Ingen kontaktperson

Idag är det torsdag och dagarna bara flyger iväg. Den här veckan har varit ganska bra. Jag har orkat gå till gymmet och gjort mina pass där men på kvällarna haft det lite jobbigare när jag ska sova. Det går upp och ner, jag tänker mycket på att jag från och med första november står utan någon kontaktperson som det ser ut nu. Eva sa att fram till sista oktober kan jag ringa henne om det är något men efter det får jag vända mig till psykakuten eller vårdjouren tills jag har fått min nya kontakt på PCV. Det känns rätt ruttet om jag ska vara ärlig och jag blir lite skakis när jag får jobbiga stunder och vet att jag om bara några dagar står helt ensam igen. Vill inte tänka på det men det är oundvikligt. Det betyder mycket att veta att jag har en tid och ska träffa ett "proffs" som kan hjälpa och stötta och ge råd. Men men, ännu mer test av vingarna...
 
Jag håller i träningen iallafall och det känns bra. Igår tog det emot att åka dit och det var tufft även på plats men jag gjorde allt jag skulle och efteråt kändes det givetvis skitbra!! Jag vägrar att ge upp den här gången och hoppas verkligen att jag får vara frisk nu framöver så jag inte missar min träning. Vad som annars händer i veckan vet jag inte riktigt. Hockey ikväll, fira Carro i helgen och såklart mer träning på det ;)
 
 



Min helg

Helgen som gick var en ganska mysig helg tycker jag. På fredagen blev det två gympass, ett på förmiddagen och sedan ett efter hockeyn på kvällen tillsammans med Mackan. Så jäkla skönt att dels orka två pass på samma dag men också att träna så sent på kvällen. Man är typ ensam på gymmet och slipper trängas. På lördagsmorgonen åkte jag till gymmet igen och drog av ett pass, när jag kom hem blev det frukost och en dusch innan jag och Mackan åkte ner till stan en sväng och gick i några butiker. På kvällen var det hockey som vi såklart kollade på till god mat. 
 
Vad gjorde jag i söndags då? Hmm.. Träning på morgonen, sen hem och äta frukost, sen klippte vi Smilla och hon blev såå fin. Efter det blev det en sväng med Smilla i skogen innan Mackan åkte hem och det blev en slapp söndag. Kände mig lite ledsen och nere i söndagskväll minns jag också. Ångesten kom krypandes på och jag var trött, tänkte destruktiva tankar men höll mig undan från rakbladen. Som det är nu har jag inga färdiga blad hemma vilket såklart gör det lite lättare att hålla sig undan. Over all var helgen bra, mycket träning, hockey, häng med Mackan och familjen och det var toppen! 
 
 



Min torsdag

Asså ibland undrar jag hur saker och ting fungerar. Efter att ha skrivit inlägget igår om att det känns lite lättare sen jag var inlagd så fick jag inatt en såndär riktigt helvetisk natt igen. Jag skar mig inte. Lika bra att skriva det direkt för jag antar att många som läser min blogg tänker på det när jag skriver att det är otroligt tungt. Jag kunde inte somna, det började liksom där. Sen kom alla tankar och rullade över mig och ångesten utvecklades till ren panik vissa stunder. Tillslut gick det över och jag kunde ligga och hålla om Smilla tills jag somnade. Jag tror att hon kände av det, för hon skulle ligga på kudden tätt, tätt intill hela tiden och hur jag är bråkade med henne gick hon inte ner och lade sig vid fötterna. Älskade Smilla, jag är så glad över att jag har henne. 
 
Sen har jag varit på PCV idag med och träffat Eva. När jag var inlagd sa dom till mig att det var sista gången med Eva vid nästa möte, som var idag. Jag tolkade det som att det var dags för behandling men det var visst bara bokstavligen sista mötet med Eva för att jag ska byta team. Nu tillhör jag team 2 och jag ska bli flyttad till team 3. Besvikelsen var ju total förstårs, att det kan bli sådana missförstånd. Så jag frågade hur det skulel fungera och hon sa att hon tyvärr inte visste vem jag skulle få träffa än för det var inte klart och hon visste inte när nästa möte med denna personen blir. Jag såg nog lite tom ut framför henne där så hon fyllde snabbt i att hon skulle skriva i min remiss att jag inte kan vara utan kontakt en längre tid. Det var ju alltid något men det gör mig ändå en aning skakis. Jag är van vid ca 14 dagar mellanrum med mina möten med Eva och jag behöver det otroligt mycket. Det håller mig uppe liksom, att veta och känna mig sedd. Hon säger det också, att jag är en sån preson som behöver regelbunden kontakt och inte släppas med för lösa tyglar. Och så byter om team och krånglar, ja asså ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är bara och hoppas på att väntetiden inte blir så lång nu utan att det går ganska smidigt. Och att jag håller modet uppe tills dess. 
 
Efter mötet på PCV drog jag till friskis och körde en omgång där. Kände mig lite öm i vissa muskler men det är så skönt att ändå ta i och känna att det till slut lägger sig och man orkar ännu mer. Känns fortfarande grymt skönt att ha kommit igång med träningen igen, jag funderade på mötet med Eva när jag travade snabbt fram på bandet och tänkte att kanske kan träningen bli min bubbla där jag kan koppla bort allt vad ångest, PCV och destruktivt beteende heter och bara vara Annie. Jag ska kämpa för att det blir så. 
 



Senaste dagarna

Snart har ännu en vecka gått sen jag skrev något här. Jag tänker på det varje dag att jag skulle få ur mig några ord här men av någon anledning har det inte blivit så. Helgen var bra, började med att spendera min fredag hos bästisen med god mat och massa prat och mys. Sen var vi  i Bålsta med husbilen hela lördagen, så nu är den väck och vi inväntar den nya till våren. På kvällen såg vi Så mycket bättre här hemma och sen somnade jag gott efter det. Söndagen blev det inte mycket av, jag och Mackan var på lite turné, ute med Smilla och sen sov jag stor del av eftermiddagen. Kände att det var en sån dag, jobbig, ångestfylld och bara tung. 
 
Veckan har jag inlett med två gympass. Igår tisdag och idag onsdag och det känns riktigt skönt faktiskt. Nu ska jag banne mig krympa tills det är dags att fara till Thailand i Mars. Imon ska jag till PCV och träffa Eva och förhoppningsvis träna efter det om hon inte har tömt mig totalt på energi. 
 
Så hur mår jag? Jodå, det är bättre nu än vad det har varit på över ett år skulle jag tro. Jag vågar inte tro att det känns lite lättare och bättre men jag tror att min nya medicin faktiskt fungerar. Visst kommer det jobbiga stunder och ångesten vill överfalla mig ibland men det är lite jämnare ändå på något sätt. Innan var det liksom upp och ner hela tiden, på en dag kunde jag känna alla känslor som hat, ångest, självmordstankar, panik, meningslöshet m.m. men nu är det precis som att allt har lugnat sig lite. Och det är läskigt att skriva detta. För nej, det är långt ifrån bra. Man ska inte gå runt och tänka sånt som jag tänker och känna sånt som jag känner eller för den delen höra röster. Jag är rädd att folk tror jag är frisk nu bara för att det inte är lite toksvart som innan jag var inlagd den senaste omgången. Jag tar en dag i taget, ibland en timme i taget och det är helt okej att det är så. Och jag ska försök att inte tänka på vad andra tänker om mig och min sjukdom, men det är svårt. Den sitter inte utanpå kläderna, ingen kan se att jag är sjuk. Det har jag fått brottas med ända sen detta började för ett år sedan och det är svårt att liksom släppa den biten som sjuk. Jag hoppas att träningen kommer hjälpa mig att bli lite piggare också, att jag orkar hålla i och att inte tröttheten som jag känner hela tiden tar över. För det gör den titt som tätt, jag är trött i princip hela tiden. Det är till viss del en biverkning av min medicin men att lida av depression och vara trött hör ju till min vardag. Så, det var väl en liten uppdatering ifrån min sida. Just idag känns det helt okej, hade råångest när jag vaknade så det blev lite senare uppstigning än vanligt en vardag men det har blivit bättre under dagen. Jag hoppas kunna somna gott inatt utan att jag fastnar i massa tankar, vilket lätt händer framåt kvällen och natten. 
 
 



Den senaste veckan hemma

Jag har nu varit hemma i en vecka från sjukhuset och avdelnign F. Förra fredagen blev jag utskriven och pappa kom och hämtade hem mig på eftermiddagen. Känslan att komma hem var så himla skön, att få vara i sitt eget rum, bland sina egna saker och känna en annan typ av frihet än på avdelningen på Ryhov. När jag träffade läkaren en sista gång frågade han om jag verkligen kände mig redo för att åka hem och om jag hade märkt några biverkningar på den ny medicinen. Svar ja och svar nej, och då tyckte han att jag kunde få åka hem och slippa sjukhuset efter nästan 3 veckor.
 
Jag måste ta några rader till och skriva om läkaren på avdelning F. Eftersom jag har varit på både PCV och psykakuten väldigt många gånger för både inläggning och andra samtal så har jag träffat en hel del olika läkare, säkert 10 stycken, men Soheil på avdelning F har verkligen varit den bästa jag har träffat inom psyk. Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag kände verkligen att han ville mig gott och verkligen tänkte på mig som enskild individ där inne. Han muntrade upp mig, ställde mycket frågor, skojade lite, tog sig verkligen tid och försökte inte stressa hem mig vilket jag kan ha känt av lite på tidigare avdelningar. Han var verkligen en skitbra läkare!
 
Medicinen jag äter nu heter Neurontin och den äter jag för att dämpa min ångest, mina mörka tankar och oro. Jag har dessutom kvar min Lergigan som lugnande som jag tar morgon, middag och kväll. Vi tog alltså bort både Cymbalta och Abilify och började om på nytt. Jag testade även Cisordinol men den fick jag så himla ont i munnen och tungan av, det sved och svullande upp så den fick jag sluta med nästan direkt, och istället hoppa på Neurontinen. Medicinen känns bra nu, visst kommer tankarna och ångesten fortfarande men det är iallafall bättre än vad det var innan, och bara det i sig är ju en liten vinst. 
 
Jag har varit hemma i en vecka nu, en vecka som har bestått av pappas 60-årskalas, utflykt till Hjo och en riktigt jobbig förkylning. Jag har med andra ord inte riktigt hunnit känna efter hur jag mår utan istället varit fullt igång eller legat och sovit större delen av dagarna. Det kommer jobbiga tankar till mig ganska ofta, men jag försöker verkligen att inte ge dom något spelrum utan blocka dom direkt när dom börja komma. Ibland funkar det och andra gånger inte. Det bästa och största är väl att jag inte har skurit mig på nästan 4 veckor nu och det är nog nästan den längsta tiden jag har hållt mig undan rakbladet på ett år faktiskt. Efter sista omgången har det tillkommit ganska många ärr på armen och det påminner mig på ett sätt om att jag inte vill fortsätta göra det men också blir jag lite mer stolt över mig själv för varje dag som går och jag inte gör mig illa. 
 
På torsdag ska jag till PCV och Eva igen och jag tror att det är sista gången nu innan jag ska få min riktiga behandling. Jag har för mig att dom sa det till mig när jag låg inne och de hade pratat med henne. Så om så är fallet är det ett riktigt stort steg i rätt riktning för mig. Att äntligen få den hjälp jag både behöver och har rätt till. Jag håller tummarna, för nu är det verkligen dags att bli frisk snart. 
 
Hejdå avd. F
 



Väntan

Just nu sitter jag ute vid tvrummet och väntar på att få träffa läkaren. Jag ska skrivas ut idag om inget konstigt händer och det känns så skönt! Det känns lite läskigt kan jag erkänna men det är på nått sätt dags idag, jag är färdig här.

Nu är det bara en lång väntan igen på att det ska hända nått, jag vill komma hem nu, helst igår, och tålamodet mitt är inte direkt jättebra. När jag kommer hem ska jag gosa med Smilla och lägga mig i min säng! Tänk, bara det faktum att jag slipper sjukhussängen är guld! Snart är det fika här och sen hoppas jag på att det är min tur till läkaren, som jag för övrigt verkligen gillar! Bästa läkaren jag har träffat inom psyk, och med mina turer till psykakuten har det blivit en hel del olika. 



Testa mina vingar

Jag är så urbota less på att vara här nu. Det måste väl ändå vara ett tecken på att jag är någorlunda redo för att komma hem? 

Jag vet inte riktigt men jag känner mig färdig här. Jag vill komma hem och få in en vettig rutin hemma. Jag vet inte hur det kommer att gå, bra hoppas jag, men visst blir det en omställning. Fast det känns skönt, det känns rätt ändå. 

Igår hade jag läkarsamtal och det gick bra. Vi höjde min medicin från 600 till 1200 och han tyckte att vi skulle stanna där. Ett par dagar till här för att se så inget spårar ur med medicinhöjningen sen får jag åka hem imorgon, fredag! Äntligen! Jag har varit här sen den 21a september, 19 dagar imon och det är absolut tillräckligt. Jag tror aldrig man blir helt redo, men för min del så räcker detta nu... Jag vill testa mina vingar. 



Ensamhet

Jag ligger inne på mitt rum nu efter kvällsmaten. Jag känner mig så himla ensam ikväll. Jag har suttit ute i dagrummet med några gubbar idag och pratat men ändå känns det så tomt och ensamt. Jag vet inte vad det är, jag tycker det går ganska bra att vara här och har inga problem med att sova borta. Ändå känns hemlängtan extra mycket ikväll. 

Jag får mer ångest också när det känns såhär och jag känner mig verkligen sjuk i stunder som denna. Allt känns svårt, overkligt, tufft och tungt. Nu svamlar jag känns det som men det är bara så det känns just nu. Jag vill hem men vet att en stund som denna hemma hade varit tusen gånger värre. 

Snart är det dags för kvälsälsmedicinen och sen ska jag faktiskt försöka sova. Det är den bästa medicinen mot allt vad jag känner inom mig nu. 






Seg dag

Idag har det varit en seg dag här på avdelningen. Ganska rörigt på nått sätt också. Patienter har skrivits ut och in, det städas för fullt i rummen, höga konversationer i dagrummet och tråkig, urtråkig mat. Nu är det snart kvällsmat och jag är vrålhungrig. Något jag gjort sen jag kom hit nästan är att gå och köpa eget bröd på CG till kvällsmaten. Lite godare och mer mättande, något jag tycker jag kan unna mig, vardagslyx.  Annars ikväll blir det väl att sticka lite och kolla på tv. Jag sov dåligt inatt så det blir nog tidig läggning idag...



Min tur idag

Idag är det min tur att bli frustrerad på det här stället. I söndags fick jag höra att jag skulle ha läkarsamtal på måndagen, sen blev det flyttat till tisdagen och nu är det inte dags med samtal förens imon, onsdag. Jag blir irriterad. Jag har förstått på läkaren att min nya medicin ska höjas ytterligare och varför ska jag behöva gå runt och bara vänta på det i flera dagar när vi kan ha ett litet samtal på 5-10 minuter och få det gjort?! Varför prioriteras jag bort för? 

Jag börjar känna mig färdig med att vara inlagd nu, snart är jag redo att komma hem. Eller blir man nånsin redo? Jag tror inte man kan bli mer än "okej bättre" här inne. Ingen kommer in hit och går härifrån frisk. Så funkar det inte. Jag tror man kommer till en viss punkt och sen måste man ut och testa sina vingar igen. Helt ensam. Utan en avdelning och personal i ryggen. 

Vi får se vad läkaren säger imon. Antingen ska min medicin höjas ytterligare eller så kanske han föreslår utskrivning. Om ett dygn vet jag. 



Permission

I lördags fick jag åka hem på en natts permission och den tiden jag var hemma var väldigt intensiv. Det var nämligen så att Alva och Stina var hos mamma i helgen och vi var både i stadsparken och på Leos lekland. Det funkade bra men det var jobbigt i mellan åt. Det ska hända nånting hela tiden och jag är inte van vid det, jag får lätt ångest ute bland folk och är rädd för att träffa någon jag känner. All den spänning som finns inom mig vid sådana tillfällen är tuff att hantera. 

Igår när jag kom tillbaka till avdelningen var det precis som att all luft pös ut ur mig. Jag blev så jäkla trött och mådde så himla dåligt. Jag vet att det tar på mina krafter att vara så igång och visst är det värt det. Jag hoppas ju att varje gång ska göra att det blir lite lättare vid nästa tillfälle det händer något. 

Det var en trevlig helg iallafall och mysigt att få vara med barnen. Det är väl det man ska försöka fokusera på mitt i allt man känner.






Avdelning F

För tillfället är vi många inlagda här på avdelning F. Det märks på den allt längre matkön som bildas vid 11:15 och antalet dörrar det smälls i stup i kvarten. Just dörrarna verkar vara fasligt populära att avreagera sig på. Någon är lack på läkaren och en annan blir frustrerad över så enkla saker som vad som står på matsedeln för dagen. Och det är väl inte så konstigt. Vi är en grupp sårbara och blottade människor här inne. 

Vid bordet bredvid mig sitter tre personer och pratat högt om livets prövningar. Den ena har ett stort plåster på halsen, hen har varit så trött på livet och helt enkelt skurit sig. De andra två har diagnoserna bipolär och adhd med stora svårigheter att kontrollera sin ilska.   Vi är så olika här inne men ändå så lika. Vi lider av olika saker men blir på något sätt samlade här inne, utan att prata särskilt mycket så förstår vi ändå varandra nånstans. Att någon smäller i dörren är inte konstigt här, nästa gång är det kanske jag. Och att bli frustrerad över småsaker är bara ett sätt att hålla sig flytande på.  

Att vara inlagd går nog inte att beskriva i ord hur det är, man måste nog själv uppleva det för att förstå. Det är på ett sätt fruktansvärt ensamt, men också tryggt. För mig är den här platsen, den här avdelningen, mitt rum och min säng lika med väldigt mycket trygghet. Och det är inte bara en plats där mina mediciner ställs in utan här får jag träna på att vara bland nytt folk, och jag får också hjälp med att få in en vettig rutin. Jag kommer upp på morgonen, äter frukost och tar morgonmedicinen, sen vilar jag fram till lunch, efter det stickar jag, sitter med de andra i dagrummet, kollar på tv, får min tvåmedicin, äter middag vid 16:15, går ut en sväng och får frisk luft, äter kvällsmacka, får kvällsmedicinen och stickar lite innan jag somnar runt 21. Det är en helhet som ställs in här innan man kan/får skrivas ut och åka hem igen. Och det känns så skönt, för trots att jag vill vara hemma mer än något annat inser jag också att jag hamnat här av en anledning. Och den är att det helt enkelt inte funkade att vara hemma. Där var rakblad och blod alldeles för närvarande och jag kunde inte kontrollera skiten. Innan jag åker härifrån ska jag vara redo, vara mer stabil. Då, först då kan det kanske bli lite bättre och ske någon form av positiv förändring för mig. 






De senaste dagarna

Jag har varit hemma två dagar på permission men är nu tillbaka på avdelningen igen. Så fort jag kommer hit längtar jag hem, men att vara hemma har gått sådär. I början gick det bra, sov visserligen mycket i tisdags kväll och igår tog jag det väldigt lugnt hemma. Plockat lite och tvättat. Men idag efter lunch kom rakbladsåterfallet. Inte mycket, några nya streck på armen och så fort jag hade gjort det slängde jag  rakbladet. Usch vilken ångest. Men jag antar att jag inte var helt redo att komma hem och vara ensam så mycket direkt. Jag vet inte. Det bara hände och nu ångrar jag mig som vanligt...

Jag vet inte om jag kommer få permission över helgen nu eller när jag skrivs ut av läkaren. Hoppas få träffa honom imon så min sista medicinjustering kan göras. Jag ska få ännu högre dos av min nya medicin och trappas ner på en annan. Totalt tar jag ca 15 tabletter om dagen nu. Dom är bättre än mina gamla piller så det känns positivt iallafall. Och mannen som pratar med mig har jag inte hört sen medicinändringarna och det känns väldigt skönt! Nu ska vi äta kvällsmat här på avdelning F och sen blir det lite tv innan sängdags.