Mår dåligt

Det här har varit en tuff start på veckan känner jag. På måndagar har jag min vilodag från träningen så jag var bara hemma och tog det lugnt, var ute med Smilla och kände mig allmänt dålig. Det är en ständig kamp att ta sig igenom dagarna när det känns sådär tungt och jobbigt i bröstet.
 
Igår skulle jag egentligen tränat men jag kände bara att det inte gick. Det fanns ingen som helst ork i kroppen och istället låg jag i sängen och bara grät och lät tankarna ta över mig. Det har gått så "bra" de senaste veckorna men nu kände jag verkligen att jag var på väg att ge upp igen. Låta allt skölja över mig och bara lägga mig ner för att dö. Jag såg hur rakbladen flög runt mitt huvud och jag ville bara ha blod, låta ångesten pysa ut genom skärsåren och falla tillbaka. Men samtidigt har jag kämpat så jävla mycket för att hålla mig ifrån det sen jag låg inne senast och jag vill innerst inne inte falla ner i den gropen igen. Det gör så ont, inte fysiskt men psykiskt. Att känna hur man misslyckas och skammen som kommer i och med det destruktiva beteendet är inte och leka med. Jag klarade mig den här gången också. Men det gör inte att tankarna försvinner. Inte alls. Jag skakar i händerna när jag skriver detta, jag vet inte varför, kanske för att det är så jobbigt att visa sig svag och att man inte har kommit längre. Men känslan av att inte vilja leva längre, att inte se någon mening med nånting, att inte kunna se ett slut på allt elände, det är bara för mycket att behöva hantera. Och när man ligger där i sängen, eller när jag är ute på promenad med Smilla så känns det så otroligt svårt att motivera mig själv till att över huvudtaget finnas till. 
 
Nu är den värsta svackan över. Det är onsdag och idag har jag varit på gymmet och även njutit av mina promenader med Smilla. Tankarna finns kvar men det är lite lättare idag och det är jag tacksam över. Jag har skrivit så många blogginlägg det senaste året som har handlat om min sjukdom och om hur jag mår men jag har fortfarande svårt att förklara hur det faktiskt känns. Jag tror att jag har kommit fram till att det inte går, det är något  man måste känna. Livet är otroligt tufft. Det känns orättvist att jag ska behöva gå runt och känna som jag gör, att vara så svart och tom på insidan dag ut och dag in. Jag undrar när det kommer lätta, om det ens kommer bli bra igen, om jag nånsin kommer kunna leva utan destruktiva känslor och tankar eller om mitt liv ständigt kommer vara en kamp på der här sättet. 
 
 



En till operation

Du läste rätt, det blir ännu en operation. Igår ringde Göran från Linköping och vi pratade en stund och han sa att det inte är så mycket att välja på, det är bara att lägga sig under kniven igen och få det gjort. Problemet, som han ser det, är att jag har massa skrot kvar i handen som han inte tycker ska vara där. Dessutom är det en skruv som sitter fel, den sticker ut en centimeter i handflatan vilket inte är så bra. Så det som ska göras den här gången är alltså att ta ut skruven och all annan skrot som finns i handen och hoppas att det har med min smärta att göra. Han skulle försöka få till en tid innan jul så det blir rätt snabba puckar. 
 
Igår hade jag en riktigt, riktigt dålig dag i övrigt så när han ringde och berättade detta kände jag bara för att typ kasta telefonen i väggen och lägga mig ner och dö. Min kropp skrek liksom "neeeeej, inte mer skit idag". Själva operationen är inte alls så stor som många av dom andra har varit, så smärtan borde vara hanterbar med tanke på vad jag varit med om innan. Det som känns sådär otroligt jobbigt är som vanligt att jag ska sövas. Jag tror det blir min nionde gång nu men nej, vänjer mig det gör jag aldrig. Rädslan över att något ska gå fel och jag inte vaknar igen eller något annat läskigt finns liksom alltid där och blir aldrig lättare. Jag fullkomligt hatar att ligga vaken inne i en operationssal och av någon anledning får jag alltid ligga där så himla länge. Det är sladdar och skit som ska kopplas på och det är alltid någon som är försenad som vi ska vänta på. Jag fullkomligt hatar det. Den ångest jag har redan innan jag kommer dit är jobbig att hantera och får mig liksom att flippa ur, när det ökas på ännu mer av den miljön och alla tankar vet jag inte vart jag ska ta vägen. Kanske låter det överdrivet, men tänk om jag har en sån dag som jag hade igår när det är dags? Då kommer jag inte klara av att genomföra det, det är fullkomligt omöjligt. Jag är bara så rädd, och det gör mig så jävla nervös redan nu. 
 
Än så länge har jag inte fått någon exakt tid men jag hoppas att den kommer snart så jag kan börja förbereda mig. Usch jag känner hur ångesten och allt det destruktiva dras igång direkt när jag tänker på det. Varför, varför kan det inte bara få vara lite enkelt nångång?  



Helgen

Helgen är förbi och det är måndag igen. Helgen har varit bra. I lördags blev det som vanligt morgonträning och sen kom Iris hit så då blev det lite lek och fotograferande av henne. Jag och Mackan var även på Royal Design men oj vilken besvikelse det var! På kvällen var vi ensamma på Axamo med hundarna och då käkade vi mat från Samboosak och kollade på Så mycket bättre. Heja Niklas! 
 
Igår var det en väldigt lugn dag, började med ett träningspass och sen kollade jag på film och låg bara i sängen hela dagen. Kände mig väl sådär pigg framåt kvällen, ångest och skit men det gick bra. Idag är det måndag och jag har min träningsfria dag. Känns skönt att ha en sån dag faktiskt, sen tränar jag ju tis-sön igen så det känns bra. 
 
 



Dålig vecka

Imorgon är det fredag. Jag har haft en tuff vecka känner jag men har inte haft någon ork eller lust att skriva av mig här förens nu. Det började redan i måndags då jag kände hur ångesten steg i kroppen och jag allmänt kände mig sådär dålig igen. Ingen motivation, bara massa ångest, känslan av meningslöshet, rakbladslängtan och destruktiva tankar. När spiralen väl börjat snurra är det så svårt att ta sig ur den, och det har jag inte riktigt lyckats med på hela veckan. 
 
Det har inte blivit något rakbladsåterfall, vilket jag vet att PCV tycker är allra viktigast. Dom menar att jag inte kommer kunna må bättre eller bli frisk om jag inte slutar med det beteendet. Kanske har dom rätt, kanske inte. Jag saknar det iallafall, det spelar ingen roll vad folk än säger. Jag vill inte höra att jag är "duktig" eller "på rätt väg" för vissa stunder känns det inte så. Inte alls. Då känns det snarare som att jag är på väg ner igen och nuddar mörka djupa hål med mina tår. Och ner dit det vill jag inte, men på kvällarna är det tufft. Jag försöker somna tidigt men demonerna inom mig vägrar att låta mig vara. Det var länge sen jag hörde mannen i mitt huvud men den här veckan har jag gjort det igen och att kämpa emot och stå ut med det istället för att skära sig och slippa lidandet är så otroligt svårt.
 
Jag har inte skurit mig på 6 veckor och så länge vet jag inte att jag har hållt upp innan faktiskt. Jag vill ju självklart inte bryta detta, inte alls. Och det är väl därför jag kämpar på så jävla mycket som jag gör också. Jag vill kunna gå till gymmet och träna i mitt linne utan att folk ska stirra på färska sår. Varenda pass blir jag ändå påmind om den hemska söndagsnatten innan jag blev inlagd då jag ser alla streck och ärr på armen. Jag vill inte göra fler. Jag vill inte göra mig själv besviken ännu en gång. Jag vill klara mig ifrån det. 
 
Jag har inte fått något brev på posten den här veckan som har talat om vem min nya kontaktperson är så jag står fortsatt utan någon. Kanske är det en del av den här veckans dåliga mående. Rädslan och osäkerheten, att vara ensam. Det känns för jävligt, och det är för jävla dåligt utav vården också att göra såhär. "Nu byter du team så någon annan ska ta över dig, vem det blir vet jag inte men jag hoppas att det inte dröjer för länge". Och här står man ensam och skakar igen. Jag blir så trött. Nu ska jag sluta skriva och hoppa i säng, sluta mina blå och försöka sova bort ångest och bultande hjärta. Sov gott världen, hoppas på en bättre fredag!
 
 



En jättebra helg

Min helg har varit toppen! I lördags började med ett pass på gymmet, sen åkte jag och mamma ut till Vidablick och gick på hantverksmässa, efter det ut till Taberg för lunch där och så letade jag fram lite vinterskor nere i mina flyttkartonger, efter det for vi till ÖB och sen när jag kom hem gjorde jag mig iording för att åka till Carro och fira hennes födelsedag! Puh, lång mening. Hos Carro var det jättetrevligt och mysigt med mina tjejer och när Mackan hämtade mig strax innan 01 åkte vi till kyrkogården och tände ljus för farmor, fafar och min gudmor Gunilla. 
 
Igår, söndag, började jag och Mackan som vanligt med ett pass på gymmet sen åkte vi lite wild and crazy till Ullared med hans mamma. Vi blev där en bra stund och var hemma runt 19tiden sen. Jag var hur trött som helst då och kände mig konstig i kroppen, ångestfylld liksom, och åt bara lite mat och gick ut med Smilla innan jag gick och lade mig. Idag har jag vaknat upp efter att ha sovit ganska länge, och mår bättre. Känner mig fortfarande lite sådär orolig i kroppen på nå vis, jobbiga känslor men jag försöker verkligen sysselsätta mig för att inte hamna för långt ner. Jag hatar att vara där, vill inte dit. 
 
Det var min helg, jag är verkligen nöjd!