26 helt plötsligt

Idag är det lördag, 17 september och min födelsedag! Idag blir jag 26 år gammal och jag är nu närmre 30 än 20. Känns sådär men saker man inte kan påverka finns det ingen idé att lägga energi på, eller vad säger ni? Jag vet inte varför men jag gillar inte tanken på att bli äldre, jag vill vara 25 i några år till innan jag kan tänka mig att gå vidare! ;)
 
Vad vi har gjort idag och vilka presenter jag fått tar vi en annan dag, nu ska vi gå ut på promenad innan vi ska köpa mat från Samboosak ikväll. Jag älskar verkligen maten där ifrån och ALLA borde testa libanesisk mat nångång, jag tycker det är lite speciella smaker men väldigt gott!
 
/lördag = köpa nya snittblommor på torget, mysig tradition
 



Just det, vi har flyttat!

Nu har vi snart bott i lägenheten i en vecka och det känns jättebra! Jag kan nog nästan sträcka mig så långt och säga att jag älskar lägenheten, den är verkligen bra på alla sätt och vis! Det är en tvåa även denna gång, men den är lite större än förra och känns mycket rymligare, vilket är så skönt! Vårt vardagsrum är ganska smalt men det gör också att rummet känns väldigt mysigt och ombonat och det är bara bra tycker vi. Sovrummet är s t o r t och väldigt rymligt, vi har både säng, två nattduksbord, fyra garderober, tre byråer och skrivbord där inne och det känns ändå inte trångt alls! I köket har vi plats för bord med fyra stolar och även det rummet tycker jag om sååå mycket! Stort fönster, bra med ytor, mycket skåp och så himla ljust! Vi ska snart få bytt köksluckorna där inne också vilket känns väldigt lyxigt! I övrigt ska de tapetsera om i hall, sovrum och vardagsrum framöver så det kommer verkligen bli en känsla av nytt och väldigt fräscht här hos oss! 
 
Själva flytten gick väldigt bra! Mackan och pappa tog ledigt förra fredagen (Kokkonen var också här) och höll på att flytta möbler, skruva ihop nya möbler och bära kartonger. När jag slutade skolan åkte jag också hit och började plocka ur kartongerna i köket. På lördagen kom även Johan ner ifrån Motala och hjälpte till med bland annat att sätta vit kakeldekor i köket så vi slapp det grå och blommiga kaklet som var innan... Det blev SÅ otroligt bra!!! Matte var också här och hjälpte till och tillsammans fick vi allt klart till på söndagen! Utan all hjälp hade vi aldrig hunnit med allt så det var verligen såå uppskattat från vår sida att alla kunde vara här! Petra, Iris och mamma bidrog med mat, fika, gardiner och lite annat småpiff! TACK!
 
Bilder och allt sånt kommer såklart komma men det väntar jag med tills vi fått omtapetserat. Känns lite roligare och visa när allt är klart med renoveringsbiten. Sen ska det upp lite tavlor och sånt på väggarna så det ska fixas också. Åh, det är så roligt att ha sitt eget bo igen och få pyssla och piffa mest hela tiden. Balkongen är enorm, dessutom inglasad, så där har jag massa planer framöver för att få det mysigt och fint!
 
/vårt fina köksbord!
 
 



När man blir sådär orolig

Igår var jag på vårdcentralen och träffade en läkare. Som för övrigt behöver en rejäl shoutout för hon var SÅ himla bra, verkligen SÅ bra! Hon var både lugn och rolig på samma gång, supertrevlig, förstående, hjälpsam och väldigt duktig! Jag var ganska nervös inför besöket eftersom jag inte visste vem jag skulle få träffa men så fort hon ropade in mig så släppte allt. Hon var toppen! 
 
Anledningen till att jag åkte dit kanske jag inte kommer gå in på i detalj men jag kan säga att jag har väldiga problem med min mens och ibland otroligt ont i magen, känner mig yr (som att jag går runt på en båt...) och lite sådär och nu tog jag äntligen tag i det hela och bokade en tid till en läkare. Detta har pågått väldigt, väldigt länge och jag har börjat bli ganska orolig och funderat på vad som kan vara fel, och om jag kanske till och med är sjuk. Jag har helt enkelt inte vågat ringa, men som sagt, nu är det gjort. 
 
Vi pratade väldigt länge om problemet och även andra saker i mitt liv och det kändes väldigt bra. Hon var noggrann och det kändes skönt. Hon gjorde även en gynundersökning och jag måste bara säga, det är en otroligt, otroligt märklig situation man hamnar i då. Så totalt utlämnad och blottad (bokstavligen!) men det gick jättebra. och allt såg fint ut, inget konstig som hon kunde se iallafall. Hon tror att det kan vara någon hormonrubbning av nått slag men hon skrev ändå en remiss till kvinnokliniken för hon vill att jag gör en ordentlig undersökning med en gynekolog och även har ett samtal där. Hon sa att jag inte behöver vara orolig men att det ändå är nödvändigt att göra det eftersom jag haft problem så himla länge. Visst blir man ändå lite orolig, (man är ju människa) men det känns ändå skönt att första undersökningen inte visade något avvikande iallafall. 
 
Jag tog även blodprov, och ni som hängt med länge här vet om att jag är extremt svår att sticka. Och likadant blev det ju igår såklart. Vi höll på i säkert 45-50 minuter innan de lyckades få ut lite blod i ett rör. De behövde två så tillslut fick de sticka i fingret och trycka ut litegrann i ett rör, fasen vad jobbigt det är att vara så svårstucken! De ringde när jag kommit hem och sa att jag behövde göra om ett blodprov för det sista röret med blod hade koagulerat, toppen. SUCK. Så imon ska jag tillbaka och försöka få ut lite blod till. Yey. De proverna de kunde ta igår såg iallafall bra ut, det var bara något värde som visar om man har en infektion eller inflammation i kroppen som var lite högt men inget allvarligt. Kvar att göra är och kolla om jag har blodbrist, men vi får se. 
 
Så ja, det var väl typ det jag ville skriva. Jag har gått och hållt det här för mig själv väldigt länge, tillslut pratade jag med Mackan (någon månad sen) och förra veckan även Carro. Jag ville inte säga något till mamma och pappa före jag varit hos läkaren för att inte göra dem oroliga. Dumt egentligen kanske men det räckte liksom med att jag var jättenervös och orolig. Ville inte att de skulle tänka på det med... Skriver mer när jag varit på kvinnokliniken, men snälla, håll tummar och tår för att inget är fel.



Tatuera mig igen

Det är nästan 2 år sen jag tatuerade mig nu och snart är det dags igen! Denna gång blir jag nog inte själv utan Mackan har äntligen kommit på sitt motiv och ska troligtvis göra sin första snart! Han har ju egentligen så länge han kan minnas velat ha en tatuering men inte vetat vad han vill göra och därför väntat. Vilket jag tycker är väldigt klokt, man ska aldrig göra nått "bara för att". Men nu är det alltså dags för oss båda snart och det känns väldigt spännande och kul att även dela den upplevelsen tillsammans! Jag har egentligen haft flera olika motiv uppe i hjärnkontoret men hela tiden har det funnits en som jag vetat om att jag förr eller senare ska göra, nämligen ett semikolon. 
 
Det finns en organisation som heter "Project semicolon", som startades för att uppmärksamma psykisk ohälsa och hjälpa, stötta och finnas till för personer som lider eller på något sätt är drabbad av just psykisk ohälsa. Man antingen tatuerar eller ritar ett semikolon nånstans på kroppen för att visa att man bryr sig, vill hjälpa till, stötta, att man är eller en gång varit drabbad, missbrukar eller har olika destruktiva beteenden, känner någon som mår dåligt eller avslutat sitt liv osv osv. När jag fick nys om den här organisationen för kanske 1,5 år sedan visste jag direkt att jag skulle tatuera in ett semikolon nånstans på min kropp. Semikolonet har blivit själva symbolen för hela den här organisationen och mängder av folk har valt att stötta det här projektet och jag vill definitivt vara med. Meningen men just semikolonet är typ "författaren kunde avsluta meningen men valde att inte göra det", och författaren är du och meningen är livet. Och jag tycker det är så otroligt fint och rätt, jag känner mig träffad och det här är något jag verkligen vill vara med och lyfta upp till ytan och uppmärksamma ännu mer. Av väldigt uppenbara skäl som ni vet. Varför just som en tatuering kanske vissa undrar men det känns bara rätt för mig. Jag vill att hela världen ska se den här symbolen och fråga vad den står för och på så vis sprida mer kunskap kring detta. Det är det enda sättet vi kommer få folk att våga prata om det och på så vis inte låta det gå så långt som destruktiva beteenden och självmord. Hade man sett på psykisk ohälsa på samma sätt som man gör med en cancerdiagnos idag hade jag kanske aldrig behövt må så dåligt eller skadat mig så mycket som jag gjort. Då hade jag kanske inte gått i flera månader och mått skit, börjat göra destruktiva saker mot mig själv och skämts så mycket utan istället vågat ta upp det direkt vid första symptom. Vem vet, men jag tror det är så. 



Ingela åker hem & jag går på kompisdejt

På torsdagen var det dags för Ingela att åka hem till sig och det var tomt och tråkigt att säga hej då. Vi har alltid så intensiva, händelserika och rolig dagar när hon är här och när det sen är över så blir det ju såklart väldigt tomt. Men, allt roligt har ett slut, hehe, och nu är det bara ett år till nästa tjejvecka ;) Skämt å sido, vi får hoppas att det blir tillfälle för henne att komma hit innan dess! 
 
Denna dag åkte jag även till A6 för att träffa en gammal kompis! Vi har inte träffats sedan studenten och bara hörts av nån enstaka gång efter det men nu tog hon kontakt med mig igen och jag tänkte att det bara var att köra! Med åren som går så mognar vi allihop, det tror jag iallafall, och jag tänkte att det värsta som kunde hända var att vi inte kom överens eller att det inte klickade. Men så blev det absolut inte utan vi hade sjukt trevligt! Vi tog en fika, satt och pratade i timmar om allt som hänt i våra liv sen gymnasiet och det var verkligen jättekul! Vi gick även en sväng inne i några butiker innan vi tog en kaffe till innan vi sa hejdå. Jag är jätteglad över att hon skrev till mig, att hon ville ses och att det även blev av, ser fram emot att hänga snart igen! :) 
 
Jag och Mackan hann såklart med en pokérunda också..!
 



Har hon epilepsi?

Okej, då var vi hemma ifrån veterinären efter över 2 timmar där! Först måste jag bara säga att vår veterinär är helt underbar! Hon är så otroligt duktig - på allt! På mötet med Smilla, mötet med mig, all kunskap hon har och förmågan att tydligt förklara allting. Jag är så himla nöjd och glad över att vi fick henne som vår veterinär och allt som Smilla måste göra på djursjukhuset i framtiden (blodtryck, tandsten, vaccinationer osv) kommer jag försöka boka till henne - utan tvekan!
 
Men, to make a long story short - Smilla mår bra! Alla hennes värden är perfekta, hennes kropp (mage, slemhinnor, hjärta, lungor, leder, muskler osv) låter och känns perfekta och hon äter, dricker, kissar, bajsar och rör sig precis som vanligt. Hon har inga hormonella sjukdomar eller besvär och ja, hon är en väldigt frisk hund. Och det som kändes riktigt bra idag var att hennes blodtryck nu är HELT NORMALT!! Hundar ska inte ligga över 150 men Smilla har varit uppåt närmare 200. Idag var hon nere på 137!!! Förstå lyckan, det känns så skönt!!
 
Men, varför hon får dessa konstiga "anfall" eller blödningar i hjärnan är väldigt svårt att säga. Eftersom allt annat i hennes kropp är friskt så får dem ju heller ingen hjälp på traven att hitta problemet. Men nu hade vi tur, för den här veckan så hade tydligen vårt djursjukhus besök av en specialist, en typ "world wide known"-veterinär. Och hon hade rådfrågat Smillas fall med henne och hon sa att vi inte kan utesluta att Smilla har en mild form av epilepsi. De här anfallen hon har fått kan vara blödningar orsakade av epilepsianfall, eller tvärtom. Det är svårt att säga men båda veterinärerna var överrens om att eftersom Smilla mår så bra och alla prover visar så bra resultat är det inget vi behöver djupgräva i just nu. Alternativet vi har, om vi själva vill, är att be vår veterinär remittera Smilla till ett djursjukhus i Göteborg som gör hjärnröntgen på hundar. Det skulle kosta oss väldigt mycket pengar och risken är stor att vi inte kommer se något som helst på bilderna eftersom epilepsi inte är något som man ser på det sättet. Och tumörer är helt uteslutet på grund utav alla andra bra resultat. I skrivandets stund har jag och Mackan inte diskuterat detta än (han jobbar) men jag är säker på att han tycker som jag och veterinären, att vi kan vänta med det och inte behöver utsätta henne för det nu. Blir hon mycket sämre (vilket inget talar för just nu), flera anfall i veckan osv, kan vi ta en ny diskussion om det men som läget är just nu mår Smilla så himla bra. 
 
Jag är oerhört lättad efter besöket idag och jag vet att Mackan också kommer känna så. Vi var såå otroligt oroliga när hon blev dålig i förra veckan igen men nu känns det som att vi har fått tydliga och trygga svar. Vi kommer fortsätta gå på kontroller med Smilla såklart och vi ska nångång i höst boka tid för att ta bort tandsten men framtiden för Smilla känns väldigt ljus just nu. Jag är inte längre rädd för att hon pladask ska falla ihop och dö av en stor hjärnblödning utan jag känner mig lugnare, så härligt! Nu ska vi skämma bort Smilla med massa godis (torkad lammlunga, riktigt bra för magen så tips tips till hundägare), kärleken och motion. Uuuuunderbara hund vad du förgyller våra liv!
 



Mormor med papiljotter

Nu börjar klockan närma sig eftermiddag och jag har hunnit med en hel massa idag. Började som vanligt med att gå långpromenad imorse och sen duschade jag, drack smoothie och satt en stund i soffan. Sen har jag tvättat en hel del, organiserat mina kläder och lagt in i garderoben igen, varit i Taberg och gått igenom en kartong med kläder, käkat lunch och hälsat på mormor. Puh, en hel del tycker jag. 
 
Hos mormor var det sådär idag. Hon var jättetrött och inte särskilt pigg men vi satt ändå uppe en timme ungefär och pratade, jag vattnade blommorna och tog ur papilotterna personalen hade satt i håret på henne efter duschen idag. Hon blev alldeles lockig och fin, kära lilla mormor. Det är svårt att ta in hur saker och ting är tvärtom nu för tiden. Istället för att hon tar hand om mig, leker med mig, spelar spel och tar med mig på en busstur till stan så hjälper jag henne med en massa nu. Kammar håret, vattnar hennes blommor och hämtar ett glas vatten när hon blir torr i halsen. Min mormor som alltid har klarat av allting själv är nu så beroende av alla andra. Men hon kämpar på och jag tycker ju såklart att hon är världens bästa mormor!
 
Mormor pratar i telefon med en väninna och har papiljotterna i håret!
 



Jag börjar plugga i höst!

....och jag ska även flytta! Asså innan jag säger något annat så måste jag bara få pusta uuuut! De senaste veckorna har varit smått kaotiska i mitt liv. Men, nu sitter jag här en lördagkväll och kan andas ut lite, slappna av och äntligen dela mina otroligt glada nyheter med er!
 
Jag har alltså kommit in på den utbildning jag har sökt till hösten och det är vårdadministratör, eller medicinsk sekreterare som det också kallas. Jag ska plugga här i Jönköping, det är en yh-utbildning på 2 år och det känns alldeles lagom för mig att ta mig an nu. Men det har varit väldigt många turer fram och tillbaka. För bara 3 dagar sedan såg allt annorlunda ut och jag hade skrivit på ett kontrakt på en studentlägenhet i Karlstad och hade bestämt mig för att flytta dit och börja plugga där. Men så slog allt volter och det blev annorlunda. Vi tar det ifrån början...
 
När jag kom hem från Thailand i våras slängde jag iväg ansökningar till den här utbildningen i 4 olika städer - Nybro, Söderköping, Karlstad och Jönköping. Under hela våren har jag sen åkte runt till dessa städer och skolor och gjort olika testar i svenska, engelska, matte och datorkunskap. Det har även varit muntliga intervjuer... Det har varit mellan 180-360 sökande på varje ort och testarna har jag upplevt som otroligt svåra!! Därför hade jag inga större förhoppningar om att komma in så när jag fick besked att jag var antagen i Karlstad blev jag så glad att jag grät. Vilken lättnad! Det var där jag ville gå helst om det inte blev Jönnet och eftersom jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle komma in här så började jag planera för en flytt till staden där solen alltid skiner. Jag bearbetade tanken och kom tillslut fram till att jag skulle satsa och började då söka lägenhet där. Jag blev erbjuden 2 studentlägenheter nästan direkt och skrev på ett kontrakt för en utav dem i veckan som gick nu och allt var definitivt. Jag skulle bli karlstadbo i 2 år! 
 
MEN
 
Det blir inte alltid som man planerat, för nu sitter jag här och ska inte alls flytta till Karlstad och plugga utan göra det här istället! I torsdags fick jag ett brev på posten från JU att jag kommit in på utbildningen här i stan, och samma dag fick Mackan besked om att han fått en lägenhet här! Helt plötsligt ställdes alla mina planer på sin kant och jag började tveka så himla mycket. Ska jag flytta till själv till Karlstad eller börja plugga här och flytta ihop med Mackan igen? Vi pratade hela kvällen och tillslut kom vi fram till att det bara fanns fördelar med att stanna och studera här. Ekonomin, allt det sociala, få bo med Mackan, lösningar med Smilla, min kommande operation, praktik kan leda till jobb och en hel del mer så ja, jag blir kvar i Jönköping, ska flytta ihop med Mackan igen OCH börja plugga! Visst var det goda nyheter? :)
 
Och föresten, kontraktet på lägenheten i Karlstad löste sig smidigt. En väldigt trevlig kvinna som jobbar där rev sönder mina papper och tog bort mig som sökande på lägenheten. Så sjukt bra, annars hade jag haft 3 månaders uppsägning...Ooops... 
 
Ja, det får väl vara bra för den här gången. Och till sist, jag trodde knappt att jag skulle komma in på någon utav dessa skolor - nu har jag blivit antagen till alla 4 jag sökte! Känner mig faktiskt otroligt duktig, klapp på axeln Annie! 
 
En bild från när jag gjort testerna i Söderköping!
 
 Skolan jag skulle gått på i Karlstad. Den här bilden tog jag när jag hade gjort testerna där...
 
 



Varför inläggen blivit färre

Det har gått 5 dagar sen jag skrev sist och det har hänt en del saker sen dess faktiskt. Men först! Den största anledningen till att jag inte har skrivit något är för att jag inte har mått så jäkla bra. Precis som jag trodde, eller kanske rättare sagt var rädd för, så var det väldigt jobbigt att komma hem till Sverige och Jönnet igen efter 3 veckor utomlands. Att vara iväg i sol och värme där dagarna ser helt annorlunda ut än hemma i Sverige så hamnar man automatiskt i en bubbla. En semesterbubbla. Och jag mådde ganska bra nere i Thailand måste jag säga. Jag älskade att bara ligga där i värmen hela dagarna med en bok i handen och sen inte behöva göra något annat. Det var perfekt! Visst var vissa stunder jobbiga också, men det gick ändå väldigt bra. Så givetvis förstod jag ju att det var någon form av utomlands-bubbla jag hamnat i för man kan omöjligtvis gå från deprimerad och destruktiv till frisk på 3 veckor. Alltså, vad jag försöker säga är att jag misstänkte ju att det skulle slå till när jag kom hem igen. Och det har det gjort. Inte så att jag har skurit mig men den där oron och ångesten ligger liksom i magen mest hela tiden och bara fräter på mig. Jag känner att jag är kort i ton här hemma, lättirriterad, orkar inte prata och egentligen bara vill vara ensam hela tiden. Jag försöker, och jag gör så gott jag kan för att hålla mig sysselsatt litegrann iallafall. Jag läser lite varje dag, försöker att hålla i läsningen från resan, går ut med Smilla såklart, lagar mat, tvättar osv osv. Jag känner verkligen inte att jag måste upp och hoppa och vara superalert när jag mår dåligt, verkligen inte. Ångest och allt det destruktiva jag lever med är något jag försöker jobba med hela tiden men vissa stunder eller dagar är det okej att faktiskt bara ligga i sängen och vila. Det är precis som att all energi bara runnit av mig och kvar är ångestmonstret i magen, alla destruktiva tankar i huvudet och den där känslan av meningslöshet är liksom total. Jaja, nog om det. Jag försöker, och jag ska snart tillbaka till Mathias på PCV. Det har nog aldrig känts så skönt att gå dit som det gör inför det här mötet. 
 
Hemskt vad långt det blev nu! Mer som har hänt i veckan är att Mackan har bytt jobb (tjoho, grattis!), jag har varit hos mormor ett par gånger, vi har börjat flytta hennes saker till äldreboendet hon ska flytta in till på måndag och så har jag varit på US i Linköping och träffat min läkare. Och ja, den dagen skriver jag om i ett annat inlägg för det bränner fortfarande tårar i ögonen från det mötet.
 
Jag ska snart komma igång med "ett inlägg om dagen" här på bloggen igen men jag tror att jag behövde några dagar för att komma i fas här hemma med mig själv. Min blogg var tidigare min plats att ventilera alla känslor och tankar kring mitt mående men det har blivit svårare. Jag är trött på mig själv och jag är trött på att må dåligt. Automatiskt känns det som att alla andra också borde vara jävligt trötta på mig och då tar det på något sätt emot lite. Jag tittar rätt mycket på vloggar och dokumentärer som har med psykisk ohälsa att göra (på ett eller annat sätt) och det är skönt för det ger mig en plats att inte känna mig ensam på. Men, bloggen är ändå min egen kanal att vara totalt mig själv på så jag vill verkligen kunna släppa ut allt här. Åh, det är svårt ibland. Återigen, nu spårar jag ur! Hur som haver, snart kommer jag nog igång igen, så vi hörs då! 

Semesterbubblan...





Märkligt möte

Så, då var det dags att skriva lite om mötet på PCV i måndags. Jag träffade en psykolog ifrån ett annat team än vad jag egentligen tillhör och hon skulle göra en bedömning angående min psykoterapi. Först pratade vi lite allmänt om mig och sen ställde hon en massa frågor enligt ett formulär som skulle säga om jag har borderline eller inte. Det var ingen fullständig utredning utan bara en bedömning men enligt den hade jag ingen diagnos iallafall. Man ska tydligen stämma in på minst 5 påståenden och jag spikade bara 4. Så ja, det var väl både skönt och lite jobbigt. Man vill veta vad som är fel men samtidigt är jag ju glad över att slippa ha en diagnos. Hon sa att detta kanske kommer utredas mer ordentligt i framtiden men det är inget bestämt nu iallafall.
 
Sen sa hon att anledningen till att jag var hos henne nu var för att upplysa mig om den terapi jag väntar på. Hon började berätta om ERGT som är en form av gruppterapi som är ganska ny kommen till Sverige. Hon förklarade vad den går ut på, vad man gör, hur ofta man träffas osv osv. Jag kände bara hur kroppen knöt ihop sig till en boll och tyst för mig själv sa jag bara "nej nej nej". Det kändes verkligen inte som något för mig. Att sitta i en grupp och prata om olika teman varje gång, prata om olika känslor. Hon sa även att det inte kommer vara fokus på mig själv som individ utan på gruppen och hemläxorna man får. Ju mer osäker jag blev och visade det för henne ju mer kändes det som att hon försökte sälja in det här på mig och det kändes både oproffigt och konstigt. Tillslut sa hon "du är inte intresserad av det här va?" varpå jag svarade att det inte kändes som att det passade mig alls och inte var vad jag förväntade mig för hjälp. Direkt då sa hon "men om det är DBT du väntar på så kommer det inte bli förens i januari nästa år. Kanske i slutet på augusti om du har tur". Hon kändes så hård på nått sätt och jag blev ju såklart sjukt chockad när hon sa att det kunde vara 1 års väntetid till innan jag får hjälp. Jag orkar inte skriva ut alla saker hon sa här för det mesta var rätt konstigt faktiskt och tillslut kände jag bara att jag ville komma därifrån och få tänka på egen hand. Jag skulle få lite tid att fundera om jag ville tacka ja eller nej till den här gruppen och innan jag lämnar besked ska jag försöka få till en tid att prata med Mathias. Jag har försökt nå honom men det är i princip omöjligt, får fortsätta imon. Känner att jag vill prata med honom om hela den här terapigrejen för det känns inte som att något av de 2 alternativen hon sa att jag har framför mig passar mig över huvudtaget. Ja, jag är helt enkelt väldigt förvirrad just nu men jag tror att det mesta kommer redas ut när jag träffar Mathias nästa gång. En annan sak som talar för att jag säger nej till gruppen är att jag missar dom 3-.4 första gångerna när jag är i Thailand, vilket heller inte är optimalt såklart. Jaja, det var iallafall vad som hände i måndags och vad som händer fortsättningsvis får vi helt enkelt se.



PCV i måndags

När jag gick ifrån Mathias på PCV i måndags var jag helt mörbultad. Det kändes som att jag hade slängts runt i en torkrumlare och huvudet kändes alldeles mosigt. Ändå var det en bra känsla som fanns i kroppen efter det mötet med honom. Skillnaden med Mathias och Eva är att han verkligen tar sig tid att träffa mig och prata och inte bara kolla så att jag lever och småprata i 10 minuter. Jag var där i en timme och tro mig, man hinner prata om mycket på 60 minuter. Eller ja, inte bara prata utan gråta med, hujedamej, led av vätskebrist när jag gick därifrån tror jag. 
 
Vi pratade iallafall om känslorna, hur det har varit sen sist, om att jag skurit mig, om min frustration över att det inte händer något, om omgivningen och hur svårt det är att vara "den sjuka" osv osv. Han sa ju som vanligt att jag är duktig som inte skär mig på samma sätt som innan och att jag ska försöka se att det faktiskt går framåt. Jag höll inte direkt med honom där. Jag sa att jag verkligen börjat tröttna på att vara ensam och inte få den hjälp jag behöver, varpå han försökte få det och låta som att jag hjälper mig själv varje dag jag, exempelvis, inte skär mig och tar mig igenom min ångest. Och ja det är klart det är bra att jag kan stå ut med den här jävla ångesten och inte skär mig lika mycket om innan men det betyder inte att något har blivit lättare, eller att det gör mindre ont. Han förstod vad jag menade men det är såklart hans jobb att försöka se saker och ting positivt. Hur som helst gillar jag verkligen Mathias och det är väldigt lätt att prata med honom. Han är ärlig om saker och ting och till skillnad från Eva som inte ville säga mycket mer än att jag "stod i kö", så säger Mathias vad som faktiskt står i mina journaler. Det vill säga att jag blev satt i kö för psykoterapi i maj 2015, (min första tanke var "inte tidigare än så??), och "vadå psykoterapi?" Det har alltid pratats om DBT-behandling och det står även så i mitt sjukintyg från en läkare(!). MEN, inget har satt upp mig på listan för just den behandlingen. Något har blivit fel. Mathias hade upptäckt detta när han tyckte något verkade fel, och mailade direkt till människan som har koll på DBT och frågade om jag verkligen inte stod uppsatt där och hon svarade nej. Så han var i princip lika förvirrad som jag var men han skulle kräva att få veta saker och ting ordentligt tills vi ses nästa gång den 26 februari. Han pratade om att jag skulle få komma på bedömning hos en psykolog angående DBT och min eventuella borderline.
 
FÖR, jag fick i hemläxa sist att läsa på om borderline och när vi pratade i måndags sa jag vid nått tillfälle att "allt är så svart eller vitt för mig", kommer inte ihåg vad vi pratade om riktigt men då blev han tyst ett tag och sa sen att väldigt mycket av det han nu hört mig säga tyder på borderline. Så ja, vi får väl se hur dom kommer gå vidare kring det. Jag vet inte vad jag känner faktiskt. Om jag har borderline, om det är vad dom kommer fram till, så skulle det väl vara jättebra för då kan jag få rätt behandling. Men sen är det väl inte jättekul heller att få en diagnos. Jag vet inte, och jag bryr mig knappt heller, jag vill bara ha rätt hjälp NU. 



Nattankar

Nå, jag antar att det inte funkar att sova/vila hela dagen och sen tro att man ska kunna somna i vettig tid. Nu är klockan strax efter 01 och jag är fortfarande pigg. Den lite trötta Annie när klockan var 21 har liksom seglat iväg nånstans. Och det gör ju såklart att alla tankar börjar mala igen. Som vanligt, det slår aldrig fel.
 
Jag har städat och rensat i min stora malmbyrå nu för att hålla mig lite sysselsatt men det kliar fortfarande i fingrarna efter rakblad och jag tänkte att jag sätter mig här vid datorn och försöker skriva lite istället. Sen jag låg inne på psyk i september/oktober så har jag bara skurit mig en gång. Senaste gången jag gjorde det har jag inte skrivit om här men det var några veckor sen när allt bara blev på tok för mycket. Vipps så hände det bara. Jag valde att inte göra någon stor grej utav det. Försökte tänka att det som hände det hände och nu försöker jag resa mig upp igen och hålla mig ifrån det. Mycket för att jag vet att det inte hjälper mig alls att stanna kvar i den destruktiva cirkeln men också för att det gjorde alldeles för ont att tänka på mitt misslyckande. När jag var hos Mathias innan jul berömde han mig för att jag hade klarat mig undan rakblad ända sen jag låg inne och när jag nu för några veckor sen föll tillbaka så kändes det fruktansvärt jobbigt. Därför kopplade jag bort det, skrev inget här på bloggen och sa inget till någon. Och det har funkat, jag har inte skurit mig igen och det är bra. Jättebra faktiskt.
 
Just nu har jag ingen lust alls att prata med någon annan än Mathias faktiskt, och fastän jag får lite dåligt samvete när mamma frågar något och jag bara stänger av så måste jag på nått sätt tänka att det är jag som bestämmer vad jag vill dela med mig av. Det låter hårt, men det är bara så det är. Det går upp och ner och just nu är jag i en downperiod när det kommer till och prata och uttrycka vad som händer med mig. Mycket tror jag det beror på att jag är så jäkla trött på att leva och ha det såhär. "I början" var det mycket lättare att skriva och ibland prata med mamma och pappa om det men nu har jag på något sätt tröttnat. Alla vet om hur jag har det och det tar liksom aldrig slut. Jag sitter hellre själv och ältar, tänker, funderar och mår dåligt än pratar med massa andra om det just nu. Jag tror att alla människor fungerar så att man hellre sparar sina närmsta ifrån det värsta liksom. Även om jag absolut kan visa mig svag och vet om att jag inte behöver bespara någon i min familj nått så vill jag det på nått sätt. Åh det är så svårt att förklara men jag trivs bra med att ha Mathias, eller Eva, och bara prata brutalt ärligt med dom. Inte med någon annan. Det känns som att jag behöver den där tryggheten som jag ändå får av en främmande person. Det är konstigt men sant. Alla fungerar olika såklart men för mig är det mycket lättare att prata med till exempel Mathias än mina föräldrar eller Mackan. Och vet ni vad, det är okej det också! 
 
Nähä ska jag kanske sluta sluddra nu och lägga mig i sängen och försöka sova igen. Jag har skrivit sååå många inlägg likt detta men istället för att publicera det har jag bara samlat dom på hög i mitt utkast. Men, detta kommer jag iallafall publicera för jag tror att om jag ska kunna börja skriva ärligt här igen, vilket jag vill för jag vet att jag mår mycket bättre när jag får ur mig saker, så måste jag börja nånstans. På måndag ska jag till Mathias, bara 4 dagar kvar. 
 
 



Jag blottar mig nu, men jag älskar er

Klockan är mitt i natten nu och jag satte mig precis vid datorn för att skriva av mig lite. Jag kan inte somna och ligger bara och tänker en massa hela tiden och istället för att falla ner i allt för mörka och destruktiva känslor försöker jag skriva lite här istället. Har satt på musik och försöker att slappna av men det är lättare sagt än gjort. Igår var jag på PCV igen och träffade min nya kontaktperson där. Jag trodde inte att jag skulle bli nervös inför det mötet men det blev jag iallafall. Eller kanske inte särskilt nervös utan mer orolig och ångestfylld. Jag visste att jag skulle behöva berätta allt ifrån början igen och gå igenom jobbiga känslor och det är verkligen tufft att behöva göra det. Vissa saker gör så fruktansvärt ont att prata om. 
 
Det enda jag visste inför det här mötet var att jag skulle få träffa en man som heter Mathias, och så fort han kom och presenterade sig kände jag ett lugn inom mig. Väl inne på hans rum och när han hade berättat lite mer om sig själv så kändes det väldigt bra och jag tror att jag undermedvetet slappnade av lite mer. Eftersom väntetiderna är så långa och det verkligen är svårt att ens komma in i det psykiatriska systemet känns det som att man bara har en chans när man får en kontaktperson. Skulle jag inte passa ihop med den person är det liksom kört, inte mycket att göra åt. Så när känslan sa att det var en "good match" kändes det inte riktigt lika jävligt att behöva börja om igen. 
 
Han bad mig att berätta lite om mig själv men det tog stop direkt. Jag vill inte berätta om mig själv, jag hatar det, det gör alldeles för ont. Jag fick helt enkelt inte fram ett ord och det var tyst en bra stund innan han sa att han kanske kunde ställa frågor till mig istället. Det gick bättre. Han frågade om mina föräldrar och syskon, vad vi har för relation och hur dom lever, om Mackan, om min skolgång, intressen, rutiner, vänner, när jag började må dåligt, varför och när jag sökte hjälp, om självskadebeteende, självmordstankar, mediciner, TIPS-utredningen, hallucinationer, de gånger jag har varit inlagd och mycket mer. Det kändes i princip som en enda lång intervju och när det hade gått 45 minuter var han färdig med sina frågor och vi började prata mer ingående om vissa saker. Och så länge vi pratade om min familj och mina vänner kändes det lugnt, det är lätta saker. Men när han började prata om destruktiva saker och mina mörka tankar blev det tungt. Och såklart märkte han det också, han gav mig tid och pressade inte fram något ur mig. Det var nog det jag gillade med honom, och även det som gjorde att jag kunde berätta allt som for genom mitt huvud. Att sitta framför en person som dagligen jobbar med sådana som mig är så himla skönt, för när jag säger att jag flera gånger i veckan känner att jag inte vill leva längre är det inga konstigheter. Man förstorar inte upp det till något katastorfalt och förbjudet utan man luftar bara tankarna. Jag skulle aldrig kunna sitta framför mamma eller pappa och säga att jag inte vill leva längre, visst vet jag att dom skulle lyssna, men det är begränsat vad jag kan prata om med mina nära och kära. Det bara är så och det är inget fel i det. 
 
Det som tar upp mina tankar inatt är det vi berörde efter den 45 minuter långa intervjun, nämligen en eventuell diagnos. Han frågade vad jag tänkte om det och jag sa samma till honom som jag gjorde till tjejerna under TIPS-utredningen. Nämligen att det på ett sätt skulle kännas skönt att få en diagnos och veta "vad jag är" så att jag kan få rätt hjälp och behandling och nångång kanske kunna gå vidare med mitt liv. Att slippa känna mig så ensam i allt detta hela tiden. Samtidigt skulle det ju kännas jobbigt också, jag vet att jag har en sjukdom, men det skulle verkligen vara en bekräftelse på det och jag hatar verkligen att jag ska behöva ha det såhär. När vi pratade om detta kom jag att tänka på något som läkaren på avdelning F sa till mig sist jag var inlagd. Nämligen att jag har IPS, jag reflekterade inte över det då, antagligen för att jag mådde åt helvete rent ut sagt och hade annat att tänka på men jag berättade det för Mathias och då sa han att det står för instabil personlighetsstörning, även kallat borderline. Och det var också det han trodde att jag har. Han sa också att han såklart inte kan säga till 100% att det är det jag har men han sa att allt tyder på det. Och vad ska man säga då? Tro fan att det blev tyst i det där lilla rummet när han sa så. Två personer har sagt samma sak om mig och sen ska jag gå hem och på något sätt hantera allt det där själv. Jag berättade inte ens för mamma och pappa att vi pratade om det, jag orkar liksom inte. Mathias ville att jag skulle gå hem och läsa på om borderline och se hur jag själv känner kring det, om jag känner igen mig själv i det eller inte. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gjorde det, det är så många saker som stämmer in på mig och jag vet inte riktigt hur det känns faktiskt. Kanske har jag borderline, vilken jävla julklapp. 
 
Och på tal om julklapp så pratade vi om julen också. Hur jag kände inför den och hur jag brukar fira. Jag började berätta att vi brukar vara hemma hos mamma och pappa och att hela familjen kommer. Sen kom vi till det där jobbiga, det där som jag inte riktigt visste om jag skulle berätta men sen tänkte jag att om det är någon som jag kan berätta allt för utan att bli dömd så är det han. Så jag slängde bara ur mig det, att jag inte ser fram emot julafton och bara vill ha det överstökat. Han frågade varför jag kände så och svaret blev långt. Det enkla och det jag inte känner någon skam över alls är att det är jobbigt med mycket folk på liten yta, många som pratar samtidigt, barn som lever rövare, en intensiv dag. Det gör mig snurrig, ångestfylld och triggar verkligen mina hallucinationer. Det tillhör min sjukdom och det bara är så. Det som kändes otroligt tungt att säga högt är att jag på ett sätt känner mig så otroligt utanför i min familj. Och misstolka mig rätt nu, vi står varandra väldigt nära och jag älskar dom över allt annat, det som får mig att känna mig utanför är inget dom gör, det är helt enkelt för att jag lever ett liv just nu som inte är i närheten av deras. Dom jobbar, har barn, hus, går hela tiden framåt i livet. Och sen har vi mig, the outcast, det svarta fåret. Som står stilla i livet, som varken jobbar, pluggar, bor själv eller har ett fungerande liv över huvudtaget. Jag är den sjuka i vår familj. Medans dom tänker på sina jobb, leker med sina barn, har parmiddagar och vad det verkar som, tycker om sina liv, så kämpar jag med att ens vilja leva. När jag hör dom prata om sina vardagliga liv blir jag så otroligt stressad och ångestfylld, det går inte riktigt förklara men på en sekund faller jag tio meter ner. Och det är som sagt inget dom gör, det är bara så min kropp och min hjärna funkar just nu. Därför är det så blandade känslor när hela familjen ska träffas. Jag vill vara nära dom hela tiden men samtidigt vill jag inte träffa dom för då mår jag dåligt. Det är så sjukt, helt jävla puckat. Jag gråter när jag skriver det för det är ingen lätt grej att berätta. Att dom som man älskar allra mest också helt omedvetet får mig att må så dåligt. Mathias satt tyst och bara lyssnade på mig, lät mig få ur mig allting. Sen sa han "visst är det orättvist". Hade jag kunnat lämna över detta på någon annan skulle jag aldrig göra det, jag vill aldrig att någon i min familj ska behöva må såhär, men visst fan är det orättvist. Varför blev det jag? Varför är jag den som ska ha det såhär? Ibland försöker jag peppa mig själv och tänka att jag kanske är den starkaste i familjen, att jag är den som bäst klarar av detta. Men sen påminner jag mig om alla gånger jag suttit och skurit sönder min arm, torkat blod med bomullsrondeller och kylt ner röda sår med iskallt vatten, det är inte att var stark.
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här nu, det blev väldigt blottande här i slutet men det känns på något sätt skönt att ha fått ur mig det. När jag sitter tyst, inte skrattar och ler, när jag inte orkar leka med barnen eller är kort i ton så är det inte för att jag vill vara otrevlig utan för att jag helt enkelt inte mår bra och har fullt upp med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag kan skratta och jag kan se glad ut också, och dom stunderna försöker jag ta till vara på. Men det svänger så fasligt snabbt. Från en sekund till en annan kan det kännas som att livet har vänts upp och ner igen. Men nog om det nu, jag har fått skriva en hel del här nu och det känns bra. Snart är dagen här, julafton, och på något sätt ska jag ta mig igenom den dagen precis som alla andra dagar. 



Livet

Om en vecka är det julafton, tiden går så otroligt fort och snart är det över. Jag ser fram emot nästa år, jag hoppas att saker och ting kommer börja reda ut sig för mig och att 2016 kanske är året som jag får tillbaka mitt liv igen. Senaste idag satt jag och tänkte på det, livet jag levde innan min depression och allt som har kommit med den. Senast jag kände mig lycklig var när vi var i Thailand i mars 2014. Snart 2 år sedan. Sommaren som följde där var också bra men jag visste att något inte stod rätt till med hur jag mådde då och kunde inte riktigt känna mig sådär high on life. Jag undrar om jag nånsin kommer få tillbaka den där känslan igen, den där som säger att man är oövervinnerlig och full av power. Jag har tänkt att skriva mer om det här året när vi närmar oss nyår, för det är bara att inse, 2015 har varit det absolut sämsta och värsta året i mitt liv hittills. Och inte för att jag direkt behöver dokumentera det egentligen men på något sätt vill jag ändå det. Jag kommer aldrig glömma 2015, förmodligen kommer jag för alltid minnas det som året fyllt utav kaos och rent helvete, för det har verkligen inte varit enkelt. Så många stunder som jag har trott och tänkt att det här året blir mitt sista, sen får det liksom räcka. Nu står jag ändå här den 17 december och har lite hopp om framtiden. Att jag ska få hjälp tillslut, att mina demoner kanske kan besegras, att livet kan komma igång igen efter den här långa pausen. Jag kommer vara den sista som tar ut något i förskott, jag vågar inte tro på att mitt liv kommer bli som jag en gång velat att det skulle bli men jag hoppas så innerligt mycket att det på något sätt ändå vänder och blir bättre. För att vakna med ångest varje morgon och känna att man inte orkar leva längre är inte roligt, och det är inget liv att ha det så. Men nu ska jag inte avsluta det här inlägget med så negativa toner. 2016 är på intåg och jag hoppas verkligen att det blir ett bättre år! 



Min torsdag

Asså ibland undrar jag hur saker och ting fungerar. Efter att ha skrivit inlägget igår om att det känns lite lättare sen jag var inlagd så fick jag inatt en såndär riktigt helvetisk natt igen. Jag skar mig inte. Lika bra att skriva det direkt för jag antar att många som läser min blogg tänker på det när jag skriver att det är otroligt tungt. Jag kunde inte somna, det började liksom där. Sen kom alla tankar och rullade över mig och ångesten utvecklades till ren panik vissa stunder. Tillslut gick det över och jag kunde ligga och hålla om Smilla tills jag somnade. Jag tror att hon kände av det, för hon skulle ligga på kudden tätt, tätt intill hela tiden och hur jag är bråkade med henne gick hon inte ner och lade sig vid fötterna. Älskade Smilla, jag är så glad över att jag har henne. 
 
Sen har jag varit på PCV idag med och träffat Eva. När jag var inlagd sa dom till mig att det var sista gången med Eva vid nästa möte, som var idag. Jag tolkade det som att det var dags för behandling men det var visst bara bokstavligen sista mötet med Eva för att jag ska byta team. Nu tillhör jag team 2 och jag ska bli flyttad till team 3. Besvikelsen var ju total förstårs, att det kan bli sådana missförstånd. Så jag frågade hur det skulel fungera och hon sa att hon tyvärr inte visste vem jag skulle få träffa än för det var inte klart och hon visste inte när nästa möte med denna personen blir. Jag såg nog lite tom ut framför henne där så hon fyllde snabbt i att hon skulle skriva i min remiss att jag inte kan vara utan kontakt en längre tid. Det var ju alltid något men det gör mig ändå en aning skakis. Jag är van vid ca 14 dagar mellanrum med mina möten med Eva och jag behöver det otroligt mycket. Det håller mig uppe liksom, att veta och känna mig sedd. Hon säger det också, att jag är en sån preson som behöver regelbunden kontakt och inte släppas med för lösa tyglar. Och så byter om team och krånglar, ja asså ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är bara och hoppas på att väntetiden inte blir så lång nu utan att det går ganska smidigt. Och att jag håller modet uppe tills dess. 
 
Efter mötet på PCV drog jag till friskis och körde en omgång där. Kände mig lite öm i vissa muskler men det är så skönt att ändå ta i och känna att det till slut lägger sig och man orkar ännu mer. Känns fortfarande grymt skönt att ha kommit igång med träningen igen, jag funderade på mötet med Eva när jag travade snabbt fram på bandet och tänkte att kanske kan träningen bli min bubbla där jag kan koppla bort allt vad ångest, PCV och destruktivt beteende heter och bara vara Annie. Jag ska kämpa för att det blir så. 
 



Varför blev jag inlagd?

Min permission har börjat och jag sitter hemma på Uven och skriver nu. Ikväll kommer tjejerna hit och vi ska äta lite god mat, dricka vin och bara mysa. Men innan dess tänkte jag skriva lite om sjukhuset och varför jag blev inlagd i måndags. 
 
Jag har känt mig sämre en längre tid nu, ett par veckor skulle jag säga, och det hade gått så långt att jag skar mig varje dag. I måndags när jag vaknade kände jag direkt ångesten och suget efter rakblad. Så sjukt och så jobbigt. Jag försökte verkligen sysselsätta mig med annat genom att sätta på en maskin tvätt och dammsuga rummet, men så fort jag var klar med det satte jag mig i sängen och tog fram rakbladet. Och sen var det kört. Jag bara skar och skar och det fanns inget slut. Blodet rann och ångesten pös ut ur såren. Tills den andra ångesten tog över, skammen, hatet mot mig själv över att jag gjorde så. 
 
Jag tog beslutet att ringa vårdjouren, men när jag väl fick tag på dom var bemötande inte som vanligt. Hon som svarade ifrågasatte varför jag ringde till dom och inte till Eva på PCV. Jag förklarade att Eva har sagt att jag ska ringa till vårdjouren eller psykakuten om det blir för jobbigt, då hon bara kan svara i telefon mellan 8.00-9.00, och nu var klockan senare än så. Hon stod på sig och sa att jag skulle testa att ringa henne först iallafall och annars fick jag ringa tillbaka. Jag blev så jävla ledsen och arg på samma gång. Här ringer en ung tjej som storgråter, säger att hon sitter och inte kan sluta skära sig och behöver hjälp. Och så ska man gå massa omvägar, varför? Det slutade med att vi lade, jag ringde Eva och kom till telefonsvararen och fick snällt ringa tillbaka till vårdjouren och fortsätta kräva hjälp. För enkelt skulle det tydligen inte vara, mannen som svarade den här gången frågade om jag inte hade någon familjemedlem som kunde skjutsa in mig, jag sa nej dom jobbar, sen frågade han om inte en kompis kunde skjutsa in mig, jag svarade återigen nej, dom jobbar. Då tar han upp bussen som ett alternativ (!). Jag trodde knappt mina öron och ville bara lägga på istället. Han ville alltså att jag skulle hoppa på bussen i mitt tillstånd. Han sa tillslut att han skulle prata med sin kollega och ringa upp mig igen. Efter en stund ringde han och sa "okej vi kommer och hämtar dig, du kan gå ut om 5 minuter". Jag fattar inte varför dom var så hårda den här gången jag ringde, ingen annan gång har dom varit sådana mot mig utan alltid hjälpt till, pratat, lyssnat, kommit och hämtat mig i betydligt bättre tillstånd än i måndags. Jaja, in till psykakuten kom jag iallafall. 
 
Jag fick vänta 2-2,5 timme innan jag fick träffa en läkare och då konstaterades det väldigt fort att jag skulle läggas in. Anledningen var främst att jag inte kunde sluta skära mig. När jag kom in var armen helt röd och tröjan blöt av blod. Andra anledningen till att jag lades in var MADRS-uppskattningen jag gjorde, jag fick höga poäng och bristen på livslust jag kände då tog dom verkligen på allvar. Skönt att inte bli ifrågasatt där när man redan är totalt nedbruten. 
 
Jag hamnade på avdelning F den här gången. En allmänpsykiatrisk avdelning precis som H som jag legat inne på innan. Jag fick mitt rum, grät förstårs en hel del första kvällen och längtade hem. Jag har varit inskriven 3 gånger förut men man kan aldrig vänja sig vid den situationen. Dom går igenom väskan, tar alla sladdar och andra saker som kan vara "farliga", har inskrivninssamtal, jag blev tilltittad varje halvtimme osv. På tisdagen fick jag träffa läkaren och han ställde massa frågor, kollade över mina sår och sen började vi prata medicinering. De tabletter jag har tagit nu har jag ätit sedan i januari och han tyckte det var väldigt konstigt att dom inte har bytts ut under dessa 8-9 månader då dom uppenbarligen inte har fungerat. Jag är beredd att hålla med. Så, han bytte ut några tabletter och ändrade dos på en annan. Samma dag fick jag ta blodprov, fy fan. Vi gick ner till blodcentralen eftersom jag är så svårstucken och väl där nere fick de kämpa ett bra tag innan de hittade ett kärl som fungerade. Jag tror dom tog 5 rör, och vid det sista kände jag hur allt började snurra, jag svettades, såg ingenting och allt blev liksom tungt.  De sänkte ner ryggen på stolen och gav mig en festis, efter en stund kom jag tillbaka om än lite skakis och vi fick gå tillbaka till avdelningen igen. Mamma småskrattade åt mig, undrade hur man kan sitta och skära sig och se blod utan att må dåligt, men att ett blodprov sen inte går av för hackor. Kära mamma. 
 
Igår träffade jag läkaren igen och vi bestämde den slutliga doseringen på medicinerna och att jag skulle få åka på permission över helgen och testa att vara hemma lite. Och här sitter jag nu. Jag har fått med mig alla tabletter hem och det känns skönt att vara hemma. Lite läskigt såklart, men jag ska göra allt för att hålla mig på banan och inte falla djupt ner i mörka gropar. Ikväll kommer som sagt Carro och Becca hit, det kommer verkligen förgylla den här kvällen! 



Inlagd igen

I måndags blev jag inlagd för fjärde gången det senaste året. Jag kände att jag inte klarade av att vara hemma längre och efter att ha skurit upp större delen av vänster arm tog jag kraft och åkte in till psykakuten tillsammans med vårdjouren. Nu har jag varit här i 4 dagar och imon ska jag få åka på permission över helgen. Det ska bli skönt att få komma hem och testa hur det fungerar. Jag tror det kommer gå bra, jag behövde något som bröt min nedåtgående spiral och att läggas in var egentligen det enda alternativet. Livet är tufft men nu har vi ändrat på medicinerna och jag hoppas det ska bli bättre nu! 



Fjärilarna lever

Det här inlägget har jag funderat på i snart en vecka. Hur ska jag börja, hur ska jag sluta, hur ska innehållet skrivas och framför allt vad och hur mycket ska jag dela med mig av? Det här är min blogg, mitt lilla krypin där jag skriver av mig om allt, och jag vägrar känna mig begränsad i vad jag kan skriva här för att jag är rädd eller osäker på hur andra kommer att reagera. Så det är väl inga konstigheter egentligen, ut med språket bara. 
 
Jag och Mackan har börjat träffas igen, there it is. Ja, vi tar saker och ting väldigt sakta och lugnt men damn, det är svårt när fjärilarna lever rövare i magen och hjärtat säger "släpp honom aldrig igen". Hur blev det såhär? För en vecka sen satt jag och kände mig ensam, sårad, saknade honom, saknade allt vi hade, förberedde mig för ett liv utan honom, alla framtidstankar var jag som singel. Och nu står vi här. Har åkt och tagit kvällsdopp ihop, gått promenader med Smilla, åkt på utflykt tillsammans. Och allt känns så himla bra. Jag skrattar, har roligt, tittar på honom och känner fjärilarna leva vilt, vill bara krama om honom och aldrig släppa. Sakta men säkert känner både hjärta, hjärna och mage att detta är äkta, att det är meningen att det ska vara vi. Och varför inte bara köra då? Kanske inte på max direkt, men litegrann iallafall, känna efter på riktigt, ge det en chans. Leva här och nu.
 
I 2 månader har jag gått runt och haft den värsta tiden i mitt liv. Att Mackan gjorde slut med mig var som att någon släppte ner mig på en öde ö och gav mig en yxa och kniv och sa "varsegod, försök och överlev nu". Värsta skämtet! Jag kände mig så fruktansvärt ensam, övergiven, ledsen, förvirrad och sårad efter allt som hänt. Jag trodde att allt var över, jag hade bestämt mig för det, jag var värd något annat och bättre. Men känslor är känslor. Obegripliga, fantastiska och så värdefulla. Jag älskar honom, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Vart detta kommer ta vägen vet ingen, men jag är säker på att vi kommer få vara tillsammans och leva det liv vi vill leva. Kvällsdopp, promenader med Smilla och utflykt, en början på något vi två inte vet mer om än. Och det är så skönt. Lite läskigt förstås, det är ett stort steg att börja ses igen men det är vad vi vill. Och när allt kommer omkring är det egentligen det enda som betyder något och spelar roll. Vi tar ett steg idag och ett imorgon, det räcker ♥



Ångest ångest ångest

Ibland känns allt bara så jäkla nattsvart. Som att hur jag än vänder och vrider på saker och ting så blir det inte bättre. Idag har jag haft en sån dag där ångesten har varit grymt påtaglig och känslan av total meningslöshet dykt upp till och från. Det är så himla jobbigt. Känslan är så tung att bära på, det blir en form av rädsla som inte släpper riktigt. Det känns som att ingenting spelar någon roll och jag förstår inte meningen med att finnas. Djupa saker men det är precis så det känns, det är så brutalt och ärligt. 
 
Idag har jag ändå gjort saker som distraherat alla mina tankar och känslor, vilket har hjälpt jättemycket men det gör också att dalarna blir djupare när det jag har gjort är över. Svårt att förklara. Men det är som att det mörka hålet kommer och slukar upp mig och från en sekund till en annan kan jag känna mig sådär totalt stum och rädd. Jag vill bara må bra, jag vill inte vara så jäkla orolig över hur mina dagar ska kännas jämt och jag vill slippa alla destruktiva tankar och beteenden. Jag är så trött, inifrån och ut är jag helt skitslut. Att jag tvivlar på att jag nånsin kommer må sådär bra igen är vardagsmat för mig och jag förstår bara inte hur jag ska bli bra en dag. 
 
Jag tänker på att skära mig varje dag, saknar känslan som uppstår när blodet kommer och ångesten sipprar ut. Det är så sjukt, jag kan knappt beskriva i ord hur jävla konstigt det är men det är ändå en sån lindring ifrån allt. Jag håller emot, står emot med all min kraft och jag vill verkligen inte misslyckas. Jag är rädd. Rädd för att falla tillbaka igen, och igen och igen. Jag räknar ner dagarna tills jag ska träffa Eva och det kommer bli så otroligt skönt, vilken lättnad. 
 
Kommer jag nånsin bli ångestfri? Kommer jag komma så långt att jag en dag kan se tillbaka på allt det här och känna att "jo, nu mår jag verkligen bra"? Kommer jag kunna ha ett fungerande liv som alla andra? Kommer jag nånsin sluta vara så trött hela tiden? Kommer blod och rakblad sluta vara vardagstänk för mig?
 
 



Livet jag lever

Jag känner för att skriva om livet, men hur ska jag börja? Det är söndag kväll och imorgon börjar en ny vecka. Bara 15 dagar kvar tills jag ska träffa Eva på PCV igen. Tills dess är det bara att stå ut och försöka hänga med i alla känslosvängar. Det går otroligt mycket upp och ner. När Ingela var här gick jag undan och vilade när det blev för jobbigt, men sen kunde vi ha stunder som var bra också. Igår när jag var hos Carro fick jag ha en härlig kväll utan massa ångest och destruktiva tankar men sen kommer det tillbaka när jag väl blir själv och hjärnan snurrar igång igen.
 
Jag blir så trött på mig själv som mår så dåligt. Det är frustrerande och jobbigt att hantera alla humörsvängningar, att ena stunden känna sig så djupt nere i mörka hål att man inte vill leva längre till att få känna lite luft under vingarna under en fin tjejkväll. Att ständigt gå runt med en rädsla och oro över att få ett ångestanfall, sug efter rakblad eller tänka destruktiva tankar som maler sönder. Jag skrev i början på veckan om att jag skurit mig igen och jag har under veckan som gått gjort det flera gånger. Det är något jag själv tänker på mer och mer nu. Att jag inte vill göra det, att jag blir äcklad av mig själv som måste ta till den metoden för att stå ut med all ångest och alla tankar. Jag blir besviken på mig själv varje gång det händer, att jag inte kan stå emot utan viker ner mig och hamnar i den där dumma, mörka gropen. 
 
Jag väntar på en vändning, på att jag ska vakna upp en dag och känna att saker och ting faktiskt har blivit lite bättre. Kanske lite lättare. Men det känns inte särksilt troligt just nu. Jag vet att jag måste försöka vara positiv och inte tänka för mycket negativt, men det är otroligt svårt när man mår så himla dåligt. Det har snart gått ett år sedan jag hamnade på psykakuten första gången, ett år och fortfarande ingen behandling, ingen samtalsterapi eller förbättring. Att jag inte riktigt kan se ljuset ännu känns det inte som att någon kan klandra mig för. Jag har mina anledningar känns det som. 
 
Jag vill få in rutiner, men orken tar slut. Jag vill kunna gå långa promenader med Smilla men varken min kropp eller mitt huvud förmår att klara av det. Jag vill börja träna, men ser inte hur det ska gå till när ansträningen ger mig ångest och stress. Jag måste på något sätt sätta en nivå på min aktivitet, oavsett vad det är, som är väldigt låg och sluta klanka ner på mig själv för att jag inte klarar av allt som alla andra gör. Jag måste vila på dagarna för att orka med ångesten, jag kan inte tänka på framtiden eller planera för mycket för det gör mig otroligt stressad och det blir kaos i mitt huvud. Jag tycker det är jobbigt att gå på stan och i mataffärer för jag är livrädd för att träffa någon jag känner. Eller att jag ska få en ångestattack mitt upp i allt. Det är så många små problem som kommit ur det här stora. Och jag kan inte sluta undra ifall mycket hade kunnat förhindrats om jag fått hjälp tidigare. Det suger att det inte finns någon man kan skälla på, att det inte finns någon man kan gå till och uttrycka sin djupa besvikelse över att hjälpen är så långt borta. Men jag vet att det inte finns resurser, jag vet att trycket är så otroligt högt på psykvården att det tar tid att få den hjälp man behöver. Jag är bara en av många som har hamnat i kläm i svensk psykvård på grund av bristande resurser. Och det gör ont, det skapar större problem för mig och ångesten, ja den lättar ju inte direkt av att få höra "du står i kö, så fort den finns plats så kommer du få komma igång med din behandling". 
 
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget, jag tror nog bara att jag behövde skriva av mig lite. Klockan är strax efter halv elva och jag ska lägga mig och försöka sova snart. Imon är som sagt en ny dag och jag hoppas att den blir lite lättare, lite snällare mot mig. Och framför allt hoppas jag att jag kan hålla undan mig från rakbladet. 



Tidigare inlägg Nyare inlägg