrågasatte faktiskt de andra läkarnas sätt att medicinera mig på eftersom de bara fortsätte att gå i gamla banor. Han bytte ut alla mina mediciner och gav sig inte förens vi såg en förbättring. Och visst blev det bättre, jag har inte varit inlagd sen dess och mitt självksadebeteende blev mycket bättre. Jag åkte ju ändå in till psykakuten den där måndagen för att jag hade skurit upp större delen av min vänstra arm och var på väg att ge upp hoppet om livet. Och han ville inte behöva se mig där en gång till, och det har han inte behövt heller. 
 
 Men det har inte varit enkelt att ta sig hit, året som gått har kantats av motgångar, mer självskada, ångest, paranoia, mediciner och demoner i min kropp. Men jag försöker se dem ljusa och positiva sakerna, mina framgångar, och det största för mig personligen är såklart att jag har tagit steget och börjat studera igen. Att jag vågade satsa på det här och gå emot all min ångest som jag kände inför detta. Jag har en lång väg kvar att vandra, det vet jag. Det finns många känslor och destruktiva beteende rotade i mig som jag kommer behöva jobba med en lång tid framöver. Och det är okej. Det är okej att jag inte är frisk ännu och det är okej att jag fortfarande kan må riktigt jävla dåligt. Men, det är också okej att ha bra stunder, att få skratta högt med mina vänner så att det värker i kinderna och det är okej att ibland få känna lyckliga känslor fladdra runt i magen. Det är okej att våga drömma om en framtid, att drömma om barn, bröllop och andra stora saker i livet. Det är okej. Och även om det är förbaskat läskigt och ibland känns alldeles för stort för mig att hantera så vågar jag göra det ibland. Och det mina vänner är det största klivet jag tagit på flera år. För bara sex månader sen fanns inte det i min värld, det fanns inga drömmar och visioner. Men det gör det nu, och jag kämpar för att de dagarna ska bli fler. Och fler. Och fler...



Min psykisk hälsa just nu

Det känns som att det är dags för mig att uppdatera bloggen kring mitt mående. Det var ett tag sen jag skrev om det mer under ytan nu och det är ju egentligen för att jag 1. försöker hålla humöret uppe och vara positiv här och 2. jag sakta går framåt men är rädd för att misslyckas. Vi har pratat om det här innan men psykisk ohälsa syns inte utanpå en människa. Ingen man möter på stan eller i affären kommer se om jag har ångest eller känner mig orolig, eller för den delen se och tänka att "jaha, där har vi en tjej som är deprimerad". Det fungerar ju inte på det viset och därför är jag rädd för att visa andra mina fler glada och positiva dagar för då kanske många tänker "ja men vad roligt, hon är frisk nu för hon ler och är glad". Det är ganska jobbigt, eller ja, väldigt jobbigt. 
 
För mig pendlar det väldigt mycket upp och ner just nu. En dag kan vara bra och jag kan känna ett mer lugn i kroppen och orka med många fler saker. En annan dag kan jag vakna med ångest som bara river i min kropp och så får jag kämpa hela dagen med demoner och monster i huvudet. För 1-1,5 år sen så handlade allt, varje dag, om att komma ur sängen, skära mig för att slippa ångesten en stund, vila, sova och så höll det på. SOm ett hamsterhjul. Det har genom tiden alltså ändrats, kanske inte nödvändigtvis min ångest. Det kan vara lika rå och fruktansvärd som för 1 år sen, men jag blir bättre och bättre på att hantera det. Och det är min framgång. Jag kämpar på och nu äntligen kan jag känna att det börjar ge resultat. Ja, jag är orolig och nervös inför situationer med mycket folk, jag är paranoid och tror att någon vill mig illa och kan vara väldigt rädd både hemma när jag är själv eller är ute och går. Jag är ganska sluten och orkar inte prata om allting med någon annan än dem på PCV just nu och jag har svårt att hantera platser eller situationer där det är rörigt omkring mig, både med saker och mycket röster/prat/aktivitet. MEN, det går framåt och jag försöker. Ibland orkar jag inte, men jag har fler bra dagar nu än vad jag har haft på jättelänge. 
 
Jag tror kanske aldrig att jag kommer bli helt frisk, att jag kommer bli en ångestfri människa men jag hoppas självklart att jag med hjälp kan få leva ett liv med iallafall mindre ångest och all annan problematik jag har. Jag tror det är möjligt, jag har kommit så pass långt att jag åtminstonde vågar drömma om min framtid och mitt liv och det är en väldigt skön och ovan känsla för mig. Jag har tänkt på det ett tag nu. Man ser och hör överallt om olyckor och sjukdomar, dödsfall, och sen en tid tillbaka har jag känt att jag är rädd för att dö. Och för många andra kanske det har varit en självklar känsla men för mig dem senaste åren har jag inte känt så, jag har tänkt att jag inte vill leva och haft en väldigt likgiltig känsla inför döden. Typ, "händer det så händer det, sak samma. Allt är skit ändå." Men för mig nu, när jag verkligen känner känslan av att jag verkligen inte vill dö, att jag är rädd för att få cancer eller vara med i en bilolycka så blir det nästan som ett må-bratecken för mig. Att jag är på rätt väg tillbaka iallafall, att jag inte går åt fel håll längre och djupare ner i mörkret. Det känns bra. Det känns viktigt för mig och jag vet att jag bara måste försätta såhär, fortsätta hantera och jobba med ångesten och känslorna, fortsätta kampen på PCV och helt enkelt bara fortsätta gå upp på morgonen även om det känns som att det enda vettiga är att ligga kvar och strypas av min panikångest. Men jag kämpar vidare, precis som alla andra som lider av psykisk ohälsa. Heja oss, shit vad vi kämpar på bra!