Översvämmande ångest håller mig vaken

Det var länge sen jag kände så kraftig ångest som jag gör nu. Precis här och nu. Den är värst på morgonen och kvällen, det vet jag, men jag brukar kunna hantera det ganska bra nu för tiden. Men så inatt är det bara för mycket. Och det handlar inte om att allt är katastrof eller att jag inte ser nån mening med livet utan det är helt enkelt flera små saker som lagts på varandra som tillslut bara rasade nu. Det här med att skriva på bloggen om mitt mående har blivit väldigt komplext för mig och jag vet inte riktigt längre hur jag vill uttrycka mig här. Men nu känns det bara som att någonting måste ur mig och då blir det bloggen i alla fall, jag vet inte riktigt, känner mig rätt förvirrad. 
 
Kan vi prata om att släppa saker? Om att förlåta? Om att gå vidare? Om att lära sig att när man har nått sin gräns så är det okej att bara lägga av där? Det är något jag verkligen har jobbat på sen jag blev sjuk i min depression och ångest, men som såklart inte är så enkelt som det låter. För att jag ska klara av allt jag måste klara av just nu, det vill säga praktiken, ta hand om mitt hem och Smilla och vårda relationerna i min närhet så behöver jag energi. Otroligt mycket energi för att vara övertydlig. Och allt som på ett eller annat sätt tar energi ifrån mig är sånt jag borde och oftast vill eliminera. Inte alltid - men oftast. Däremot tror jag det sitter i min sjukdom att jag har problem med att göra just det, släppa saker som slukar min energi. Och hur man lär sig att bli bättre på det här vet inte jag, för mig handlar det om ett överflöd av känslor i min kropp och det blir oftast alldeles för mycket att hantera för mig. Det är många saker som har förändrats sen jag blev sjuk för 2 år sedan och en av dem är just att jag inte kan reglera känslor. Antingen är det högt eller så är det lågt. Antingen så bryr jag mig inte eller så engagerar jag mig alldeles för mycket. Min terapeut och jag arbetar massor med detta men det är en lång väg att gå och än har jag inte poletten trillat ned och när jag nu fick den här känslan av översvämmande ångest inatt har jag fortfarande inga riktigt bra verktyg att hantera det med. 
 
Mina självskadeimpulser blir extrema i de här situationerna, verkligen hyperextrema. I nästan allt jag ser (när jag känner såhär) kan jag se ett möjligt sätt att skada mig själv på, och även om jag är duktig på att låta bli så finns ju möjigheten att trilla dit hela tiden. Nu vill jag inte snöa in på detta för mycket för jag är inte riktigt där i min "Annie-process" att jag orkar prata om just den biten nu men det jag försöker få fram är att jag måste lära mig att släppa saker, förlåta (andra eller mig själv) och gå vidare för att detta ska kunna bli bättre. Sen är det ju otroligt svårt för vissa saker i mitt liv och i min vardag går inte bara att släppa hur som helst, och andra saker vill jag egentligen inte släppa heller även om jag vet innerst inne att det är det bästa för MIG och mitt mående. 
 
Hur mycket ska man tänka på sig själv och hur mycket ska man tänka på andra? Hur mycket är jag värd och hur långt kan man gå, både mot andra men också mot sig själv, för att må bättre och komma vidare? Just nu händer det flera saker i mitt liv som är jobbiga och som bidrar mycket till all den här ångesten men det är inte bara saker som händer just nu som gör att det blir såhär utan jag kan fastna i "gamla" tankar också. Det faktum att jag blev sjuk för 2 år sedan har jag fortfarande inte kunnat acceptera, jag har sådana oerhörda problem med det och kommer liksom inte över den tröskeln. Jag försöker tänka så som jag skrev i början av det här inlägget, att när gränsen är nådd så är det okej att bara släppa taget och dra. Jag har nått botten, jag har varit i helvetet och vänt och tillslut fått tillbaka många bra saker i mitt liv men ändå kan jag inte släppa det. Och jag har blivit förlåten och förlåtit tidigare men ändå hänger mycket kvar. Jag längtar till den dagen jag går ut från min terapeuts rum och känner att poletten har trillat ned, att jag har kopplat ihop allt. När?
 
Det blev nog en lite större utsvängning nu än vad som var meningen men fingrarna bara knapprade på. Jag måste inse att det finns en gräns och när den är nådd är den nådd. Jag är ingen sämre människa för att jag lär mig att sätta dessa gränser och ta kontroll över hur långt mina känslor får gå. Jag får ofta höra från terapeuter och läkare att det viktigaste i mitt liv är jag. Om inte mitt jag fungerar så kommer inget annat att fungera heller och jag tror verkligen att det ligger mycket sanning i det. Jag hoppas och vågar ibland även tro på att jag kan lappa ihop mig själv och tillåta mitt jag att knoppas lite. Och kanske, kanske tillslut faktiskt också blomma ut till något riktigt fint och bra! Poletten kommer att trilla ned en vacker dag, och jag planerar att hålla ut till dess!
 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback