För ett år sen

I förra veckan var det 1 år sedan jag senast låg inne på psyk. Jag håller ingen koll på exakta datum och så men det är ju som ni förstår inget jag någonsin kommer att glömma. Det var faktiskt ganska känslosamt att minnas tillbaka på min tid där och hur dåligt jag mådde då. Det kanske inte är så konstigt i och för sig men samtidigt trodde jag nog inte att det skulle påverka mig på det sättet idag.
 
På det året som har gått sen dess har jag kommit jättelångt, både i själen och i min egen handlingskraft, men inga av mina dagar är lätta att ta sig igenom. Jag har fått tillbaka delar av mitt liv som jag trodde att min depression och mitt självskadebeteende hade tagit för alltid och det är jag extremt glad för, men jag blir ständigt påmind om att helvetet bara ligger bakom kröken. Ett felsteg och jag kan vara där igen. Och igen. Och igen. Det är ganska påfrestande att tänka så men det är bara så det är. För mig visar det att jag är medveten om värdet på mitt liv på ett helt annat sätt nu och det är en bra sak. För ett år sen brydde jag mig inte, för ett år sen kände jag att det vore skönt att dö. Inte bara för min egen skull utan för alla andra också som fick stå runt omkring mig och se hur deras Annie inte hittade någon väg ut och som inte fick den hjälp av vården som hon behövde. Så tänker jag inte nu, jag tycker om att leva och jag känner mig redo för att ta igen alla de år som min depression har stulit ifrån mig. 
 
Jag tänkte också på hur ensamt det var där i mitt kala sjukhusrum och hur tråkiga dagarna kändes på avdelningen. Trots att jag varit inlagd flera gånger vänjer man sig aldrig. Jag vet och jag visste även då hur viktigt det var för mig att vara där och att ha personal som höll koll på mig dygnet runt, men samtidigt är det en otroligt ensam situation att befinna sig i. Och den senaste gången jag var där var också den omgång jag var inlagd som längst. Jag tror det blev mellan 3-4 veckor innan jag blev utskriven igen och det är ganska lång tid att vara inlagd på sluten vård med min problematik. Jag är tacksam över all hjälp jag fick där dock, även om det inte var den avdelning jag "trivdes" bäst på (har ju ändå hunnit testa 4 stycken) så fick jag då äntligen träffa en läkare som på riktigt ville hjälpa mig. Han var verkligen avgörande för min framtid (har jag förstått nu i efterhand) för om han inte hade sett mig och mina problem på djupet som han gjorde och gått till botten med det hade jag kanske inte levt idag, eller så hade jag kanske fortfarande åkt in och ut från psyk med blodiga armar. Det är ju omöjligt att veta förstås, men han ville mig väl och ifrågasatte faktiskt de andra läkarnas sätt att medicinera mig på eftersom de bara fortsätte att gå i gamla banor. Han bytte ut alla mina mediciner och gav sig inte förens vi såg en förbättring. Och visst blev det bättre, jag har inte varit inlagd sen dess och mitt självksadebeteende blev mycket bättre. Jag åkte ju ändå in till psykakuten den där måndagen för att jag hade skurit upp större delen av min vänstra arm och var på väg att ge upp hoppet om livet. Och han ville inte behöva se mig där en gång till, och det har han inte behövt heller. 
 
 Men det har inte varit enkelt att ta sig hit, året som gått har kantats av motgångar, mer självskada, ångest, paranoia, mediciner och demoner i min kropp. Men jag försöker se dem ljusa och positiva sakerna, mina framgångar, och det största för mig personligen är såklart att jag har tagit steget och börjat studera igen. Att jag vågade satsa på det här och gå emot all min ångest som jag kände inför detta. Jag har en lång väg kvar att vandra, det vet jag. Det finns många känslor och destruktiva beteende rotade i mig som jag kommer behöva jobba med en lång tid framöver. Och det är okej. Det är okej att jag inte är frisk ännu och det är okej att jag fortfarande kan må riktigt jävla dåligt. Men, det är också okej att ha bra stunder, att få skratta högt med mina vänner så att det värker i kinderna och det är okej att ibland få känna lyckliga känslor fladdra runt i magen. Det är okej att våga drömma om en framtid, att drömma om barn, bröllop och andra stora saker i livet. Det är okej. Och även om det är förbaskat läskigt och ibland känns alldeles för stort för mig att hantera så vågar jag göra det ibland. Och det mina vänner är det största klivet jag tagit på flera år. För bara sex månader sen fanns inte det i min värld, det fanns inga drömmar och visioner. Men det gör det nu, och jag kämpar för att de dagarna ska bli fler. Och fler. Och fler...



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback