Det gick bra!

Operationen igår gick bra. Jag har träffat min läkare idag och han sa att allt gått som planerat. Jag har nu två plattor och 4 skruv i handen som gör det extra stabilt utöver benmärgen. 

Det var otroliga problem att sätta nål på mig. Det brukar vara svårt men inte så otroligt som det var den här gången. De fick använda ultraljud för att försöka se några kärl och chansa. 8 plågsamma stick blev det innan det gick bra och blodet rann, fy fan. Att sätta morfinpumpen gjorde också ont men den har hjälpt mig nu efteråt med smärtan så det är jätteskönt. Hela armen blev totalt bortdomnad, väldigt krångligt och obehagligt. Nu har jag minskat lite på den så jag iallafall kan röra fingrarna. 

Jag sover typ hela tiden, narkosen har gjort mig helt utslagen. I eftermiddag kommer mamma på besök igen, längtar efter sällsksp en stund. 







Snart dags!

Nu ligger jag och väntar på att rullas ner till preOp och operation! De har försökt sätta nål på mig som vanligt men det gick inte utan narkosteamet får göra det. Jag är jättenervös och känner mig verkligen tvådelad kring detta, ja eller nej. Innerst inne vill jag bara få det gjort så jag kan gå vidare men samtidigt förstår jag inte vart all ork och energi ska komma som behövs inför detta... Mamma är här iallafall, det känns skönt! 








Jag är framme

Nu ligger jag i sängen på US uppe i Linköping. Jag har precis släckt nattlampan och ska försöka sova. Jag har haft sån ångest ikväll, dels på grund av operationen och oron inför den men också mina "vanliga" ångest. Tungt och svårt att hantera, men på något sätt måste jag ta mig igenom morgondagen, jag bara måste få det gjort. Sen kan jag må hur dåligt som helst bara jag orkar och fixar det som väntar på mig imon. Jag orkar nog inte skriva mer ikväll tror jag, jag har tagit min sömntablett och hoppas kunna somna gott på den nu strax. Vi hörs imon, sov gott allihopa!





Nerverna kommer nu

Nerverna börjar komma nu. Om drygt 1,5 timme ska jag och mamma åka mot Linköping och US för inskrivning till operationen imon. Känner mig otålig och nervös men jag hoppas verkligen att allt kommer att gå bra. Ikväll blir det att duscha i sprit igen och klä på sig den där fina blå sjukhusskjortan. Det är en värld som har blivit ganska vanligt förekommande i mitt liv, men jag önskar att det inte var så.
 
Idag har vi gjort palt och ätit det till minne av farmor. Hon brukade samla hela familjen och bjuda på den älskade palten. Alltid klockan 15. Nu har vi precis fikat och jag har stängt igen min väska. Kudden är med, kuddarna på sjukhus är förfärliga, huwa. Vi hörs ikväll...
 



Tidig morgon

När jag börjar skriva detta är klockan inte mer än halv sju men jag sitter uppe och är ganska pigg. Sen jag låg inne är jag van vid att dem väckte mig vid 6.00 och tog blodtryck och puls så det sitter väl i antar jag. Natten har varit jobbig, jag har vaknat mycket och haft ångest och nästan mått illa av oro inför morgondagen. Jag vet att det bara är att bita ihop ännu en gång men hur många gånger kan en människa ladda om inför nästa prövning? 
 
Idag kommer Tabergsborna hit igen så ska vi göra palt, det ska bli väldigt gott och mysigt. Man tänker lite extra på farmor då som gjorde palt åt oss alla innan hon blev sjuk och senare gick bort. Vi åker mot Linköping runt fyra - halv fem i eftermiddag. Nu tänkte jag passa på att packa min väska innan mamma och pappa vaknar och försöka hålla mig sysselsatt genom min ångest jag känner just nu. 




Konstiga känslor

Imorgon är det dags att åka till Linköping och skrivas in på US. Är det inte psyk så är det avdelning 53 och operation. Jag är väl som vanligt nervös och rädd för att sätta nål och narkosen men den här gången är jag lite mer orolig eftersom jag ska få nån ny variant av smärtstillande via en slang. Jag ska fråga mer om det imorgon på inskrivningssamtalet så att det klarnar och inte känns som ett allt för stort stressmoment för mig. 
 
Just nu känner jag mig mör och trött, ångesten bultar inom mig men jag vet inte varför riktigt. Det har varit tufft att vara hemma idag, att vara utan psyks trygga väggar. Jag har hållt mig sysselsatt för att inte hamna snett men lik förbannat mår jag dåligt och känner känslor jag inte borde känna. Jag hoppas på en lite bättre morgondag, annars kommer det bli tufft som fan på måndag. Det kommer det väl bli hur jag än gör, jag ser verkligen inte fram emot det men känner att det måste bli gjort. Visst hade det varit skönt att skippa operationen och stanna kvar på psyk men det hade varit och ta den enkla vägen, och jag vet att den inte kommer vara den bästa just med tanke på armen och alla dess följder. Den är trots allt en väldigt stor del av mitt mående och om armen aldrig blir bra vet jag att jag inte har en chans till en frisk vardag igen.
 
Jag känner känslor ikväll som jag inte riktigt förstår, men tungt är det. Så därför sätter jag stop här och önskar er alla godnatt!



Lördag

Så var denna dagen snart slut, eller slut och slut, det närmar sig kväll iallafall. Dagen har gått i ett hela tiden känns det som och jag förstår inte hur jag har orkat med. Först var vi och handlade, sen vidare till plantagen och sen hem och då kom Matte, Petra och lilla Iris på fika. Min kropp orkar inte, mitt huvud och psyke orkar inte. Nu känner jag mig så himla trött, slö, grinig, ångestfylld och allmänt illa till mods. Jag kommer somna som en stock ikväll och det ska lbli väldigt skönt. Mamma och pappa ska ha gäster ikväll men jag sover här inatt iallafall. Imorgon ska jag skrivas in uppe i Linköping inför operationen som är på måndag. Hur orkar jag med allt detta? Jag förstår inte men det känns som att jag går på autopilot, det bara måste funka, det bara måste bli av. Nu blir jag tårögd igen...
 
 



Fri som en fågel

Det är konstigt hur man kan känna sig så instäng och så fri på samma gång. Ibland får all ångest mig att hamna nere i mörka hål, jag blir fast mellan dystra och dunkla väggar. Jag hittar inte ut för alla tankar överfaller mig. Sen andra gånger kommer ruset, när jag låter rakbladen glida sakta mot min hud. Då känner jag mig en kort stund fri som en fågel. Fri som en fågel. Det vita dunet, bomull, rena vita lakan. Den känslan, när den bosätter sig i mig och jag känner mig lugn. Ett fult lugn. Precis som vi pratade om på TIPS-mötet idag, fula tankar. Det spelar ingen roll om jag är långt under ytan eller om jag känner ruset för båda sakerna är dåliga för mig. Båda sätten att hantera ångesten på är fel väg att gå. Men vilken väg ska jag ta när blodet skriker efter mig eller ångesten kastar mig i vattnet med tyngder vid mina fötter? Jag saknar att skära mig och jag vet att det har gjort min ångest mycket värre och svårare att hantera de två senaste veckorna. Jag önskar att jag bara kunde få göra det och få känna det där falska men så sköna lugnet igen.
 
 



Frustrerande kvällstankar

Vilken berg och dalbana mitt liv är nu alltså. Idag skrevs jag tillslut ut ifrån avdelning E och är alltså hemma nu. Eller hemma och hemma, jag bor hos mamma och pappa den här helgen för jag klarar inte av att vara i vår lägenhet, det känns alldeles för laddat med ångest och tankar. Jag var otroligt ledsen och arg på sjukhuset tidigare idag. När läkaren kom och sa massa konstiga saker till mig blev jag så irriterad och jag tyckte att hon var så oprofessionell som sa "men det är ju på ett sätt bra att du har ett självskadebeteende för det går ju att behandla", precis som att man säger till en cancer- eller annat svårt sjuk patient att det är tur att dem har den sjukdomen för att den går att behandla. Att självskada är inget liten sak, det är farligt och det är inte bra nånstans. Det kan även jag som själv gör det erkänna och att en läkare uttrycker sig så till mig som sitter och tokgråter och säger att jag inte klara mig hemma känns väldigt korkat och dumt.  
 
Vad sa hon mer, ja att det bästa för mig är att vara hemma och inte ligga inne på en avdelning. Att det bara är en kortsiktig lösning och att det måste fungera att vara hemma. Men hallå, jag kom in för 4 dagar sen och hade tankar på att ta mitt liv, jag kanske behöver lite mer tid på mig och dessutom faktiskt få hjälp av avdelningen. Det har inte gjorts några ansträngningar för att jag ska bli direkt bättre, inga medicinjusteringar (som jag trodde att dem hade gjort och jag vet att det går och göra sedan tidigare läkarsamtal) utan allt har bara handlat om TIPS och att jag skulle byta avdelning. De har alltså vilat på att jag ändå skulle slussas vidare.
 
Nu låter jag bara negativ och mot själva avdelningen är jag inte det egentligen, dem har varit jättesnälla mot mig och tagit emot mig väl men det är som vanligt den ständiga bristen på kommunikation mellan de olika vårdställena som stället till det. Avdelningen vet ingenting om PCV och min kontaktperson Eva och inget om TIPS utan allt har bara varit så himla luddigt. Och det som fick bägaren att rinna över för mig var att jag blev utskriven och måste söka vård på nytt genom psykakuten om det behövs på onsdag när jag är nyopererad. Att man bara släpper en sjuk patient som mig och låter mig klara mig själv. Det är så frustrerande.



TIPS-möte #2

Så var mitt andra TIPS-möte över och det gick bra idag med. Det var ett par enkäter att svara på, kluriga frågor om allt mellan himmel och jord och sen var det muntliga påstående och frågor typ som de läste upp och jag skulle svara på. Antingen kort eller om jag kände att jag behövde utveckla det för att få fram min mening. Jag tycker verkligen om både Jacqline och Bodil, de är varm och behagliga människor och vi klickar väldigt bra. Nästa gång jag ska dit blir efter påsk, och då kommer vi gå in lite mer på mina hallucinationer. Förstå vilket pådrag det blir av en enda utredning, jag förstår att det tar så enorm tid tills man får en tid till dom. Jag är i alla fall nöjd med dagens första möte även om det är tungt på många sätt at gå igenom allt. Snart hoppas jag att jag får träffa läkaren också och få lite positiva besked därifrån.  

Tummen upp!





Fin bild

Dagarna här inne glider in i varandra och jag vet inte riktigt om det var igår eller förrgår som jag fick den här bilden av Petra. Nu när jag är inlagd har Smilla fått fara runt och blivit passad av allt och alla, och jag saknar henne så otroligt mycket. Den lena nosen mig min kind, hennes blöta pussar och mysiga päls under mina fingrar. Blir tårögd. Bilden tycker jag i alla fall var så himla fin, både lilla Iris och Smilla, två av min pärlor! Saknar syskonbarnen i Motala men i påsk hoppas jag att vi alla kan ses, i alla fall en liten stund.
 



Dagsform

Idag kan jag titta ut i genom fönstret och slippa se regnet i alla fall. En lite ljusare dag för alla er som rör sig ute men för mig är den desto mörkare. Jag mår inget vidare bra idag och jag antar att det beror på sömnen, att jag har vaknat mycket i natt och då blir ångesten mycket mer intensiv och påträngande. Snart kommer Jacqline och Bodil hit ifrån TIPS. Min dagsform är inge vidare så jag bad dom ringa och kolla om de kunde komma hit istället och ha mötet här och det var inga problem alls. Så det kändes skönt att det gick att lösa så smidigt. igår innan vi skiljdes åt så sa Jacqline att vi lika gärna kan ha mötena på avdelningen så det kändes inte jobbigt att fråga idag. Sen hoppas jag att jag kan få träffa läkaren så fort som möjligt idag så vi kan reda ut det här jobbiga som uppstod igår. På något sätt måste det ju gå att lösa att det finns en plats till mig när jag kommer tillbaka, precis som mamma sa, de kan inte ta ansvar för mig efter min dagar i Linköping sen. Himla sjuka system.
 
Jag vet inte om jag skrev det igår men igår kväll var Carro här och hälsade på igen. Det är så skönt att få lite sällskap framåt kvällskvisten och hon är så snäll som ställer upp och kommer i ur och skur.



Morgontankar

Det blev en rätt tidig kväll för mig igår, redan vid 21 bad jag om min sömntablett och efter lite diskussion och tjat så fick jag den till slut. Sköterskan igår tyckte att det var alldeles för tidigt men vad fan vet hon om det kände jag. Behöver jag sova för att få slappna av och slippa tänka i nuet så är väl det upp till mig, jag var svintrött efter gårdagens alla intryck. Det är inte ofta jag blir irriterad på personalen på det sättet men igår tyckte jag faktiskt bara att hon var dum och inte lyssnade.
 
Jag har sovit sådär i natt. Vaknat ett par gånger och nu senast vid 05 kunde jag inte somna om. Känner mig sliten, ont i kroppen och trött i huvudet men ändå kan jag inte slappna av och blunda. Vid 10 ska jag vara nere på TIPS och just nu känns det motigt att gå dit och svara på tusen frågor igen, men det är nog bara att göra det. Bita ihop och få det gjort.
 
Snart kommer de in här och ska ta puls och blodtryck. Mitt blodtryck har legat väldigt bra de senaste dagarna men pulsen har varit för hög vid nästan varje mätning. Får se vad dom säger om det idag.
 



Irriterad

Ibland blir man bara så trött. Och irriterad. Jävligt irriterad. Idag när jag hade läkarsamtal började det såklart med en massa frågor och jag satt och grät som vanligt. Sen började vi prata om min operation som är på måndag och jag undrade om jag fick permis för att åka dit. Jag får åka dit, men inte på permission utan jag måste skrivas ut först. Dessutom vill dom att jag ska skrivas ut imorgon, alltså innan helgen, för att "det är krångligt med utskrivningar på helger". Vilket jävla argument. Men det stannar inte där. När jag kommer tillbaka från operationen i Linköping på onsdag måste jag åka till akuten för att bli inskriven igen och hoppas att det finns en plats till mig. I mina öron låter detta helt sjukt. Jag kom in till psyk i måndags för att jag ville ta livet av mig, för att jag inte orkade längre. Och nu vill dom skriva ut mig tidigare än vad de behöver göra inför min operation, och sen skicka mig till akuten igen. Det borde finnas en plats som väntar på mig efter det. Jag kan inte vara hemma, det funkar inte. Mina tankar har inte ljusnat, det har inte ens blivit en början till regnbåge än.
 
Imorgon ska jag träffa läkaren igen och fråga om onsdag, säga att det måste gå och lösa på något sätt så att jag bara kan komma in. Inte behöver sitta i akutens otrevliga väntrum i flera timmar bara för att jag inte kan få permission nu ett par dagar. Jag är irriterad, det känns så oansvarigt från psyk att skriva ut en självmordstänkande människa. Jag har bara tur som har min familj att luta mig mot men hur bra är det att lägga över ansvaret på dom? Jag hoppas att läkaren kommer ge mig bra svar imorgon och att de förstår att det är illa den här gången, jag klarar inte av att vara ensam. Och jag klarar inte av att komma tillbaka, nyopererad, och strida för en plats på en avdelning.
 
 


 
 



Piskande regn

Jag sitter på sängen i mitt rum nu och tittar ut genom fönstret. Det är gått, kallt och regnet piskar mot fönsterrutan. Inte kan man tro att det kändes som äkta vår för bara några dagar sedan. Himlen är arg, men på vad? Tänk om varje liten droppe som faller ner nu har något ont i sig, kanske har dom begått misstag och inte längre får vara kvar i himlen? Det är ju så med oss människor också, begår vi misstag blir vi på ett eller annat sätt straffade för det.
 
Jag har svårt att acceptera att jag sitter här i sängen och kikar ut i genom fönstret. Det stör mig något enormt att jag är sjuk, att jag är svag och bräcklig. Att jag behöver ha vita rockar som springer in och ut i mitt rum, att jag får ökade doser på min mediciner hela tiden och att jag inte får gå ut. Just det sistnämnda gör mig galen. Bara tanken på att inte få frisk luft gör ju att man får krupp. Och just när jag skriver detta börjar regnet att avta.. Så kanske finns den någon form av rättvisa där ute i alla fall...



Möte 1 med TIPS

Oj vilken förmiddag det blev på TIPS. Jag är helt utmattad nu efter alla frågor och tårar som fallit. Det var alltså en specialistsjuksköterska och en arbetsterapeut som var med under mötet och dem både var jättebra och trevliga. Väldigt förtroendeingivande och stabila på något sätt. Vad som kommer hända nu är att en "pre-utredning" kommer göras. Jag kommer få svara på tusen frågor och prata en massa kring olika påståenden osv. Sen när jag har gjort detta under ett X antal gånger kommer det bestämmas om jag behöver genomgå den "riktiga" utredningen. Jag hade ju inte fått någon information om detta innan men det kändes väldigt logiskt och bra i alla fall.
 
Idag hann vi gå igenom 2 olika enkäter med frågor och graderingar. Det är svårt. På ett sätt för att det river upp sår och är jobbigt att gå igenom allting men också för att jag känner en viss press på mig att verkligen svara riktigt. Och jag menar inte att jag skulle ljuga, men tänk er själv ett 40-tal frågor som man ska gradera mellan ett visst antal nummer, det är skitsvårt! Lite som när man hade prov i skolan och skulle välja ett alternativ men man tyckte att två passade in. Jag är jättenöjd med mötet, det kändes helt rätt att sitta där och det kändes skönt att äntligen komma igång. Då kan jag släppa den stressen och nervositeten över att vänta och inte veta vad som kommer att hända.
 
Det är så mycket som rörs upp när man sitter och går igenom livet sådär på papper. Självförtroende, självförakt, självmordstankar, pessimism, rastlöshet osv osv. Att sitta med främmande människor och prata om suicidala tankar och hur man planerar att göra slut på lidandet, eller om att man känner sig sämre än alla och är övertygad om att jag i all evighet kommer vara ett svart får. Dom både var stolta över mig för att jag ringde psyk och åkte in och valde att bli inlagd igen när tankarna gick för långt. Jag är med stolt, mest för att jag inte lämnade över mitt lidande på min familj för all framtid men också för att jag nånstans håller fast vid livet. Det är något magiskt med det och jag vill innerst inne inte bli av med mina möjligheter. Problemet nu är att jag inte känner mig värld marken jag går på utan bara är en belastning för alla - familj, vänner, släkt, samhället. Ja nu ska jag inte snöa in på något annat, men mötet gick bra och jag ska dit redan imorgon igen för nästa samtal. Det känns tätt men jag har dagen på mig att bearbeta det vi gick igenom idag och smälta dagens intryck av allt.
 



Felplacerad

Jag trivs okej här på avdelningen men känner mig så himla felplacerad. Bredvid mig vid frukostborden sitter folk och pratar om droger och rus, vissa är fortfarande under avgiftning och alla är i väldigt olika skick här. Igår vid kvällsmackan satte sig en person bredvid mig och frågade mig om jag brukar prata med mig själv och så sa hon en massa ramsor med ord jag inte vill upprepa, grovt kan jag dock meddela. Det känns så fel, jag ska inte sitta här bland dessa människor. Bland de som har abstinens och skriker och slår i dörrar. Jag vill och behöver få komma till en annan avdelning där min problematik tas om hand. Där de är vana vid fruktansvärd ångest, hallucinationer, självskadebeteende och patienter som saknar livslust. Jag förstår ju att missbrukare har väldigt mycket ångest också, men det är två olika sätt att jobba med det. På avdelning H är det mycket mer personligt och individanpassat, och det behöver jag. Jag menar inte att prata illa om den här avdelningen, inte alls, jag säger bara att det är så fel plats för mig att vara på för här är det inte så anpassat efter mina problem.
 
Jag hoppas att jag får byta avdelning snart, allra helst till H, men det är ingen som vet när eller om det ens kommer ske. Det är fullt överallt men blir det en plats ledig verkar jag vara prioriterad att få den i alla fall och det känns väldigt skönt.



Idag är det dags

Igår var det en lång dag på många sätt. Seg för att jag inte har någon ro till att varken läsa eller sticka i några längre stunder men också för att jag var trött och personalen sprang in och ut i mitt rum hela tiden kändes det som. Jag tror aldrig man kan vänja sig vid att vara så övervakad. I alla fall så fick vi ta om blodprov igår. I tisdags kom de och tog blodprov på mig ifrån blodcentralen och eftersom jag är så svårstucken fick de köra i fingrarna på mig. De hittade ett felvärde av Kalium tydligen så igår tog de ett till prov för att vara säkra. Jag har inte hört något än men antar att det stämmer då.
 
Idag ska jag till TIPS, jag ska vara där vid 11 och någon ur personalen får följa mig dit och tillbaka. Jag är nervös men samtidigt ska det bara bli skönt att få det gjort så jag kan komma vidare i min läkningsprocess.
 
Det är tidigt morgon nu här på avdelning E, vid 6tiden väcker dom oss och tar blodtryck och puls. Idag såg allt normalt ut igen. När jag kom in hit hade jag högt blodtryck och igår hög puls, men idag såg det alltså fint ut igen. Nu ska jag försöka sova en timme till innan det är frukost, men det kommer väl knappast att gå.  



En gåva

Ikväll har mamma och pappa varit här och hälsat på och det behövde verkligen jag. Det är en så konstig känsla att vara inlagd och inte ha friheten att åka och hälsa på dom när jag själv vill. Vi pratade givetvis om mig och mina känslor, det svarta och mörka. Men även om andra saker, om sånt som händer utanför mina fyra väggar som inte rör mitt psyke. Och det var skönt, just idag behövde jag känna mig lite normal och vanlig. När jag satt där på snurrstolen mitt i mot mamma och pappa kände jag sån trygghet. När vi kramades fick jag en känsla av att vara sådär liten och oskyldig, sådär som när pappa bar in mig ifrån bilen och jag hade somnat. Totalt sluten i pappas trygga armar, den känslan fick jag idag när vi tre satt tillsammans och pratade.
 
Om det är något gott som har förts med den här mörka jävla skiten så är det att vi pratar mycket mer i familjen nu. Vi kan nämna jobbiga saker, det tunga och mörka. Vi vågar prata om mig och mina tankar och även om det är jobbigt och kan kännas svårt många gånger så är det verkligen en gåva att vi kan ha det så. Jag vägrar att bli den där tysta tjejen som stänger inne allt i bröstet igen, jag vägrar. Då har allt detta varit förgäves och det skulle knäcka mig ännu mer än vad det redan har gjort. Jag älskar er mamma och pappa, massor!
 
 
 
 



Svårt

Jag har haft en rätt stökig dag men mer om det senare. Nu kommer snart mamma och pappa hit på besök och det blir skönt med sällskap och tänka på lite annat. Annars idag har jag mest legat och sovit, stickat lite på en kofta till Stina och lyssnat på lugn musik och vilat. Jag har inte mått så bra idag utan haft det rätt tungt, detta är så jäkla svårt. 






Känn ingen skam

Jag skäms över att jag inte vill leva. Att jag så intensivt kan känna hur jag hellre lämnar denna jord och ger plats till nån annan. Men hur kan jag vara så egoistiskt mot min familj och mina vänner? Hur kan jag vara så otacksam? Det finns så många i världen som dör varje dag i stor sorg och så går jag runt, som är "frisk och kry", och vill lämna livet. Bara kasta bort det, sopa det under mattan. Igår fick jag ett fint sms från en väldigt nära vän och hon sa att jag inte alls skulle känna skam över detta. Att jag ska tillåta mig själv känna såhär för jag kan inte styra över mina tankar nu iallafall. Och visst hoppas jag att det är en liten demonjävel som sitter inne i mitt huvud och får mig att tänka såhär nu men som kommer försvinna snart och med den också mina mörka tankar. 

Att tänka på döden har länge varit en trygghet för mig. Att veta att det finns en sista utväg om allt annat skiter sig. Och jag fattar att det suger att se mig skriva såhär men jag vill och tänker vara brutalt ärlig om mina tankar och känslor. Jag vägrar att stänga det inne. Detta är jag just nu, detta är Annie, det kan inte bli mer verkligt än vad det är. 

När jag är inne på avdelningen nu känns allt lugnare, frågorna kring döden och mina suicidala tankar är inte lika intensiva. Jag är rädd för att bli en sjukhusperson, att jag ska se tryggheten här som mitt enda sätt att klara detta. Men så får det inte bli, jag ska klara mig hemma igen, det ger jag fan på. 



Bästa kramen

Carro var här och hälsade på igår och när vi möttes i besöksrummet kramades vi länge och hårt. Kanske är en varm, lång och hård kram det bästa sättet att visa förståelse på. Jag är så tacksam över att ha henne, att hon vågar ställa frågor om mitt mående och att vi kan prata om det tillsammans utan att resa väggar av osäkerhet i mellan oss. Jag förstår ju att det är jobbigt även för henne och mina andra vänner att stå bredvid och se på. Men hon gör det så bra, fantastiska vän! 




Våra demoner

Vi vandrar alla runt här inne på avdelningen, fram och tillbaka i korridoren. I väntan på vad? Bättre tider? Nån pratar för sig själv, en annan skriker, en stöddig typ spelar macho och en annan lunkar tyst som en mus förbi oss andra. Det vi har gemensam är våra demoner inom oss. Dom som fräter sönder vårt inre, dom som försöker förstöra våra liv och tvinga oss ner i djupa svarta hål. 

Jag sitter i soffan och på bordet framför mig ligger en broschyr med texten: "Haschavvänjningsprogram". Våra verkligheter är så olika, även om vi här inne delar samma öde. Brist på livslust, ångest så att kroppen nästan brister och känslan av att inte tillhöra samhället som alla andra. Att vara en börda. Att inte passa in. 

Jag vill tro att jag kommer få en ny chans till att leva och bidra. En chans till ett lyckligt liv inifrån och ut. Där det svarta och mörka i bröstet har förvandlats till en vacker regnbåge, och vid slutet på den finns ännu mer lycka. En massa glädje som jag kan få sprida till andra som inte mår bra, till dom som har fastnat i rävsaxen precis som jag och inte kommer loss. 

Jag hör någon säga: "nu kommer ännu en patient", och det svider till i mitt bröst. En till som mår åt helvete, en till som inte klarar av livets stora gåta på egen hand. Sorgligt. Så tragiskt. Så färglöst. Jag önskar jag kunde ta bort alla smärta från oss här inne, om bara jag behövde lida hade det inte gjort något, men nu är vi så många, och fler blir vi för varje dag som går. Tar det nånsin slut? 




Kryp i kroppen

Så var första dagen över här och jag är efter kvällens alla besök själv kvar. Det kryper i benen på mig, fruktansvärt jobbigt. Det liksom rycker i dom och känns allmänt obehagligt. Ångesten fräter på min insida och jag kan riktigt känna hur huden luckras upp inifrån och ut. Hur länge överlever jag detta? 

Jag sitter på min sängkant och gungar fram och tillbaka. Andas in och utan, upprepar som ett mantra att det faktiskt kommer bli bättre snart. Orden snart har blivit svårdefinierat i min värld. Nu ska jag ta kvällens sista tabletteroch försöka sova, godnatt alla ni fina där ute!  



Avdelning E

Igår blev jag inlagd igen. Tredje gången i ordningen och nu befinner jag mig på avdelning E. Egentligen är det fel plats för mig att vara på men på grund av platsbrist fick det bli så till en början. Så fort det finns plats på avdelning F eller H får jag flytta dit. 

Det var en lång dag igår. Jag ringde vårdjouren runt lunchtid för att jag mådde så dåligt, Stefan svarade och vi bestämde att dom skulle göra hembesök hos mig. Det var Karolina och Lotta som kom och ganska snabbt bestämdes det att jag skulle hänga med in till psykakuten. Sen satt jag där mellan ca 16-23 och väntade på min tur. Det kom in akuta akutfall, konstig formulering, och det drog ut på tiden. Mackan var med en stund och sen mamma. När det väl var min tur bestämdes det ganska snabbt även med läkaren att jag inte skulle åka hem utan få en plats på någon av avdelningarna. Anledningen? Jag ville inte leva längre. 

När jag skriver det känns det så stort och långt borta att man skulle ta sitt liv. Det är sånt man ser på tv eller läser om i tidningar. Inte kan väl jag, en vanlig 24 årig tjej med trygga familjeförhållanden ens tänka tanken? Men jo, den tanken fanns igår och den finns idag också. 

Det känns tungt och jag skriver med skam i kroppen att jag inte vill leva längre. Jag var och är rädd för att vara hemma själv för vad kan jag göra då? Ta till rakbladen eller svälja de hundratals tabletter jag har hemma? Jag har en önskan om att få och vilja leva ett friskt liv. Men den önskan verkar vara för mycket begärt dessa dagar. 

Jag är på en trygg plats nu där jag kan få vila och hämta andan, där dom har uppsikt över mig var 15:e minut och jag kan känna mig ganska lugn och säker i just det. Hur länge jag blir här vet jag inte, men så länge jag inte känner att jag kan vara hemma ensam utan att vara rädd för att gå miste om livet får det vara såhär...




Fruktansvärt jobbigt

Det finns en låt som går ungefär såhär:

"Everybody going through something
I said, everybody going through something
So you might as well you roll it up
Pour it up, drink it up, throw it up tonight
I said, everybody going through something
 
This is for anybody going through tough times
Believe me, been there, done that
But everyday above ground is a great day, remember that"
 
Everyday above ground is a great day, remember that.. Igår kändes det inte så. Igår var jag beredd att lämna den här världen, ge min plats till någon annan. Till någon som förtjänar den och vill ha den mycket mer än mig. Det kan kännas skämmigt och tänka så, att jag inte vill ha mitt liv. Att jag faktiskt fick detta men ändå är så otacksam på något sätt. Igår fanns det inget som kändes bättre än tanken på att få lämna den här jorden. Jag bara grät och grät, fanns inget slut. Ingen förstod mig för ingen kunde förstå mig. Spelar ingen roll vem jag pratar med så förstår ingen vad jag säger eller går igenom. 
 
Jag pratade med vårdjouren men de hade inte mycket tid då de skulle göra ett hembesök hos någon. Och kvinnan jag pratade med hade jag aldrig pratat med innan så det blev inget bra samtal alls, ingen connection what so ever. Jag vet inte hur jag skulle bära mig åt, och jag skulle aldrig tillåta mig hamna där, men ni förstår inte. Och det spelar ingen roll hur rädda ni blir när jag skriver sånt här, men ni lever inte i mina skor, ni behöver inte vakna och vissa dagar känna det som att du måste gräva dig ur sängen innan du ens är uppe. Jag gråter när jag skriver detta, det gör ont, så vansinnigt ont. Jag tänker på tiden då jag mådde bra och var en glad tjej, nu är allting så jävla annorlunda och hur länge ska det vara så? Jag håller stenhårt fast vid det lilla som ger glädje nu, Iris, min familj, ibland när jag kan läsa några rader eller har tagit mig iväg på träning. Men tappar jag taget blir det som igår kväll. Jag säger till Mackan att jag inte orkar leva längre och vad ska han svara? Säger till vårdjouren att jag inte orkar längre, och hon frågar vad det är jag inte orkar? LEVA. LEVA. 



Familemys

Igår gjorde vi våfflor hos mamma igen när Matte, Petra och Iris kom på besök. Jag stickade på min lilla kofta och det börjar närma sig slutet nu minsann, spännande. Annars mådde jag dåligt hela dagen igår, var trött och ångestfylld och när vi satte oss i bilen och åkte hem kom tårarna som en skyfall. Jag släppte på allt. Men mer om den sen! Våfflor, bebis- och familjemys och en tripp till MM med brorsan blev iallafall bra! :)
 



Tårar faller

Vissa stunder går inte att uthärda. En sån stund är nu. Tårar och snor rinner som vattenfall och det finns inget slut. Vårdjouren hade inte tid pga hembesök och då handlar allt om att överleva själv. Fy fan för denna skiten jag går igenom, jag orkar inte längre! 





TIPS

Jag har fått min tid till TIPS nu, nästa torsdag är det dags att gå dit. Känns nervöst och spänt. På pappret står det att jag är välkommen till Psykosvården i Hus 1 på sjukhusområdet. Psykosvården, hur hamnade jag här? Hur kunde allting gå så snett? Känns på gränsen till overkligt men det är det inte, det är så verkligt det bara kan bli och nu ska jag få träffa en specialistsjuksköterska och en arbetsterapeut som på nått sätt ska hjälpa mig. Jag hoppas att dem har svar på mina frågor, att de kan ta fram något hemligt recept så jag kan bli frisk. Så att mannen slutar prata med mig och störa mig i mitt liv, att han aldrig nånsin mer visar sig för mig och att jag kan få bukt med mitt självskadebeteende. Det är allt jag vill med livet just nu, jag skiter i allt annat bara jag får bli frisk och kry som jag en gång var. Med en vardag som inte handlade om ångest, mörka tankar, stress, självskada och hallucinationer. Ett liv som gick ut på att umgås med vänner, festa, shoppa, gå på stan, ha filmkvällar, ut och resa, gå på bio, hitta på saker, orka göra saker, inte tycka att allt är jobbigt och känns tungt. Ge mig det tillbaka, ge mig en ny chans till livet annars orkar jag inte mer, jag orkar inte. På torsdag smäller det, fy vad nervigt det känns.




Sticka kofta

Idag spenderar vi dagen hos mamma och pappa, fast pappa är i Motala och hjälper till med husbygget.. Vi har ätit våfflor till lunch idag och gud så gott det var. Annars har Mackan legat i soffan och sovit och jag har suttit och stickat på den lilla koftan som Iris ska få. Mamma har fått läsa ur mönstret och jag har försökt fatta, knepiga grejer det där...

 
 



Mamma fyller år

Idag fyller min fina mamma år och det har vi firat med tulpaner, smörgåstårta och en fantastiskt god och mäktig kladdkaka till efterrätt. Och det var väldigt skönt att komma hemifrån efter mitt möte med mannen tidigare idag, och dessutom kom Petra och Iris också så jag fick gosa lite med lilla henne också. Annars idag har vi duschat och klippt Smilla i ansiktet, svansen och på tassarna. Imorgon ska kroppen få sig en omgång också. I förmiddags var vi också och tränade, himla jobbigt men det är ändå skönt att ha kommit igång igen. Nu opereras jag om 1,5 veckor ungefär och då blir det ett 3 månaders långt uppehåll men jag hoppas komma igång med promenader så snabbt jag kan. Höften gör ju förbaskat ont den första tiden där de tar benmärg men sen så, då ska kroppen röra på sig.
 
Grattis älskade mamma!  






Jag har sett mannen nu

Ett högt skrik, tårar som sprutar, kiwin jag åt på och skeden jag höll i flög i köket och jag hamnade på golvet. Det var dagens scenario när jag för första gången såg mannen som pratar med mig. 
 
Jag anade ingenting. Jag hörde inte rösten, hade ingen ohanterbar ångest eller rastlöshet som inte gick att kontrollera. Ändå, när jag stod i köket och åt kiwi, så dök en mansgestalt upp i dörröppningen mellan hallen och köket. Jag blev fullkomligt livrädd, skrek högt och började stortjuta. Vad vill han mig? Varför pratar han med mig och varför har han nu valt att visa sig för mig? Jag såg tydligt att det var en man med mörka kläder även om hela han var rätt suddig och liksom "spöklik". Inte så klar och tydlig som rösten är men jag kan sätta mitt liv på att det var en man som stod i köksdörren idag, så fruktansvärt obehagligt. 
 
Som tur var så var Mackan hemma. Han trodde att jag hade skurit mig i fingret men när han kom ut i köket förstod han att något annat hade hänt. Jag fick fram att "det stod någon i dörren", sen tror jag nog att han förstod vad jag menade. Jag bara skakade och ville fortsätta äta på min kiwi, jag tror jag fick en mindre chock, fy fan alltså. 
 
Jag vill adrig behöva träffa honom igen, aldrig. Jag är så trött på dessa hallucinationer och konstiga saker som händer mig, kan det inte bara försvinna? Idag fick jag kallelesen till TIPS, så nästa torsdag ska jag träffa en specialistsjuksköterska och arbetsterapeut som förhoppningsvis ska hjälpa mig med detta. Hoppas jag somnar enkelt ikväll och att han aldrig mer återvänder, jag vet inte vad jag gör då, jag orkar inte med det här mer nu. Hemsk hemsk dag. 



Röriga tankar

Jag har svårt att somna ikväll. Vanligtvis brukar jag vara trött vid åtta-tiden och lägga mig då men idag, trots sömntablett, så fungerar det bara inte. Jag ligger och tänker på vilket resa jag håller på att göra nu, vart jag har varit, vart jag är på väg, hur jag ska ta mig framåt och släppa sånt som drar mig bakåt.
 
Jag har två bilder på instagram som betyder mycket för mig. Den första bilden var den bild jag lade ut och förklarade för världen att jag har en depression, hallucinerar, självskadar och var långt nere på botten. Jag fick så många fina hälsningar via den bilden på olika sociala medier och sms vilket såhär i efterhand gör mig väldigt stolt. Jag är glad att jag vågade berätta vad som hände med mig och mitt liv. Att det inte var bra alls. Den andra bilden är en bild jag lade ut när jag låg inne på PIVA och man ser min självskadade arm. Jag lade ut den i hopp om att en dag kunna se tillbaka på den bilen och se hur långt jag kommit, och ikväll blev på sätt och vis den kvällen.
 
Jag har kommit långt sedan jag låg inne på psyk nu. Jag kan skratta, ibland på riktigt och andra gånger bara för att det är lättast. Jag kan gå ut bland folk, röra mig i mataffären, göra vissa saker själv utan att få panikångest och bli livrädd. Jag har varit på gymmet och tränat, något som inte var på frågan för några veckor sedan. Jag lagar mat, städar och tar hand om hemmet, jag har mer ork till att göra saker innan mitt humör tryter. Jag har inte skurit mig på 1-2 veckor vilket jag brukar göra varje dag annars. Jag har kommit en bit på vägen, jag har gjort framsteg.
 
Det känns mörkt vissa stunder, jag får en känsla av att inte orka eller vilja leva längre, rakbladen kan skrika efter mig, ångesten äter på mig och när jag hallucinerar och kommunicerar med den arga mansrösten vill jag bara försvinna bort. Men, framsteg har jag gjort och det tror jag är viktigt att tänka på ibland, som en påminnelse att det faktiskt kan bli bättre. Den här mörka röran jag befinner mig i kanske inte är konstant i alla fall, fastän jag tror det.
 
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva och detta är vad som kommer fram via mina fingertoppar. Min tid på psyk, avdelning H och PIVA, var de värsta som jag har varit med om. Alla operationer, farmor och farfars bortgångar, min gudmors, mobbingen, allt jobbigt tidigare i livet går ändå inte att mäta sig med detta. Att må så fruktansvärt dåligt och sen bli instängd på avdelningar som känns som råa och kalla platser var så omtumlande för mig. På avdelning H trivdes jag visserligen bra, men mina första dygn där grät jag konstant och längtade bara hem. Min tid på PIVA ska vi inte prata om, det var som i ett fängelse och jag minns att jag tänkte något i stil med "om jag klara av detta klarar jag allt", Kanske stämmer det, kanske inte. Det kommer tiden att få utvisa.
 



Gråta och skratta

Nu har Carro nästan precis gått härifrån efter en lugn och härlig tjejkväll. Hon hade köpt med sig mörk choklad och nötter (som jag cravade) och så fixade jag lite kvällsmat i form av kyckling och potatismos. Jag behövde den här kvällen kände jag, jag var tvungen att få spy ur mig tankar och känslor och att få gråta, att äntligen få gråta och släppa ut allt. Tack för att du är så bäst vännen!






Vårdag

Vilken otroligt lång dag detta är och har varit. I morse tänkte jag åka och träna men vaknade med sån mensvärk att det istället fick bli en promenad runt Västersjön. Så himla härligt väder och vackert att gå runt där nu såhär i början på våren. Efter det blev det lunch hemma, lite läsning ute i solen på balkongen, fix med tvätt och nu har jag dammsugit och städat i köket. Jag har varit så grymt rastlös och uttråkad idag och jag vet inte vad jag ska bära mig åt när Mackan börjar jobba igen. Han skulle börjat i tisdags, men då blev hans kamrat spysjuk så det flyttades fram till imorgon, nu har han fått besked om att börja jobba på måndag. Snurrigt värre men jag hoppas verkligen att han får komma igång på måndag, vore kul för honom.
 
Ikväll kommer Carro hit en sväng. Det blev ganska spontant men jag behövde verkligen få en liten tjejträff, prata av mig och höra lite om någon annans vardag. Blir så hemmablind och konstig av att vara hemma hela tiden och jag längtar verkligen tills jag kan komma igång med något. Just nu vet jag inte vad eller när, men när den här mörka dimman har försvunnit kring mig hoppas jag veta vad som är nästa steg för mig. Om en och en halv vecka lite drygt är det dags för min operation, det kanske får ses som steg 1...
 



Blå blommor

Rastlös så in i bomben och inget hjälper. Men vi tog oss iallafall ut en sväng och jag passade på att fota ännu lite fler blommor...
 
 



Saknar rakbladen

Jag har inte skurit mig på ganska länge, iallafall känns det så. 1-2 veckor skulle jag tippa. Varje dag vill jag ta fram mina rakblad och gör det jag känner att jag måste, men eftersom jag har den där operationen i sikte har det blivit som en liten spärr för mig att jag inte kan göra något. Jag vägrar åka till Linköping och bli hemskickad igen på grund av mina ärr eller sår på armen. Men det är jobbigt, så in i helvete jobbigt att stå emot. Tror jag kan jämföra det med att skicka in ett barn i en godisfabrik men säga att ungen inte får äta en enda godisbit. Hur tror ni det går? Jag vill vill vill så gärna skära mig, så många stunder som hade blivit lättare om jag bara fick göra det men jag kan inte. Vilket såklart skrämmer mig lite, hur ska det gå efter min operation när jag inte längre har något som hindrar mig? 
 
Nästa vecka ska jag träffa Eva igen och jag ska ta upp detta med henne, hur fan ska jag göra? Hur ska jag klara av att stå emot? Jag råkade skära mig i fingret här om dagen när jag skulle skiva bröd, och det var en sån lättnad. Hur konstigt kan det egentligen vara. Men jag säger som jag har gjort innan, det är som en ballong. Ett hål på den och luften blåser ut, precis likadant gör ångesten, den pyser ut genom mina sår och jag kan få känna lättnad en stund. Jag och Eva pratade om att hitta ofarliga ångestlindrare, och jag har mitt sticke, mina scrapbooks, datorn och läsning men det hjälper inte alls, tankarna finns där hela tiden och jag vet att det kommer hända igen, frågan är bara när? Nu när suget blir för stort försöker jag sova, det är det enda sättet som får mig att komma bort ifrån tankarna helt och hållet en stund och liksom "nollställa" kroppen. 



Tränat

Imorse efter frukosten packade jag väskan och drog och tränade på Friskis. Det var länge sen jag var där nu för det har verkligen varit lågt prioriterat med tanke på hur jag har mått. men idag kände jag att jag hade lite extra ork så det blev äntligen av. Blev först lite motion på gåband och crosstrainer och sen rygg och mage med medicinboll. kändes väldigt bra men det var fruktansvärt jobbigt. Ska försöka komma dit imon igen tillsammans med Mackan då hans jobb blev uppskjutet till torsdag istället. Sen får vi se om jag kan hålla i fram till operationen iallafall, skulle vara både bra och skönt. 
 
Det gick iallafall bra med allt folk och min panikångest. Jag hade lurar på mig så jag hade musik i öronen hela tiden vilket hjälpte väldigt bra. Jag hade linne på mig och visst kände jag vissa brännande blickar min arm, mina ärr verkade vara intressant för andra. Inte för att jag bryr mig, jag fattar att folk tittar. 
 
 



Snödroppar & rakblad

Nu är det frågan omd etta är snödroppar eller inte, men jag chansar på det efter helgens prat om denna blomma. Vi gick en långpromenad med Smilla imorse och sen när vi kom hem passade jag på att lägga mig ner på marken och fota blommorna som vuxit upp ur vår slänt här bakom husen. Mysigt, men jag längtar efter de där blå blommorna som brukar växa i mängder, roligare att fota...
 
Känner mig som vanligt rastlös och trött, har gjort lite av varje här hemma för att försöka sysselsätta mig och trots att jag har en helt okej bra dag så tänker jag på mina rakblad. Det var nog nån vecka sen eller ännu mer sen jag senast skar mig, och jag saknar det. Märkligt men jag tänker på det hela tiden och jag är rädd vad som kommer hända efter operationen när jag "kan skära mig hur mycket jag vill" utan att sätta min op i farozonen. Skönt att ha Eva, ska till henne nästa vecka igen, det känns bra. 
 
 
 



Ingen bra dag

Idag känner jag mig inte på topp direkt. Vaknade på fel sida och känner mig stressad, ångestfylld och otroligt rastlös idag. Det är så mycket som går runt i mitt huvud och det gör mig tokig. Inatt vaknade jag flera gånger och tänkte på massa saker som stressar mig och det är inte bra för mig, jag vet det men kan inte sluta. Jag tog lugnande tabletter och somnade om som tur var men jag vaknade som sagt flera gånger i ett ryck och det tar verkligen på krafterna. Nu kan jag inte få ro till att göra något alls. Vi har varit och handlat nu på förmiddagen men nu kommer jag inte igång med varken läsning, scrapbooking, tv eller dator. Allt känns bara jobbigt och eländigt. Fy fan vad detta är ledsamt, ord kna inte beskriva hur det känns. Jag orkar inte mer, så säger den där lilla djävueln på min högra axel samtidigt som ängeln på den andra skriker sig hes "kämpa!". Andas lugnt, 1, 2, 3... Slappna av, ta det lugnt. 



Mamma och pappa kom hem igår

Igår kom mamma och pappa hem från Thailand, så skönt och härligt att se dom igen! Matte, Petra och lilla Iris kom hem till Uven så grillade vi kött och korv och satt i uterummet och åt middag. Himla mysigt att ha delar av familjen samlad, det är visserligen något jag uppskattar i lagom mängd när det är som det är men igår var det kul och känslorna hängde med som de skulle. Det var även första gången mamma och pappa träffade Iris och såklart fastnade hon på lite bilder den lilla söta. Tiden går så fort, snart har hon funnits med oss i 3 veckor! 
 
 



Trött så trött

Depression och hallucination tar verkligen på de fysiska krafterna mer än vad man kanske tror är möjligt. Idag har vi städat hemma på Uven och efter det sov jag i närmare 3-4 timmar. Jag blir så galet trött av minsta lilla ansträngning och sover jag inte på dagen kan jag inte hålla mig vaken till 19 ens en gång. Jag lägger mig i regelmellan 20-21, längre kan jag inte hålla uppe ögonen. Sen jag började äta Quetapine igen sover jag lite bättrenpå nätterna så det är positivt iallafall. Jag vaknar fortfarande men somnar om mycket fortfare och lättare. Hoppas det håller i sig för utan bra sömn ligger jag alltid risigt till vad gäller hallucinationer och självskadebeteende... 




Foton

Idag har det varit en seg dag må jag säga. Jag känner mig inte särskilt pigg idag och har sovit 3,5 timme nu mitt på dagen för att försöka piggna till och glömma allt jag tänker på. I förmiddags var vi dock ute lite och då fotade jag litegrann, blev väl sådär mitt i stekande solljus. Ikväll är det hockey igen och det ska bli kul, imon spelar hv men ikväll blir det nog saik-brynäs på vår tv. Nu ska jag snart gå ut en sväng med Smilla och sen sega på i soffan, himla skitdag. 
 
 



Hallucinerar

Idag kom mansrösten till mig igen, på helt oläglig plats och ställde till det för mig. Jag hör honom titt som tätt fortfarande men har inte riktigt orkat skriva om det. Jag ska ju som sagt på en TIPS-utredning och då kommer jag säkert att ta upp det här mer då. Idag stod vi i kön till kassan på Willys och plötsligt hörde jag någon, först trodde jag det var någon bakom mig men sen förstod jag att det var han som kommit för att jävlas med mig igen. Började prata och svamla om vad jag gjorde här, vart jag har mina rakblad och om jag inte skulle skynda mig hem. Jag stod emot rösten så pass att synen bara försvann för mig. Först snurrade allt runt och sen blev det bara svart. Mackan stod bredvid mig och jag tog tag i honom och sa att jag blev snurrig, jätteobehagligt. Lämna mig ifred. Jag berättade aldrig för Mackan vad som hände då, jag orkade bara inte. Det lade sig direkt efter att jag kvicknat till igen och när vi kom ut i den friska luften kändes det mycket bättre. Kan ni fatta hur det kan fungera så? Hur huvudet kan hitta på något så konstigt och jävligt? 
 
 



Hälsat på Iris

Idag har vi grillat korv, jag har planterat några blommor på balkongen, suttit ute och läst, sovit en stund, handlat och varit ute i taberg och hälsat på lilla Iris och hennes föräldrar. Denna lilla juvel, hon är så himla fin och skänker så mycket glädje utan att själv veta om det. Jag har mått rätt dåligt i eftermiddag och känt mig så galet ångestfylld och rastlös vilket är en dålig kombination för mig, men så kommer vi ut dit och jag får hålla henne i min famn. Vad varm jag blir då, älskade lilla barn! 
 
 



Medvind?

Idag är en lugn dag, jag sov inte alls bra inatt (min nya medicin fanns inte på apoteket förens imorgon) och känner mig rätt trött och sliten. Jag ska sätta mig i fåtöljen och läsa lite snart tror jag och kanske slumrar jag till en stund också. Ikväll är det hockey igen, vi följer den nästintill slaviskt nu och tycker det är så himla spännande. Annars idag har vi varit och handlat, varit på zooaffären med Smilla som nu väger 15 kg och plockat lite med kläder och grejer här hemma. Känner mig grymt ångestfylld och ledsen för tillfället. Mackans a-kassa tar sån jäkla tid att få igång och pengarkrisen nöter ner mig till fotknölarna, så himla jobbigt. Låt medvinden komma snart...






Märkligt möte på PCV

Jag kunde inte skriva något igår för jag var så arg och ledsen över mötet jag hade på PCV. Det positiva med samtalet var att jag fick en till tablett för sömnen, precis som jag ville. Men så fort jag kom dit kände jag att han inte hade någon koll över huvudtaget. Han hade inte läst på något innan så en lång stund satt jag bara där och väntade på att han läste igenom mina journaler. Han fick inget grepp om nånting och kändes väldigt virrig och ofokuserad, vilket han själv också sa att han var, ofokuserad. Det ger ju ett seriöst intryck - eller inte. 
 
Han pratade om telefonförsäljare, sina barn, visste inte varför jag var där, pratade skit om de andra läkarna som skrivit "ofullständiga journaler" (vilket jag inte tror på alls), lät den privata mobilen ringa och ringa, berättade vilka tabletter som var värdelösa för att begå självmord med, ifrågasatte PCV's beslut att skicka mig till TIPS då han inte tyckte att jag verkade ha en psykossjukdom (den bedömningen gjorde han efter vårt röriga möte, seriöst) och så fortsatte det. Det var helt sjukt och när jag började gråta när han pratade om tunga saker så sa han bara att pappersnäsdukarna var slut i hans rum och att jag inte var den enda som grät här inne. Då ville jag bara skrika åt honom att "GÅ OCH HÄMTA FLER JÄVLA NÄSDUKAR DITT INKOMPETENTA OFFER". Jag var så arg. Jag fick även sitta och ge förslag på varför vissa mediciner var borttagna och tillsatta när han inte "hittade i journalerna". Seriöst, jag som patient fick sitta och säga varför man kanske hade gjort si eller så. Puh. När vi var färdiga och jag fick mitt recept på sömntabletten var jag mer än färdig där och gick med snabba steg ut, huwa. Till honom vill jag inte igen!
 
Att det är svårt när man träffar en patient för första gången har jag full förståelse för men hur han agerde och betedde sig tycker jag inte är okej. Jag önskade bara att någon mer var med så jag slapp sitta där själv och lyssna på allt han svammlade om. Nej fy, bättre möten har jag haft...
 
 



#mixedfeelings

Hej på er. Idag är det en Annie med blandade känslor som skriver. Vi kom precis in från en promenad ute i solen med Smilla. Det hettar lite på kinderna och det känns verkligen att våren är här nu, man slipper vinterjackan! Om en timme ska jag vara på PCV och träffa läkaren, men tills dess försöker jag få i mig vätska och piggna till. jag är helt slut i både kropp och knopp. I förmiddags gjorde vi en jätteinsats och städade både balkongen och lägenheten och det tar så otroligt mycket på mina krafter. Känner mig liksom mörbultad och med så mycket ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte varför man drabbas så hårt rent fysiskt, men jag är verkligen inte i min vanliga Annie-form. Jag skriver när jag har varit hos läkaren så får vi se vilket humör jag är på då, jag hoppas bara att han kan ge mig något mer för sömnen för jag är trött på att sova så dåligt igen...



Vår i luften

Idag är det sol, blå himmel och vår i luften. Jag har suttit ute i nån timme nu och läst lite, yes, äntligen har jag fått lite ro och kunnat läsa några kapitel. Jag får tvinga mig själv att fortsätta läsa visa stunder när rastlösheten vill ta över. Men det är ändå skönt att ha fått lite luft ute och sol på sig.
 
Annars idag då? Jo vi har fikat lite för att fira kvinnodagen, handlat, jag har scrappat lite i Stinas bok och nu sitter jag lite här för att få ner några ord. Inatt sov jag inte särskilt bra heller och imon ska jag äntligen till PCV igen och träffa en läkare. Hoppas han kan hjälpa mig...  Mackan är och åker skridskor nu men när han kommer hem sen ska vi grilla korv, det ser jag fram emot!
 
 
 



Störd sömn

En ny dag är här och inte sov jag bättre i natt utan snarare sämre. Det är så tröttsamt, jag kan inte beskriva det i ord. Från att knappt sova nånting alls på nätterna, till att få in en bra sovrutin - till att sova otroligt dåligt igen. Jag längtar så efter läkarbesöket på måndag och jag hoppas att han kan sätta in någon annan sömntablett eller göra några justeringar i alla fall.
 
Idag har jag scrapbookat lite i Stinas bok, kollat på lite tv, varit och handlat och nu sitter jag här. Trött och slö och funderar på vad jag ska kunna sysselsätta mig med resten av dagen. Att göra något hela tiden är som a och o för mitt humör och beteende. Kanske kan jag sätta mig och läsa lite men jag tror knappt det, finns ingen ro i kroppen min till det.
 
I eftermiddag är det hockey på tv, inte HV en det spelar inte så stor roll, play-in är minst lika spännande. Vi hörs senare, förhoppningsvis har jag hunnit hitta på något tills dess! :)



Mår psykiskt dåligt

Idag har jag känt mig väldigt dålig, nedstämd, deppig, ledsen och trött. Trött så in i norden och det har resulterat i väldigt mycket sömn idag. Klockan är snart 21 nu och jag är redan trött som en jag vet inte vad. Jag förstår inte vart den här tröttheten har kommit ifrån den senaste tiden men jag orkar bara inte vara vaken. Och idag har det känt extra skönt att jag har sovit så mycket för då har jag sluppit tänka och känna så mycket.
 
Jag vet inte helt säkert vad som tynger mig så idag, vad som har gjort mig så ledsen och deppig. Kanske är det för att jag fortfarande hallucinerar, eller för att jag saknar mamma och pappa så mycket. Kanske är det bara allmänt jobbigt att vara såhär nära botten och känna sig så kraft och orkeslös. Nånting är det, även om jag inte kan sätta fingret på det riktigt.
 
Jag vet inte om jag riktigt har accepterat att allt inom psykvård och psykisk hälsa tar så lång tid. Det är väntetider för att få hjälp, det tar tid att ställa in mediciner, depressioner försvinner inte bara för att man ler en dag utan det krävs hårt arbete från en själv och en massa massa energi som inte finns. Jag vet inte om jag anstränger mig för lite, men jag vill tro att jag gör allt jag kan själv för att bli bättre så fort som möjligt. Jag kämpar varje dag med mitt självskadebeteende, med att inte bryta ihop och gråta på kvällarna, att vara öppen och ärlig mot min omgivning. Mitt största problem nu är att jag självskadar, för så länge jag gör det kommer ångesten finns med mig hela tiden och sätta käppar i hjulet för mig. Eva gav mig lite tips och idéer i onsdags på hur jag kan försöka stå emot rakbladen. Och lite krasst kan man säga att det enda som hjälper på riktigt är att så emot, att stå emot och tänka att jag inte ska skära mig. Härda ut ångesten, för jag vet att den blir lättare att hantera efter en stund. Det är svårt att stå emot, jag tänker på det varje dag, flera gånger. Jag tittar på min arm som är ärrad och stör mig på att jag har gjort såhär mot mig själv men samtidigt vill jag bara göra det igen. Ett sjukt beteende, en sjuk hjärna.
 
 



Tårtbak och konstiga känslor

Igår var en konstig dag för mig. Jag gick upp tidigt och började baka två tårtor till brorsans jobb. Det tog väldigt lång tid, som det brukar göra eftersom det ska göras fyllningar, täckas och dekoreras. Jag var helt slut efter den persen och somnade hemma efteråt. Mådde lite halvtaskigt men gav mig ändå iväg en sväng till brorsan och Petra och kollade på hockey och blev bjuden på supergod mat - panerad spätta och potatismos. För hv gick det åt pipsvängen men det var en trevlig kväll och mysigt att få hålla Iris lite och bebisgosa. 
 
När jag kom hem somnade jag som en stock och i förmiddags somnade jag återigen efter att ha gått upp och ätit lite frukost. Mår typ illa samtidigt som jag är hungrig och är supertrött precis hela tiden. Så himla jobbigt, grymt irriterande att vilja stänga ögonen hela tiden. Suck. Ska ta upp det med läkaren på måndag...
 
Iristårtan!
 



Idag ringde Eva

Imorse ringde Eva och berättade att hon fixat min sjukskrivning så jag slapp fundera mer på det. Hon hade även bokat in en tid åt mig med en läkare på måndag. Dels för att gå igenom mina mediciner men också för att hon var lite orolig över hur jag mår och har det, hon ville att en läkare skulle träffa mig och se över mina mediciner och diskutera lite med mig öga mot öga. Hallucinationerna har inte försvunnit och det borde dom ha gjort eftersom jag äter rätt hög dos av abilify. Vi får se vad han säger men det känns skönt att hon tar allting på så stort allvar. Hon är fantastisk, hon säger så uppmuntrande ord och får mig verkligen att känna mig sedd och hörd trots väntetider och liknande. Ett plus trots allt. 
 
 



Fika hos mormor & morfar

Vi var ju och fikade med den nya familjen på tre hos mormor och morfar här om dagen och då passade jag såklart på att fota lite till Iris kommande scrapbook. Just nu håller jag på med den och Stinas. Stina fick aldrig någon på sin ett års dag för jag helt enkelt inte hunnit med tanke på allt som hände med armen och psyket. Men nu så är jag igång. Här kommer iallafall lite bilder, jag har märkt att dom vattnas ut lite när jag läger in dom på bloggen men ni får helt enkelt föreställa er lite mer färg :)
 
 



Godmorgon torsdag

Något jag glömde skriva igår var att jag kommer få börja är Seroquel igen. Anledningen är min sömn, att jag sover så dåligt igen och vaknar flera gånger per natt. Seroquelen ska tydligen hjälpa till mot det och jag hoppas att det stämmer. Jag fick även rådet, fast egentligen var det en bestämmelse från Evas sida, att jag inte ska ta min sömntablett före 22.-22.30. Anledningen är typ att om jag kan hålla mig vaken längre (är grymt trött vid 20-21) så tror hon att jag får sova längre "första perioden" på natten innan jag vaknar första gången. Krångligt att förklara kände jag nu.
 
I alla fall så kanske det fungerade litegrann för inatt vaknade jag nog bara 3 gånger, även om det är alldeles för mycket så har det nog varit oftare innan. Och det är inte så att jag vaknar och snabbt somnar om, utan jag vänder och vrider på mig och måste nästan gå upp och göra något för att det ska gå att somna igen.
 
I alla fall, det var lite snabb info jag missade igår. Idag ska jag baka två tårtor till min brorsas jobb. En Iris-tårta och en Bluewall-tårta. Det ska bli kul och skönt att jag har något att göra också. Jag visar bilder ikväll!



Tips-utredning

Mötet idag gick bra, puh, vi kan pusta ut. Eva är verkligen en härlig människa, frisk fläkt, gestikulerar, ritar på tavlan, engagerar sig, brinner för det hon jobbar med. Jag vet det för att jag märker det på henne, hur hon går in i mig och mina tankar, symptom och beteenden på djupet. Hon sa det själv idag, "jag håller fast lite vid detta för det här gillar jag att grotta ner mig i". Vilket ju kan låta lite lustigt beroende på hur man tolkar det men jag förstår vad hon menar. Och glad ska väl jag vara över att hon vill just det, grotta ner sig i mig.
 
Jag var där en 45 minuter ungefär och under den tiden hann vi gå igenom en hel massa saker. Jag var och är fortfarande sliten efter den stunden hos henne. Känslomässigt uttömmande och psykiskt påfrestande. Vi pratade mycket om stresshantering och ångestlindring, hur jag kan lindra min ångest på andra sätt än skära mig. Men det som ligger först i tiden är en tips-utredning. Jag ska alltså skickas till något psykosteam som ska göra en utredning på mig och se ifall jag har en psykossjukdom eller om mina hallucinationer hör ihop med depressionen. Innan den är gjord är det svårt att gå vidare. Det är svårt att förklara här, men om jag har en sjukdom som måste medicineras och som påverkar mitt stress och ångestpåslag är det omöjligt att börja i fel ände. Säg att jag har någon form av sjukdom, då måste jag eventuellt medicineras mot den och sen kan man "ta tag i resten", då har man börjar från rätt håll. Visar det sig att jag inte alls har någon psykossjukdom kommer jag och Eva fortsätta vår kontakt ihop och försöka bena ut mig, lägga alla känslor och tankar på bordet, jobba, låta svett blod och tårar rinna. För frisk vill jag bli.
 
Jag hann knappt komma in på rummet idag innan Eva sa till mig att hon såg att jag inte mådde bra. Att hon märkte det bara genom att titta på mig. Och det är så himla skönt att möta sådana personer som förstår, som har kunskap, som vet vad som ska sägas och vad som ska göras. Hon tar orden ur munnen på mig, kan berätta allt om min ångest, mitt självskadebeteende och mina mörka tankar bara jag öppnar munnen. Det är så befriande, en sån lättnad att äntligen få en plats där jag är förstådd och där jag kan få vara mig själv och min sjukdom inifrån och ut.
 
Remissen till psykosteamet skulle ta 2-3 veckor, men hade jag inte hört något innan den 23 mars ska jag ringa till Eva och så har vi en backup-tid att ses den 25 mars ifall jag inte har fått komma till tips då. Hon vill inte släppa mig helt och hållet utan kände, precis som jag, att vi måste ha en kontinuerlig kontakt tills något är bestämt.
 
Puh, det var väl det jag orkar skriva nu... Har massor att dela med mig av från dagens besök men jag känner mig så trött, tömd på energi. Att sitta ner och prata och lyssna som jag har gjort idag tar på krafterna något otroligt mycket. Om det är för att jag är i den situationen jag är i eller om alla skulle reagera såhär vet jag inte men jag är skör nu, och då har jag i alla fall lärt mig att det är dags för mig att säga ifrån. Så mina kära bloggvänner, sov gott inatt!




Andras intresse

När jag har en period då jag skriver lite extra om min självskada, mina hallucinationer, ångesten eller alla psykbesök höjs mitt besöksantal väldigt, väldigt mycket här på bloggen. Och nej, det är väl inte så konstigt kanske. Jag tror att folk i allmänhet är mer intresserade eller kanske rent av nyfikna på det som är lite avvikande eller lite ovanligt, kanske till och med främmande för en annan. Jag kan nog erkänna själv att jag intresserar mig mer för bloggar som går lite utanför ramarna, som inte bara handlar om den vanliga vardagen, något med med känsla. Oavsett om det är glädje eller något tungt. Nu hade jag ju hoppats att jag slapp skriva om allt detta för om det är något jag skulle vilja subtrahera från mitt liv så är det min depression. Men nu går inte det, och då tycker jag att det är väldigt befriande att kunna skriva om det öppet och ärligt.
 
Det är faktiskt flera stycken som har skrivit till mig och beskrivit liknande historier eller "bara" varit lite extra nyfikna på det jag går igenom. Och för min del är det helt lugnt, jag svarar på allt men i min takt. Jag har svårt att se hur min resa skulle kunna hjälpa någon annan just nu. Jag är fortfarande fast i ett självdestruktivt beteende och jag skriver väldigt rent här om allt som händer och mina tankar. Ibland kan jag fundera på om det verkligen är rätt av mig att skriva ut allting som jag gör. Om mina ord kring rakblad, destruktiva hallucinationer, ångest och smärta kan i nått avseende vara negativt för mig eller andra. Men jag tror att jag nånstans måste lita på min magkänsla som säger att ärlighet är vad som kommer göra mig frisk. Att inte stänga in något i bröstet utan att låta fingrarna febrilt knappa på tangentbordet.  
 
Jag märker och visste redan innan att det finns en stor okunskap och nyfikenhet kring psykisk ohälsa. Att folk vill veta mer och försöka förstå vad det handlar om. Mina vänner, min familj, bekanta - helt enkelt nära och kära har ställt frågor till mig om både ångest och självskadebeteende. Hade dom gjort det i "början", under den första tiden när min depression blev känd för alla, hade jag aldrig svarat. Jag kunde och ville inte prata då. Men idag försöker jag svara, jag försöker vara ärlig och förklara även om det ibland blir jobbigt och svårt ibland. Idag sa min bror att han hade läst om mitt återfall med rakbladet i början på veckan. För 4 månader sedan hade jag vänt ryggen till och gått ut genom dörren men idag är det annorlunda. idag kan jag prata om mitt beteende och hur jag mår med min familj och jag tror att det är för att vi alla har fått tid på oss att bearbeta det. Dom har fått hantera mina texter på internet och jag har fått tid att vänja mig vid at vara blottad.
 
Med detta sagt vill jag påpeka att det fortfarande finns stunder som jag inte vill prata om, som det tar tid för mig att bearbeta innan jag kan skriva ut det här på bloggen. Jag är inte perfekt, det här är inte perfekt. Bara för att det kan vara spännande för andra att läsa om det jag går igenom så är det inte enkelt för mig. Att sitta och skriva detta inlägget är inte enkelt nånstans. Jag vet att jag imorgon kan få bita mig i tungan för att jag har skrivit något som jag sen faller igenom och inte kan leva upp till. Eller så får jag någon fin kommentar eller sms som uppmuntrar mig till att vara just öppen och ärlig både mot mig själv och andra. För ni är otroligt många som skriver till mig på Facebook, kommenterar här på bloggen, skickar sms osv och hejar på mig, uppmuntrar mig, tänker på mig. Och vad har jag gjort för att förtjäna det? Men kanske är det så, att jag stod mot någon annan liten människa och någon där uppe bara var tvungen att välja vem som skulle ta sig igenom den här resan. Och kanske var det så att just jag i den stunden såg starkast ut. Kanske var det så att jag såg ut att vara den som skulle klara mig igenom den här persen och lämna den andra lilla människan fri från smärta och ångest? För är det så, att jag tog bort det här tunga från någon annans axlar, så ska jag visa han där uppe att valet han gjorde var rätt. Att jag kan ta mig igenom det här med hjälp av psyk, familj, vänner och alla er fina människor som hejar på mig där ute.
 



Förbannat jävla trött

Ikväll har jag pratat länge med vårdjouren. Jag tror det var Karolina jag pratade med idag, minnet sviker mig. Vi pratade i alla fall om mötet på PCV imorgon, om min oro kring ytterligare väntetider och tips-utredningen som tydligen ligger inne i systemet nu på mig nu. Tips är en utredning man gör för att säkerställa om man har en psykossjukdom eller inte. När jag träffade Iszla sist sa han att vi skulle ta det längre fram, att det var ett beslut PCV får fatta. Nu låg det helt plötsligt inne i alla fall att ja skulle genomgå den utredningen, ibland blir jag bara för förvirrande och trött på psykvården. Att en sak som sägs sen är tvärtom när man vänder ryggen till, korkat.
 
Jag fick känna mycket medlidande ikväll vilket faktiskt var rätt skönt. Karoline sa flera gånger att hon förstår att det är jobbigt att må såhär och att "behöva" självskada för att klara av vissa dagar. Ibland tycker jag bara det är jobbigt när folk säger att dom förstår och att dom "lider med mig", men just ikväll behövde jag få känna mig sedd och hörd. Jag behövde få höra att någon förstår vad jag går igenom och vad jag känner. Ledsen är nog rätt ord för att beskriva mitt tillstånd ikväll. Dagen har varit bra, mysig förmiddag med Tabergsfamiljen men ikväll känns det ändå tungt. Jag har skadat mig igen, den här gången ganska mycket. Inte djupt, men mycket. Och ikväll är nog första gången som jag har känt skam och ingen lättnad alls efter att jag har gjort det. Jag vet att detta är en sjukdom, eller en konsekvens av min depression, men nu idag känns det annorlunda än vanligt. Den där lättnaden, som när luften blåser ut ur en ballong, den kom inte. Kvar fanns bara smärta, blod och ångest över att jag gjorde som jag gjorde. Som jag längtar efter att få träffa Eva imorgon, att få prata av mig, säga att jag vill ha hjälp och det NU. Jag är urbota trött på att ha det såhär, trött på att hallucinera, trött på att ha ångest och förbannat jävla trött på att skada mig själv.
 
Vi bestämde i alla fall att Karolina ska ringa mig på torsdag så vi kan gå igenom mötet på PCV och lägga upp en plan. Antingen kommer de sluta ringa och så börjar min kontakt med PCV, eller så är det någon dryg jävla väntetid igen och då får jag fortsätta prata med vårdjouren. Jag lär återkomma imorgon om hur mötet gick och vad som bestäms och sägs. Tills dess, ta hand om er!
 
 



Härlig förmiddag i Taberg

Idag åkte vi ut till Taberg runt 11-tiden och fikade lite med dom. Vi köpte med oss vaniljbullar och så drack vi lite kaffe till det. Både jag och Mackan gosade med lilla Iris och så spelade vi även sällskapsspelet Besserwisser. Det var väldigt kul och ett "enkelt" spel som vi definitivt kommer införskaffa framöver när budgeten tillåter. Vi passade även på att fotografera familjen och Iris själv på den fina filten hon har. Bilerna blev bra tycker jag, övning ger färdighet. Det var så längesen jag tog seriösa bilder nu så jag får nog ge det ett tag... En mysig och trevlig förmiddag iallafall och det kände jag att jag behövde idag. Imon ska jag till PCV igen och jag känner att nerverna spelar ett spratt med mig, är så rädd för att få tunga besked. Och med det menar jag ännu mer väntan och långa kötider. Vi får helt enkelt se...
 
Ett litet smakprov!
 



Måndag

Jag går runt här hemma och försöker pula lite med allt möjligt, jag är grymt rastlös och det är så himla jobbigt. Vi har varit iväg med Smilla så hon har fått springa lös och sen varit hemma och städat iordning lite här på Uven. Ikväll ska jag träffa Becca en stund tror jag och då ska jag passa på att fixa lite på Lovisagatan också, eftersom vi inte bor där nu blir kylskåp osv stående med grejer som behöver antingen slängas eller tas med hit till Uven idag. Jag har försökt sticka lite och har lyckats korta stunder de senaste dagarna. Jag håller på med en kofta till Iris men nu får jag avvakta med den tills mamma kommer hem. Under tiden stickar jag på en rosa mössa till mig, det tar sin lilla tid men det är det värt. Jag börjar närma mig den 4:e mars och besöket på PCV, jag vill dit nu. Vill komma ur detta. Aldrig har nog längtan efter att må bra varit såhär stor, om det beror på att jag har kommit upp lite i humöret eller för att jag är skiträdd för att det bara ska fortsätta bli värre annars vet jag inte. Låter det vara osagt..






It happened

Idag skar jag mig igen. Inte på armen men på benet... Jag vet inte varför, det bara hände. Det kändes provocerande bra, som att lugnet sköljde över mig och jag kunde slappna av. I övrigt har jag haft en bra dag, inga röster eller hallucinationer, men ångesten har funnits där och det har varit tungt trots lugnande tabletter och sällskap av syskon, barn och svägerskorna. Jag försöker stå emot och har lyckats i mellan åt med det också men nu blev det på nått sätt för mycket. Vårdjouren ska ringa imorgon och det gör inget, jag känner inte att jag behöver prata med någon idag. Det som hänt har hänt och nu kommer det vara lugnt resten av dagen. Konstigt nog. 
 
Jag vill ändå dela med mig av vad som händer här på bloggen. Jag vill vara ärlig så långt ut i fingerspetsarna jag bara kan, vill inte försöka dölja för varken mig eller någon annan. Imorgon är en ny dag, då ska jag ta nya tag igen. 



En dag med familjen

Idag har vi alltså varit ute hos Brorsan, Petra och lilla Iris och bebisgosat, ätit lunch och fikat! Mycket trevligt och så otroligt mysigt att äntligen få hålla i det lilla knytet, för ja, extremt liten är hon! Alva och Stina lekte en del med lera och jag gjorde en liten insats jag med, annars kollade vi på 5 milen där Olsson tog brons, bra bra. Nu är jag på Lovisagatan och redigerar lite bilder under tiden som Mackan åker skridskor. Min förkylning blir värre såhär framåt kvällen så nu har nästan täppt igen fullständigt, suck. 
 
Lilla snuttan håller faster i fingret, man smälter!
 



Mår mycket bättre

God morgon, ja nu blev det ett riktigt god morgon vid en normal tid! Jag lyckades somna om runt 3-4 tiden så nu känner jag mig något så när utsövd i alla fall. Min hals gör inte ont idag och förkylningen är under kontroll, det betyder att jag troligtvis kan åka ut till Taberg och hälsa på Iris och hennes föräldrar!!! Det gör mig något så otroligt glad kan jag meddela!
 
Motala kommer hit idag också verkade det som så jag får även träffa brorsan, Martina och mina två andra fantastiska brorsbarn. Jag saknar dom, men som alltid är jag lite nervös för att träffas. Barnen förstår inte riktigt att min energi och ork inte är som den brukar och att jag behöver tid för mig själv. Jag får försöka ge allt idag helt enkelt och hoppas att jag håller...
 
Vilken bra dag detta kan bli nu, det känns väldigt bra...! Vad gör ni idag?

Iris...

Stina...

Alva och Stina...





Nattankar deluxe

Ibland blir behovet av att skriva större än något annat och det spelar ingen roll att klockan är över 02.30 nu för jag känner att jag behöver detta. Och det är nu.
 
Jag vill prata om min sömnrutin. Sen jag låg inne andra gången på psyk H har det fungerat väldigt bra för mig. Jag tar 1 ml Theralen och 1 Imovane när jag ska lägga mig och sova och oftast blir jag trött en halvtimme senare och somnar. Men den senaste tiden har jag varit svintrött på kvällarna och lagt mig mellan 20-21, och sen vaknar jag runt 01 första gången och sen håller det på så varannan timme ungefär. I början brydde jag mig inte men nu har det börjat störa mig enormt mycket. Min sovrutin som varit så bra har sakta blivit sämre och sämre och nu skulle jag definitivt inte kalla det för en bra sovrutin även om jag somnar tidigt.
 
Nu är det bara 4 dagar tills jag ska vara på PCV och träffa Eva igen och det ligger verkligen rätt i tiden. Nu känns det som att jag har landat i allting hemma, mina mediciner, humöret, jag kan förstå mig själv lite bättre utifrån alla svängningar som blir från ångest till okej mående till att vilja hoppa av livet. Jag känner en längtan efter att få hjälp med allt detta och kanske behövde jag den här långa väntetiden för att komma hit. För att själv verkligen känna att jag vill ha hjälp och är beredd och göra allt för att få just det och ett bättre mående igen. Men jag tror inte jag klarar det mycket längre än hit heller ensam. Det måste bli en rullning i mitt psykiska nätvärk och det stöd jag behöver. Jag skär mig fortfarande, som ni kanske har listat ut redan, men inte på armarna längre. Jag vill inte vara anledningen till att jag inte kan opereras om de skulle ringa igen med en återbudstid. Benen har blivit min nya fälla, jag försöker hålla nere det så mycket som möjligt, och det kan faktiskt gå flera dagar mellan mina mörka stunder med självskada nu. Men låt er inte luras, jag tänker på det hela tiden fortfarande och jag blir i vissa stunder nästan fascinerad av att det kan fungera så. För det första, hur fan kan huvudet ställa sig så på sned att man vill skada sig? Och för det andra, hur kan man tänka på det så himla ofta och mycket, tänka att man inte vill något annat än dra det där rakbladet mot huden och få känna den fysiska smärtan? Jag är förbluffad. Och jag är arg för att det monstret har flyttat in i mig.
 
Jag tror mig se konstiga saker ibland. jag kan inte riktigt förklara vad för jag har svårt att avgöra om det är verkligt eller bara påhittat i mitt huvud. Men människor kan se väldigt konstiga ut, liksom, som att de gör konstiga grimaser. Och rösten kommer till mig fortfarande ibland och gör sig påmind om att han inte har flyttat ut ur mitt huvud. Ibland vill han bara vara med, slippa vara ensam. Andra gånger hånar han mig, uppmanar mig till att göra dumma saker och sen när han har varit elak mot mig försöker han bli min vän igen, han vill ha sällskap. Det är lustigt det där. Är det bara en hallucination, eller är det något jävla spöke som inte har tagit sig över till andra sidan? Nä, skämt och sido, men ni måste förstå att det är otroligt obehagligt och irriterande att ha en främmande människa med sig vart man än går. Som dessutom bara jag hör och ni andra egentligen bara ser som något väldigt märkligt och konstigt. Jag ser inget positivt med att han bor i mitt huvud, så var vänlig och försvinn nu, lämna mig ifred.