Det blir en 10:e handoperation

Ja jo detta inlägg får nog ta och handla om mitt senaste besök på US hos min läkare. Jag var där den 7 april för ett återbesök där vi skulle prata om hur handen har känts och varit sen sista operationen strax innan jul och jag trodde väl egentligen att det skulle bli sista mötet mellan honom och mig på väldigt länge. Jag tror att man efter avslutad behandling väntar något år eller så innan man skrivs ut helt och hållet så jag tänkte väl bara att vi skulle träffas och han skulle säga att han har gjort allt han har kunnat och att vi avvaktar och ses om, ja, typ ett år. Men icke icke.
 
När jag kom in frågade han hur det har varit och om handen fungerar bra nu men det sa jag ju såklart att det inte gjorde. Han blev lite, ja vad ska man säga, kanske lite ledsen för min skull. Han frågade var jag hade ont och i vilka situationer och då berättade jag och förklarade. Därefter bad han om att få känna och klämma lite och då skrek jag nästan så hägt att jag trodde dom nya fina glasväggarna skulle krackelera. AJ.
 
Direkt därefter tog han fram Benjamin (skelettet) och visade vad vi hittills har gjort för operationer och vilken vi nu har kvar som vi kan göra. Han förklarade allt väldigt väl för mig och på ett ungefär är det såhär: den första steloperationen jag gjorde var den allra största och mest komplicerade. Efter ett par år efter en sådan operation brukar de flesta patienter få komma tillbaka och steloperera någon mer led eftersom man lätt blir överrörlig i andra leder efter liknande operationer. I mitt fall har det inte blivit en led utan flera stycken efter varandra som jag har tvingats steloperera med jämna mellanrum på grund av att smärtan hela tiden flyttar sig till en ny led när en annan har stelopererats. Min läkare kunde och kan inte förklara varför min smärta flyttas runt hela tiden och liksom aldrig "nöjer sig", men han konstaterar att det enda vi kan göra är att steloperera allt som kan ge smärtan utrymmet att finnas.
 
Så, nu ska vi alltså steloperera den sista leden vi har kvar och även "ta bort" (som min läkare uttryckte sig) ett ben som även det gör väldigt ont. Sen så ska jag vara fri som en fågel, ja det har jag ju trott efter varje operation men inser nu att så kommer det aldrig att bli. MEN, det kan bli mycket bättre i och med den här operationen och det får jag ändå hoppas på något sätt att det blir.
 
Jag var väldigt låg när jag gick ut ifrån mottagningen och mot parkeringen igen. Det första jag gjorde var att öppna bakluckan och hälsa på Smilla, gosa in ansiktet i hennes päls och bara hålla om henne. Sen åkte jag hem. 13 mil ensam i bilen med mina egna tankar, men det kändes ändå okej. Jag försöker tänka att jag inte kan påverka detta, jag kan inte göra nånting för att få bort det. Det är inte mitt fel att min kropp fungerar som den gör, det är inte mitt fel. Det enda jag kan göra är att åka med, försöka hålla mig lugn mitt i allt detta kaos och bara göra det. Precis som jag har gjort 9 gånger innan, detta blir min 10:e operation. 10:e.
 
Mer om detta lär väl definitivt komma när det närmar sig, ännu har jag inte fått något datum men jag hoppas innan sommaren. Så, tills dess lägger vi allt vad steloperationer och händer heter åt sidan och försöker fokusera på annat. På återseende... Suck...
 
 
 



Inga fler blogglöften

Okej, det är dags att försvinna från den här kvicksanden jag fastnat i när det gäller mitt icke existerande skrivande här på bloggen. Jag kommer förmodligen inte kunna ta upp mitt "ett-inlägg-om-dagen-mål" jag haft sen i början på året, men jag ska iallafall försöka få ihop ett par inlägg i veckan och skriva om vad som händer i mitt liv.
 
Just nu känns det som att det poppar upp saker som gör det rörigt för mig i huvudet. Vissa dagar känns det bättre men mina dalar blir därefter djupare och tyngre igen. Jag orkar inte fokusera på mitt mående, jag orkar inte hela tiden känna det där stora och onda i magen men hur, HUR får man bort det? Det har kommit upp saker i mitt liv som just nu göra min väldigt stressad, och jag ska skriva om det också såklart men inte i det här inlägget. Men, den här inre stressen, oron och nervositeten vet jag påverkar mitt psyke otroligt mycket. Min tid hos Mathias på PCV skjuts fram hela tiden av anledningar jag inte vet men nu har jag fått en tid den 29 april, nästa fredag, och det känns bra. Och nödvändigt. För som jag har skrivit mycket den senaste tiden så är jag otroligt förvirrad kring hela mitt mående. Vissa dagar är det okej och en del stunder bra, andra så har jag ångest hela tiden, vill skära mig och göra destruktiva saker för att lindra min inre smärta, jag blir paranoid - tror jag ser saker och känner mig nästan rädd vissa dagar som jag är själv hemma när dessa tankar sätter in. Jag vet liksom att ingen är hemma med mig men jag tror ändå att jag ser saker som tyder på att jag inte alls är ensam. Det är ingen större fara men det är ändå en obehaglig känsla. Jag vet inte vad som ska till för att det ska försvinna, för att ångest och all skit som lever i mig ska ge sig iväg. Men jag tänker inte sitta här nu och skriva om massa jobbiga saker för det gör verkligen inte saker bättre just nu. Jag har en bra dag hemma med Smilla. Vi har varit ute på en långpromenad och sen en kisserunda, jag har läst en hel del i min bok och nu tänkte jag sätta mig och skriva ikapp lite här och se ett avsnitt på en serie jag har börjat kolla på, The Paradise tror jag den heter.
 
Vi hörs snart igen!
 
 
 



Varför inläggen blivit färre

Det har gått 5 dagar sen jag skrev sist och det har hänt en del saker sen dess faktiskt. Men först! Den största anledningen till att jag inte har skrivit något är för att jag inte har mått så jäkla bra. Precis som jag trodde, eller kanske rättare sagt var rädd för, så var det väldigt jobbigt att komma hem till Sverige och Jönnet igen efter 3 veckor utomlands. Att vara iväg i sol och värme där dagarna ser helt annorlunda ut än hemma i Sverige så hamnar man automatiskt i en bubbla. En semesterbubbla. Och jag mådde ganska bra nere i Thailand måste jag säga. Jag älskade att bara ligga där i värmen hela dagarna med en bok i handen och sen inte behöva göra något annat. Det var perfekt! Visst var vissa stunder jobbiga också, men det gick ändå väldigt bra. Så givetvis förstod jag ju att det var någon form av utomlands-bubbla jag hamnat i för man kan omöjligtvis gå från deprimerad och destruktiv till frisk på 3 veckor. Alltså, vad jag försöker säga är att jag misstänkte ju att det skulle slå till när jag kom hem igen. Och det har det gjort. Inte så att jag har skurit mig men den där oron och ångesten ligger liksom i magen mest hela tiden och bara fräter på mig. Jag känner att jag är kort i ton här hemma, lättirriterad, orkar inte prata och egentligen bara vill vara ensam hela tiden. Jag försöker, och jag gör så gott jag kan för att hålla mig sysselsatt litegrann iallafall. Jag läser lite varje dag, försöker att hålla i läsningen från resan, går ut med Smilla såklart, lagar mat, tvättar osv osv. Jag känner verkligen inte att jag måste upp och hoppa och vara superalert när jag mår dåligt, verkligen inte. Ångest och allt det destruktiva jag lever med är något jag försöker jobba med hela tiden men vissa stunder eller dagar är det okej att faktiskt bara ligga i sängen och vila. Det är precis som att all energi bara runnit av mig och kvar är ångestmonstret i magen, alla destruktiva tankar i huvudet och den där känslan av meningslöshet är liksom total. Jaja, nog om det. Jag försöker, och jag ska snart tillbaka till Mathias på PCV. Det har nog aldrig känts så skönt att gå dit som det gör inför det här mötet. 
 
Hemskt vad långt det blev nu! Mer som har hänt i veckan är att Mackan har bytt jobb (tjoho, grattis!), jag har varit hos mormor ett par gånger, vi har börjat flytta hennes saker till äldreboendet hon ska flytta in till på måndag och så har jag varit på US i Linköping och träffat min läkare. Och ja, den dagen skriver jag om i ett annat inlägg för det bränner fortfarande tårar i ögonen från det mötet.
 
Jag ska snart komma igång med "ett inlägg om dagen" här på bloggen igen men jag tror att jag behövde några dagar för att komma i fas här hemma med mig själv. Min blogg var tidigare min plats att ventilera alla känslor och tankar kring mitt mående men det har blivit svårare. Jag är trött på mig själv och jag är trött på att må dåligt. Automatiskt känns det som att alla andra också borde vara jävligt trötta på mig och då tar det på något sätt emot lite. Jag tittar rätt mycket på vloggar och dokumentärer som har med psykisk ohälsa att göra (på ett eller annat sätt) och det är skönt för det ger mig en plats att inte känna mig ensam på. Men, bloggen är ändå min egen kanal att vara totalt mig själv på så jag vill verkligen kunna släppa ut allt här. Åh, det är svårt ibland. Återigen, nu spårar jag ur! Hur som haver, snart kommer jag nog igång igen, så vi hörs då! 

Semesterbubblan...





Jag är i Sverige!

Heeej! Nu är det måndag förmiddag och jag har varit hemma i Sverige sen i lördags! Resan hem gick bra, vi hade lite turbulens som gjorde mig väldigt väldigt rädd men jag hade tagit mina lugnande så det hjälpte litegrann. Efter maten på planet och en film senare tog jag en sömntablett och sov i nästan 7 timmar och vaknade precis när flygvärdinnan kom med frukosten. Toppen! Mackan mådde inte så bra på vägen hem och jag tyckte verkligen synd om honom, men, det gick bra tillslut och när vi väl landade kände vi oss väldigt lättade. Vi kom hem till Jönköping vid 5 på morgonen och sov då i typ 2 timmar innan vi var redo för dagen. Vi hängde med mamma och pappa och köpte kakel till badrummet och sen gick vi en skogspromenad med Smilla, kollade på hockey och käkade potatis, sås och biffar till kvällsmat och somnade vid 21. 
 
Igår, söndag, höll jag och Mackan på hela dagen med att byta säng här i mitt rum. Vi bytte ut min 105a till vår dubbelsäng (160) som har stått i källarn hos brorsan och Petra sen i somras. Nu kan han äntligen sova här utan att vi får turas om att sova i en tältsäng! Och det blev riktigt bra och det var verkligen kungligt att ligga ensam i en så stor säng inatt (M sov hemma inatt). Smilla var också riktigt nöjd över att få en hel sidan för sig själv.. Haha...
 
 



Idag åker vi hem! #22

Nu kommer snart bussen och hämtar upp oss här utanför hotellet och kör oss till flygplatsen. Idag har vi solat och badat ett par timmar och sen bara packat ner det sista i resväskorna. Vi åt frukost redan 6.30 idag för att förhoppningsvis vara lite tröttare på planet ikväll. Overkligt att 3 veckor redan har gått, tiden har verkligen sprungit förbi men vi har haft det jättebra här så det är väl inte så konstigt kanske! Nu hörs vi nästa gång när jag är i Sverige, skumt!