Ångest och tankar igen

Jag kan inte sova inatt och det är så himla störande. Dels för att det inte är bra för mig att vara vaken om nätterna eftersom min ångest blir som värst då och dels för att jag och mamma ska iväg imorgonkväll på en väldigt rolig sak och då vill jag inte riskera ha huvudvärk på grund av för lite sömn. Nu påverkas jag inte så mycket av sömnbrist när det är enstaka nätter för jag är så van vid det men ändå, det är bara dumt och tråkigt att vara vaken! Jag har inte testat den sömnmedicinen som jag fick av läkaren för nästan en månad sen (!), men det är för att det inte har passat in i mitt liv att testa något nytt. Jag hade ju min stora kurstenta den 17 november och inför den vågade jag inte prova den medicinen ifall jag skulle reagera konstigt, och sen började praktiken och då ville jag inte heller testa den. Men nu ska jag hämta ut den i helgen och testa i veckan, det värsta som kan hända är att jag mår dåligt utav den eller blir jättetrött och då får jag väl helt enkelt hantera det då. Jag önskar att jag bara fick mina Zopiklon istället men eftersom de är beorendeframkallande ville läkaren inte att jag skulle fortsätta äta dem. Förstår hennes tanke eftersom jag har tagit dem i 2-3 år nu men jag kunde lita på dem och fick sova om nätterna då. Knepigt.
 
Återigen har jag en natt där jag tänker mycket på min ångest och åren som har varit. Jag är så glad och tacksam över platsen jag är på idag men kan samtidigt inte rå för att jag tänkter tillbaka på all skit som jag har gått igenom och som familjen har fått stå ut med. Jag trodde jag hade koll på läget när det var som värst men nu när jag sitter här, klarare i huvudet, förstår jag hur extremt DÅLIG koll jag hade. Jag förstod aldrig hur allvarligt det var med mig och att anledningen till att jag blev inlagd 4 gånger var för att mitt liv hängde i en tunn tråd. Jag minns de gånger jag satt på psykakuten och fyllde i det där självskattningsformuläret och valde mellan näst sista och sista alternativet på om jag ville leva. Jag reflekterade inte ens över det då och brydde mig inte, men nu ser jag hur fruktansvärt dåligt jag mådde och det är faktiskt ganska svårt att ta in. Visst ger det lite perspektiv till mitt mående idag när jag tänker tillbaka på hur det var för 1 och 2 år sedan. Jag har kommit långt nu, så himla långt, men det är fortfarande för mycket destruktivitet i mig och jag är livrädd för att trilla dit igen för jag vet hur lite det krävs. Jag pratar mycket om detta med min terapeut och det känns skönt att kunna dela det med honom. Att ha någon som förstår precis vad jag menar och som nästan kan fylla i orden för mig om jag inte får fram dem. Jag vilar i den tryggheten jag har nu, stödet i ryggen. Det är bra.
 
Jag har en hel del bilder kvar från den tiden i min mobil och jag tittar på dem ganska ofta faktiskt. Det ger mig inte ångest så det är inte på ett destruktivt sätt alls utan mer för att söka förståelse och svar. Mina ögon är verkligen helt borta på de flesta bilderna och man ser tydligt att jag är i en helt annan värld. Och mina armar, jag kan inte minnas att jag skar mig så extremt mycket men när jag ser fotona förstår jag att jag verkligen gjorde det. Stackars flicka, fy fan vad jag fick kämpa. 
 
Jag ska sluta skriva nu och försöka sova igen men innan det måste jag bara dela med mig av en tanke jag har. Jag tror att anledningen till att jag tänker tillbaka så mycket på mina allra tuffaste år nu och har svårt för att acceptera - släppa och gå vidare är för att jag inte har fått tid för att bearbeta allting. När jag var som sjukast fanns det ju aldrig tid för reflektion på riktigt, allt handlade ju bara hela tiden om att jag skulle hitta mina tillfällen att få skära mig på så att ångesten kunde lätta. Det har bara snurrat på och nu står jag helt plötsligt här och går i skolan, träffar nya människor, vågar utmana mig själv och testar på att leva livet lite mer utsvävat. Vart har min tid för bearbetning och förståelse tagit vägen? Så många tankar och så få svar. På måndag ska jag träffa min terapeut igen och jag har så mycket jag vill och behöver ta upp med honom då. Bara 3 dagar kvar. Stå ut nu Annie, stå ut och lägg all energi på dem roliga sakerna och njut av det som komma skall! 
 
 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback