Tyskland, Danmark - dag 17

Idag vaknade jag klockan 7 och passade då på att gå till affären här intill ställplatsen och köpa lite frukost och fikabröd. Sen var det bara upp och hoppa med dom andra och vi käkade lite innan vi åkte. Idag var en bilåkardag hemåt igen. Vi stannade på Calles och köpte med oss vin och grejer hem och en massa hundgodis till Smilla, som jag saknar henne nu!!! Efter det tog vi båten över till Danmark där vi nu ligger på en ställplats vid Farö. Tillbaka på ruta ett snart, märklig känsla att semestern snart är över. Blir tokjobbigt att komma hem... 
 
Unnade mig en parfym på båten

 
 



Tyskland - dag 16

Vaknar tidigt, äter frukost, gör oss iordning och sedan drar vi mot Rothenburg! Idag har vi gått igenom en gammal stad här och shoppat lite, ätit jättegod mat på restaurang ute i blåsten och köpt (och såklart ätit) bakverk härifrån! 

Ett mysigt litet ställe får jag allt säga. Maten vi åt var någon stek med potatis, tomat och mozzarella, så himla gott!! Och bakverket önskade jag fanns nån mer stans för det gillade jag verkligen!! Konstigt men ändå så smarrigt! 

Färdiga där satte vi fart mot Kassel och sover här på en ställplats inatt! 




Österrike, Tyskland - dag 15

Idag vaknade vi upp i ett kyligt Österrike bland bergen. Efter frukost satte vi av mot Neuschwanstein, sagoslottet, för en tur där. När vi kom dit var klockan runt halv elva och vi fick, efter mycket stånk och stön, en guidad tur vid 14.40. Tills dess fikade vi och stod i kö, gick ut på en svinläskig hängbro och promenerade. 

Den guidade turen var bra och att få se slottet inne var häftigt. Jag älskar slott och jag älskar historian som finns innanför alla väggar. Maffigt värre!! 

Nu är vi på en ställplats i Nördlingen och ska sova här inatt!! Har spelat yatzy och ätit god lax till kvällsmat, mums! 
 



Italien, Österrike - dag 14

Idag har vi haft en bilåkardag för att komma en bit hemåt. Nu är vi i Österrike, nära gränsen till Tyskland. Vi har alltså åkt från Gardasjön och hit idag, blandat småvägar och lite större. Vi stannade på ett ställe och käkade lunch och där köpte jag urmysiga innetofflor!  Ångesten har varit okej men känslan, den lite läskiga och jobbiga att komma hem, den gnager i mig.. 



Italien, Caorle, Sirmione - dag 13

När jag vaknade imorse gick jag ut och satte mig i stolen och läste lite. Regnet smattrade mot markisen och när de andra var vakna ändrade vi våra planer. Vi packade ihop och deog istället till Gardasjön och staden Sirmione! Här har varit hett som skam idag och vi har gått inne i Sirmione och ätit glass och kollat in den gamla staden. 

Ställplatsen ligger precis vid Gardasjön och vi har suttit ute med våra stolar och böcker och läst. Ikväll gick vi återigen in till gamla stan och käkade på restsurang , smarrigt! Till efterrätt blev det glass, vad annars ;-) 




Italien, Caorle - dag 12

Vaknar uppi ett något mulet Caorle men efer frukosten gav vi oss ner till stranden ändåx där blåste det sabdstorm i dynerna och efter lite bokläsning och bad gick vi faktiskt upp till husbilen igen. Åt lunch, läste, sov lite innan det klarnade upp på himlen och vi återigen gick ner på stranden för soloch bad! 

På kvällen gick vi in och handlade lite i affären och sen käkade vi pizza på en restaurang här vid campingen. En riktigt smarrig calzone slank ner!  




Kroatien, Kastanjia - Italien, Caorle - dag 11

Närvi vaknade idag sken solen som "vanligt" och efter frukost inne i husbilen tog vi vårt puck och pack och gick ner till badet. Efter ett dopp i havet somnade jag på min madrass och det var precis vad jag behövde med ångest i ryggraden. Vi fikade lite och badade igen innan vi bestämde oss för att gå upp, duscha, äta lunch och sen dra vidare mot Italien! 

Nu är vi alltså på en camping i Caorle i Italien och smälter bort. Här är så hett och dant. Har precis duschat och det hjälper en stund ;) 




Kroatien, Krk, Kastanjia - dag 10

Idag när jag vaknade gick jag ut och satte mig och läste i morgonsolen. Bara en kort stund senare blev det för varmt och jag gick ner och tog ett dopp i havet. Jag var alldeles ensam, mysigt på något sätt. 

Efter frukosten svepte molnen in och det tjocknade rejält. Ganska snabbt efter det bestämde vi oss för att packa ihop och åka mot Krk och nya mål. Väl där gick vi en runda i stan, åt mat och glass innan vi styrde kosan mot Novigrad och en parkeringsplats vid Kastanjia där vi är nu och har badat och ätit mat. Snabba ryck när planerna ändras :-) 




Kroatien, Silo - dag 9

Idag har varit en skön dag. Solen gassade på som vanligt hela morgonen och förmiddagen men sen svepte några moln in och det började blåsa. Tempen sjönk till 30 grader, skönt! 

Ikväll har vi varit ute och ätit igen, denna gången på restaurang Silo. Jag käkade en grymt god pizza! Nu har vi spelat yatzy och chillat lite utanflr husbilen och ska snart sova. Känner mig trött och lite hängig. Eller kanske mer ledsen. Jag saknar Mackan, vissa stunder så att det gör ont i magen och jag är rädd för den tomhet som kommer infinna sig hemma sen. Önskar jag kunde ändra på saker och ting, vrida tillbaka klockan och börja om. Men det går inte, och det känns tungt. 

Imon är en ny dag. Känns väldigt skönt det iallafall, kanske det gör mindre obt då? Jag fortsätter och läser mina historieböcker, solar och lyssnar på musik. Flyr in i andra världar för att min är så smärtsam. Jag har det iallafall bra här i Kroatien med mam och pap, det är jag så tacksam över!






Ångest

Jag har ångest, för vad vet jag inte men det kommer och går som vanligt. Det är skönt att vara iväg på ett sätt, miljöombytet hjälper mig en del men jag påminner mig själv om att inte fly ifrån verkligheten hemma. Den finns där och kommer inte försvinna bara för att jag har åkt på semester. Jag har sovit en del på dan de senste dagarna nu, det har behövts för stt lindra det som gör så himla ont inuti mig. Och det är okej, Eva sa att sova är ett bra sätt om det betyder att jag inte skär mig men hon sa att ja skulle begränsa den "flykten" till 3 gånger i veckan och de andra dagarna hitta på något annat. Jag gör så gott jag kan. Stunder kommer då jag saknar mina rakblad, vill bara känna känslan igen. Men jag är en fighter, iallafall nu i denna stund när jag skriver detta, och jag kämpar på så in i norden med ångest, rakbladslängtan och mörka hål. 



Kroatien, Silo - dag 8

Värmen här nere går inte att beskriva i ord. Nu ligger vi i husbilen efter ett kvällsdopp och smälter ändå bort! Termometern visar 30 grader och klockan är tjugo i elva! 

Ikväll har vi varit inne i Silo igen och ätit på Roko. Jag tog friterad bläckfisk o mamma och pappa åt pizza. Smarrigt! Dagarna består av sol och bad som vanligt och det känns som värmerekord varje dag, jag klagar inte men jösses var hett det är! :-) Ikväll blev det ett kvällsdopp när vi kom tillbaka, svetten bara rann... 





Kroatien, Silo dag 7

Idag har set varit ännu varmare än igår, helt galet! Vår termometer har mätt 37 grader i skuggan och en annan svensk har mätt upp till 42, s m ä l t e r! 

Sol och bad, jag läser andra delen i För dej-serien och äter god mat. Idag har jag sovit mycket, känt mig ångestfylld och haft det jobbigt... Men sömn hjälper och då är det bäst att ta till vara på chanserna jag får här nere.  




Hur det känns

Det känns bra att vara här i Kroatien men jag inser också att det bara är en tillfällig flykt ifrån hemma. Jag njuter av sol och bad, mat och dryck, sällskapet och naturen. Visst gör jag det, jag är glad att jag följde med och jag är glad stt vi valde att åka söderut och hit till Silo. Men det kommer stunder då ångesten gör sig påmind, precis som att den vill dra mig tillbaka till verkligheten och allt det där olidligt jobbiga. 

Det kommer även stunder då jag påmins om att jag är singel. Att Mackan och jag inte hörs av vid dagens slut, att jag inte har någon som väntar på mig där hemma. Det känns väldigt tungt och sorgligt och det mig mer än en gång om dagen en klump i magen. Jag står ensam, ingen som kramar och pussar mig när vi återförenas efter en tid isär. Det är och känns väldigt ensamt. Jag kommer att få känna det där igen men än så länge gör det fortfarande gräsligt ont. 

Jag försöker ta till vara på dagarna iväg på semester och det går bra. Det jobbiga kommer i perioder, omgångar, och omfamnar mig som vanligt med en helvetisk kraft. Mina tabletter och miljöombytet hjälper men det är tungt iallafall. Nu är det fortfarande många dagar kvar på resan och när jag tänker efter så finns det en som väntar på mig hemmma och som blir överlycklig av att se mig, min älskade Smilla! 



Kroatien Silo, dag 6

Idag är det hiskeligt varmt här i Kroatien. Termometern säger 35 grader i skuggan och 28 i havet. Oh my lord! Ikväll har vi varit ute och käkat med på en mysig liten restaurang här i Silo. Det blev cevapcici och pommes, smarrigt! 

Solnedgången i Silo



Kroatien, Silo dag 5

Idag har vi haft första heldagen här i Kroatien och lilla Silo. Jag gick upp tidigt och när de andra fortfarande sov tog jag ett morgondopp och satte mig och läste en stund ute i tystnaden. Skön stund för mig själv. Annars gör vi inte mycket mer än solar och badar, läser lite och lyssnar på musik. Ikväll tog vi även en promenad in till byn och satte oss på en uteservering och drack lite öl och vin. Skön dag helt enkelt!




Österrike - Slovenien - Kroatien dag 4

Vi vaknar upp i ett härligt Rosegg i Österrike och käkar frukost innan vi startar husbilen och åker vidare mot Kroatien. På väg dit åker vi igenom Slovenien och stannar vid vägkanten och köper frukt, vattenmelon och persikor. 

Runt halv fem var vi framme här i Kroatien, vi bor i en liten by som heter Silo på Krk. Här är så himla vackert, utsikten från husbilen går inte att klaga på alls. Vi badar och solar om vartannat, läser och lyssnar på musik - ja njuter av livet helt enkelt! 




PCV och kramar

Det gick bra hos Eva i onsdags, det har jag glömt att skriva. Det blev en snabb visit men det kändes okej, ville bara komma iväg på resan kände jag. Vi pratade om den jobbiga ångesten som varit, om självskadebeteendet, uppbrottet, ja det mesta. Sen jag var hos henne sist har jag inte skurit mig och det berömde hon mig enormt mycket för. Hon gick till och med fram till mig och kramade om mig hårt och länge. 

Jag har sovit väldigt mycket istället för att skära mig och det har fungerat. Iallafall den här veckan. Eva sa att det var okej men samtidigt får jag inte sova för mycket heller och vänja mig vid det, jag måste tillslut klara av att stå emot rösten och mina egna tankar. Men det är så himla svårt, om ni bara visste...

Nu ses vi inte förens den 31a augusti. Så otroligt lång tid tills dess!! Blir det alltför jobbigt ska jag ringa vårdjouren eller psykakuten, men jag hoppas att jag slipper det för jag gillar inget utav det egentligen. Känns tungt, som att jag har en sten i bröstet som tynger ner hela mig. Vill ha min behandling, orkar inte må såhär längre. 



Tyskland - Österrike dag 3

Idag väckte jag som vanligt mam och pap vid 7-tiden och då gick vi upp och åt lite frulle. Idag har vi kört runt 80 mil, väldigt lång med andra ord, men det har gått jättebra. Jag sov rätt mycket på förmiddagen, kändes lite extra tungt just då och då hjälper sömnen en del faktiskt. 

Ställplatsen vi sover på inatt ligger i Rosegg i södra Österrike och är jättefin! Vi passade på att käka kvällsmat här också och då blev det denklassiska  wienerschnitzeln! Smakade utmärkt! Imorgon når vi Kroatien och då kan jg äntligen få bada! Vi har haft tokvarmt på vägen ner, igår var det 36 grader!! Men jag klagar inte, vill ha sol, bad och värme...






Danmark - Tyskland dag 2

Jag väckte mamma när jag gick upp på toa vid 06.20 idag, hon blev alldeles förskräckt. Så tidigt? Men jag vaknade redan en timme tidigare och nu när jag är med på semester ska vi allt fånga dagen! Vid 7 väckte vi pappa och sen blev det frukost innan vi gjorde oss iordning och åkte mot båten. Den som tog oss från Rödby till Puttgarden. Väl framme i Tyskland stannade vi på Border Shop och köpte lite vin, öl och smirnoff till kvällarna nere i Kroatien, lite måste man ju unna sig nu på semestern! 

Resten av dagen bestod som ni säkert förstår av att bara åka och åka och åka. Jag sitter bak i husbilen och löser korsord, läser och lyssnar på musik om vartannat. Fint tycker jag! Natten spenderade vi på en ställplats i Halle! Och förresten, varmt har vi! 




Sverige - Danmark dag 1

Idag påbörjade vi resan ner till Kroatien. Strax innan halv fyra satt vi alla i bilen, packade och klara, redo för att åka. Etapp ett blev att ta sig till Farö i Danmark och runt 22.00 parkerade vi där för natten. Kvällen till ära blev det smörgårdstårta till kvällsmat och sen somnade vi rätt snabbt efter det! 

Här sov vi!



Känslor om allt

Jag har gått runt i lägenheten för sista gången idag. Jag har stått på balkongen, min favoritplats och känt vinden mot ansiktet för sista gången. Jag har låst ytterdörren för sista gången och framför allt gått i trapporna och på gården för sista gången. Idag var allt för sista gången. Nu är lägenheten tömd och städad, vinds- och källarförråd likaså, allt klappat och klart inför morgondagens bankmöte. Det är definitivt över nu. 
 
Det känns så otroligt sorgligt om jag ska vara ärlig. När jag låste dörren och gick ner mot gården kände jag en stor klump i magen. Detta händer på riktigt, jag lämnar mitt hem nu, jag är singel, jag har fått någon ofrivillig frihet. Hur ska jag förvalta den? Det kommer bli bra intalade jag mig på väg ner, saker kommer bli roliga igen och jag kommer kunna gå vidare. I ett försök att vara positiv så kommer jag träffa den rätta kärleken när det är dags, jag kommer flytta till en ny, egen lägenhet, jag kommer kunna börja jobba så småning om och jag ska bli frisk. 
 
Men att vara positiv i det här läget är lika svårt som att blanda olja och vatten, det bor sorg i min kropp. Jag saknar honom, jag kan inte ljuga. I bilen när han skjutsade hem mig idag skrattade vi ihop, för en sekund kändes allt precis som vanligt. Sen tickar klockan på och jag inser och förstår att allt, precis allt, är förändrat. Inget är som det en gång var. Inget. Så, imon ska vi alltså skriva de sista papprena på banken och sen är allting klart. Klart och över. 



Vi har blivit kompisar

Ibland känns det alldeles snurrigt och varmt. Jag kan känna svettpärlorna tvinga sig ut på min hud i takt med att hjärtat slår allt fortare. Jag blir nervös, stel, kort i ton. Jag känner paniken komma och jag vet inte hur jag ska få stopp på den. Hur gör man? 
 
Min ångest och jag har blivit kompisar. Vi känner varandra, vi vet hur vi båda tänker, känner och reagerar i olika situationer. Eva säger att det är bra, att ha denna osynliga kompis behöver inte vara dåligt. Eller ja, det är klart det är dåligt att den finns men eftersom vi känner varandra vet vi också hur vi kan bli av med den. Vi förstår den. Och med vi menar jag Eva och jag. Jag har aldrig sett det på det viset, som att det skulle vara något bra. Pyttsan heller, det är ett rent och skärt helvete att behöva känna hur pulsen slår fortare och fortare och tro att man ska dö på kuppen. Men jag förstår vad hon menar, och jag köper ändå resonemanget. Jag famlar inte i blindo, jag vet vad som är min motståndare. 
 
Mitt högra ben ser ut som en kassler med nät på. Jag har skurit mig mycket på benet den senaste tiden utan att reflektera över hur det kommer se ut sen. Nu är det sommar, folk ser min sjukdom och tänker garanterat en tanke eller två om det hela. Jag orkar inte bry mig om hur jag ser ut eller vad folk tänker om det hela. Det är väl bara trist att jag ska behöva ta till den metoden för att, som det känns, överleva. Nu när vi åker iväg på resan och jag kommer bo i husbil med mamma och pappa i några veckor vet jag inte hur det kommer gå. Rakbladen stannar hemma, så mycket vet jag men hur ångesten kommer är den stora frågan, känns nervöst. Jag vet att jag kommer få sova mycket för att orka med men det är det ändå värt. På onsdag innan vi åker ska jag till Eva igen och det ska bli skönt, jag kämpar så in i norden med att hålla mig ovanför ytan och inte skära sönder mitt ben fullständigt. Jag behöver få gå dit, jag vill dit nu. Och snart väntar 5 veckors uppehåll, gud vare med mig säger jag bara. 



Måndag

Idag har varit en märklig dag. Jag var uppe tidigt och åkte iväg på en skogstur med Smilla och sen gick jag en sväng på stan för att leta efter skor till resan. Hittade ett par snygga ballerina med lite sula på Din Sko och sen böcker på akademibokhandel och ett linne på h&m. Blev kalasbra. Väl hemma var jag så himla trött, tog ett dopp i poolen men efter maten gick jag och lade mig och sov i 2 timmar. Kände mig bara så konstig, och jag känner igen tröttheten. Den smyger sig på när ångesten bubblat för länge och jag måste hitta ett sätt att försöka förhindra det destruktiva. 
 
Ikväll träffade jag Carro en sväng med. Som jag saknat henne nu när hon har varit iväg på semester i Grekland och vi inte har kunnat träffas. Nu åker jag bort rätt länge så det var härligt med en middagsdejt ikväll. Lånade lite böcker av henne med till resan så nu är mitt historielager påfyllt, känns kalasbra. Hann gå igenom det vanliga registret, vardag, hur allting känns, lägenheten, killar, tattoos och mera mera. Älskar denna tjej!






Loppat igen

Idag ställde jag klockan tidigt och for till lägenheten för att fixa lite småsaker. Fortfarande inte helt klart, några få saker kvar på vinden men sen så. På onsdag gäller det, tills dess ska allt vara färdigt. 
 
Efter det åkte jag, mamma och pappa till Moheda och Östregårdens loppis. Det blev en del loppat även denna gång, jag fick med mig en sjukt fin stekgryta och praktisk kanna hem. Nu kan jag ju inte använda det på ett tag men förr eller senare flyttar jag till mitt eget igen och då så! Vi käkade lite lunch där innan vi åkte hemåt igen. Då åkte jag och mamma till A6 en sväng där jag köpte ett linne, ett par shorts och en bikini. På onsdag åker vi söderut och förmodligen blir målet Kroatien och då behövde jag en ny bikini minsann. Känns skönt att komma iväg på lite semester nu även om det känns lite nervöst med tanke på hur jag mår och allt. Men men, att komma bort tror jag kan vara bra och Eva tyckte det var en alldeles lysande idé. Såklart. 






Cykel och märkesväska?

Det finns två saker jag har funderat på att köpa nu när det kommer in lite pengar ifrån försäljningen av lägenheten. I det stora hela ska pengarna sparas till nästa boende och eventuellt någon resa, men som sagt två saker har jag länge velat ha men inte haft råd med. Det första är en cykel. Jag har inte cyklat eller ens ägt en cykel på många många år på grund av handen, men nu vill jag leta efter en riktig tantcykel som fungerar med min hand så jag kan börja cykla lite och röra på mig. 
 
Det andra är en väska från Michael Kors. Materiell märkeslycka, men jag har ändå alltid velat ha en men som sagt inte haft råd med det. Det är mycket pengar, den ligger på 2400kr, men det är ordentlig kvalité och en väska jag ser mig själv ha i all evighet. Den är klassisk, passar till allt och är i mina färger. Ni märker hur jag försöker sälja in er också va? Ja vi får helt enkelt se, men jag funderar iallafall på det och det är inte omöjligt att det blir en unnargrej till mig själv efter allt det här. 
 
 



Flyttstädat

PUH! Nu är lägenheten städad inför onsdagens överlämning och hej vad jag i och med det har insett att jag hatar att storstäda! Torka lister, lådor, skåp, dörrar, garderober, gör rent allt i köket, kyl, frys, micro (ugn och fönster fixade mamma!) osv osv osv. Yada yada yada. Men nu är det iallafall gjort och den SISTA som är kvar att göra är: ta ner lampan i sovrummet, ta ner lampfäste i vardagsrummet, torka lite i badrummet längst upp på väggarna och ta våra allra sista saker därifrån. Jag har kvar min resväska och han någon jacka på vinden. Sen. Sen. Sen så är vi klara. 
 
Status? Känns konstigt men chocken har släppt. Precis som Eva säger så är det att acceptera läget som det är nu innan man kan gå vidare till bearbetning och blicka framåt. Det känns okej. Men visst är det sorgligt. Vi kan gå runt tysta hur länge som helst när vi fixar men sen kan vi prata på som aldrig förr och skratta ihop. Det är då magen knyter sig och jag känner både besvikelse och saknad på samma gång. Det ÄR såhär nu och det måste jag lära mig att leva med. 
 
 



Vill inte bli sjuk

Trött. Det ordet kan beskriva mig väldigt bra idag. Pappa har varit spysjuk inatt och jag går bara runt och väntar på att jag ska bli sjuk jag med. Jag hatar verkligen kräksjuka mer än något annat, får panik bara jag tänker på det och det värsta är att gå runt och inte veta om man är smittad. Fan. 
 
Idag blir det inte många knop gjorda. Mackan ville inte träffa mig när jag eventuellt är smittad så han ska köra lite i lägenheten själv idag och sen får vi vara i varsitt rum imorgon helt enkelt. Om jag inte är sjuk. Jag vill bara få det städat och klart nu, visst har vi fram till onsdag på oss men det vore skönt att få det gjort i helgen så man kan släppa taget om det där nu. 
 
Ligger och läser mest hela tiden, det har varit några tuffa dagar rent ångestmässigt och jag känner hur kroppen tar stryk. Jag är trött, haft jätteont i huvudet och sovit lite halvdåligt. Hoppas att jag inte blir sjuk nu utan får sova ordentligt nätterna som kommer. Jag känenr att jag behöver det. Nej, nu ska jag lägga mig och läsa igen och gosa med Smilla som redan ligger i sängen och väntar. Håll tummarna nu att jag inte blir sjuk, blää.. 



Chocken har lagt sig

Just nu sitter jag med världens huvudvärk och känner mig allmänt mosig i hela kroppen. Det ska bli skönt att lägga sig och sova ikväll... Idag har jag varit hos Eva på PCV igen och det gick bra. Vi pratade en del om de olika faser man går igenom vid ett sånt här uppbrott. Chocken har lagt sig, nu handlar det om att acceptera det som hänt och hur det blev såhär. Det är så skönt att höra henne prata, när hon berättar för mig att hon förstår precis hur jävla jobbigt det är men ändå har en plan för hur det ska bli bättre så känns det så himla skönt. Hon får allt så himla klart på något sätt. 
 
Sen Mackan gjorde slut har mina möten med henne handlat mycket om sorgen och chocken kring detta. Allt det andra, med ångest, röster och svarta hål har liksom hamnat lite i skymundan. Det här måste få ta plats nu och det är naturligt att det gör det. Vilket känns bra. Det jag går igenom nu känns så himla sjukt och tufft och att få gå till henne en gång i veckan och prata om det hjälper faktiskt. 
 
Vi pratade återigen om min behandling som väntar. Tyvärr, som Eva säger, är dom så få som jobbar med sånt och väntan är tyvärr lång ibland. Om jag kommer få gå DBT eller KBT är inte bestämt än. DBT riktar sig mot självmordsnära och destruktiva personer, och i mitt fall mitt självskadebeteende. KBT innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande och leder till psykiska problem. Vi får väl se hur det blir, men jag längtar efter att få komma igång. Är trött på att befinna mig i den här destruktiva och svarta hålan nu. 
 
Nästa vecka är vårt sista möte innan hon ska ha 5 veckors semester. Som det skrämmer mig, fy fan. Mår nästan illa bara jag tänker på det. Vi pratar mycket om att psykakuten måste vara ett alternativ när jag mår dåligt. Jag vill inte dit, hatar det stället och det vet hon. Samtidigt försöker hon få mig att förstå att må så som jag gör och skada mig så pass inte är bra det heller. Då måste jag lova att ringa till akuten och ta hjälp. Jag försöker lova.
 
Hon tittade som vanligt på mina sår och sa att fastän hon vill skälla på mig så tänker hon inte göra det utan hon vill hjälpa mig istället. Att skälla hjälper inte ett skvatt säger Eva och det har hon så rätt i. Sen jag var hos henne sist har jag skurit mig 2 gånger och hon berömde mig för det, säger att jag är duktig som lyckas hålla mig undan det när hon vet att jag vill göra det så mycket mer. Det känns skönt när hon säger att jag kämpar på bra och "berömmer" mig när jag klarar mig lite bättre. Men max 2 gånger i veckan har hon sagt, annars blir det andra bullar. Jag vet vad hon menar. 
 
 
 



Jobbiga dagar

Det har varit några tuffa dagar nu i veckan. Jag har varit trött och ledsen, känt den där besvikelsen i magen men försökt att släppa taget och fortsätta framåt. Jag har skurit mig igen, jag orkar knappt skriva det här längre. Alla blir så jävla besvikna och ledsna och det suger att göra så mot andra människor som man bryr sig om så mycket. Samtidigt handlar allt detta om mig, om att jag måste må bättre och det gör jag inte just nu. Att ta till rakbladet litegrann hjälper, det får mig att slappna av och det lugnar ångesten. Eva förstår, det är provocerande att säga så förstår jag och trots att hon gör allt hon kan för att få mig att inte göra det så förstår hon varför. Och hon förstår att det är svårt att sluta. Jag har blivit mycket bättre, det händer nångång i veckan nu och inte varje dag som innan. Det är framsteg, jag ser det som positivt. Nångång kommer jag kunna sluta helt, en vacker dag är jag sårfri. 
 
Idag har jag varit i lägenheten en sväng och plockat ihop skräp som måste till sortergården. Jag hittade ett gammalt kort från Mackan som jag fick tillsammans med en blomma när jag hade opererats en gång. Tårarna kom då, det känns så tufft detta. Så orättvist. Varför skulle detta hända, förstår inte. På onsdag ska lägenheten vara tom och vi ska byta nycklar mot pengar på banken. Då är det över. Om en vecka. Tills dess kommer dagarna bestå av städ, städ och ännu mer städ i lägenheten. Det ska bli skönt att få allting färdigt nu, det känns som att det är dags trots att allting har gått så hiskeligt fort. Jag är redo att släppa taget om min fina lägenhet och blicka framåt, förr eller senare kommer jag ha mitt nya hem och det kommer säkert bli minst lika bra! 
 
 



Stay strong

Idag känner jag mig trött och ledsen, har ångest i magen och mörkret har omslutit mig. Kände inte för att gå upp imorse men av någon anledning tog jag mig upp iallafall. Det är varmt ute och jag känner att en dag med regn hade varit väldigt skönt. Men det är väl dumt att längta efter sådana tråkigheter när det är sommar. 
 
I eftermiddag ska vi fortsätta i lägenheten, ta ner lite saker från väggarna och tömma resten av kyl och frys. Det som är kvar där nu är sånt som ska slängas och det är ju bara så jäkla tråkigt att tömma burkar och flaskor. Just idag har jag ingen som helst ork heller, eller lust. Men men, det bästa vore om lägenheten är helt tom tills helgen så vi kan städa den och få allting färdigt. 
 
Nu ska jag nog ge mig ut med Smilla en sväng igen och få lite luft. Kanske det är vad som behövs för att piggna till idag och inte känna migsåhär nedslagen. Vi hörs! 
 
 



Ett lass med mat

Man tycker att vi har kommit långt och att lägenheten är tom men ändå är det så mycket småskit kvar. Idag har jag kört en vända med kyl, frys och skafferisaker. Förmodligen till mammas stora glädje, kylen fylldes på här hemma och likaså skafferiet. Så mycket mat hade vi inte men lite var det ändå att flytta hit. 
 
Nu tar jag en liten paus innan vi ska köra saker till sortergården och nån mer kartong och låda till Taberg efter Mackans jobb. Pappa har semester nu och vi ska snart äta något till lunch är tanken. Jag försöker verkligen hålla mig sysselsatt, när jag var hemma på Lovisagatan nu såg jag rakbladen ligga där och stirra på mig. Jag ville så gärna bara ta upp ett och skära och skära, släppa ut all ångest som ligger och bubblar, men av nån anledning stod jag emot. Antar att jag hade för mycket annat att fokusera skallen på... 
 
 



Puh...

Jag vet inte hur jag mår egentligen. Alltig går så jädrans fort nu och jag hinner verkligen inte känna efter hur jag egentligen mår. Det är jobbigt, för jag vet att ångesten är där, jag känner den i magen och det dunkande bröstet. Så länge jag gör en massa saker nu och har fullt upp funkar allting ganska bra. Jag stänger av mina känslor för det jag går igenom just nu och så går allt annat av bara farten. Men jag är så rädd för vad som kommer hända när allting är över och jag bara står här, hur mycket tuffare ångesten kommer bli, saknaden och det mörka hålet. Hur kommer jag klara av den nya vardagen?
 
På torsdag ska jag till Eva igen och jag längtar dit. Till de blå stolarna, doftljusen på bordet. Att bara få sitta där och gråta, helt tyst eller prata på som en kvarn. Hon finns där och henne kan jag släppa ut allting för och det är så otroligt värdefullt just nu. Utan den kontakten på PCV med henne hade jag aldrig klara mig, så enkelt är det. 
 
Att ha sån ångest och bara se den där mörka tunneln som liksom aldrig tar slut tar verkligen på krafterna. Nu har jag slagit på någon form av autopilot men jag vet inte hur länge jag orkar med det, när fallet från toppen kommer. Dagarna går, jag tar mina mediciner, försöker hålla huvudet ovanför vattenytan och kämpa på. Men fy vad jobbigt det är. Den här omställningen från att bo själv till att ha flyttat hem spelar ju in med såklart. Jag vet att det bästa för mig är att vara här och jag vill ha deras trygghet, men spelplanen har liksom ändrats, och det krävs väl ett tag innan rutinerna är anpassade för det här med. 
 
Nu ska jag försöka läsa lite och sova. Har varit en ganska känslig kväll känns det som. Tur att jag har en fläkt riktad rakt mot ansiktet som tränger bort tårarna. Fattar inte vad som händer. 



Nu är det typ tomt

Idag har pappa och brorsan hjälpt mig med och flytta ut mina möbler från lägenheten. Vi kämpade på bra och nu är säng, fåtölj, vitrinskåp osv borta. Kvar i lägenheten är nu lite saker på väggarna, skräp och det sista som ska packas ner i någon flyttkartong. Allt känns väldigt surrealistiskt, varför flyttar jag mina möbler för? Varför gör vi detta? Känns fortfarande overkligt, nu har jag flyttat därifrån på riktigt men ännu har inte saker och ting gått in i huvudet på mig. I helgen har jag och Mackan knappt hörts av, det är så himla skumt, kommer jag nånsin vänja mig vid att det är såhär nu? 
 
Annars har jag hunnit med och ta ett dopp i poolen idag och så var Matte, Petra och Iris här på lunch efter alla flyttlass. Annars har det inte hänt så mycket mer. Läst lite efter Smillas eftermiddagspromenad och sen kollat på tv, ätit kvällsmat och snart är det dags för att ta ut Smilla på kvällis. 




Loppis

I morse åkte jag, mamma och pappa på loppis ute vid Ekornahult och ja, det blev en del fynd för både mig och mamma. Jag köpte en ljusstake i fattigmanssilver och en smyckeshållare. Mamma hittade glas, välkomstkruka, lerkruka och lite annat. Sen tog vi en fika där också innan vi åkte hem igen, en mysig förmiddag! 
 
Sen har jag hunnit bada två gånger i poolen, så varmt det har varit idag och svetten har runnit vissa stunder. Puh. Jag och Mackan hann köra ett race i lägenheten och nu är det i princip tomt där. Bara sängen, fåtölj, vitrinskåp, flyttkartonger och lite smått sen ekar det tomt och det är dags för städning. Mitt rum här hemma hos mamma och pappa är fullt nu, det är inte lätt att flytta från en tvåa till ett litet rum igen. Jag vet att det är tillfälligt tills saker och ting har ordnat upp sig runt omkring mig och det känns helt okej även om det är lite annorlunda. Det var trots allt 5 år sedan jag flyttade hemifrån och nu bor jag här igen, det är lite märkligt. Men, det är skönt med mammas och pappas trygghet just nu, det bara är så. 
 
 



Fredag

Idag har jag haft en helt okej dag. Mamma hämtade mig runt lunch så åkte vi ett snabbt ärende till Rusta och Jysk. Sen hem för att äta lite jordgubbar och mjölk, därefter kom Matte, Petra och Iris och vi åt lite till, vi var barnvakt en stund, pappa kom hem och vi satte upp poolen och så satt vi alla och hade en trevlig eftermiddag och även grillkväll tillsammans. Att spendera tid med familjen är det enda som känns viktig och skönt just nu. Dom förstår att jag mår dåligt på så många olika sätt och det är liksom helt okej, vi stöttar varandra. 
 
Ikväll har vi packat ner hela köket i flyttkartonger. Det är helt sjukt vad grejer man har samlat på sig genom åren och dom 10 kartonger pappa köpte idag blev minsann fulla och det fattas till och med en eller ett par till till krukor och lite annat småtjafs. Mackan kommer börja flytta de möbler han ska ha imorgon och sen kör vi iväg det jag ska ha på söndag. Imon tänkte jag dock köra lite smått som ska hem till Uven, kuddar, lampor, blommor osv. Snart ekar det tomt här i lägenheten och inatt är sista natten jag sover här. Eller sover och sover. När jag skriver detta är klockan 05.15 och jag har inte sovit en minut. Inte så konstigt kanske, det känns väldigt märkligt och jobbigt och sömnen är liksom inte riktigt som den ska nu. Jag känner mig så känslig på nått sätt. Hela dagen har varit sådär svajig i tårkanalerna, jag har velat gråta men samtidigt stängt av för det är lättast på nått sätt. Sista natten i lägenheten, drömmer jag?
 



Lägenheten är såld

Ibland känns det som att livet går extremt sakta, alltså nu menar jag riktig riktig slowmotion. Och sen kommer det stunder då det bara rusar i all världens fart och man knappt hinner med att varken tänka eller känna. Igår var en sådan dag. Igår fick vi samtal från mäklaren att vi hade en potentiell köpare och han lade 130 000 över utgångspriset innan visning och utan att ha sett lägenheten live. Efter mycket fundering och velande så lämnade vi ett motbud på 100 000 till och först tackade personen i fråga nej och vi siktade in oss på visningarna trots allt. En kort stund senare ringer köparen upp igen och hade ångrat sig och ville köpa lägenheten för 230 000 över utropspris. Allt gick skitfort och på en halvtimme var mäklaren och köparen i lägenheten och kollade runt och direkt efter det åkte vi till LFF's kontor och skrev alla papper. Oh. My. God. Plötsligt gick allting jättefort.
 
Det kändes så himla konstigt att släppa in en annan person här i lägenheten som gick runt och spanade in "sin nya lya". Min lägenhet, mitt hem. På LFF's kontor höll jag på att börja gråta, det slog mig att vi faktiskt säljer lägenheten nu, att vi ska separera, att vi inte längre ska vara två utan en och en. Som tur var kunde jag bita ihop och få alla papper påskrivna utan tunga tårar som smetade ut bläcket. 
 
Nu kommer vi förmodligen lämna ifrån oss lägenheten inom 14 dagar och sen är det över. På ett sätt skönt att få möjlighet att gå vidare och försöka skapa sig en ny vardag med nya rutiner. Och andra sidan känns det som värsta krigszonen i magen för separationsångesten är helt uppåt väggarna. Jag kommer sakna Mackan så ofantligt mycket, min medspelare i livet, eller ja, han som VAR min medspelare i livet. Så länge vi bor här båda två känns det inte lika mycket på riktigt, även om allting, precis allting har förändrats oss i mellan sen han gjorde slut så har det funnits något att hålla fast vid. Jag har inte behövt släppa taget helt och hållet. Men nu är det alltså dags snart, i helgen går flyttlasset och sen ska vi bara städa lägenheten ihop innan vi säger hejdå och fortsättningsvis kommer höras när det är något gällande Smilla. Kommer vi kramas hejdå? Kommer vi säga att "vi hörs"? Kommer det kännas okej eller helt åt helvete? Kommer magen hålla sig lugn eller blir det uppror? Jag skakar när jag skriver det här. Kanske tycker någon att jag är löjlig, till och med barnslig. Men isåfall förstår ni inte hur det känns att bli lämnad av sin kärlek, den stora kärleken. 
 
Nu när jag är mitt upp i det så kan jag ibland tänka att jag önskar att jag var den som ville göra slut och inte tvärtom som det är nu. Skulle det vara lättare? Att lämna och inte bli lämnad, eller gör det sak samma? Vissa stunder vill jag bara ruska om honom och skrika högt, fråga varför i hela friden han vill slänga bort 12 års kärlek och gå sin egen väg. Banka in i honom att det är mig han ska vara med. Sen tänker jag mer rationellt och inser att mycket har hänt som har förändrat spelplanen, ingen och inget kommer bli som förr, det är rubbat hur man än bär sig åt. Och visst kommer jag klara mig, jag kommer gå vidare i livet och förr eller senare må bättre. Inte känna mig så sviken och ensam längre. 
 
För det är nog det värsta, ensamheten. Så länge jag har något att göra så går det helt okej, men så fort jag får en stund över så knyter det sig i magen och känslorna kring ensamhet stryper mig. Då känns det precis hopplöst i hela mig och ångesten sprider sig som en löpeld genom kroppen. Visst kommer det försvinna? Visst kommer dagarna och månaderna som går göra det lite lättare? 



Vilken natt

Åh vilken natt detta har varit. Smilla har varit dålig i magen och helt okontrollerat gjort sina behov inne, stackarn. Mina promenader med henne inatt har klaffat helt fel och sen har hon inte kunnat hålla sig i tio sekunder när det väl varit dags. Så, jag har sovit kanske 2-3 timmar inatt och lilla tjejen har inte sovit mer hon. Men nu tror jag att det är över och hon ligger helt utslagen i soffan. 
 
Snart kommer mamma och hämtar mig så lägger jag mig i trädgården hos dom och solar lite. I eftermiddag ska vi köpa med en engångsgrill och korv och möta upp Matte, Petra och Iris vid Åsasjön och mysa lite. Kanske blir det även årets första dopp? Idag försöker jag att hålla humöret uppe trots alldeles för lite sömn, idag försöker jag välja att inte gå runt och vara ledsen precis hela tiden utan faktiskt tillåta mig och ha en bra dag utan massa separationsångest och självdestruktivt beteende. Vi får se hur det går!
 
Frukost!
 



Min dag och känslor

Idag har jag legat hemma hos mam och pap i trädgården och typ sovit hela dagen. Jag lade solstolen i skuggan efter en stund och slocknade. Det är så mycket som händer just nu och känslor i omlopp så kroppen är verkligen helt upp och ner. Jag har ont i magen och ingen direkt matlust och går runt med en allmänt jobbig klump i bröstet. Som jag skrev igår är sova ett av mina sätt att hantera min ångest på och när jag väl känner tröttheten komma kämpar jag aldrig emot. 
 
Ja jag har skurit mig idag igen. Lite. Blä vad trött jag blir på mig själv och den här gropen jag har hamnat i. När ska det ta slut? Nu känns det mest som att jag går runt i en dvala och väntar på att flytta härifrån, få något form av känsloutbrott och sen kanske, kanske kunna komma vidare. Även om jag fortfarande inte förstår hur jag ska kunna leva utan Mackan vid min sida så inser jag mer och mer för var dag som går att så är fallet och det är bara att acceptera det. Ju förr desto bättre antar jag. 
 
De senaste dagarna har jag känt mig yr till och från, kanske beror det på min bristande matlust eller så är det bara något annat tillfälligt. Idag när jag var på Maxi och handlade lite så trodde jag nästan att jag skulle svimma. Likadant när vi var på matmarknaden igår kände jag mig lite yrslig till och från. Och ett sånt läge för mig är lika med döden ungefär. När jag känner hur något är "fel" kommer ångesten, jag börjar svettas, tror att alla tittar på mig, stressar helt enkelt upp mig till 110 på en millisekund. Givetvis såg ingen nånting, och jag svimmade inte heller. Faran fanns liksom aldrig men känslan är sån ändå. 
 
Nu ska jag läsa lite och krypa till kojs. Imon ska det tydligen bli fint väder igen så jag drar nog hem till mam och pap och försöker fördriva tiden. Nattinatti på er!



The semicolon project

Måste uppmärksamma the semicolon project här på bloggen eftersom det ligger mig så nära hjärtat. Syftet är att stödja människor som antingen gått igenom en svår depression, lider av ångest eller som haft självmordstankar. Jag har och lider av alla tre sakerna och när jag såg det här projektet blev jag stolt över alla de människor som bryr sig om andra och som vill lyfta psykisk ohälsa som något man inte behöver skämmas över. Många har nu tatuerat in eller målat ett semikolon på sin kropp, kanske jag med gör det en vacker dag för jag gillar verkligen det "enkla" i det här stora. Ett fint budskap och en fin frivilligorganisation. Enligt organisationen står tecknet för ”en mening som författaren hade kunnat avsluta men bestämde sig för att inte göra”. ”Författaren är du och meningen är ditt liv”. Alltså, ett liv som "jag" hade kunnat avsluta men bestämde mig för att inte göra. Kolla in artikeln här!