När självkritik bara blir negativt

Låt oss tala lite om det här med självkritik och hur otroligt dumt det kan vara. Jag har nog alltid, mer eller mindre, varit väldigt självkritisk (på ett ganska dåligt sätt) när det kommer till mina studier. Inga resultat har varit bra nog utan jag "borde" alltid ha kunnat göra lite bättre ifrån mig, ansträngt mig lite mer osv. osv. Sen jag blev sjuk har det på vissa sätt ändrats och andra inte. Antingen kan jag fastna i saker och inte kunna släppa taget om dem eller så hamnar jag i en sits där jag absolut inte tänker lägga tid, energi eller tankar åt att ångra, älta, diskutera eller engagera mig i strunt. Svårt att förklara med det är ganska mycket antingen eller för mig sedan jag blev sjuk, inte jättemycket gråzon. 
 
Så. När det har kommit till mina högskolestudier nu har målet hela tiden varit att bli godkänd, att få VG (som är högsta betyg på högskola) vore bara en bonus men absolut inget mål. Jag började skolan med tankar om att jag bara vill klara av den här utbildning och tillslut bli vårdadministratör. Men i höst har det gått väldigt bra för mig, på våra duggor i dator/IT-kursen har jag i snitt legat på 90-95% och jag har nu även fått veta att jag fick VG på både tentan och min rapport till praktiken. Detta är resultat jag ALDRIG trodde att jag skulle nå, VG i 2 av höstens 3 kurser. Jag är jätteglad, nöjd, stolt - allt. Men idag fick jag smaka på den där självkritiska sidan som bara försökte sänka mig. Jag fick tillbaka min rapport som jag har jobbat med i 7 veckor och såg att jag fått VG på den, högsta betyg och det ÄR så himla himla bra! MEN, jag kunde bara se de röda markeringarna som min lärare hade satt vid vissa kommentarer hon haft till rapporten. Till exempel använde jag förstärkningsord alldeles för mycket, dvs. väldigt bra eller otroligt spännande, jag hade missat att ha källor på bilagorna och några andra saker och plötsligt kunde mina ögon bara se detta. Att det stod VG på framsidan spelade liksom ingen roll. Huvudet spelade mig ett spratt och det tog mig nästan 30-40 minuter innan jag kunde mota bort all min ångest och faktiskt förstå och inse att jag fått VG och bara borde vara extremt jävla skitstolt över mig själv! 
 
Det här låter ju ganska mycket som skryt nu, och egentligen har jag väl all rätt att göra just det men det är inte mitt syfte (just nu, haha). Jag kände bara att jag behövde dela med mig och skriva ner mina tankar för det är så otroligt sjukt att det kan bli sådär. Nu när jag sitter här är jag bara extremt stolt över mig själv och jättenöjd! För ett år sen var livet fortfarande mer misär än glädje och nu står jag helt plöstligt här och går i skolan och gör dessutom väldigt bra ifrån mig. Det är rätt häftigt!
 
Känns som att jag måste poängtera att jag fortfarande inte har VG som mål på mina inlämningar, tentor eller kurser utan jag vill bara bli godkänd och få min examen. Den här vårterminen kommer bli så extremt tuff och om jag klarar av den med ett G och hälsan (och livet, haha) i behåll kommer jag vara mer än nöjd! Slutsatsen då? Kanske att självkritik alltid kommer finnas där för mig men att den i slutändan inte vinner? Jag är i alla fall tacksam över den här hösten och allt jag har preseterat och lärt mig och jag hoppas och tror verkligen att vårens kurser kommer ge mig minst lika mycket!
 
/var glad glad glad!
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback