Panikångestattack

Idag har det varit en otroligt tung dag för mig. Efter en riktigt lång promenad i förmiddags däckade min kropp ihop totalt och jag försvann långt in i mitt mörker. Till en början kände jag mig gråtmild, trött och rastlös i kroppen men sen utvecklades det till något större och jag bara grät och grät. Jag hade ingen mat hemma så jag åkte till Ica för att veckohandla och få det gjort inför nästa vecka, men när jag hade parkerat bilen kunde jag inte gå ur den. Jag bara satt där och lät tårarna rinna nerför mina kinder och efter 15 minuter startade jag bilen, struntade i att magen skrek efter mat, och bara åkte hem istället. Hem till tryggheten, ensamheten, kröp upp i soffan och skrek ut gråten. Jag försökte andas i fyrkanter, blåsa ut luften som ett sugrör och allt möjligt vad man kan göra men det var som att paniken hann växa sig för stor inom mig innan jag hann stoppa den och få kontroll. Så där satt jag i soffan och grät så att tårarna sprutade, skrek ut smärta i ord jag inte ens minns och kände hur panikångestattacken tog över mig. Det är så mycket jag hinner känna och tänka i de situationerna samtidigt som det är en sak som blinkar i rött framför mig - jag orkar inte mer
 
Jag förstod att det var en panikattack, att det inte var den vanliga gråten jag har känt så mycket de senaste månaderna men där och då var det en så fruktansvärd känsla att försöka hantera. Jag kände mig ensam och mitt destruktiva tankemönster satte fart utav bara helvete. Jag är inte känd för att höra av mig till familj och vänner när det blir sådär tungt utan tror att jag har någon superkraft och klarar mig själv i alla väder. Riktigt så är det inte, och efter otrolig stöttning från Sebbe åkte jag hem till mamma och pappa och kunde sitta ner med dem och prata, berätta vad som hänt och vad jag känner kring olika saker. Jag vill skydda allt och alla, tänker att så länge de runt omkring mig mår bra kan jag må hur dåligt som helst. Men i verkligheten fungerar inte det och nånstans måste jag börja ta små steg till att börja prata mer med min familj och mina vänner när det blir för jobbigt och prioritera mig själv i mitt liv. Jag är bara jag. En Annie. Ett liv. Och jag vill leva mitt liv, även när det känns som att jag ska explodera och bokstavligen dö om jag måste fortsätta känna den ångesten så vill jag leva. För det är min instinkt, för att jag tror att det bästa inte hänt än. Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen, men jag tror på att skriva när det kommer till mig och bara släppa ut alla känslor. Släppa på tyglarna. Och nu är klockan snart elva och den här dagen börjar lida mot sitt slut. Jag avslutade den med att käka med mamma och pappa och kolla på serie tillsammans med dem. Nu lyssnar jag på Coldplay - Fix you och tänker att förr eller senare kommer jag bli hel igen. Eller åtminstone inte lika trasig. Godnatt!



Att bli lämnad

En vän frågade mig om jag inte kunde skriva för att bearbeta, kanske på min blogg, och mitt svar blev att "det kanske jag kan göra". Så här är jag nu. Och skriver.

Livet är som ett tusenbitarspussel, man letar och letar efter de rätta bitarna och ibland finner man dem och blir glad och nöjd, och andra gånger måste man lämna situationen för att komma tillbaka senare och göra ett nytt försök. Precis såhär känns mitt liv nu. Jag försöker kämpa på och hålla ihop, vissa dagar går det bra och andra behöver jag kapitulera, andas och börja om. Vad gör man när man får sitt hjärta krossat? När man inte hittar någon lämplig väg ut ut helvetet som brinner inne i kroppen? När ångesten blir för påtaglig och ensamheten svider som ett öppet sår? 

Det är snart tre månader sedan mitt ex lämnade mig nu och jag blev singel. 14 års kärlek försvann likt en bortdragen matta under mina fötter. Halva mitt liv med en person som tar slut. Sorg, tårar och svek tar över kroppen. Att älska någon som inte älskar tillbaka är det sorgligaste och mest kvävande jag varit med om. Att stå ensam kvar. Blottad och naken. Plötsligt ska livet ta en annan väg, helt oplanerat och min trygga pelare har bytts ut till min egen sargade kropp. Det är inte så att jag tänker att livet är över, även om jag ibland känner mig helt död inombords. Vissa dagar är jag bara ett skal, så ekande tom. För vem är jag utan honom? Utan hans kärlek, utan hans leende och många skrattsalvor. Vem är jag när hans garderob är tom, när det inte finns några skitiga arbetsskor i hallen längre eller när sängen plötsligt är dubbelt så bred?

Att veta hur man ska hantera att bli lämnad, att bli sviken, är en gåta utan svar. Det enda man kan göra är att vakna, stiga ur sängen, ta sig an dagen och trotsa omöjligheten. Och gråta gråta gråta. Det är fortfarande overkligt, det är fortfarande bara en dum mardröm i min värld, men ibland pyser verkligheten in och strör salt i mina sår, och då, då kan jag lova att det känns. Känns ända in i ben och märg. Mitt liv är inte över, men halva mitt liv har blivit historia och den smärtan som det ger är en smärta jag undrar om den nånsin kommer att försvinna. 




Mormor har somnat

† 7 januari 2018 tog min mormor sitt sista andetag och lämnade jordelivet. Jag och mamma satt och höll mormor i handen, prata med henne och såklart, grät över att förlora den människa som på olika sätt betyder så ofantligt mycket för oss. Jag är tacksam över att jag var där, att jag höll henne i handen och fick vara nära henne när hon släppte taget, men smärtan är obeskrivlig. ♥
 
Sorgen jag känner nu är så komplex och svår. Jag tror knappt jag har förstått att mormor är borta och att jag inte kommer hälsa på henne mer och sitta i hennes soffa, krama om henne och höra hennes röst. Det gör så ont alltihop och jag har svårt att se och förstå hur jag ska komma vidare utan henne, mina fina mormor. Jag saknar dig så, din lilla hönapöna vill bara få träffa dig en enda gång till, jag kan göra vad som helst för att få den önskan uppfylld. Jag älskar dig mormor, för alltid! ♥



Operationstid är spikad

Som rubriken lyder så har jag fått en tid till min kommande operation nu och det blir den 24 juli. Jag ska läggas in den 23:e och sen får vi se hur många dagar jag blir kvar på sjukhuset men uppskattningsvis 3-4 dagar. Det är fortfarande en månad kvar så det känns ganska lugnt än så länge men ibland kan jag hamna i operationsspiralen och då blir det tungt och tankarna jobbiga. Jag kommer alltid vara rädd för att sövas, tappa kontrollen, smärtan och den tuffa tiden efteråt. Men kanske är nog rädslan för att inte bli bra den här gången heller störst. Jag kan inte påverka nånting så det enda jag kan göra är att hänga med och försöka ta mig igenom så gott jag kan. 
 
Mackan kommer hänga med mig eftersom han har semester och övriga familjen är iväg på äventyr då. Det kommer bli bra. Men det är fasen inte lätt det här alltså och jag vet att ju närmre op-datumet vi kommer desto mer nervig, ledsen, orolig och ångestfylld kommer jag att bli. Men det ska gå bra. Det måste gå bra. Jag är glad och tacksam över att de lyckades lösa en tid under sommaren i alla fall så att skolan inte påverkas allt för mycket. Jag kommer ha gips långt in på terminen och förmodligen besök i Linköping som gör att jag missar skolan men den värsta smärtan är över och höften har förhoppningsvis hunnit läka så jag kan koncentrera mig på plugget!
 
/lite inspiration i tuffa tider!



Om att bekämpa terror

I fredags slog terror och hat in mot Sverige och Stockholm och vårt land blev satt i panik, kaos och skräck. I min värld är det svårt att förstå varför detta sker. Varför mitt Sverige ska gå igenom detta, varför vi här i vårt land ska behöva drabbas av idioti, hat och vansinne. Det är fruktansvärt. Oavsett var i världen det sker, men vi har levt så skyddade här i Sverige. Nu är det inte så längre. Det får mig att må illa. Och det går inte att förstå varför människor är så grymma, varför det finns personer i vår värld, i vårt land som vill göra andra människor illa. Och inte bara illa utan döda och förgöra. Varför?
 
Jag, precis som alla andra, har följt nyheterna slaviskt den här helgen. Sett hur poliser, räddningstjänst, vårdpersonal med mera har gjort allt för skydda, läka och hjälpa. Det är fint att se hur vi alla går samman och hjälper och stöttar, att vi inte går åt varsitt håll utan tillsammans. Vare sig om det har varit att vara på plats rent fysiskt eller via sociala medier. Ingen är ensam!
 
Men mitt i ett sånt här fruktansvärt terrodåd är det 2 saker som börjar gå runt i mitt huvud.
 
1. Det vi i Sverige och Stockholm upplevde i fredags är vardagsmat för många människor världen över. Hur sjukt är det?? Att många personer i vår värld går runt och är rädda för självmordsbombare, IS och terrordåd varje dag. Varje dag. Det går inte att förstå. Jag lider med alla dessa människor och känner mig tom.
 
2. Vad kan vi göra? Vad kan jag göra? Jag har inte svar på den här frågan men visst måste det finnas något konkret jag kan göra för att kämpa emot detta? Jag känner mig som en droppe i havet och har ingen aning om vad jag kan göra. Jag är trött på att världen är så fylld av så mycket hat och att människor gör allt för att förstöra och förgöra varandra. Hur fan stoppar vi detta?? Jag vill kunna gå ut på stan utan att vara rädd för att en lastbil ska köra på mig eller att en självmordsbombare ska slå till just precis där jag går. Och jag vill slippa slå på nyheterna och se att IS har våldtagit kvinnor och mördat en hela byar. Jag är TRÖTT PÅ DETTA! Så. Mitt mission 2017 kommer bli att göra nån skillnad, komma på nått sätt att göra nånting för kampen mot terrorism och hat. Litet eller stort spelar ingen roll, men något ska jag göra. To be continued. 
 
/Och till sist, terror ska inte vinna över oss, vi reser oss igen!



Jag bär med mig världen

Så. När jag tatuerade mig för några veckor sen gjorde jag två tatueringar och den ena var en världskarta på min vänstra underarm. Jag hade inte tänkt på en världskarta jättelänge men när jag kom att tänka på det första gången fastnade det direkt i mig och det kändes så självklart. Först gick tankarna på att bara göra konturerna men sen hittade jag en inspirationsbild på pinterest som var lite mer detaljerad och DET var precis vad jag ville ha - mer detaljer - och så blev det! 
 
Jag är en sån där typ som bara tatuerar saker som betyder något för mig och och det är bara sån jag är. Även om jag tycker att många andra motiv är riktigt snygga har jag inte kommit dit utan betydelse är vad som passar mig allra bäst. Och den här världskartan handlar om, precis som mina andra tatueringar, psykisk ohälsa. Jag låter fortfarande min depression och ångest styra mig i många situationer men för 1, 2 och till och med 3 år sedan var det på en helt annan nivå. Då var jag på en fruktansvärt mörk plats och levde begravd under alla mina diagnoser och trodde aldrig att jag skulle våga göra nånting igen, eller ens vilja göra nånting igen. Och nu när jag har fått in mer ljus i mitt liv och jag börjar våga utmana mig har jag bestämt mig för att min psykiska ohälsa inte ska få hindra mig längre. Jag tänker se världen och verkligen försöka våga leva och den här kartan påminner mig om detta varje dag och jag ÄLSKAR det! Jag kan sitta långa stunder och bara stirra på den och fantisera om alla olika äventyr jag kommer vara med om i mitt liv och det är verkligen värdefullt!
 
Och det är väl typ det jag har att säga om det här motivet. Jag älskar den och jag tycker att den blev bättre än jag nånsin kunde drömma om! Jag gjorde den på Zephyr tattoo här i Jönnet och Björn som tatuerade mig är verkligen grym! Så tack till honom för att han ville sätta tro, hopp och drömmar på min arm!
 
/jag tänker inte låta psykisk ohälsa styra mig längre..världen - här kommer jag!
 



Höjdpunkten: BOKREAN!

Idag drog bokrean igång och utan att överdriva så är det en av årets höjdpunkter för mig! Jag älskar att läsa och jag älskar böcker, det är något magiskt över det hela och jag är så jäkla tacksam för att jag fick tillbaka min läslust efter allt som varit. I nästan 1,5 år kunde jag knappt läsa nånting, och för vissa låter det kanske inte alls mycket men för mig som alltid har läst mycket och haft det som ett stort intresse var det sjukt jobbigt att helt plötsligt inte ens orka öppna en bok. Allt vad koncentration, lust och ro heter var som bortblåst och mina böcker stod bara och samlade damm. Men så för drygt 1 år sedan började jag så smått få tillbaka saknaden och framför allt koncentrationen. Och efter resan till Thailand, där jag läste typ 8-9 böcker, kunde jag behålla mitt flyt och fortsätta läsa hemma med... och sen dess har jag inte slutat! #LYCKLIG
 
Jag kan fortfarande har svårt med koncentrationen och att få ro till att läsa, men skillnaden nu gentemot tidigare är att jag tvingar mig själv att börja läsa när jag hamnar i perioder då jag har svårt att komma igång. Jag tvingar mig själv dels för att jag är livrädd för att tappa bort läsningen igen, men också för att läsa är som terpai för mig, en otroligt viktigt sådan för att jag ska må bra. Det blir som en flykt från mina egna tankar och mitt eget liv en stund och så får jag hoppa in i andra berättelser och öden. Det blev visst en lång utläggning men jag vill att alla ska förstå och inse vad läsning och böcker kan göra med en, det är fantastiskt! :-) 
 
I alla fall, böckerna jag hittills har köpt på bokrean är: FanGirl, Utvald, Fångad, Miniatyrmakaren, Det lilla bageriet på strandpromenaden, Sommar på strandpromenaden, Arthur, Fyren mellan haven, En tillfällig lösning och Sophies historia (för att jag vill ha den inbunden, hehe...). Många av årets "rea-böcker" som passar min smak har jag redan hemma och har läst, men det gav utrymmet för att vara spontan, hehe... 
 
/den här är jag mest nyfiken på att läsa, och omslaget är helt fantastiskt enligt mig!
 



Ångestdag och alla hjärtans dag

Till att börja med, glad alla ♥ dag!! När jag slog upp min blå imorse kände jag mig trött, inte den där vanliga tröttheten man alltid känner (mer eller mindre) när man går upp utan en trötthet som satt inne i kroppen. Jag har haft ångest till och från hela dagen och varvat mellan att hålla mig sysselsatt med tvätt, plock/städ, sitta vid datorn och plugga. Det sistnämnda alldeles för lite dock och det späder ju såklart bara på ångestkänslorna. Jag tycker mig märka av att jag aldrig riktigt kommer igång på mina lediga dagar när jag har planerat in en massa plugg och att jag ska få så himla mycket gjort. Om jag däremot bestämmer mig för att fixa en sak när det gäller skolarbetet på lediga dagar får jag oftast ett bättre flow och hinner med massa mer än planerat. Konstigt va? Så idag har jag alltså inte börjat plugga på anatomitentan som jag hade tänkt utan "bara" gått igenom de latinska termerna några gånger. Jag är även ledig både torsdag och fredag den här veckan så då hoppas jag att jag kan få mer gjort! 
 
Jag var iväg en snabbis runt lunchtid och köpte ny färg till skrivaren i alla fall och det stod på min att-göra-lista så det var skönt att jag kom iväg. Imon ska jag börja skriva ut allt jag har renskrivit i anatomikursen och börja plugga på det på torsdag. Känns som ett bra upplägg. Poppade även in på Rusta och köpte galgar åt Carro och två plastblommor som jag ska ha på balkongen tills det är dags att plantera levande växter där! Fick sån feeling att städa och börja göra iordning där ute idag när det var så fint väder men det blev aldrig av. Det kanske får bli till helgen, sen måste jag och pappa klura ut hur vi ska få upp gardinerna/tygerna på väggarna och glaspartiet där ute utan att borra hål i betongen... Sen ska jag sitta där ute hela våren och sommaren och bara njuta av sol, massa bra böcker och värme. Det kommer bli såå bra och mysigt där ute!
 
/glad alla hjärtans dag föresten!
 



Min livskamrat!

Igår fyllde han 28 år, min sambo och livskamrat! Extremt glad och lycklig över att han är min och att vi får dela livet ihop! Grattis igen älskling, du är bäst!
 
/grattis honey boo!
 



Det svajar

Så var det kväll igen och jag är själv hemma även denna torsdag eftersom Mackan har fotbollsträning. Vi hann äta lite middag innan han åkte iväg och sen dess har jag duschat, fixat med tvätten, plockat ur skolväskan och målat naglarna. Nu ska jag snart plugga lite latinska termer och sen gå ut med Smilla för sista rundan idag. Känner mig lite piggare idag än vad jag har gjort tidigare i veckan. Har känt mig deppig och ångestfylld i ett par dagar nu och det tär verkligen på mig att sjunka ner till den platsen. Jag håller mig ganska flytade tycker jag, det svajar lite till och från men jag håller mig ändå på en relativt bra nivå. Men så kommer de där rejäla dipparna och det är tungt, jag blir påmind om hur skör jag är och vad lite det krävs för att jag ska komma ur fokus och må sådär riktigt skitkasst igen. Jobbigt. Men idag känns det lite bättre som sagt och det är ju faktiskt helg för mig nu och det bidrar säkert med positiva känslor. Jag ska ju plugga hemma imorgon visserligen men det är inga föreläsningar så det är riktigt skönt! 
 
/Jönköping är bra vackert ändå och den här vyn ger ro! Tog den här bilden i söndags om jag inte minns helt fel...
 
 
 



När självkritik bara blir negativt

Låt oss tala lite om det här med självkritik och hur otroligt dumt det kan vara. Jag har nog alltid, mer eller mindre, varit väldigt självkritisk (på ett ganska dåligt sätt) när det kommer till mina studier. Inga resultat har varit bra nog utan jag "borde" alltid ha kunnat göra lite bättre ifrån mig, ansträngt mig lite mer osv. osv. Sen jag blev sjuk har det på vissa sätt ändrats och andra inte. Antingen kan jag fastna i saker och inte kunna släppa taget om dem eller så hamnar jag i en sits där jag absolut inte tänker lägga tid, energi eller tankar åt att ångra, älta, diskutera eller engagera mig i strunt. Svårt att förklara med det är ganska mycket antingen eller för mig sedan jag blev sjuk, inte jättemycket gråzon. 
 
Så. När det har kommit till mina högskolestudier nu har målet hela tiden varit att bli godkänd, att få VG (som är högsta betyg på högskola) vore bara en bonus men absolut inget mål. Jag började skolan med tankar om att jag bara vill klara av den här utbildning och tillslut bli vårdadministratör. Men i höst har det gått väldigt bra för mig, på våra duggor i dator/IT-kursen har jag i snitt legat på 90-95% och jag har nu även fått veta att jag fick VG på både tentan och min rapport till praktiken. Detta är resultat jag ALDRIG trodde att jag skulle nå, VG i 2 av höstens 3 kurser. Jag är jätteglad, nöjd, stolt - allt. Men idag fick jag smaka på den där självkritiska sidan som bara försökte sänka mig. Jag fick tillbaka min rapport som jag har jobbat med i 7 veckor och såg att jag fått VG på den, högsta betyg och det ÄR så himla himla bra! MEN, jag kunde bara se de röda markeringarna som min lärare hade satt vid vissa kommentarer hon haft till rapporten. Till exempel använde jag förstärkningsord alldeles för mycket, dvs. väldigt bra eller otroligt spännande, jag hade missat att ha källor på bilagorna och några andra saker och plötsligt kunde mina ögon bara se detta. Att det stod VG på framsidan spelade liksom ingen roll. Huvudet spelade mig ett spratt och det tog mig nästan 30-40 minuter innan jag kunde mota bort all min ångest och faktiskt förstå och inse att jag fått VG och bara borde vara extremt jävla skitstolt över mig själv! 
 
Det här låter ju ganska mycket som skryt nu, och egentligen har jag väl all rätt att göra just det men det är inte mitt syfte (just nu, haha). Jag kände bara att jag behövde dela med mig och skriva ner mina tankar för det är så otroligt sjukt att det kan bli sådär. Nu när jag sitter här är jag bara extremt stolt över mig själv och jättenöjd! För ett år sen var livet fortfarande mer misär än glädje och nu står jag helt plöstligt här och går i skolan och gör dessutom väldigt bra ifrån mig. Det är rätt häftigt!
 
Känns som att jag måste poängtera att jag fortfarande inte har VG som mål på mina inlämningar, tentor eller kurser utan jag vill bara bli godkänd och få min examen. Den här vårterminen kommer bli så extremt tuff och om jag klarar av den med ett G och hälsan (och livet, haha) i behåll kommer jag vara mer än nöjd! Slutsatsen då? Kanske att självkritik alltid kommer finnas där för mig men att den i slutändan inte vinner? Jag är i alla fall tacksam över den här hösten och allt jag har preseterat och lärt mig och jag hoppas och tror verkligen att vårens kurser kommer ge mig minst lika mycket!
 
/var glad glad glad!
 



Spelar det egentligen någon roll?

Så står vi här igen, ännu en 3 januari har kommit och det datumet är speciellt för mig. Det är datumet som jag och Mackan bestämde oss för att bli tillsammans för 13 år sedan. 13 år! Det är rätt svindlande när man tänker på hur lång tid 13 år är och att jag ändå "bara" är 26 år gammal. I halva mitt liv har han varit en del av mig och när jag sitter här idag och ser tillbaka på vårt förhållande och liv tillsammans kan jag inte annat än vara lycklig över att vi fortfarande står kvar här tillsammans. Ett par gånger har det stormat ordentligt kring oss men när vinden har avtagit har vi ändå stått där oskiljbara. Tills för snart 2 år sedan, då kom våra egna liv emellan och att gå skilda vägar var på något sätt ofrånkomligt. I 2 månader var vi isär, vi sålde lägenheten, packade ihop våra liv i kartonger och Smilla fick flytta emellan oss. Som ett skilsmässobarn i djurformat. Och det var 2 månader som bestod av tårar på kudden om kvällarna, som bestod av att tränga bort sorgen, saknaden och besvikelsen. Livet var så oglamoröst det bara kunde bli och framtiden var helt bortspolad för mig. Vem var jag utan honom och med ett krossat hjärta?
 
Men så en tidigt sommarkväll när jag och mamma satt ute i augustiluften och pratade som vanligt började mobilen att plinga. Det började pirra i magen igen och så tändes hoppet och nyfikenheten. Mackan sträckte ut handen, han bad mig om att jag skulle ta den och börja om på nytt. Tillsammans med honom och Smilla, få ihop vår lilla minifamilj igen. Med rädsla, osäkerhet och väldigt mycket funderingar började vi ses. Oftare och oftare och tillslut var det vi igen. Efter ungefär 2 månader isär var det vi två och sen den dagen har jag inte ångrat det en enda gång!
 
Kanske var detta en deppig början på ett 13-årsinlägg, men det leder till något bra. Idag firar vid 13 år ihop och även om vi hade en kort paus 2015 räknar vi detta som vår dag. Och egentligen spelar det kanske ingen roll, vad har den där årsdagen för betydelse egentligen om man jämför med hur vikitgt allt annat är? Kärleken, förtroendet, tilliten, humorn, nyfikenheten, spontaniteten, äventyrslusten och allt annat som faktiskt betyder något. Ikväll ska vi gå ut och äta på Pinchos, sitta ned och prata och äta gott, precis som vi gillar! 
 
Väl gäller mig och Mackan så har vi nog på flera sätt aldrig haft det bättre än nu tror jag. Vi gjorde många förändringar när vi blev tillsammans igen och det är vad vi bygger vårt liv kring nu. Jag känner mig trygg med honom, det gjorde jag innan också men nu är det på ett helt annat sätt. Mycket mer äkta. Vi vet var vi har varandra och framför allt har vi börjat skriva våra egna regler. Vi kan göra hur vi vill med våra liv och vårt förhållande och ingen har något med det att göra. Att titta på andra par och andra relationer tror jag bara är giftigt, alla är olika och det finns aldrig något rätt svar på hur man ska vara, vad man ska göra eller hur man ska göra något. Jag som Annie tänker helt annorlunda kring vårt förhållande idag än vad jag gjorde 2015 och jag är så himla mycket mer lugn i vår relation nu. Kanske beror det på att vi har gått igenom det vi har och ändå funnit varandra starkare än nånsin efter det eller så är det bara av åldern, haha. Hur som helst lever vi i en sund och fantastisk relation idag och jag ser fram emot varenda dag med Mackan. Vad framtiden har att ge oss har vi ingen aning om men att vi kommer ta oss an den tillsammans är självklart. Livet hade liksom inte varit det samma utan honom!
 
 /han med stort H!
 



Carro på kvällsbesök

Igår kom Carro förbi efter praktiken och vi satt hela kvällen och bara pratade och pratade. Och så åt vi lite mat såklart, jag gjorde köttbullar och potatis till middag och sen blev det soffhäng för oss fram till klockan slog 21.30. Vi varvade kvällen med skratt och gråt och jag är så tacksam över att jag har en så fin vän i henne! Det finns inget vi inte kan prata om och ta oss igenom tillsammans och det känns som en sjujäkla styrka att ha en sån kompanjon vid sin sida! När hon skulle åka hem passade jag och Smilla på att gå ut på sista kisserundan och då började jag berätta om spökvandringen jag och Mackan var på i mitten av november på Löfstad slott. Blev allt lite småskraj på nytt och gick med det snabba benet in från parkeringen sen, haha...
 
/bilden visar trappen ned till källaren där spökvisningen började... brrr...
 



Översvämmande ångest håller mig vaken

Det var länge sen jag kände så kraftig ångest som jag gör nu. Precis här och nu. Den är värst på morgonen och kvällen, det vet jag, men jag brukar kunna hantera det ganska bra nu för tiden. Men så inatt är det bara för mycket. Och det handlar inte om att allt är katastrof eller att jag inte ser nån mening med livet utan det är helt enkelt flera små saker som lagts på varandra som tillslut bara rasade nu. Det här med att skriva på bloggen om mitt mående har blivit väldigt komplext för mig och jag vet inte riktigt längre hur jag vill uttrycka mig här. Men nu känns det bara som att någonting måste ur mig och då blir det bloggen i alla fall, jag vet inte riktigt, känner mig rätt förvirrad. 
 
Kan vi prata om att släppa saker? Om att förlåta? Om att gå vidare? Om att lära sig att när man har nått sin gräns så är det okej att bara lägga av där? Det är något jag verkligen har jobbat på sen jag blev sjuk i min depression och ångest, men som såklart inte är så enkelt som det låter. För att jag ska klara av allt jag måste klara av just nu, det vill säga praktiken, ta hand om mitt hem och Smilla och vårda relationerna i min närhet så behöver jag energi. Otroligt mycket energi för att vara övertydlig. Och allt som på ett eller annat sätt tar energi ifrån mig är sånt jag borde och oftast vill eliminera. Inte alltid - men oftast. Däremot tror jag det sitter i min sjukdom att jag har problem med att göra just det, släppa saker som slukar min energi. Och hur man lär sig att bli bättre på det här vet inte jag, för mig handlar det om ett överflöd av känslor i min kropp och det blir oftast alldeles för mycket att hantera för mig. Det är många saker som har förändrats sen jag blev sjuk för 2 år sedan och en av dem är just att jag inte kan reglera känslor. Antingen är det högt eller så är det lågt. Antingen så bryr jag mig inte eller så engagerar jag mig alldeles för mycket. Min terapeut och jag arbetar massor med detta men det är en lång väg att gå och än har jag inte poletten trillat ned och när jag nu fick den här känslan av översvämmande ångest inatt har jag fortfarande inga riktigt bra verktyg att hantera det med. 
 
Mina självskadeimpulser blir extrema i de här situationerna, verkligen hyperextrema. I nästan allt jag ser (när jag känner såhär) kan jag se ett möjligt sätt att skada mig själv på, och även om jag är duktig på att låta bli så finns ju möjigheten att trilla dit hela tiden. Nu vill jag inte snöa in på detta för mycket för jag är inte riktigt där i min "Annie-process" att jag orkar prata om just den biten nu men det jag försöker få fram är att jag måste lära mig att släppa saker, förlåta (andra eller mig själv) och gå vidare för att detta ska kunna bli bättre. Sen är det ju otroligt svårt för vissa saker i mitt liv och i min vardag går inte bara att släppa hur som helst, och andra saker vill jag egentligen inte släppa heller även om jag vet innerst inne att det är det bästa för MIG och mitt mående. 
 
Hur mycket ska man tänka på sig själv och hur mycket ska man tänka på andra? Hur mycket är jag värd och hur långt kan man gå, både mot andra men också mot sig själv, för att må bättre och komma vidare? Just nu händer det flera saker i mitt liv som är jobbiga och som bidrar mycket till all den här ångesten men det är inte bara saker som händer just nu som gör att det blir såhär utan jag kan fastna i "gamla" tankar också. Det faktum att jag blev sjuk för 2 år sedan har jag fortfarande inte kunnat acceptera, jag har sådana oerhörda problem med det och kommer liksom inte över den tröskeln. Jag försöker tänka så som jag skrev i början av det här inlägget, att när gränsen är nådd så är det okej att bara släppa taget och dra. Jag har nått botten, jag har varit i helvetet och vänt och tillslut fått tillbaka många bra saker i mitt liv men ändå kan jag inte släppa det. Och jag har blivit förlåten och förlåtit tidigare men ändå hänger mycket kvar. Jag längtar till den dagen jag går ut från min terapeuts rum och känner att poletten har trillat ned, att jag har kopplat ihop allt. När?
 
Det blev nog en lite större utsvängning nu än vad som var meningen men fingrarna bara knapprade på. Jag måste inse att det finns en gräns och när den är nådd är den nådd. Jag är ingen sämre människa för att jag lär mig att sätta dessa gränser och ta kontroll över hur långt mina känslor får gå. Jag får ofta höra från terapeuter och läkare att det viktigaste i mitt liv är jag. Om inte mitt jag fungerar så kommer inget annat att fungera heller och jag tror verkligen att det ligger mycket sanning i det. Jag hoppas och vågar ibland även tro på att jag kan lappa ihop mig själv och tillåta mitt jag att knoppas lite. Och kanske, kanske tillslut faktiskt också blomma ut till något riktigt fint och bra! Poletten kommer att trilla ned en vacker dag, och jag planerar att hålla ut till dess!
 
 



TENTAN ÄR GJORD!!!

Vi börjar med att JUBLA UT ATT TENTAN ÄNTLIGEN ÄR GJORD!!! Det är en så otroligt skön känsla i kroppen nu när tentan är gjord och det kändes bra! Nu behöver jag inte plugga varje liten ledig stund och jag behöver inte tänka på lagar, journalen, termer, skrivregler eller massa olika metoder och modeller utan kan bara slappna av och leva lite igen. Okej, det kanske är att ta i men de senaste två veckorna har det inte känts okej eller bra att göra något annat än plugga på all ledig tid. Nu är det som sagt över och jag hoppas att det blir ett godkänt resultat så att jag kan släppa det helt och hållet. Fy bubblan vad skööönt! Imorgon ska jag och mina tre kompanjoner ge oss ut och fira med middag och drinkar - kommer bli guld!
 
/glad tjej efter tentan idag!!!
 



Psykoterapeut

Igår var jag äntligen på PCV och träffade en psykoterapeut. Jag har stått på den väntelistan i 1,5 år tror jag och nu var det alltså min tur att få komma på ett möte och diskutera mina behov av hjälp och så vidare. Det var en trevlig man som kändes lugn och harmonisk. Han såg ut att ha en hel del erfarenhet också, han var nämligen inte 22 år och nyutexaminerad utan lite äldre och skrynklig, om man nu får säga så. Haha. 
 
Vi bestämde i alla fall att jag ska börja gå hos honom nu för han kände att den terapi han arbetar utifrån matchade mina behov. Jag tror man börjar gå i två terminer och sen fortsätter man om det behövs. Vi ska ses varannan vecka i den mån det går med tanke på att jag är lite begränsad i tid eftersom jag går i skolan. Annars handlar det mycket om att kunna hantera sina känslor, acceptans, hitta verktyg och komma åt grundproblemen. Ganska mycket mindfullness och väldigt mycket fokus på självskadebeteende eftersom det är ett stort problem för mig. Jag är inte fri från mina destruktiva beteenden och jag ägnar ofantligt mycket tid till att tänka på rakblad, blod och den pysande lättnaden som jag beskriver det som och det är verkligen inte bra. Inte nånstans så det är något vi kommer jobba med väldigt mycket också. 
 
Jag är otroligt nöjd och glad över att det är min tur att få hjälp nu (på tiden!) och att jag äntligen ska få en stabil kontakt som jag förhoppningsvis kan öppna upp mig för på riktigt. Jag är tacksam över både Eva och Mathias som har varit mina tillfälliga kontakter men det har verkligen inte varit på den nivån som jag har behövt, så nu känns det för första gången tryggt på något vis. Ja, jätteskönt i alla fall. 
 
Vi diskuterade också det här med ERGT och DBT som är olika former av terapi där det ingår både grupp- och individuella samtal men jag sa vänligt men bestämt nej ännu en gång. Jag berättade att jag har sagt fler gånger att jag inte vill ha den typ av behandling och att det inte alls passar mig. Och han tyckte det var lite märkligt att de inte har "släppt" den tanken och försökt hitta något annat åt mig och det var en sån lättnad att han faktiskt lyssnade på mig och förstod att ALLA är olika och passar inte för allt. Jag vill inte dela min insida i grupp inför främmande människor för jag skulle inte kunna vara helt ärlig. Det finns vissa saker jag inte har berättat för varken Eva eller Mathias så hur ska jag kunna sitta med okända ansikten och blotta mig? Nej, jag är mycket mer nöjd med det här upplägget med individuell terapi och jag tror att detta kommer bli bra för mig!
 
/känns så skönt att äntligen få rätt hjälp och behandling. Nu är det min tur!
 
 
 
 



För ett år sen

I förra veckan var det 1 år sedan jag senast låg inne på psyk. Jag håller ingen koll på exakta datum och så men det är ju som ni förstår inget jag någonsin kommer att glömma. Det var faktiskt ganska känslosamt att minnas tillbaka på min tid där och hur dåligt jag mådde då. Det kanske inte är så konstigt i och för sig men samtidigt trodde jag nog inte att det skulle påverka mig på det sättet idag.
 
På det året som har gått sen dess har jag kommit jättelångt, både i själen och i min egen handlingskraft, men inga av mina dagar är lätta att ta sig igenom. Jag har fått tillbaka delar av mitt liv som jag trodde att min depression och mitt självskadebeteende hade tagit för alltid och det är jag extremt glad för, men jag blir ständigt påmind om att helvetet bara ligger bakom kröken. Ett felsteg och jag kan vara där igen. Och igen. Och igen. Det är ganska påfrestande att tänka så men det är bara så det är. För mig visar det att jag är medveten om värdet på mitt liv på ett helt annat sätt nu och det är en bra sak. För ett år sen brydde jag mig inte, för ett år sen kände jag att det vore skönt att dö. Inte bara för min egen skull utan för alla andra också som fick stå runt omkring mig och se hur deras Annie inte hittade någon väg ut och som inte fick den hjälp av vården som hon behövde. Så tänker jag inte nu, jag tycker om att leva och jag känner mig redo för att ta igen alla de år som min depression har stulit ifrån mig. 
 
Jag tänkte också på hur ensamt det var där i mitt kala sjukhusrum och hur tråkiga dagarna kändes på avdelningen. Trots att jag varit inlagd flera gånger vänjer man sig aldrig. Jag vet och jag visste även då hur viktigt det var för mig att vara där och att ha personal som höll koll på mig dygnet runt, men samtidigt är det en otroligt ensam situation att befinna sig i. Och den senaste gången jag var där var också den omgång jag var inlagd som längst. Jag tror det blev mellan 3-4 veckor innan jag blev utskriven igen och det är ganska lång tid att vara inlagd på sluten vård med min problematik. Jag är tacksam över all hjälp jag fick där dock, även om det inte var den avdelning jag "trivdes" bäst på (har ju ändå hunnit testa 4 stycken) så fick jag då äntligen träffa en läkare som på riktigt ville hjälpa mig. Han var verkligen avgörande för min framtid (har jag förstått nu i efterhand) för om han inte hade sett mig och mina problem på djupet som han gjorde och gått till botten med det hade jag kanske inte levt idag, eller så hade jag kanske fortfarande åkt in och ut från psyk med blodiga armar. Det är ju omöjligt att veta förstås, men han ville mig väl och ifrågasatte faktiskt de andra läkarnas sätt att medicinera mig på eftersom de bara fortsätte att gå i gamla banor. Han bytte ut alla mina mediciner och gav sig inte förens vi såg en förbättring. Och visst blev det bättre, jag har inte varit inlagd sen dess och mitt självksadebeteende blev mycket bättre. Jag åkte ju ändå in till psykakuten den där måndagen för att jag hade skurit upp större delen av min vänstra arm och var på väg att ge upp hoppet om livet. Och han ville inte behöva se mig där en gång till, och det har han inte behövt heller. 
 
 Men det har inte varit enkelt att ta sig hit, året som gått har kantats av motgångar, mer självskada, ångest, paranoia, mediciner och demoner i min kropp. Men jag försöker se dem ljusa och positiva sakerna, mina framgångar, och det största för mig personligen är såklart att jag har tagit steget och börjat studera igen. Att jag vågade satsa på det här och gå emot all min ångest som jag kände inför detta. Jag har en lång väg kvar att vandra, det vet jag. Det finns många känslor och destruktiva beteende rotade i mig som jag kommer behöva jobba med en lång tid framöver. Och det är okej. Det är okej att jag inte är frisk ännu och det är okej att jag fortfarande kan må riktigt jävla dåligt. Men, det är också okej att ha bra stunder, att få skratta högt med mina vänner så att det värker i kinderna och det är okej att ibland få känna lyckliga känslor fladdra runt i magen. Det är okej att våga drömma om en framtid, att drömma om barn, bröllop och andra stora saker i livet. Det är okej. Och även om det är förbaskat läskigt och ibland känns alldeles för stort för mig att hantera så vågar jag göra det ibland. Och det mina vänner är det största klivet jag tagit på flera år. För bara sex månader sen fanns inte det i min värld, det fanns inga drömmar och visioner. Men det gör det nu, och jag kämpar för att de dagarna ska bli fler. Och fler. Och fler...



För 3 år sedan kom Smilla till oss

Idag är det 3 år sen vi hämtade hem Smilla från pensionatet utanför Tenhult. Där hade hon bott i ett par veckor efter att polisen hade omhändertagit henne och 25 andra pudlar hos ett par utanför Värnamo. Hon, tillsammans med sina syskon,föräldrar och gud vet allt, hade ögon- och öroninflammation, päls ner till marken och alldeles för långa klor. Hon var mager och undernärd. Vanvårdad.
 
Men vi valde att hämta Smilla, vi valde att ge henne ett tryggt och stabilt hem med värme, mat, leksaker, godis och kärlek. Överflöd av kärlek! Hon kunde lika gärna ha stött bort oss, valt att inte lita på människor igen efter det hon varit med om, men Smilla är en fantastisk tjej som släppte in oss i sitt hundliv. Hon lät oss klappa, kela och vara nära, och idag sover hon alltid med oss i sängen, delar kudde och borrar in nosen i nacken, vill bli hållen om och kliad. Hon ligger allt som oftast i knäet på oss var vi än är och vill vara nära hela tiden. Hon älskar att springa lös i skogen, bli kliad på insidan av benet och pussad på.
 
Jag är så glad och tacksam för henne, för att hon lät oss älska henne och för att hon älskar oss så innerligt mycket tillbaka. Hon är min bästa vän och hon har hjälp mig i så många svåra stunder i livet precis som vi hjälpt henne. För 3 år sen förändrade inte bara vi hennes liv utan hon även mitt och Mackans, vi fick en till familjemedlem och vi skulle aldrig nånsin ändra på det. Inte för något i hela världen! Jag älskar dig Smilla, du är den bästa hunden jag vet och jag kommer aldrig, aldrig nånsin låta någon göra dig illa igen. Aldrig aldrig aldrig!
 
 
 



Min födelsedag

Vi hade en väldigt bra dag i lördags och min födelsedag blev väldigt mysig! Mackan väckte mig på morgonen med sång och varma kanelbullar, så himla gott! Sen somnade Mackan om en stund medan jag gick upp och sminkade mig, fixade håret och gick ut en halvtimma med Smilla. Väl inne hade Mackan kommit upp, bäddat sängen och fixat i ordning diskbänken så vi satte oss i bilen och åkte mot torget. Jag gillar min lilla tradition att åka dit på lördagmorgnar för att köpa snittblommor, mysigt! Sen skulle vi äta frukost nånstans och vi hamnade på IKEA. Jag gillar deras frulle faktiskt, otroligt mycket att välja mellan och så billigt, väldigt värt! 
 
Efter det gick vi en sväng på A6 och sen fikade vi en liten stund hemma hos mamma och pappa. Efter det spenderade jag ett par timmar hemma i köket och bakade till söndagens släktkalas. Jag hann och göra tårta och muffins innan jag brände mig på en plåt som precis kommit ut ur den 200 grader varma ugnen. Mina fingertoppar på vänsterhand vart helt förstörda och jag fick ont så in i norden!! Jag satt och dränkte mina fingrar i aloe vera under tiden som Mackan var så snäll och gjorde en till sorts kakor, sen fick det vara bra. Planen var att det skulle bli 5 olika men det gick helt enkelt inte. Min hand var totalt obrukbar :(
 
Vi avslutade dagen med att gå en långpromenad med Smilla nere i stan och sen köpa med oss mat från Samboosak hem. Väldigt gott och lite lyxigt att slippa planera och laga mat, dessutom hade det inte gått stå i köket för jag kunde verkligen inte använda fingrarna nånting. Vi kollade på film och satt bara i soffan och hade det mysigt hela kvällen sen, en riktigt bra dag, förutom fingrarna då...!
 
Aaa just det, presenterna! Av Mackan fick jag en märkmaskin (som jag velat ha såå länge) och en bok om "de vilda Vasarna", en historiebok alltså. Längtar tills jag ska sätta tänderna i den! :-)
 
/moi!
 
 
 



När man blir sådär orolig

Igår var jag på vårdcentralen och träffade en läkare. Som för övrigt behöver en rejäl shoutout för hon var SÅ himla bra, verkligen SÅ bra! Hon var både lugn och rolig på samma gång, supertrevlig, förstående, hjälpsam och väldigt duktig! Jag var ganska nervös inför besöket eftersom jag inte visste vem jag skulle få träffa men så fort hon ropade in mig så släppte allt. Hon var toppen! 
 
Anledningen till att jag åkte dit kanske jag inte kommer gå in på i detalj men jag kan säga att jag har väldiga problem med min mens och ibland otroligt ont i magen, känner mig yr (som att jag går runt på en båt...) och lite sådär och nu tog jag äntligen tag i det hela och bokade en tid till en läkare. Detta har pågått väldigt, väldigt länge och jag har börjat bli ganska orolig och funderat på vad som kan vara fel, och om jag kanske till och med är sjuk. Jag har helt enkelt inte vågat ringa, men som sagt, nu är det gjort. 
 
Vi pratade väldigt länge om problemet och även andra saker i mitt liv och det kändes väldigt bra. Hon var noggrann och det kändes skönt. Hon gjorde även en gynundersökning och jag måste bara säga, det är en otroligt, otroligt märklig situation man hamnar i då. Så totalt utlämnad och blottad (bokstavligen!) men det gick jättebra. och allt såg fint ut, inget konstig som hon kunde se iallafall. Hon tror att det kan vara någon hormonrubbning av nått slag men hon skrev ändå en remiss till kvinnokliniken för hon vill att jag gör en ordentlig undersökning med en gynekolog och även har ett samtal där. Hon sa att jag inte behöver vara orolig men att det ändå är nödvändigt att göra det eftersom jag haft problem så himla länge. Visst blir man ändå lite orolig, (man är ju människa) men det känns ändå skönt att första undersökningen inte visade något avvikande iallafall. 
 
Jag tog även blodprov, och ni som hängt med länge här vet om att jag är extremt svår att sticka. Och likadant blev det ju igår såklart. Vi höll på i säkert 45-50 minuter innan de lyckades få ut lite blod i ett rör. De behövde två så tillslut fick de sticka i fingret och trycka ut litegrann i ett rör, fasen vad jobbigt det är att vara så svårstucken! De ringde när jag kommit hem och sa att jag behövde göra om ett blodprov för det sista röret med blod hade koagulerat, toppen. SUCK. Så imon ska jag tillbaka och försöka få ut lite blod till. Yey. De proverna de kunde ta igår såg iallafall bra ut, det var bara något värde som visar om man har en infektion eller inflammation i kroppen som var lite högt men inget allvarligt. Kvar att göra är och kolla om jag har blodbrist, men vi får se. 
 
Så ja, det var väl typ det jag ville skriva. Jag har gått och hållt det här för mig själv väldigt länge, tillslut pratade jag med Mackan (någon månad sen) och förra veckan även Carro. Jag ville inte säga något till mamma och pappa före jag varit hos läkaren för att inte göra dem oroliga. Dumt egentligen kanske men det räckte liksom med att jag var jättenervös och orolig. Ville inte att de skulle tänka på det med... Skriver mer när jag varit på kvinnokliniken, men snälla, håll tummar och tår för att inget är fel.



Tidigare inlägg