Panikångestattack

Idag har det varit en otroligt tung dag för mig. Efter en riktigt lång promenad i förmiddags däckade min kropp ihop totalt och jag försvann långt in i mitt mörker. Till en början kände jag mig gråtmild, trött och rastlös i kroppen men sen utvecklades det till något större och jag bara grät och grät. Jag hade ingen mat hemma så jag åkte till Ica för att veckohandla och få det gjort inför nästa vecka, men när jag hade parkerat bilen kunde jag inte gå ur den. Jag bara satt där och lät tårarna rinna nerför mina kinder och efter 15 minuter startade jag bilen, struntade i att magen skrek efter mat, och bara åkte hem istället. Hem till tryggheten, ensamheten, kröp upp i soffan och skrek ut gråten. Jag försökte andas i fyrkanter, blåsa ut luften som ett sugrör och allt möjligt vad man kan göra men det var som att paniken hann växa sig för stor inom mig innan jag hann stoppa den och få kontroll. Så där satt jag i soffan och grät så att tårarna sprutade, skrek ut smärta i ord jag inte ens minns och kände hur panikångestattacken tog över mig. Det är så mycket jag hinner känna och tänka i de situationerna samtidigt som det är en sak som blinkar i rött framför mig - jag orkar inte mer
 
Jag förstod att det var en panikattack, att det inte var den vanliga gråten jag har känt så mycket de senaste månaderna men där och då var det en så fruktansvärd känsla att försöka hantera. Jag kände mig ensam och mitt destruktiva tankemönster satte fart utav bara helvete. Jag är inte känd för att höra av mig till familj och vänner när det blir sådär tungt utan tror att jag har någon superkraft och klarar mig själv i alla väder. Riktigt så är det inte, och efter otrolig stöttning från Sebbe åkte jag hem till mamma och pappa och kunde sitta ner med dem och prata, berätta vad som hänt och vad jag känner kring olika saker. Jag vill skydda allt och alla, tänker att så länge de runt omkring mig mår bra kan jag må hur dåligt som helst. Men i verkligheten fungerar inte det och nånstans måste jag börja ta små steg till att börja prata mer med min familj och mina vänner när det blir för jobbigt och prioritera mig själv i mitt liv. Jag är bara jag. En Annie. Ett liv. Och jag vill leva mitt liv, även när det känns som att jag ska explodera och bokstavligen dö om jag måste fortsätta känna den ångesten så vill jag leva. För det är min instinkt, för att jag tror att det bästa inte hänt än. Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen, men jag tror på att skriva när det kommer till mig och bara släppa ut alla känslor. Släppa på tyglarna. Och nu är klockan snart elva och den här dagen börjar lida mot sitt slut. Jag avslutade den med att käka med mamma och pappa och kolla på serie tillsammans med dem. Nu lyssnar jag på Coldplay - Fix you och tänker att förr eller senare kommer jag bli hel igen. Eller åtminstone inte lika trasig. Godnatt!



Att bli lämnad

En vän frågade mig om jag inte kunde skriva för att bearbeta, kanske på min blogg, och mitt svar blev att "det kanske jag kan göra". Så här är jag nu. Och skriver.

Livet är som ett tusenbitarspussel, man letar och letar efter de rätta bitarna och ibland finner man dem och blir glad och nöjd, och andra gånger måste man lämna situationen för att komma tillbaka senare och göra ett nytt försök. Precis såhär känns mitt liv nu. Jag försöker kämpa på och hålla ihop, vissa dagar går det bra och andra behöver jag kapitulera, andas och börja om. Vad gör man när man får sitt hjärta krossat? När man inte hittar någon lämplig väg ut ut helvetet som brinner inne i kroppen? När ångesten blir för påtaglig och ensamheten svider som ett öppet sår? 

Det är snart tre månader sedan mitt ex lämnade mig nu och jag blev singel. 14 års kärlek försvann likt en bortdragen matta under mina fötter. Halva mitt liv med en person som tar slut. Sorg, tårar och svek tar över kroppen. Att älska någon som inte älskar tillbaka är det sorgligaste och mest kvävande jag varit med om. Att stå ensam kvar. Blottad och naken. Plötsligt ska livet ta en annan väg, helt oplanerat och min trygga pelare har bytts ut till min egen sargade kropp. Det är inte så att jag tänker att livet är över, även om jag ibland känner mig helt död inombords. Vissa dagar är jag bara ett skal, så ekande tom. För vem är jag utan honom? Utan hans kärlek, utan hans leende och många skrattsalvor. Vem är jag när hans garderob är tom, när det inte finns några skitiga arbetsskor i hallen längre eller när sängen plötsligt är dubbelt så bred?

Att veta hur man ska hantera att bli lämnad, att bli sviken, är en gåta utan svar. Det enda man kan göra är att vakna, stiga ur sängen, ta sig an dagen och trotsa omöjligheten. Och gråta gråta gråta. Det är fortfarande overkligt, det är fortfarande bara en dum mardröm i min värld, men ibland pyser verkligheten in och strör salt i mina sår, och då, då kan jag lova att det känns. Känns ända in i ben och märg. Mitt liv är inte över, men halva mitt liv har blivit historia och den smärtan som det ger är en smärta jag undrar om den nånsin kommer att försvinna.