Min sista steloperation - inställd!!

Jag skulle ha opererats den 24 juli, och jag lades in på avdelningen uppe i Linköping kvällen innan operationsdagens precis som vanligt. Jag var extremt ledsen och när Mackan gick för att åka tillbaka till Jönköping grät jag extremt mycket. Jag trodde inte jag skulle gråta men det bara forsade, förmodligen kom allt ikapp mig som jag har förnekat och tänkt bort hela sommaren. En sjuksköterska kom in till mig för att ha ett infosamtal och vi prata en stund om vad jag var så rädd för och hur allting kändes och efter det mådde jag bättre. Jag tog en dusch och spritade mig precis som man måste och sen satt jag i sängen och kollade på tv och ringa mamma och pappa. Eftersom jag hade gråtit så extremt mycket under kvällen somnade jag ganska enkelt och sov mig igenom natten utan problem. När klockan närmade sig 6 på morgonen vaknade jag och hoppade in i duschen och spritade mig igen, tog på min operationskläderna och satte mig i sängen och kollade på tv. Jag fick en pre op-dryck och sen väntade jag bara på att någon skulle komma och skjutsa ner mig till operation. 
 
Det kommer tillslut in en sjuksköterska och direkt ser jag på henne att något är fel, och när hon strax därefter säger något i stil med "jag kommer med tråkiga nyheter.." förstod jag direkt att min operation hade blivit inställd. Och så var det. Jag grät högt och sa bara "nej nej nej" och blev så himla förtvivlad. Sjuksköterskan kunde inte ge mig någon förklaring till varför jag var struken från listan eller vad som skulle hända nu och hon lämnade mig ensam mitt i all förtvivlan. Jag ringde Mackan direkt och grät och han satte sig direkt i bilen för att åka och hämta mig. Sen ringde jag mamma och pappa, som var i Kroatien, och förklarade för dem vad som hade hänt. Eller jag försökte förklara, jag bara grät och var så uppgiven och trött. Vi pratade en stund sen gick jag upp, tog på mig mina egna kläder och satte mig bara och väntade på att Mackan kom och hämtade mig. 
 
Under tiden kom min läkare Göran in till mig och förklarade att några andra akutfall behövde hans operationssal och därför var hans patienter strukna. Jag minns inte helt exakt men något i stil med det var det och han förstod hur ledsen jag blev och gjorde allt han kunde för att få till en lösning. Så han bad mig att ringa en speciell sköterska några dagar senare och så fick jag preliminärt en ny tid en vecka senare. Det kändes ändå bra att få en plan men det kände rent ut sagt för jävligt att bli hemskickad. Jag laddar massor inför alla dessa operationer och hade planerat in den här operationen under sommaren så att skolan inte skulle drabbas och nu visste jag helt plötsligt inte om jag skulle få den gjord under sommaren eller när skolan hade börjat. 
 
När Mackan kom in igenom dörren till mitt rum blev jag så glad och lättad över att träffa honom, min trygghet. Vi satte oss i bilen, köpte en korv på macken och sen åkte vi hem. Vart den här resan skulle sluta visste vi inte då men det kändes i alla fall väldigt skönt att vara tillsammans med honom igen. 
 
/mitt rum och en gråtig Annie..