På avdelningen igen

Jag är tillbaka på avdelningen igen. Jag kom hit igårkväll efter min helg hemma. Jag duschade och stickade lite innan jag gick och lade mig och somnade ganska enkelt. Att vara hemma och vara så "aktiv" tar på krafterna. 

Idag ska jag förmodligen träffa läkaren igen och se vad han säger. Det svider så enormt mycket i min mun och jag känner mig svullen i halsen. Det kan vara den nya medicinen och då får jag kanske byta. Eller så är det något annat men jag har aldrig känt så innan så det känns lite konstigt. Nu är det lunch och sen hoppas jag att det är min tur. 

Och jag längtar fortfarande hem. 






Min lördag hemma

Det är ganska tufft att vara hemma känner jag såhär fram på kvällskvisten. Jag är trött och seg i både kropp och knopp och jag antar att det beror på alla spänningar jag har inom mig. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på det där rakbladet idag, tänkt på känslan när det lättar och pyser ut. Men jag står emot. Och det går väl an nu när Mackan är här och vi har vart och handlat lite och ska bara ha en mysig kväll och kolla på hockey. Men den dagen jag skrivs ut och blir själv hemma igen, usch jag vågar eller vill inte ens tänka på det. Jag vill känna mig trygg och säker men tror inte att jag nånsin kommer och göra det, eller iallafall inte alla redan. 
 
Jag har hållt mig sysselsätt hela dagen för att klara mig bra här hemma. Jag har suttit vid datorn, kollat lite bilder, kollat på film, bakat både kolasnittar och sockerkaka och nu står maten i ugnen. En bra kväll, imorgon ska jag tillbaka till psyk F men innan dess ska jag och Mackan iväg på en utflykt. Han behöver köpa lite nya saker och jag vill hitta på något så jag inte tänker på allt det destruktiva hela tiden. 



Natten hemma

Jag har haft min första natt hemma nu på permissionen. Tanken var att Mackan skulle komma hit och sova efter att tjejerna gick hem igår eftersom mamma och pappa inte är hemma, men klockan blev så mycket så det slutade med att jag sov själv istället.  Och det gick bra! Jag har sovit dåligt och haft mycket ångest men det blev inget rakbladsåterfall inatt och det är jag stolt över. Jag antar att det låg mycket nervositet inom mig också inför att vara hemma igen som spädde på ångesten inatt. Självklart tänkte jag på min rakblad, men jag ville verkligen stå emot och inte falla tillbaka ner i den gropen så fort. Dessutom hade jag inga "lösa" rakblad vilket gjorde det hela lite svårare också. Det var hur som haver en ganska lyckad natt hemma, hoppas det fortsätter så nu. 
 
 



Tack tjejer!

Kvällen är över och mina tjejer har åkt hem för att nana kudden. Jag känner mig inte särskilt trött men ska försöka sova snart ändå. Maten blev god och pannacottan som vi åt till efterrätt verkade va poppis den med, roligt! Blev massa häng och mys i soffan, som väntat, och kvällen har varit toppen! Jag kunde inte få en bättre första kväll på min permission, så tack mina fina bästisar! ♥
 
 



Varför blev jag inlagd?

Min permission har börjat och jag sitter hemma på Uven och skriver nu. Ikväll kommer tjejerna hit och vi ska äta lite god mat, dricka vin och bara mysa. Men innan dess tänkte jag skriva lite om sjukhuset och varför jag blev inlagd i måndags. 
 
Jag har känt mig sämre en längre tid nu, ett par veckor skulle jag säga, och det hade gått så långt att jag skar mig varje dag. I måndags när jag vaknade kände jag direkt ångesten och suget efter rakblad. Så sjukt och så jobbigt. Jag försökte verkligen sysselsätta mig med annat genom att sätta på en maskin tvätt och dammsuga rummet, men så fort jag var klar med det satte jag mig i sängen och tog fram rakbladet. Och sen var det kört. Jag bara skar och skar och det fanns inget slut. Blodet rann och ångesten pös ut ur såren. Tills den andra ångesten tog över, skammen, hatet mot mig själv över att jag gjorde så. 
 
Jag tog beslutet att ringa vårdjouren, men när jag väl fick tag på dom var bemötande inte som vanligt. Hon som svarade ifrågasatte varför jag ringde till dom och inte till Eva på PCV. Jag förklarade att Eva har sagt att jag ska ringa till vårdjouren eller psykakuten om det blir för jobbigt, då hon bara kan svara i telefon mellan 8.00-9.00, och nu var klockan senare än så. Hon stod på sig och sa att jag skulle testa att ringa henne först iallafall och annars fick jag ringa tillbaka. Jag blev så jävla ledsen och arg på samma gång. Här ringer en ung tjej som storgråter, säger att hon sitter och inte kan sluta skära sig och behöver hjälp. Och så ska man gå massa omvägar, varför? Det slutade med att vi lade, jag ringde Eva och kom till telefonsvararen och fick snällt ringa tillbaka till vårdjouren och fortsätta kräva hjälp. För enkelt skulle det tydligen inte vara, mannen som svarade den här gången frågade om jag inte hade någon familjemedlem som kunde skjutsa in mig, jag sa nej dom jobbar, sen frågade han om inte en kompis kunde skjutsa in mig, jag svarade återigen nej, dom jobbar. Då tar han upp bussen som ett alternativ (!). Jag trodde knappt mina öron och ville bara lägga på istället. Han ville alltså att jag skulle hoppa på bussen i mitt tillstånd. Han sa tillslut att han skulle prata med sin kollega och ringa upp mig igen. Efter en stund ringde han och sa "okej vi kommer och hämtar dig, du kan gå ut om 5 minuter". Jag fattar inte varför dom var så hårda den här gången jag ringde, ingen annan gång har dom varit sådana mot mig utan alltid hjälpt till, pratat, lyssnat, kommit och hämtat mig i betydligt bättre tillstånd än i måndags. Jaja, in till psykakuten kom jag iallafall. 
 
Jag fick vänta 2-2,5 timme innan jag fick träffa en läkare och då konstaterades det väldigt fort att jag skulle läggas in. Anledningen var främst att jag inte kunde sluta skära mig. När jag kom in var armen helt röd och tröjan blöt av blod. Andra anledningen till att jag lades in var MADRS-uppskattningen jag gjorde, jag fick höga poäng och bristen på livslust jag kände då tog dom verkligen på allvar. Skönt att inte bli ifrågasatt där när man redan är totalt nedbruten. 
 
Jag hamnade på avdelning F den här gången. En allmänpsykiatrisk avdelning precis som H som jag legat inne på innan. Jag fick mitt rum, grät förstårs en hel del första kvällen och längtade hem. Jag har varit inskriven 3 gånger förut men man kan aldrig vänja sig vid den situationen. Dom går igenom väskan, tar alla sladdar och andra saker som kan vara "farliga", har inskrivninssamtal, jag blev tilltittad varje halvtimme osv. På tisdagen fick jag träffa läkaren och han ställde massa frågor, kollade över mina sår och sen började vi prata medicinering. De tabletter jag har tagit nu har jag ätit sedan i januari och han tyckte det var väldigt konstigt att dom inte har bytts ut under dessa 8-9 månader då dom uppenbarligen inte har fungerat. Jag är beredd att hålla med. Så, han bytte ut några tabletter och ändrade dos på en annan. Samma dag fick jag ta blodprov, fy fan. Vi gick ner till blodcentralen eftersom jag är så svårstucken och väl där nere fick de kämpa ett bra tag innan de hittade ett kärl som fungerade. Jag tror dom tog 5 rör, och vid det sista kände jag hur allt började snurra, jag svettades, såg ingenting och allt blev liksom tungt.  De sänkte ner ryggen på stolen och gav mig en festis, efter en stund kom jag tillbaka om än lite skakis och vi fick gå tillbaka till avdelningen igen. Mamma småskrattade åt mig, undrade hur man kan sitta och skära sig och se blod utan att må dåligt, men att ett blodprov sen inte går av för hackor. Kära mamma. 
 
Igår träffade jag läkaren igen och vi bestämde den slutliga doseringen på medicinerna och att jag skulle få åka på permission över helgen och testa att vara hemma lite. Och här sitter jag nu. Jag har fått med mig alla tabletter hem och det känns skönt att vara hemma. Lite läskigt såklart, men jag ska göra allt för att hålla mig på banan och inte falla djupt ner i mörka gropar. Ikväll kommer som sagt Carro och Becca hit, det kommer verkligen förgylla den här kvällen! 



Inlagd igen

I måndags blev jag inlagd för fjärde gången det senaste året. Jag kände att jag inte klarade av att vara hemma längre och efter att ha skurit upp större delen av vänster arm tog jag kraft och åkte in till psykakuten tillsammans med vårdjouren. Nu har jag varit här i 4 dagar och imon ska jag få åka på permission över helgen. Det ska bli skönt att få komma hem och testa hur det fungerar. Jag tror det kommer gå bra, jag behövde något som bröt min nedåtgående spiral och att läggas in var egentligen det enda alternativet. Livet är tufft men nu har vi ändrat på medicinerna och jag hoppas det ska bli bättre nu! 



Brutala inlägg

Just nu har jag så mycket ångest att jag mår illa. Det var länge sen jag kände så, förr kunde jag spy av min ångest och nu är känslan densamma. Jag sitter och dricker isvatten för att försöka lugna ner allting och jag tror det fungerar litegrann iallafall. Jag har skurit mig igen, skit skit skit. Jag orkar bara inte med det här längre. Jag önskar att vårdjouren hade nattöppet så jag kunde ringa och få lite stöd från någon som förstår och känner till allt det jag lider av. Fortsätter det såhär måste jag åka in och få hjälp. Det är en ordentlig jäkla svacka jag har hamnat i och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den själv. 
 
Det känns som att jag har trasslat in mig i alla känslor. Jag vet inte varför jag mår dåligt längre, jag vet inte varför jag känner att jag måste skära mig och jag vet inte varför jag har ångest och destruktiva tankar. Jag har en väldigt bra helg i ryggen. I fredags var jag och Mackan ensamma här hemma, köpte mat från Samboosak och hade en mysig kväll. Igår bakade jag halva dagen och kollade på hockeyn med delar av familjen, och idag har vi haft kalas precis som jag skrev i tidigare inlägg. Det har varit intensivt och jag känner hur jag är nästan nedbruten efter detta. Jag är så otroligt trött både fysiskt och psykiskt och det gör så ont och är så grymt irriterande att jag inte kan få ha en bra helg utan att ett sånt här bakslag kommer efteråt. Det gör mig rädd för att hitta på saker för att må såhär efteråt är inte värt det. Det är inte värt att sitta här med fler röda streck på armen och känna hur det svider, inte bara utav såren utan i hela kroppen. Själen blöder. Jag älskar min familj, till månen och tillbaka, och det är så plågsamt jobbigt och känna att man knappt orkar med dom man håller av allra mest. 
 
Jag gråter när jag skriver nu. Det var länge, länge sen jag grät senast. Hos Eva har tårarna slutat komma, jag vet inte varför men det känns mest bara tomt nu för tiden. Nu däremot finns det inget slut känns det som, och det är kanske bra det med. Att få ut allting. Snoret rinner och ögonen svider. Vilken jäkla natt. Jag har försökt sova men det är för svårt, jag ligger bara och vrider och vänder på mig. Önskar att det var morgon så jag kunde gå ut med Smilla, få känna luften i mina lungor och andas djupa, friska andetag. 
 
Jag försöker tänka på något jag mår bra av. På Thailand, på den varma vinden som smeker mitt hår. På sanden mellan tårna. På all den goda maten, drinkarna. På havet, vågorna som fångar upp mig och svalkar min kropp. På folket, kulturen, miljön. Där mår jag bra, där känner jag mig fri som en fågel. Vi ska dit i mars, det är 6 månader tills dess. En lång tid, många dagar och veckor för mig att bli frisk på. Men kommer jag ha gjort framsteg? Kommer jag har fått hjälp, behandling och terapi? Så många frågor och så lite svar. Det blir brutala inlägg från min sida numera, ärligt och rått. Precis så som verkligheten är just nu. Jag har haft en jättebra helg, intensiv men bra, trots det sitter jag här och gråter och mår pyton. Livet är nu, livet är tufft. Livet känns ivägen på något sätt. 
 
 



Nu är jag 25

Idag har vi haft kals för mig och Matte! Jag har ju fyllt 25 och brorsan min 29. Det var trevligt, mycket folk, intensivt och bra! God mat, efterrättsbuffé och fina presenter! Av Mackan fick jag en röd kitchen aid (oh my god!), av familjen en smartbox med två hotellövernattningar, bok, doftljus, muminmuggar, lotter, pengar, blommor och lite annat. Så himla fint!! 
 
 



PCV och nya tag

Igår var det PCV möte för mig igen och det gick bra. Eller bra och bra, jag vet inte riktigt hur man ska säga. Hon kollade som vanligt på mina sår och vi pratade om vad som varit så jobbigt den senaste tiden. Jag vet inte själv varför jag känner som jag känner. Den starkaste känslan som bor i mig är att allt känns så meningslöst. Jag kan ha en bra stund med familjen eller med vännerna men så kommer ändå den där känslan fram inom mig och jag slås liksom ner igen. Och jag kan inte beskriva för er hur jobbigt det är att känna så, att ständigt gå runt och tänka att allt är meningslöst och ifrågasätta min egen existens. 
 
Fokus nu ligger på att jag ska sluta eller iallafall minska på mitt självskadebeteende. Sålänge jag håller på med det kommer jag inte må bättre, vilket ju säger sig självt, men det är så svårt. Vi pratar om olika strategier för att jag inte ska göra det och det bästa är att "lämna" hela situationen. När jag känner att jag vill skära mig så ska jag gå ut med Smilla, gå till ett annat rum och sysselsätta mig med stickning eller scrapbooking och försöka få tankarna på annat. Jag önskar att jag hade en person med mig hela tiden som kunde hjälpa mig att stå emot, för själv är det otroligt svårt. Nu skär jag mig ofta, flera gånger i veckan och Eva vill att det ska minska till nästa gång vi ses. Jag gör och ska göra vad jag kan, jag vill inte göra det själv egentligen men samtidigt lindrar det min ångest och tunga känslor kring livet. Hur konstigt och sjukt är det inte? Att göra sig illa kan lindra jobbiga känslor. Så jävla knäppt.
 
Hon ritade även upp en SORK på tavlan som såklart fick mig att tänka lite. Det handlar om att skriva ner vilken känsla jag känner - meningslöshet, när det kommer - när som helst, vad jag gör då - skär mig, och sen konsekvenserna som man delar upp i två kolumner, kortsiktigt och långsiktigt. Kortsiktigt så släpper ångesten för stunden, långsiktigt så mår jag sämre, skär mer och djupare, kanske får åka till sjukhuset, får fula ärr osv osv. Poängen är att man ska förstå vad som händer och se konsekvenserna av sitt handlande. Visst blir det mer på riktigt när man ser det nedskrivet, men det är ändå svårt att ta åt sig när dom jobbiga stunderna kommer. 
 
Nu ska vi ses den 6 oktober och ja, det är bara att kämpa på tills dess och hoppas på goda nyheter då. Jag stå i kö och är med på listan men inga framsteg hade gjorts ännu. Ja jag blir jättetrött, besviken på vården och ledsen. Det är mitt liv det handlar om, ibland undrar man om dom verkligen fattar det. 



Svackan håller i sig + mål

Svackan håller i sig. Jag vet inte varför det inte släpper men av nån anledning dras jag ner i mörka hål mest hela tiden. Idag har jag försökt hålla mig lite sysselsatt med redigering av foton, Iris scrapbook och promenad med Mackan ikväll. Jag har inte sovit något idag utan utmanat min ångest och det har gått både bra och dåligt. Flera ångestattacker har jag kunnat stå ut med men sen har rakbladet kommit fram en gång också. Jag ångrar det hela tiden men kan inte rå för det, plötsligt har det bara hänt och jag sitter där med ännu mer ångest och stor klump i magen. Idag funderade jag på att ringa vårdjouren och prata lite men jag drar mig verkligen för att göra det då det alltid slutar med att de vill ha in mig när jag ringer så "akut". Men jag har bestämt mig för att om samma känslor kommer imorgon ska jag ringa och hoppas få lite stöd. Men det är inte lätt, usch. 
 
Mamma pratar om att jag ska försöka bestämma en sak om dagen som jag ska göra. Jag förstår tanken, det är bara så otroligt svårt att ta sig för nånting. Imon är tanken att jag ska sticka lite iallafall, och kanske städa rummet. Då har jag gjort nånting vettigt och inte bara gått runt och mått dåligt. Att utmana min ångest och mörka demoner är något jag måste göra, det vet jag, det är bara så läskigt. Men det känns som att jag har gjort framsteg den senaste veckan även om jag har skurit mig mer än vanligt också. Jag har gått ut med Smilla när det har blivit för jobbigt och idag satte jag igång med scrapbookingen för att hålla händerna sysselsatta. Och det har funkat, sen har jag fått bakslag också men det känns som en del i det hela också. Det är iallafall inte helt oväntat att det blir så. Jag hoppas att Eva kan se mina framsteg också, eller liksom de situationer då jag har hanterat ångesten på rätt sätt, så har jag inte riktigt klarat av att göra innan. 
 
Ibland känns det som att jag aldrig kommer bli frisk och må bra igen. Att allt det där som gjorde mig glad och lycklig innan kommer få vara just minnen bara. Jag kan givetvis skratta nu också, men jag kan aldrig få vara bara glad, eller bara lycklig. För i bakgrunden ligger ångest, tankar och destruktivitet och lurar hela tiden. Det tar upp en så stor del av mitt liv nu att jag inte förstår hur det en dag ska kunna vara så litet att det inte spelar någon roll. Jag önskar att jag kunde förmedla känslan som bor inom mig så att andra förstår hur jag känner och hur jag mår, för jag tror att många har svårt att förstå hur man kan må så psykiskt dåligt så länge. Vad andra tror och tycker spelar ju i och för sig ingen roll men man känner sig så himla ensam i det hela. När man inte orkar med sina fina syskonbarn, inte klarar av att vara på topp i stora grupper eller när sängen och sova är det enda som hjälper. Man känner sig så utanför på något konstigt sätt. Nu sluddrar jag bara känner jag så det är lika bra att försöka sova för natten. Imon hoppas jag vakna upp lite piggare och då försöka ta tag i några små saker här hemma. Sticka och städa, det får vara morgonsdagens mål. 



Smärtenheten

Igår var jag på smärtenheten och träffade en överläkare. Mötet gick väl bra, jag hade nog inte förväntat mig särskilt mycket men på nått sätt var jag nog ändå liten besviken när jag gick därifrån. Inte på honom eller vad han erbjöd utan på verkligheten och min arm. Jag har ont hela tiden, och att lyfta tyngre saker än ett vattenglas eller min väska i några sekunder går inte. Göran i Linköping kan inte göra mer och på smärtenheten kunde dom erbjuda starka alvedon och en annan medicin jag inte minns namnet på. Om inte dom två hjälper mot smärtan var alternativet att gå med i en grupp där man får lära sig hantera sin smärta. Något jag inte var särskilt intresserad av, att sitta med andra människor som har ont. Jag kan hantera min smärta, det har jag lärt mig under alla dessa år som gått. Jag får kanske inse att jag får leva såhär, kanske lättar det med framtiden eller så gör det inte det. 
 
Jag ska nu i 10 dagar testa och äta 6 starka alvedon om dagen, sen ska jag i 10 dagar testa den andra medicinen jag fick, och efter det ska jag testa att kombinera dom båda i 10 dagar och sen utvärdera om något gjorde nån skillnad eller inte. Jag känner mig bara matt, jag vet att alvedon inte gör någon skillnad så mitt hopp ligger på den andra tabletten jag har fått utskriven. Nästa steg är att äta tabletter som man blir beroende av och det var inte aktuellt i mitt fall. Ja, vi får se. Jag ska äta dom här tabletterna nu och sen får jag utvärdera och se om det blivit någon skillnad. Stay positive. 



Min helg

Helgen har varit bra. I fredags var jag som sagt i Eksjö med bästisarna och vi hade en jättemysig kväll med god mat och massa prat i soffan. Strax innan tolv åkte jag och Carro hem och vi var helnöjda efter kvällen! I lördags var Iris här och jag passade på att fota henne lite och sen på kvällen var jag och Mackan och hämtade mat på Samboosak och hade en mysig kväll tillsammans. I söndags var vi och åt planka på Sandsjöfors med Axamofamiljen. En händelserik helg helt enkelt! 
 
 



Träffa bästisarna

Idag är det fredag och ikväll ska jag iväg till Becca och hänga med henne och Carro. Becca fyller år imorgon och det ska vi fira ikväll! 25 år, det är helt sjukt vad fort tiden går och vad "gamla" vi blir nu. Jag lärde känna Becca på högstadiet vilket nu är över 10 år sen, jösses.
 
Natten var skapligt snäll mot mig iallafall. Jag hade ganska svårt att somna men jag envisades och tillslut slumrade jag in samtidigt som Smilla låg på min kudde och värmde mig med sin krulliga päls. Vad skulle jag göra utan henne, varenda natt ligger hon upp vid min kudde och så håller jag om henne. Så himla mysigt! Jag ska snart göra mig i ordning för kvällen och gå ut med Smilla. Känns som att det kommer rätt lägligt att åka bort ikväll och få tänka på annat en stund. Helgen blir säkert bra, syskonbarnen kommer kanske hit imorgon och sen ska jag hänga med Mackan också. Ska se om jag får med honom och köpa mat från Samboosak imonkväll, så sugen!
 
Min discohund!
 



Krav

Update. Nej det känns inte bra och jag vet inte varför. Jag har hamnat i en riktig svacka den här veckan och det suger verkligen. Jag kämpar så himla mycket, varje dag försöker jag må bättre och tänka mer positivt men det är verkligen så otroligt svårt. Jag vet att man inte ska behöva må såhär dåligt, att jag är värd att få vara glad på riktigt och slippa all ångest och mörka monster inom mig. Det är en vecka tills jag ska till Eva igen och på ett sätt ser jag fram emot det för det kan vara den gången hon kommer med positiva besked, men det känns också rätt jobbigt. Och det ska inte behöva kännas jobbigt att gå till henne. I början var det så himla skönt att få gå dit, äntligen var det någon som förstod mig, som lyssnade och kom med bra råd och stöttning. Nu känns det mest som att jag går dit för att hon ska se att jag lever, ställer enligt mig för stora krav på mig och mötena blir allt kortare för varje gång. Nästa gång ska jag ställa krav på henne. Jag vill ha besked, jag vill veta när det kan tänkas bli behandling för mig och vad för typ av terapi dom tycker att jag behöver. Jag orkar inte gå här hemma och må okej en period och tro att jag har självbehandlat och sen kommer en svacka (för den kommer alltid) och jag vet inte vart jag ska ta vägen och rakbladet blir min närmsta vän. 
 
Det är frustration i mina ord nu. Jag vet att Eva kommer ta upp psykakuten och inläggning nästa vecka. Jag har skurit mig mer än vanligt och så fort jag har gjort det blir alltid hennes fråga till mig om jag behöver läggas in. Och ja jag förstår poängen med att skrivas in på en avdelning och vara under uppsikt tjugofyra timmar om dygnet, få hjälp med mediciner och noll tillgång till rakblad. Jag gör det, men det är så fruktansvärt att vara där. Och på ett sätt blir det min motivation till att komma ur svackorna, just för att jag inte vill dit. Så därför ska jag kämpa ännu mer nu den kommande veckan för att ens slippa ta diskussionen med henne. Håll tummarna för mig.



Det är jobbigt nu

Ja vad ska jag säga. Jag är inne i en svacka igen och rakbladet har fått komma fram. Ja, det suger. Det är frustrerande, jobbigt, skämmigt, allt på samma gång. Jag orkar inte prata om det egentligen, jag vill bara bli lämnad ifred och försöka få vardagen så normal och vanlig som möjligt. När jag kommer till Eva nästa fredag kommer vi prata om det tillräckligt och det känns som att det liksom räcker. 
 
Jag vet inte, som vanligt, vad det var som gjorde att jag skar mig nu igen. Jag har varit duktig den senaste tiden, hållt mig undan och lyckats distrahera mig själv med promenader med Smilla, träffat Mackan och rent allmänt bara låtit bli. Men då kommer just den gången som det tar över och det bara händer. Eva kommer säkert skälla på mig, eller skäller gör hon ju inte men hon är hård mot mig och kommer ännu en gång säga att jag måste sluta med det. Om det bara var så jävla enkelt, hur fan gör man det då?? Hjälp mig istället så min ångest går att hantera och så att jag kan få må bättre. Men den där jäkla hjälpen verkar ju vara ur sikte. Nästa fredag bara måste det finnas några besked, det har snart gått ett år!
 
Jag känner inte för att skriva mer tror jag. Hur jag mår går upp och ner och nu när jag har varit sjuk har jag sovit ännu mer än vanligt och det har såklart hjälpt. Det är en tillfälligt flykt men många gånger känns det lite bättre när jag får sova en stund och vakna upp och liksom börja om igen. Jaja, livet är allt en berg och dalbana hörrni. Vi hörs!



Ullared x 2

Helgen har gått och det är söndag kväll igen. Igår var jag och Mackan på Ullared igen med hans familj och när vi var tillbaka i stan igen åkte vi till Samboosak och åt arabisk mat (Carro du och jag ska dit snart, it was awesome!) och sen skjutsade Mackan hem mig. Jag hade ont i halsen, kände mig lite nere, förkyld, varm, ont i kroppen. Och som ett brev på posten slog det ner ordentligt under natten och idag har jag mest legat och sovit hela dagen och bara varit uppe vid mat, fika och lite tv-tittande. Halsen gör ont, näsan är under uppror, kroppen värker och jag känner mig allmänt dålig. Hoppas det går över snart för det gör bara saker ännu jobbigare när man känner sig så down och trött hela tiden. 
 
Annars har helgen varit bra. På Ullared hittade jag lite kläder, en skinnjacka, hörlurar med bluetooth och annat smått och gott. Jag vet inte om jag har skrivit det här innan men jag och Mackan var där förra helgen med, men man kan aldrig åka dit för ofta, det är bara så kul!
 



Vet ni hur jobbigt det är?

De senaste dagarna har jag känt mig så väldigt ledsen. Jag vet inte varifrån det kommer riktigt men det har bara känts tyngre än vanligt vissa stunder. Jag har ändå kommit ut lite den här veckan, träffat Mackan varje dag vilket är jättemysigt och kul, träffat Carro, vart på möte på jobbet, möte på PCV, vart och handlat ( ja, handla är jobbigt med allt folk och rädslan att träffa någon jag känner) och såklart varit ute med Smilla. Men nånting har hoppat in i bröstet och gjort saker och ting ännu jobbigare. Kanske har det med mötet på PCV och göra, att jag trodde att det kanske skulle finnas lite nyheter såhär efter semestern och 6 veckor till som gått. Men istället för lite ljus i tunneln, hopp i mörkret, så fick jag i princip sitta där och känna mig skyldig för att jag hade skurit mig. Det var inget dåligt möte men det var heller inte särskilt bra. Jag börjar tröttna på att gå dit en kort stund och visa upp mig för att sen bara boka en ny tid och göra om samma procedur. Var är behandlingen? Var är den terpi som jag behöver nu?
 
Många tankar har också gått till och känna sånt misslyckande den här veckan. Att jag inte jobbar, att jag snart är 25 år och bor hemma hos mina föräldrar i mitt gamla rum, att jag inte har någon utbildning. Det här med att tänka och tycka är ett problem, för antingen bryr jag mig inte om något alls och känner mig ganska likgiltig inför saker och ting, "det spelar ingen roll" eller "jag vet inte". Eller så kommer allting på en gång och jag känner mig så grymt, grymt misslyckad och tragisk. Det finns inget mellanting, antingen ska det vara svart eller så ska det vara vitt. Jag vet innerst inne att saker och ting kommer ändras, jag kommer kanske ha ont i min arm i resten av mitt liv men hoppet finns fortfarande att det kan bli bättre. Jag kommer inte må psykiskt dåligt i all evighet och jag kommer kunna komma ut i arbetslivet igen och känna mig viktig och nödvändig. Och den där utbildningen, ja, den kan jag också hoppa på när rätt tillfälle kommer. MEN, there is always a MEN. Jag ser det inte komma för mig inom en snar framtid. Jag vet inte hur jag ska kunna må bättre, hur mår man bra? När mådde jag bra senast utan destruktiva tankar och känslan av meningslöshet? 
 
Psykisk sjukdom är så jävla förrädisk på så sätt. Den ligger och lurar och lurar och när man tror att man mår lite bättre eller har kommit ett steg framåt är det precis som ett monster väcks till liv och drar en tillbaka ner i skiten igen. Inför mötet på PCV visste jag inte om jag kanske var lite bättre, det är trots allt några veckor sedan jag skar mig senast, jag har börjat träffa Mackan igen vilket har hjälpt mig att komma ut mer och få lite mer ork och glädje i livet. Så jag tänkte att kanske har jag sträckt på mig lite nu. Men så kommer jag innanför dörrarna där och inser att nej, det är inte alls bättre. Så fort vi lyfter på locket så forsar allt ut och det jag trodde var bättre har bara varit någon form av fasad som byggts upp. Vet ni hur jobbigt det är att må dåligt? Nu menar jag inte när man har en dålig dag eller känner sig lite nedstämd, utan när mår sådär riktigt jävla pissigt dåligt? När man inte får ha en hel dag utan ångest eller destruktiva tankar? Det är så otroligt jobbigt. Otroligt. Och jag kan vissa stunder undra hur jag ens orkar leva såhär dag in och dag ut. Vart får jag min energi till och vakna på morgonen och möta ännu en dag när det hela tiden känns tungt? 
 
Jag kan skratta, det ska jag poängtera. Jag kan le, ha roligt, njuta av bra stunder. Men även i bra stunder påminns jag om hur dåligt jag egentligen mår. Överallt påminns jag. Det kan vara under en dejt med min bästa vän där vi pratar om allt det senaste som hänt och så påminns jag om hur lite ork och vilja jag har till att göra saker. Liksom tänka, "hur fan orkar du med allt?". Eller när vi sitter med familjen och äter och alla pratar om träning hit och tävlingar dit, jobb och hem som ska skötas, "men jag orkar ju knappt tömma diskmaskinen". Och det är inte för att jag är lat utan för att jag helt enkelt inte känner nånting, allt är bara jobbigt, svårt, utmanande och tungt. Allra helst ligger jag i sängen med min mobil i handen och kollar på youtube-videos. Och det är inte för att jag inte har en massa och göra, för visst skulle jag kunna va påhittig och hitta på saker men kroppen orkar inte, den säger nej, huvudet säger nej, allting säger bara nej. Det går inte att förklara, den enda som förstår mig är nog Eva och min läkare Ragnar. Dom vet vad jag går igenom, dom vet hur jäkla tufft det är och känna sig såhär och också frustrationen över hur det ens kan kännas så. Vart kommer det ifrån liksom?
 
Nu är det nog färdigskrivet för den här gången, det blev ett långt och tråkigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Vi hörs igen!



En liten update

Det var länge sen jag skrev nånting här nu. Jag vet inte varför lusten till att skriva har försvunnit, kanske beror det på att jag inte riktigt vet hur jag mår, eller så har lusten bara saknats. I måndags var jag på PCV och träffade Eva efter ett uppehåll på 6 långa veckor. Och ja, jag blev väl besviken igen över att det fortfarande inte finns någon behandlingsplats åt mig. Jag står i kö, men den där jädra kön verkar aldrig kortas ner. Vi pratade lite om livet, hur jag mår, om ångesten och destruktiva tankar, självskadebeteendet och metoder för att stå emot. Jag har inte skurit mig på drygt två-tre veckor nu och det är väldigt bra. Jag tänker på det nästan hela tiden, det finns där varje sekund men jag tror att en stor anledning till att jag kan stå emot är för att jag inte vill hamna på psykakuten eller avdelningarna igen. Jag orkar bara inte det, vill inte vara inlåst en fjärde gång. Och Eva är hård mot mig, hon tycker att att jag måste börja kunna stå emot nu och visst, jag kan förstå henne på ett sätt. Vi har pratat om många olika metoder när känslan kommer, exempelvis att ringa henne, ringa till psykakuten, gå ut och gå, lägga rakbladen på ett osmidigt ställe och så vidare och så vidare. Men och andra sidan får jag ingen behandling eller samtalsterapi av dom som hjälper mig att må bättre heller. Jag förväntas klara mig själv. Och i ärlighetens namn, vilken deprimerad, självdesktruktiv tjej klarar något sånt hur länge som helst?
 
Snart har det gått 1 år sedan jag sökte hjälp första gången. 1 år. Svindlande att tänka så, vad mycket jag har varit med om under de här snart 12 månaderna och fått stå ut med bara för att svensk psykvård inte har resurser. Jag vet inte vad det är som har gjort att jag har klarat mig, kanske tack vare all stöttning från familj och vänner, kanske egen ren vilja, kanske har jag bara haft tur. Sista gången jag lades in var för att jag inte orkade leva längre, på riktigt, och att en sån anledning inte ska kunna skynda på processen är i min värld helt oförståeligt. Att klaga och tänka "om" och "men" är egentligen bara onödigt men ibland svårt att låta bli. 
 
Min nästa tid hos Eva är dagen efter min födelsedag, den 18 september, hennes almanacka är full och hon får i princip pressa in mig för att jag ska kunna gå dit. Då hoppas jag att hon har några fler besked till mig, även om det inte ligger i hennes händer så skulle hon försöka skynda på allting. Jag ska dessutom träffa en läkare igen och gå igenom medicinerna men den tiden kommer hemskickad på posten nångång. Nångång. Ja, mer än så kunde hon inte säga då min läkare, hör och häpna, "har så fruktansvärt mycket att göra".