PCV läkarmöte

I fredags var jag på PCV och träffade en läkare, samma som jag träffade sist för ett par månader sen. Vi pratade om hur det var nu och hur det har gått sen senast, om sjukintyg, mediciner och justeringar, framtid och det som varit. Han sa, erkände, att dom har misslyckats med och hjälpa mig, och att jag under all denna tid borde ha skapat mig en ordentlig, trygg och kontinuerlig samtalskontakt. Att han förstod min frustration och känsla av att ingenting händer och går jävligt sakta. Det kändes faktiskt rätt skönt att få höra det. Att allt det man själv har gått runt och känt, som att man står i kvicksand och bara sjunker medans psykvården står och tittar på faktiskt togs upp av den läkaren. Systemet är som det är, skit och pannkaka rent ut sagt. Bara för att jag har legat inne på psyk 3 gånger så stannar allting upp och det "börjas om" på nytt. När jag som allra mest har behövt det stödet av Eva så har jag istället fått ta två steg tillbaks och sätta igång igen. Att det ska fungera så och att resurserna inom psykiatrin är så dåliga drabbar mig som är sjuk, och fastän man inte kan göra nånting åt det så är det otroligt jobbigt att hamna i "kläm".
 
Läkaren bad om tålamod, trots allt jag har fått stå ut, väntetiden, så bad han mig om tålamod. Ännu mer tålamod. Han sa det flera gånger, samtidigt som han sa att han var orolig för mig och på något sätt ville ändra mitt tankesätt från att "ingenting händer och det aldrig blir bättre" till att "snart kommer vändningen", när de nya medicinjusteringarna har kickat igång, kontakten med Eva är kontinuerlig efter sommaren osv. Det är inte enkelt att tänka posivit när jag vet att jag ska träffa Eva en gång innan hennes semester och sen ska jag klara mig själv i princip hela sommaren. Då ber han mig om tålamod. Och vad ska jag svara på det? När han sitter och är orolig för mig, min ångest, mina mörka tankar osv, så ska jag på något sätt ge tillbaka ett säkert kort till honom "du behöver inte oroa dig" eller vadå? 
 
Jag ska inte vara alltför hård mot honom eller psykvården. Han var trevlig den här gången och jag märkte verkligen att han menade allvar med det han sa. Att han verkligen ville att jag skulle gå därifrån med lite mer positiva känslor. Vi justerade min antidepressiva medicin från 60 till 90 och på längre sikt kanske vi även ska öka till 120. Det tar drygt en månad innan det har kickat igång, och då är det dags att träffa Eva igen för ett samtal innan jag, citerat honom "förhoppningsvis kan få en bra sommar" och sen träffa Eva regelbundet och komma igång med terapi. Ja det är en plan, det finns en plan, men fan vad segt det är och frustrerande från min sida. 
 
Vi pratade en del om självmordstankar och han ville verkligen få mig att inse att det alltid finns något att leva för. Och ja det finns det väl såklart, min familj, vännerna, Smilla. Men med allt som pågår inom mig och all ångest som bor i mig så är det i vissa stunder så otroligt svårt att se det som för er är så självklart. Han pratade också om vårdjouren och psykakuten som alternativ om det blir för jobbigt för mig. Men allvarligt talat ska det mycket till innan jag ringer dom igen för varenda gång dom varit inkopplade har det slutat med inlägging och allting har stannat upp. Jag orkar inte med en till sån vända, att läggas in och tider avbokas hit och dit och man ska stå sist på listan igen. 
 
När det gällde medicinerna var han också inne på att byta ut min abilify helt och hållet mot en annan medicin mot hallucinationer. Men som han sa och jag också höll med honom om, var att han inte vågade göra en sådan förändring nu inför sommaren när personalstyrkan halveras på PCV och varken han eller Eva som känner mig och min historia kommer vara där om nånting händer med mig. Därför ökade vi bara på den antidepressiva och lämnade resten som det varit ett tag nu. Så det var det mötet det, jag var där en bra stund, över en timme, och när jag gick därifrån och sa "tack" svarade han "nej tacka inte än, gör det först när cymbaltan har kickat igång". 



Mysdag med familjen

Igår hade jag en mysig dag hemma hos mamma och pappa. Matte och Iris var där också och trots att dagen började rent sagt åt helvete med ångest och skit så slutade den bra med en riktig brakmiddag tillsammans med mamma, pappa, Matte, Mackan och lilla Iris såklart. Petra var iväg på möhippa så vi fick ha det lilla underverket hela dagen! Lite bilder...
 
 



Ont i magen

Nej men jag mår inte bra. Det vore ju att ljuga om jag sa något annat. Varför jag slutat skriva här är för att jag inte längre vet vad jag ska säga, vad jag ska berätta. Allt är som "vanligt" med massa ångest och jobbiga tankar, rösten är där några gånger i veckan och tjatar på mig och så fort jag försöker tänka framåt eller på saker jag måste göra så tar det helt stopp och jag faller samman. 
 
Jag har inte skurit mig sen sist, den gången då jag gick över styr och gav mig själv massa röda streck på armen. Och jag är stolt och nöjd med det, ödmjukt men glad över att jag har kunnat stå emot. Ibland känns det som att jag aldrig mer kommer att skära mig, som att jag är stark nog. Men så kommer stunder då jag är sekunder ifrån att göra om det, och om och om och om. Det är så jävla svårt, om ni bara visste. För er är det så självklart att man inte gör sånt, men för mig är det precis omöjligt att tänka så. Det finns hos mig hela tiden, det lättar mig ångest, det lättar allt. Jag tänker att jag inte ska skära så djupt för då ger det bara små små vita streck som knappt syns sen, och jag tänker att om det är det enda som hjälper borde jag väl få ta till det ibland. Jag förhandlar med mig själv hela tiden. Ibland slutar det med att jag står emot och ibland inte. Det bara är så just nu. 
 
Rösten, mina egna tankar, säger åt mig att jag är ful och värdelös som inte gör något med mitt liv. Att vara 25 år och bara sitta och må dåligt, så jävla kasst. Jag stöter undan detta, men Eva på PCV säger att jag måste våga ta tag i det och möta det istället. Se vad man kan göra åt saken, är det fysiska ångestmoln kan man göra nått åt det, är det psykiska ångestmoln är det svårare, tyngre, men med jobb och att våga ska det gå tillslut. Det ska försvinna. 
 
Jag checkar ut nu, för mycket ångest, får ont i magen. Kram till er alla som läser, ni är många som bryr er där ute! 
 



PCV-möte med Eva

Jag var på PCV igår och träffade Eva, tänkte att jag skulle försöka skriva ner vad vi pratade om. Som vanligt känns det skönt att träffa henne, hon är så otroligt omtänksam och är nog den som förstår mest hur jag känner mig utöver alla andra som går igenom samma sak som jag just nu. Vi pratade om vad jag tycker är värst, och det är självklart ångesten, rösten och tankarna på att skada mig själv. Ibland vet jag vad min ångest beror på, andra gånger har jag inte en aning om varför den dyker upp så kraftfullt och tufft. 
 
Jag är inte beredd att skriva ut vad som ger mig ångest här än, det lär säkert komma men just nu känns det för privat och jobbigt. De andra gångerna när jag själv inte vet känns det som att jag befinner mig i ett stort svart hål där någon liksom suger ut all den lilla positiva energin jag en gång hade. Som från ingenstans dyker det upp och liksom fångar in mig i ett trassligt nät. Det är fruktansvärt jobbigt och många gånger vill jag bara dö när det händer. 
 
Hon förklarade vad som händer när ångesten kommer och att det är kroppen sätt att försvara sig som gör att man blir varm, torr i munnen, känner sig svimfärdig osv. Allt blod forsar till musklerna som förbereder sig på flykt och försvar. Det låter logiskt, problemet är att den här flykt och försvarsmekanismen vaknar till liv i de mest dumma och oförutsägbara situationerna ibland och gör det hela jävligt jobbigt. 
 
Planen nu är att gå hos Eva och få hjälp med min problematik och nån gång få må bättre. Dessvärre är det semestertider nu och vi kommer bara hinna träffas en gång till innan hon är ledig i 5 veckor. Därför måste jag klara mig "själv" länge till och det känns tungt. Vilket jag också sa till Eva, att det känns som att allting tar sån himla lång tid och jag står ensam och vinglar på ett ben. Till hösten ska dom kanske starta en ny grupp för självskadebeteende och hon skulle kolla om jag eventuellt kommer få en plats i den tills dess. Men allt känns så långt fram och rätt svårt att greppa. Jag vill ju ha hjälp nu och inte behöva traggla på såhär tills efter sommaren. 
 
Rösten jag hör tror dom är mina egna tankar. När kroppen blir stressad och får ångest är det tydligen ganska vanligt att man skjuter ifrån sig sina egna tankar, och så vrider hjärnan till det till någon annans röst och så tror man att det är någon utifrån som talar om massa saker när det i själva verket är jag själv. Helt flummigt och jag både grät och skrattade när hon berättade detta. Men ni måste förstå, jag hör en röst i mitt huvud som säger att jag är ful, värdelös, att jag ska skära mig osv, och så kommer någon och säger att det egentligen är jag själv. Det blir helt stopp i huvudet då. Hur blir man av med det? Jag måste få bukt med min ångest och vad som triggar igång den. Snälla bara hjälp mig någon, eller något. 



Jag lever!

Nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag har varit sjuk hela veckan med förkylning, ont i halsen och allt var det innebär. Nu börjar jag se ljuset i tunneln men jag är fortfarande väldigt snuvig. Jag hade hoppats kunna träna imon men jag tror jag kommer ta en ledig dag till och köra igång på tisdag, då hoppas jag vara återställd så jag orkar med ett tufft pass igen. 
 
I helgen har det varit rätt lugnt, har varit hemma hos mamma och pappa mest och träffat familjen, en snabbis på stan på Qom Ut-paraden, träffat mormor och morfar, sett eurovision song contest och åkt massa bil med pappa. Jag är dödstrött nu och kommer förmodligen sova väldigt gott inatt. 
 
Huvudet mår sådär, det har varit jobbigt den här veckan när jag har varit sjuk och inte kunnat komma iväg på träningen. Att vara soff- och sängliggande och få massa tid att tänka och känna på är verkligen inte bra för mig, men jag har klarat av det ändå och har inga nya skärsår på armen. Idag när vi var hos mormor och morfar blev det rätt jobbigt ett tag men som "tur är" så måste jag snyta mig stup i kvarten så jag kunde komma ifrån små stunder ändå och hämta andan. 
 
I veckan hoppas jag komma in på banan igen som sagt och träna på dagarna och så ska jag prata med Eva på PCV för att se hur fortsättningen blir nu. Känner att jag bara står och stampar nu utan att tillhöra något och det känns vingligt, jag mår inte bra av det. Så länge jag tar mina tabletter så fungerar det hyfsat, men det ska inte fungera på tabletter, jag ska kunna få hjälp och nångång få slippa kippa efter andan. 
 
 



Ont i halsen

Idag vaknade jag med mer ont i halsen än igår så det fick bli en vilodag från gymmet. Skittråkigt. Jag har bara vankat av och an här hemma, sovit, plockat lite, tittat på tv, vart ute med Smilla osv. Såna här dagar gör mig galen, jag jobbar inte bra med inget att göra. Jag mår sådär idag, utöver halsont och början till förkylning (vad det känns som) så har jag haft mycket ångest och tankar. Jag vet inte hur jag ska reda ut livet. Jag vill börja jobba men klarar inte av det, jag ser inte hur jag ska kunna bestämma att jag imon ska jobba och vara på alerten flera timmar i sträck när jag inte ens vet från dag till dag om jag orkar gå upp eller om jag behöver skära mig för att klara av att fungera i vardagen. Min vardag. Så mycket tankar. 
 
Nu är det snart kvälll iallafall och det känns skönt, då får man snart gå och lägga sig och påbörja en ny dag imorgon. Då hoppas jag att halsen känns bättre så jag kan åka till gymmet igen. 
 
 



Jag har ingen psykossjukdom

I fredags var jag alltså på TIPS för sista gången och fick mitt resultat på den här långa pre-utredningen. Det var en läkare med som sammanfattade allt jag har berättat och även ställde lite följdfrågor till mig. Av nån anledningen blev jag helt nedbruten och grät som aldrig förr på de där mötena. Det är så jobbigt att prata om allt om och om igen och känna att man inte kommer framåt som man vill. Allt är fortfarande bara upprepning efter såhär lång tid. 
 
Han kom iallafall fram till att jag inte har någon psykossjukdom. Man ska tydligen uppfylla 5 olika kriterier för att man ska anses ha en sjukdom och jag tror jag bockade i 2. Känslan var på ett sätt såklart jätteskön, jag vill ju inte släpas med en sjukdom för resten av mitt liv där hallucinationer och andra konstiga saker ska vara en vardag. Men på ett sätt är det också väldigt tröttsamt att man aldrig får några svar. Varför är det såhär? Varför har det blivit såhär? När försvinner det? När får jag må bra igen? Han sa att om mina hallucinationer upphör i perioder (och jag mrå bra i dom perioderna) men sen kommer tillbaka får jag komma tillbaka till dom och göra en annan utredning men då skulle PCV skicka remiss om det. 
 
Nu ska jag slussas tillbaka till PCV och förhoppningsvis få börja träffa Eva igen. Jag ska ringa och försöka få tag på henne imorgon och se vad hon säger. Jag orkar inte med fler väntetider och skit nu utan jag vill få börja träffa henne regelbundet och komma igång med min terapi och få bukt med den här ångesten. Nu. Ja det var väl det senaste, jag är så trött på att skriva om detta och vill bara att det ska försvinna. Idag har jag haft en bra dag så då kan jag nästan anta att morgondagen blir tung, det är bara så det är. 
 



Måndag

Idag har varit en helt okej dag tycker jag. Jag har varit och tränat och sen varit ute med Smilla, lagat mat, vilat framför tv'n och nu sitter jag lite framför datorn för att skriva här. Känner mig rätt trött nu, och det har jag gjort de senste kvällarna med och lagt mig väldigt tidigt. Det är skönt men samtidigt trist att inte orka va uppe med Mackan särskilt länge. Träningen har blivit en liten räddning för mig den senaste veckan, det är skönt att komma iväg hemifrån och spenderade några timmar med och faktiskt göra något. Att rensa här hemma, städa och plocka gör mig tokig tillslut. Idag vaknade jag dock med lite ont i halsen och kände mig förkyld men jag åkte iväg ändå och gjorde ett bra pass, kondition och ben. Det kändes som eld i dom efteråt, skön känsla när man jobbat hårt! 
 





Min helg

I fredags kväll var jag hemma hos bästis och åt jättegod mat, drack lite vin och kollade på film. En välbehövlig kväll efter en tuff vecka. Igår, lördag, var jag och tränade på förmiddagen och sen pulade jag bara hemma. Köpte lite blommor till balkongen och planterade i min stora blomlåda som jag fått av mamma och idag har jag mest pysslat med strunt här hemma igen. Rensat ur frysen som jag har tänkt på i en evighet och städat lite. Nu står maten i ugnen och vi ska strax äta. Det är rätt tufft att vara själv så mycket som jag vart i helgen. Mackan jobbade igår och idag har han tränat och vart med en polare. Jag måste försöka hålla mig sysselsatt hela tiden för annars kommer ångesten och biter tag i mig som aldrig förr. Känslan är så svår att förklara men det är så jäkla jobbig att leva med, jag vill bara dö ibland när den sidan sätter till. Usch, tröttsamt. I fredags var jag även på TIPS men det skriver jag mer om i ett annat inlägg, det var en känslosam stund iallafall. 
 
 



Träning

Jag har kommit igång med träningen igen vilket känns väldigt skönt. Då har jag några timmar per dag att fördriva på gymmet och jag slipper gå runt här hemma och döda massa tid. Det är jobbigt och kroppen gör ont men det ska kännas, jag vill att det ska svida ordentligt så att det känns att man tar i. I måndags fick jag värsta skoskavet och genomled tisdagens pass på ren vilja. Igår tog jag en vilodag och idag fick det räcka med en pw på en timme med vovven och Mackan då gymmets öppettider var kassa. Imon ska jag tillbaka gymmet är tanken och skoskavet har blivit mycket bättre så jag ser fram emot att svettas och få lite energi. 
 
Folk stirrar på min arm, den med alla röda streck, men allvarligt talat så skiter jag i det. Är folk inte mer förstående utan måste glo som om blixten slagit ner så får det väl vara så. Jag är den jag är och just nu är det så jag ser ut. Jag går dit för att slita häcken av mig och skulle folks blickar stoppa mig skulle det kännas som ännu en förlust och misslyckande. 
 
Mina fina skor :)
 



Hur mår jag?

Hur mår jag, ja, ska jag försöka besvara den frågan nu kanske och skriva några rader. Det är tufft, tungt och jobbigt. Jag har mitt monster som bor inom mig och mannen vill inte försvinna. Jag har skurit mig mycket sen jag sist skrev och det hände en kväll för nån vecka sen. Jag kunde inte hålla mig längre och blev nästan som besatt av blodet och kunde inte sluta. Det ser inte fint ut men det läker bra och jag sänker mitt huvud och känner sån skam och ånger när jag ser alla röda streck som stirrar på mig. Det är inte okej längre, det är inte möjligt att jag ska behöva må såhär och göra såhär. 
 
Mamma vill att jag ringer vårdjouren när dessa stunder kommer men oftast är det långt efter deras stängningstid som demonerna kommer fram och förstör för mig. När det blir för jobbigt på dagarna pressar jag undan känslorna och försöker stänga av helt och hållet. Det är givetvis jättesvårt och inte möjligt alla gånger men jag vet ibland varken in eller ut, hur fan ska jag ta mig över mina hinder?
 
Så så är det. Jobbigt och det har varit en otroligt tung period den senaste tiden. Men jag kämpar på, hoppet lever även om det känns svart många gånger. Imon ska jag till TIPS igen och träffa Bodil och Jackline tillsammans med en läkare. Det blir skönt och få det gjort, sen tror jag att något form av resultat ska berättas. 



Familjemys på toppen

Idag fortsatte familjemyset och jag, mamma, Petra, Iris, Alva och Stina åkte till Tabergs topp och åt glass under tiden som grabbarna cyklade några timmar. Efter det gick vi till lekparken och sen till sist pärlade vi lite snabbt och åt mat. En mysig dag men jag har mått sådär, det tar fortfarande väldigt mycket på mina krafter att orka med såna här dagar och vid maten såg jag nästan svart ett tag, jobbigt.
 
 



Dop för lilla Iris

Idag var det då dags för dop för Iris och det var en mysig liten tillställning. Kyrkan var fantastiskt fin, underbart ljus och härlig! Till mat bjöds det på exotisk planka och såklart tårta till efterrätt! Efter några timmar behövde vi åka hem till Smilla och det kände min kropp att det var lagom. Så mycket folk och så hög ljduvolym är inget jag jobbar särskilt bra med för tillfället, även om det gick ganska bra så vågar jag inte utmana ödet allt för mycket... Tack för en himla fin eftermiddag familjen i Taberg! ♥
 
 



Liten liten update

Orkar knappt blogga. Idag har jag sovit mycket och ikväll har vi en väldigt lugn kväll hemma bara. Igår var jag hos Carro på kvällen och samlade in lite energi vilket vad trevligt! Vi käkade hennes goda lasagne och sen höll jag henne sällskap när hon bakade till jobbets fika idag. Nu känner jag mig fortfarande jättetrött och slö, hade ett återfall här om dagen och det tar energi från mig. Imon är det dags för dop för Iris och det ska bli trevligt! Hoppas på att få en del foton att sitta och redigera och pilla med sen så jag kan förvilla känslor och tankar...
 
 



Gipset är borta!

Åh känslan av frihet efter flera veckors gips, om ni bara kunde känna den hade ni varit lyriska nu. Det är så himla skönt! Röntgen visade att det läkt fint och tack vare att jag har två plator iskruvade också som stabiliserar lederna ytterligare så slapp jag gipset och fick istället ett skydd att ha. Jag ska ha det i 4 veckor och under den tiden träna fingrarna och knogarna 5 gånger om dagen för att lea upp allting som nu är fruktansvärt stelt och stramt. 
 
Uppföljningen blir en telefontid för att se hur allt går och hur det är med smärtan. Om jag har tur, riktig jävla tur, så kanske det var sista gången jag träffade Göran idag. Första gången vi sågs var 1 december 2012, kanske det var ett sista handslag idag den 7 maj 2015. 
 
Han sa visserligen att han inte vågar ropa hej förens vi är över bäcken, och jag håller med. Jag har haft ont och känt smärta under gipstiden som jag så väl känner igen från tidigare. Men jag vill en enda gång få hoppas, en enda gång få tro att det nu ska bli bra efter så många försök. Jag vet inte hur många gånger jag orkar med fler bakslag, så snälla, låt mig få hoppas att de närmsta veckorna kommer bli mer och mer smärtfria. 
 
 



Tungt nu

Jag mår inte bra. För tillfället är det jobbigt och tungt på dagarna och blandat med hallucinationer och sug efter rakblad orkar jag inte skriva särskilt mycket här. Jag försöker hålla ut och stå emot allt möjligt men det är jobbigt och just nu funkar det inte att skriva här heller som lindring. Imon ska jag till US för att kolla armen och det ska jag iallafall ta mig ork till att skriva om efteråt så vi hörs då! 
 
Ljus i mörker...
 



Måndagstjat

Idag är det måndag och det har minsann varit en trist dag idag. Ångest. Sov rätt länge för omväxlings skull och sen har jag städat lite, tittat på tv, vilat, kollat på hockeyn, lagat mat, vart ute med Smilla... Nu ska jag snart åka till frissan och klippa och färga mitt hår. Det är dags att bli blond igen och som jag har längtat. Jag trivdes som brunett i vintras men nu känns det som att jag vill vara ljus lagom till våren och sommaren igen. dessutom är det dop på lördag för lilla Iris och det kändes kul att hinna få det gjort innan dess! 
 
 
 
 



Kan inte ta tag i saker

Jag har sovit extremt mycket den här helgen, men å andra sidan har jag sovit ganska dåligt på nätterna. Jag har mardrömmar nästan varje natt, ibland flera stycken efter varandra och det minst sagt stör min nattsömn. Jag har känt mig slö hela helgen och sovit en massa, ändå känns det som att det inte tar slut på tröttheten.
 
Jag har också haft enormt mycket ångest när jag har vaknat i helgen, det är som vanligt olidligt jobbigt och ibland orkar jag inte lyfta huvudet från kudden. Det känns som att allt väller över mig och jag jobbar fortfarande inte bra med måsten. Jag vet att jag måste ta kontakt med försäkringsbolag för de svarar inte på mina mail, jag måste hitta numret till arbetsterateputen på Ryhov men det verkar smått omöjligt osv osv osv. De minsta sakerna känns som stora berg och jag kan inte förklara hur det känns riktigt, bara grymt svårt att ta tag i det och jobbigt som fan.
 
Tjejerna på TIPS förstår mig när vi har pratat om detta och vet om att det är stor problematik för mig. Men jag orkar bara inte, kan inte ta tag i det hur jag än försöker. Att ringa känns som världens tyngsta grej. Nu kan jag inte skriva mer om detta för jag känner hur ångesten börjar sippra fram i mina ådror och vilket sekund som helst kommer den att ta över hela mig. Fan vad j o b b i g t. 



Kalas för brorsan

Igår var vi i Motala och hade lite kalas för brorsan som fyller år på tisdag! Vi åt god mat - ris, kycklingspett och jordnötssås, en jättegod cheesecake till efterrätt och så pärlade jag och Alva lite mellan rätterna. Det var en mysig kväll med familjen men oj vad trött jag blir av ljudvolymen som blir av en hel familj samlad i ett uterum. Det gick bra, ett par gånger gick jag ned i källaren för att få lite lugn och ro men sen kunde jag gå tillbaka igen. Vid halv tio åkte vi hem och hämtade Smilla och sen somnade jag ganska så direkt när vi kom hem till Lovisagatan. Mysdag!
 
 



Mysdag

Idag har jag haft en mysdag med mamma! Vi åt lunch på Tabergstoppen, sen åkte vi en lång runda med bilen, fikade med familjen i Taberg, handlade lite och käkade kvällsmat ihop. Nu är jag hemma och jag är jättetrött trots att jag sov i soffan hemma hos mamma. Hann knäppa några kort i Taberg men de flesta blev suddiga, hade lite fel inställningar, men men. Fin är hon, och arg han hon bli! ;-)