Meningslöst

Det är matmarknad i stan och jag, mamma och pappa åkte ner dit i eftermiddags och gick en runda. Jag köpte fudge och macarons och sen åt vi lite thaikäk från ett av de många matstånden där nere. Det var bra att jag kom iväg en sväng, utanför lägenhetens väggar och att nånting hände liksom. Känner mig så fasligt ledsen och ångestfylld. Idag har det varit jobbigt att vara mig, det kommer stunder då allting liksom bara sköljer över mig och jag förstår och inser att allt jag hade här i den här lägenheten, tillsammans med Mackan, är över. Vi är inte ett par längre, vi spelar inte i samma lag. Och det gör så ont att hela hjärtat värker. 
 
Stunder kommer så allting känns så totalt meningslöst. Varför ska jag fortsätta kämpa med hur jag mår när allting ändå bara skiter sig? Bakslag efter bakslag, det tar liksom aldrig slut. Eller jo, det som tar slut är jag. När jag pratade med Eva i måndags frågade hon vad jag ville göra när allting sköljer över mig och blir sådär extremt jobbigt. 1. skära mig, för av någon konstig anledning så lättar det på alla känslor. och 2. sova. Sova bort allt som gör så ont och sen, förhoppningsvis, vakna med lite mindre ångest. Nu är klockan strax efter 23 och jag ska hoppa i säng och läsa lite innan jag hoppas att John Blund kommer och tar mig. Tuff dag, väldigt tuff dag. 



Lägenheten ligger ute

Så var dagen kommen då lägenheten har lagts ut på mäklarens hemsida och även på blocket. I slutet på veckan kommer den ut på hemnet också och sist i JP. Det känns så jäkla overkligt, helt sjukt att min lägenhet ligger ute till försäljning. Jag kommer nog inte förstå vad som har hänt förens allt är över och vi har lämnat nycklarna till de nya ägarna. Jag är rädd för den bomb av känslor som kommer svalla över mig när allt det här är förbi. 
Här hittar ni annonsen!
 



Skurit mig igen

Ja så var det återigen sår på mina ben. Jag blir så jävla trött på den här skiten och jag vill bara skrika rakt ut. Idag var jag hos Eva på PCV och jag satt mest tyst idag. Kände mig bara så trött och slutkörd, som om jag slängts runt i en torktumlare. Planen är att jag ska träffa Eva fram tills att jag får "plats" hos en psykolog för terapi. Men som med allt annat inom psykvården så är det väntetid till henne och ingen kan säga hur lång väntan det är. Jag kände mig bara så frustrerad idag, jag skar mig precis innan jag skulle åka iväg till henne. Varför vet jag inte, allting bara sköljde över mig och plötsligt hade jag gjort det. Igen. Hon kollar alltid mina sår så att det ser bra ut och sen pratar vi om olika metoder för att stå emot så att jag inte ska skära mig. Hon var stolt över mig att det gått en hel vecka sen senast och det är skönt att få prata med någon som faktiskt kan säga så och som ser dem små framstegen.
 
Jag känner att jag gör alla besvikna när jag skär mig, inte minst mig själv. Jag skäms, men jag kan inte rå för det. Jag är sjuk, och med min sjukdom har det här självskadebeteendet växt sig fast i mig. Jag får hjälp av Eva, vi pratar mycket om olika sätt att hantera ångesten på och hon förstår att ett beteende som har växt fram under en så lång tid inte går att få slut på över en natt. Jag förstår att mina föräldrar och vänner blir frustrerade när jag gör det, och kanske ännu mer när jag gör det om och om igen. Jag vet inte vad jag ska säga till er. Jag vet inte hur jag ska få er att förstå att jag försöker och jag kämpar varje dag med att stå emot. Min ångest och stress är inte av denna värld, och i och med uppbrottet med Mackan har det bara blivit ännu tyngre att bära på. Jag hoppas och tror att det kommer en dag då jag inte kommer skära mig mer, men som det är nu vet jag inte när den dagen kommer. Jag fattar att det suger och läsa det jag skriver nu, jag förstår om det låter som att jag kommer fortsätta i all evighet och som att jag godkänner att jag gör så. Men det lindrar min ångest, jag kan inte förklara det på något annat sätt än så. 
 
Nu kommer jag snart flytta hem till mamma och pappa när vi har sålt lägenheten och min mamma sa att det inte kommer in några rakblad där. Jag förstår vad hon menar. Men jag vet inte hur det kommer att gå. Jag är deras dotter och jag förstår att dom bara vill mitt bästa. Men vad jag försöker få fram utav den här texten är att jag inte vill att någon, varken mina föräldrar eller vänner, ska skälla på mig, eller sätta press på mig för det kommer inte hjälpa. Jag gör mitt bästa, varje dag, det är vad jag kan göra just nu. Inte för att någon har skällt på mig alls, men jag försöker bara förklara.
 
Fy vad luddigt detta blev. Men jag hoppas att någon förstår lite av vad jag skriver iallafall. 



Mina bästisar

I fredags var jag hemma hos Carro tillsammans med Becca och hade en myskväll. Vi åt massa mat (hemgjorda hamburgare, pommes, chokladpudding och jordgubbar, brie, kex, choklad och vindruvor) och drack lite gott vin till det. Dessutom hann vi prata en hel del om livet och jag fick känna deras stöd lite extra. Precis vad jag behöver nu, man känner sig lite egoistisk när man går igenom ett uppbrott har jag märkt för stöd är verkligen den enda som betyder något just nu. Vi kollade på Fifty shades of Grey och fick le lite åt en snygg Jamie Dornan. Ja, kvällen var väldigt bra och välbehövlig. Jag älskar er! 
 
 



Mäklare, ont i magen och sorg

Fy sjutton vad jobbigt allting känns just nu. Jag tror inte att jag har förstått än att jag och Mackan ska flytta isär och gå åt var sitt håll. Min dröm om barn, hus och giftermål med honom är plötsligt krossad och ett minne blott. Sen uppbrottet har vi kört på stenhårt här hemma med att rensa i skåp, lådor, garderober och uppe på vinden för att så fort som möjligt kunna få ut lägenheten till försäljning. Allt har gått i ett och jag har nog inte gett mig själv tid till att känna efter ordentligt hur jag verkligen mår. Vilket kanske är bra på ett sätt för jag tror inte jag klarar av att hantera sorgen över det som har hänt. 
 
I veckan hade vi mäklaren här hemma och i fredags var fotografen här och fotade lägenheten inför försäljningen. I veckan som kommer nu läggs bilderna ut på blocket och hemnet och veckan därpå kommer dom även ut i JP inför visning vecka 29. Behöver jag nämna ordet overkligt? Lägenheten vi köpte tillsammans 2011 och som vi totalrenoverade helt själva med pappa ska vi nu lämna över till någon annan. Förmodligen till ett ungt par som är på väg in i vuxenlivet, det känns nästan skrattretande när man tänker på det. Lyckliga människor. Suck. 
 
Jag vet inte hur man hanterar sånt här. Vi har gjort allt ihop, växt upp ihop, gått igenom barndom, ungdom och vuxenliv. Vi har rest ihop, flyttat runt, hjälpt varandra i med och motgång. Nu ska jag plötsligt stå själv, ensam på två ben utan honom. Vi kommer dela vårdnaden på Smilla, utöver det har vi gjort slut och jag kan inte förvänta mig att vi kommer ha någon vidare kontakt. Som det är nu bor vi ihop men när vi väl har sålt lägenheten och lämnat dom nycklarna kommer det en dag då jag är ensam. Det känns som att jag drömmer, men hur mycket jag än nyper mig i armen så vaknar jag inte. Kan detta verkligen vara verkligheten? 
 
Jag måste få skriva av mig, jag måste få ur mig allt som bubblar inom mig. Jag är stolt över mig själv hur jag har klarat mig den här veckan som gått trots allt. Jag har inte skurit mig något fast än jag varje dag tänkt på det, jag har ångest och ont i magen hela tiden men tack vare att mamma har haft semester den här veckan har jag inte behövt eller egentligen hunnit vara ensam särskilt mycket. Vilket har varit väldigt bra, nästan nödvändigt. Matlusten är nästan borta, tårarna bränner innanför ögonlocken och det känns som att jag har en stor sten i magen. Jag är singel, jag fattar inte. 
 



Vi har gjort slut

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget, ett inlägg jag aldrig att trodde att jag skulle behöva skriva. Nånsin. Men det är väl bara att göra det, få det gjort liksom. Jag och Marcus har gjort slut.
 
Hur, var, när, och varför tänker jag inte gå in på här i bloggen, men jag tänker vara ärlig med och säga att det inte var vad jag ville. Jag ville inte göra slut, men som jag har försökt intala mig sen vi bröt upp är att det krävs två för en tango. Och just nu var jag ensam i den dansen.
 
Varför jag väljer att skriva ut det i bloggen är för att jag är sårad, chockad och framför allt ledsen. Och fastän jag respekterar Marcus känslor kring detta så behöver jag få skriva av mig. Jag behöver få ur mig alla känslor och låta mig själv sörja det som nu har hänt. Vi har en historia på drygt 12 år ihop och det känns otroligt tufft och tungt att bli lämnad av någon som man har växt upp med, planerat framtiden med och som man älskar så brutalt mycket inifrån och ut. Mer än så känner jag inte för att skriva nu, men jag ville få ut här i bloggen vad det är som har gjort mig om möjligt ännu mer ledsen och nere den senaste tiden. Och varför livet plötsligt blev ännu jobbigare att leva.
 



Sommarmarknad

Idag har jag och mamma varit på Öa och sommarmarknaden. Träffade sysslingen Madde och mamma Gunsan också. Blev en del bokfynd, väskor och örhängen! En skön dag och det var bra att jag följde med, behöver komma bort nu och få försöka tänka på annat även om det är skitjobbigt. 





Ledsen

Jag vill skära mig men har lyckats hålla mig undan. Jag vet inte hur länge jag klarar, hur länge jag kan stå ut med mina demoner. Allt jag vet är att den här veckan har varit den tuffaste på evigheter, att så mycket kan kännas dött samtidigt som man i allra högsta grad lever. Hur funkar det? 

Livet är verkligen som ett oskrivet blad. Vi har ingen aning om vad som händer imorgon eller dagen där på. Allt vi vet är att motgång och motvind med all säkerhet kommer, frågan är bara hur jag ska ta mig igenom allt. Jag är enormt ledsen och fortfarande chockad över hur fort allting kan ställa sig på kant. Vi vet så lite, och tur är väl kanske det för annars hade jag aldrig klarat detta. 





Ångest varje morgon

Så var ännu en dag till ända. Jag åkte till mamma tidigt imorse och där var både Stina och Alva vakna och åt frukost på sängen. När de gick till mormor och morfar passade jag på att sova lite eftersom jag inte sovit en blund inatt. Nu känner jag mig dock rätt mosig i huvudet efter den här långa dagen med många intryck så det ska bli rätt skönt att ta en sömntablett och gå och lägga sig. Imon fortsätter rensning här hemma och försöka hålla mig sysselsatt som vanligt. Ångesten är jobbig att hantera och livet känns tufft och tungt. Det får nog räcka för ikväll, ta hand om er!



06.00

När jag börjar skriva detta så är klockan precis 06.00 och jag har inte sovit en blund inatt. Jag var så pigg att jag vid 4-tiden tog på mig kläderna och åkte och slängde skräp. Det är så mycket som far runt i skallen, sorg och ledsamhet, och jag har helt enkelt inte kunnat slappna av inatt. Jag tog min sömntablett som vanligt men det hjälpte inte ett skvatt, kände inte av den ett dugg. Det finns så mycket som jag skulle vilja skrika ut men vad tjänar det till, inget alls. Livet kommer alltid kommer med oana överraskningar, positiva som negativa, och hur vi en vrider och vänder på oss så måste vi lära oss att leva efter dom. Med tusen knutar i magen och gråten i halsen tar det emot och skriva att livet är som det är. Det är bara att konstatera att vi inte styr vad som händer och sker i livet. 
 
2015 har inte behandlat mig särskilt väl tycker jag inte. Och med risk för att det här inlägget blir fyllt av självkömkan och gnäll så är det tufft att stå på mina två ben dag efter dag med ett psyke som spelar mig ett spratt och med omständigheter runt omkring som gör livet extra tufft. Jag är inte hur stark som helst, men gång på gång ska jag behöva överträffa mig själv och stå igenom storm efter storm. Jag förstår Evas oro för mig, hon sa det flera gånger på mötet igår att hon var orolig och bekymrad. Hon satt länge och funderade på hur vi skulle gå vidare och "släcka eldar". Men jag har en fantastisk familj som gång på gång visar hur mycket dom ställer upp för mig, och gör allt dom kan för att jag ska må bra, eller åt minstone så bra jag nu kan med allt som händer. Mina vänner är guld värda dom också och jag är så tacksam över att ha folk omrking mig som lyfter upp mig när jag själv inte längre klarar av det. Ni ska veta att jag håller av er enormt mycket allihopa. 
 
Mannen som pratar med mig kommer till mig då och då och den senaste tiden har jag släppt efter hans uppmaningar och skurit mig på benet rejält. Det läker fint men är inte särskilt vackert. Jag vet att jag kommer få hjälp med detta, jag vet att det finns ett slut på det ,men frågan är när, var och hur. 
 
Idag ska jag till mamma när Mackan jobbar och sen ska vi rensa lite hemma och fixa. Alva och Stina är kvar idag också så jag ska försöka orka med och leka med dom också innan de åker hem till Motala senare i eftermiddag. 
 
 
 



PCV och tårar

Ibland tar livet vändningar man själv inte är beredd på. Det går upp och ner och ibland händer saker som man inte tror ska hända. Nånsin. Att jag inte mår bra är ingen nyhet, men den senaste tiden har verkligen varit en extra prövning, inte minst gårdagens alla känslor. Jag är inte beredd att skriva ut allt om mitt liv här än, jag har länge delat allt kring mitt mående och hur jag känner men vissa saker får stanna i hjärtat, och för nära och kära. 
 
Jag var hos Eva på PCV idag och hon ville egentligen att jag skulle läggas in med tanke på hur mycket jag har skurit mig den senaste tiden och hur jag mår just idag. Jag sa nej, jag vill verkligen inte in där igen när så mycket är på gång i mitt liv just nu. Dessutom har jag min familj som stöttar mig igenom allt och jag kommer tillbringa mycket tid hos mamma och pappa eftersom Marcus jobbar. Ensamtid är inget bra för mig just nu. 
 
I övrigt sa hon att jag står i kö för att få träffa en psykolog men under tiden kommer Eva och jag fortsätta att träffas. Jag ska tillbaka till henne redan nästa måndag och prata lite till. Få stöttning och råd. Jag grät mig igenom vårt möte idag men det var skönt, hela min söndag bestod i princip av tårar men det har tydligen inte tagit slut än. Livet leker stormvind med mig känns det som. 



Förmiddag i Stadsparken

Idag har vi tillbringat förmiddagen i Stadsparken. Alva och Stina är här tills imon och vi myser så gott vi kan efteromständigheterna som råder. Nu sitter jag på PCV och väntar på att ha mitt möte med Eva. Känns väldigt skönt att vara här idag... 




Öa

Idag har vi varit ute på Öa hos släktingarna. Som vanligt blir man kär och tagen av miljön och lugnet och trots att jag inte mådde så bra idag så gick det väl ändå. Vi åt tacorullar, jordgubbar och grädde OCH jordgubbstårta, grillat till kvällen och sen var vi mätta tiöö bristningsgränsen. Nu är vi hemma och jag är helt slut i kropp och i huvudet men ändå inte sovtrött. Hoppas sömntabletterna hjälper inatt så jag slipper sitta vaken länge!



 



Knutar i magen

Jag letar efter ord att skriva ner. Ord om hur min dag har varit, hur ångesten har känts, hur tankarna har gått, men det är så himla svårt att förklara. Jag har vilat mycket idag, kroppen har liksom stängt av på något sätt och jag är trött hela tiden. Diskbänken och tvätt har fått vara tills nu ikväll och tvn har varit mitt sällskap idag. Träffade mamma och pappa en snabbis innan de skulle åka iväg till Öa och det var fint och se dom. 
 
Jag har inte skurit mig idag. Det är på något sätt en visare över hur jag mår, skär jag mig är det för tungt att stå ut med och jag måste låta ångesten pysa ut genom min hud. Är det en mer okej dag, en dag som går att kontrollera så har rakbladet fått ligga. 
 
Imorgon är det midsommarafton, det känns inte som det när man tittar ut över himlen. Visserligen brukar det inte vara särskilt fint väder den här dagen men regn och ännu mer regn gör inte att stämningen infinner sig. För mig kunde det kvitta men det är lika bra att dra på sig en klänning och ge sig iväg på lite firande med Mackans släkt. 
 
Jag känner mig tom, det är nog ett ord som beskriver känslan ganska bra. Jag försöker verkligen hålla mig på tå men det går inte, allt känns så meningslöst på något sätt. Jag väntar på att rätt känsla ska infinna sig i magen och bröstet men det kommer inget av värde. Istället sitter jag, eller ligger i soffan, och bara känner alla knutar i magen och jag förstår inte hur jag ska kunna lösa upp dom. På måndag är det möte på PCV, skönt att det närmar sig. 



Ingen ork

Idag var tanken att jag skulle sysselsätta mig med tvätt och städ men kroppen höll inte. Jag orkade med köket men sen hamnade jag i soffan och har växlat mellan att se på serie och att sova. Jag är bara så trött just nu, trött på allt, på livet och trött på ångest. 
 
Nu skriver jag några rader innan jag ska gå och lägga mig. Hoppas att jag får sova inatt för det fick jag inte till idag. Nån gång mellan fyra och fem kunde jag somna in men sen vaknade tidigt lik förbannat. SNart är det midsommar och ännu en helg med planer. På fredag ska vi vara med Mackans släkt om jag inte känner mig för risig och sen på midsommardagen är planen att åka ut till Öa som vanligt. Det känns piss och skit att jag har en sån dålig period just nu när det ska vara mysigt med helg och att träffa familjen. Jag är liksom less på att hålla uppe skenet, jag sätter inte upp en fasad för att jag inte vill att andra ska veta hur jag mår utan för att det är alldeles för smärtsamt att umgås med alla och visa allt det jobbiga jag känner. Svårt att förklara det där. 
 
Nej nu ska jag krypa ner under täcket och försöka sova bort alla mina tankar och den ångest som river inom mig. Idag har jag inte skurit mig iallafall, men mitt ben gör ont och svider. Jag vill men försöker stå emot. Hoppas jag somnar snart... Kram till er!



Vätternrundan 2015

I helgen var jag tillsammans med familjen i Motala och hejade på pappa, Mackan, Johan, Matte, Martina m.fl som cyklade Vätternrundan. Jag, mamma och Petra fick agera lite barnvakt under tiden och hade en mysig stund vid slussarna i Borenshult och på kvällen innan åt vi lite ost och kex innan vi lade oss i väntan på cykliasterna som skulle komma i mål tidigt. Här är massa bilder!
 
 



Tilia

På kvällarna när det känns som tyngst har jag ibland vänt mig till Tilia för att få prata med någon. Visst har jag vårdjouren men jag orkar bara inte ringa dit för tillfället. Jag vet att det slutar med att dom vill ha in mig till psykakuten igen och jag orkar inte det, har inga krafter kvar. På Tilia däremot kan jag chatta med en volontär ett par timmar på kvällen om hur jag mår och försöka hamna på rätt sida rakbladet. Jag vet inte om det hjälper särkskilt mycket men för stunden är det iallafall skönt att någon finns där och lyssnar, någon som vet vad han/hon ska säga och inte blir rädd och osäker. 
 
Om en vecka ska jag till Eva och träffa henne igen innan det långa sommaruppehållet. Det känns förjävligt rent ut sagt, jag vet inte hur jag ska orka stå ut hela sommaren utan hennes kontakt och hjälp. Och jag vill inte in på psyket igen, fastän jag de senaste två dagarna har känt mig så nära att hamna där igen så vill jag verkligen inte. Jag vill få vara hemma, inte instängd där. 
 
Ge mig mitt liv tillbaka, ge mig sann lycka och en normal vardag. Snälla någon. Hjälp mig, jag ber, jag skriker efter er hjälp. Gör något. Gör något som får mig att må bättre, som får mig och slippa den här mörka skiten. Jag orkar inte mer, jag förstår inte hur länge till jag ska behöva ha det såhär. Snälla... Jag orkar inte mer.



Jag är tillbaka

Att skriva har varit ett sätt för mig att må bättre, att få spy ur mig alla känslor i ord och låta er få läsa det i lugn och ro. Den senaste tiden har det varit svårt, det har tagit stopp och jag har helt enkelt inte kunnat få ner något genom tangenterna. Tills nu. Nu känner jag mig redo att skriva igen, jag känner att jag kan. 
 
Jag mår otroligt dåligt, vilket för er säkert inte är någon nyhet. Jag kommer inte ur min mörka grop trots att tiden går och går och jag borde bli bättre. Eller borde, jag har ingen regelbunden samtalskontakt, får inte den hjälp jag har rätt till för att systemet är så fucked up. Jag borde inte förväntas bli bättre när jag inte får det stöd och den behandligen min sjukdom kräver. 
 
Jag har skurit mig mycket den senaste veckan. Jag måste för att orka med livet, jag måste för att orka andas. Att känna hur det skär på mina ben, på min hud, och sen se det röda sippra fram gör mig lugn. Och hur dumt det än må vara så skiter jag i det just nu, jag måste få någon lindring från detta. Så länge jag inte får hjälp kommer jag inte sluta, hur ont det än gör i er och hur mycket "nej!" era hjärnor än skriker så slutar jag inte. Slutar jag vet jag inte vart jag hamnar istället. 
 
Jag är inte lycklig, jag är så långt ifrån det man bara kan komma. Inga känslor är på riktigt längre, inget känns värt att leva för. I helgen var jag i Motala hos min familj och stöttade dom genom Vätternrundan. Jag kunde skratta, jag kunde leka med mina underbara syskonbarn, umgås. Men, inget är på riktigt. Det känns inte på riktigt. Istället trycker jag med all kraft jag har undan alla känslor som vill äta upp mig inifrån och ut och får, när det roliga är över, tillbaka allt dubbelt upp. Som ett slagträ rakt i magen, jag kurar ihop mig i fosterställning och känner hur tårarna bränner i mina ögon. Jag känner hur allting faller över mig, hur allting lägger sig som ett tungt, mörkt och kallt täcke över min kropp och jag kan inte andas. Jag känner täcket. Men ingen annan kan se det. 
 
Jag förstår inte hur man kan må såhär dåligt, hur det är möjligt att känna såhär mycket ångest och hat mot sig själv. Varför händer detta mig? Jag vet att vi alla har vår olika problem, men jag tycker det är orättvist. Mitt liv är orättvist. Jag lider, det vågar jag säga. Jag lider. Att vakna varenda morgon i ett ryck av ångest, att tvinga sig själv och blunda lite till för då försvinner det eldklot som precis fått mig att vakna. Varenda morgon. Jag drömmer mardrömmar hela tiden, det tar aldrig slut. Det kan handla om familjen, vänner, personer jag inte känner, djur, allt möjligt. Nästan varje natt vaknar jag av skiten och jag vill bara somna om, lämna denna mörka värld lite till. För att sen få cirkeln att rulla igen, mardröm, vakna, ångest. Mardröm, vakna, ångest. Mardröm, vakna, ångest. 
 
 
 
 



Stockholm med bästis

Förra helgen var jag och Carro i Stockholm lördag-söndag och gjorde staden osäker! När vi kom dit tog vi tunnelbanan in till gamla stan och gick runt där litegrann för att sen sätta oss på Vapiano och käka. Vilket var en helt ny upplevelse för mig men oj så trevligt ställe och god mat dom hade! Efter det gick vi hela dagen på stan och shoppade, vädret var på vår sida och tillkvällen köpte vi räkmacka och åkte ut till Ulrikdals slott och satte oss i solen och åt kvällsmat. Så himla mysigt! Tillbaka på hotellrummet åt vi chips och dipp och hade en skön och mysig kväll. Det var en fantastisk första dag i huvudstaden med bästis!
 
På söndagen åkte vi ut till Drottningholms slott och gick två guidade turer. Först den "vanliga" och sen var det även en speciell mer inriktad på Hedvid Eleonora som vi fick gå privat på då det inte var några fler anmälda. Gissa om vi blev glada då? Lyckan var total! En privat gudidad tur på slottet, åh! 
 
Efter Drottningholm for vi ut till Täby C och shoppade lite till, och åt lunch innan vi bestämde oss för att vår helg i storstan var över och vi satte oss i bilen och åkte hem. Oj vad trötta vi båda två var sen efter denna grymma helg! Tack bästis för en superfin helg, det behövde jag! Puss!
 
 










 



Thailand 2016

Här om dagen bokade min kära svärmor en resa till Thailand och jag har varit snäll nog så jag får följa med ;-) Det känns verkligen skönt att ha något att se fram emot även om det är långt borta än och känns väldigt avlägset. Jag försöker fokusera på småsaker (och stora) som kan göra min ångest lite lindrigare och eftersom Thailand är den plats på jorden jag älskar allra mest så känns det verkligen kul. Tack fina svärmor! 
 
 



Sommar idag

Idag är första dagen på länge som man har fått känna av lite sommarvärme. Jag har suttit ute på balkongen en del och lyssnat på podcasts och försökt slappna av och vila. Mår sådär idag och börjar känna av nevositeten inför resan i helgen. Det kommer bli så himla roligt, det är jag säker på, men lite läskigt känns det att lämna mitt trygga hem för stora Stockholm. Jag hoppas verkligen att ångesten och rösten håller sig på en nivå som jag klarar av. 
 
Mackan är iväg på träning med fotbollen och jag är kvar hemma, mycket ensamtid den här veckan men det har fungerat okej ändå. Inga nya sår på armen iallafall och fastän jag har känt mig nära att ringa vårdjouren har jag inte gjort det. Jag tycker om känslan av att klara mig själv, ringer jag till vj finns risken att dom vill att jag kommer in och det orkar jag inte för tillfället. Glad att jag fixar och vara hemma själv den här veckan utan och skära mig och spy av ångest. Det är framsteg. 
 
 



Jag var mobbad

Hon stod vid sitt gröna skåp och letade efter nästa lektions böcker. Pennfack, kollegieblock och BAAM säger det och någon, han, hade smällt igen skåpet när hennes fingrar var i mellan. Den pulserande smärtan, ett kvävt skrik och tårar som ville falla ner på kinden men som trycktes tillbaka. Ingen såg, ingen ville se, och sen var allt över. Kvar stod hon med röda fingrar och ännu mer ångest. Där och då insåg hon att hon var utsatt, att hon var det där man bara hör talas om - mobbad. 
 
Tjejen var jag. Jag var mobbad. Och ingen såg.
 
Eva på PCV tror att detta kan vara något som ligger djupt inom mig och inte är utrett. Något som kanske bråkar med min ångest och hur jag mår. Och vem vet, det är inte jag som är proffset här. 
 
Ibland, väldigt sällan, tänker jag på tiden i skolan då jag var mobbad och utsatt av en kille i min klass. Jag tänker på hur jobbigt det var och hur ensam jag kände mig, hur mycket min klassföreståndare ställde upp för mig och hur min skolsköterska tog hand om mig på dagarna när jag inte klarade av att gå in i klassrummen på grund av ångest och rädsla. Kanske har jag inte bearbetat allt som hände då fastän jag tror det. Jag har trott att det var ett avslutat kapitel men kanske är det inte helt klart än. Jag vet inte. Jag vet ingenting nu för tiden. 
 
Det finns så mycket som hände då att jag ibland inte förstår hur jag klarade mig igenom det. Hade jag inte haft min lärare och min skolsköterska hade jag nog inte suttit här idag, dom ställde upp så otroligt mycket för mig. C följde mig hem efter skolan när jag inte orkade gå själv och mötte upp mig om jag inte dök upp i skolan på morgonen också, hon pratade med alla lärare, tog emot mig varenda gång jag kom till henne. G hade alltid en dörr öppen för mig, orkade jag inte gå på lektionerna, vilket var ofta, gick jag till henne och pratade. Var hon upptagen väntade jag utanför, hon följde med mig till psykologer och massa mer. Mycket av detta vet inte ens mina föräldrar om, jag var så sluten då och kunde inte släppa in mamma och pappa mer än vad jag gjorde. Och sen har det aldrig blivit att vi har pratat om det, eller jag har aldrig berättat. Vilket jag inte tycker är en jättestor grej, dom visste och vet att både min lärare och skolsköterska har betytt mycket för mig och hjälpt mig en hel del. Det har liksom räckt så. Och räcker så med för den delen, allt behöver man inte dela.
 
Jag gick i högstadiet när jag för första gången hade sjävmordstankar. Jag tänkte att jag kunde "tappa" mina nycklar framför bussen efter skolan nån dag. Jag berättade om detta för min skolsköterska minns jag men jag kommer inte ihåg vad vi sa om det, jag vet bara att tanken fanns där, men det blev aldrig så illa att jag faktiskt tänkte genomföra det. I vintras hade jag sjävlmordstankar igen, och lever med det titt som tätt fortfarande. Att sjunka så långt ner och tänka att det är den enda utvägen är det värsta jag varit med om, ord kan inte beskriva känslan, och rädslan. 
 
Kanske är inte allt bearbetat även om jag tror det. Jag hyser inget agg mot killen som var elak mot mig, jag tänker väldigt sällan på detta och jag ser själv inte mobbingen i skolan som det jag mår så dåligt över idag. Men som jag skrev innan, det är inte jag som är proffset här, jag vet inte vad som beror på vad längre. Jag vet bara att jag går runt med massor av ångest, mörka tankar och självskada och att jag inte kommer ur det. Cirkeln är sluten och omöjlig att bryta. 



Sega dagar

För tillfället kommer jag inte iväg till gymmet, jag är trött, mår dåligt och har ingen energi över huvud taget över till det. Jag vill, mer än något annat, komma iväg men det tar liksom stop när jag inte mår bra och hellre stänger in mig hemma. Jag kommer ut med Smilla iallafall så både hon och jag får luft och motion, men vädret de här dagarna har verkligen varit urtrist, bara massa regn och stormvindar. 
 
Jag är själv hemma väldigt mycket, Mackan jobbar ju på dagarna och sen har han träningar och den här veckan även match. Carro var hos mig i måndags och det var trevligt, skönt att slippa vara själv och fatt å prata med någon :)  Idag har jag mest varit inne och bara varit, fixat diskbänken, stickat lite, vart ute och gått mellan regnskurarna och kollat på tv. Till helgen blir det andra bullar dock för då åker jag och Carro till Stockholm! Trots att jag är lite nervös över hur det ska gå med alla människor och min ångest så ska det bli skönt att komma iväg lite, miljöombyte är nog inte fel. 



En bättre dag

Idag har varit en av de bättre dagarna i livet just nu. Allt har flutit på utan ohanterlig ångest eller panikattacker och det är mycket för att jag har haft något att göra hela tiden. I förmiddags klippte vi Smilla så nu är hon superfin och extra söt igen. Sen åt vi lunch med mamma och pappa och efter det kom brorsan, Petra och Iris dit på fika. När vi åkte därifrån drog vi en repa till plantagen och köpte lite  sommarblommor som jag senare planterade på balkongen - petunior och dahlia! Efter det hängt tvätt, lagat kvällsmat, redigerat bilder och uppdaterat bloggen. Inte ofta jag orkar hålla igång såhär eller att ångesten är så  pass hanterbar men idag var en helt okej dag. Jag har dessutom stockat en hel del både på Iris och Stinas kläder. 

Nu är klockan dock 01.37 och jag kan inte somna. Jag blir inte trött trors att jag tar mina två sömntabletter. Ett mönster jag så väl känner igen som jag inte vill hamna i igen. Jag försöker varva ner och ligga i sängen men jag blir galen tillslut. Ångesten kryper på och tankarna ligger nära så nära. Jobbigt när dagen har varit så hanterbar och så blir kväll och natt så fel...