Det stora sveket

Jag vet inte hur jag ska berätta detta. Hur jag ska lyckas förmedla vad som har hänt och varför det hände. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att skriva, men det är det enda som fungerar för mig. Det här är den enda plats i världen som jag känner mig helt fri på. Här är min plats och här har jag all rätt att vara den riktiga Annie.
 
En rökare, alkoholist eller spelmissbrukare skulle kalla det för återfall. Kan man få återfall i psykisk sjukdom? Kan man säga att jag fick ett återfall när jag idag kom hem och skar mig innan vi skulle på kalas? Ja, du läste rätt, jag gjorde det. Jag var hemma i några minuter innan jag hamnade där med det vassa mot min bleka och ärrade hud.
 
Jag borde vara besviken på mig själv, men mest är jag nog bara ledsen för att det blev som det blev. Det känns jobbigt att behöva berätta för familj och vänner igen, att trycka undan det lilla hopp som hade kommit till liv. Men det bara hände, jag såg min möjlighet, som i en dimma gick jag tillbaka till gamla banor och vipps så var det gjort.
 
Jag pratade mycket om detta med A-K igår, om metoder att ta till istället för att skära mig. Det orkar jag inte gå in på nu men visst är det trist att sitta och prata om det bara för en dag sedan och sen en dag senare hamnar man på rutan ett igen. Jag har precis pratat med nattpersonalen här och hon sa att hon var glad och tacksam över att jag berättade det. Hon förstår varför det hände och hon lyssnar på mig. Det är precis vad jag behöver när jag sitter här och tittar ner på det fula nya på armen igen. Personal som tar sig tid och som vill mig väl, som vet hur jag kan komma till ett bättre mående även om det tar tid och är en lång resa.
 
Men nu var det sagt. Jag fick ett återfall, det första sen jag blev inskriven här för drygt 2,5 vecka sedan. Jag har haft permissioner innan och varit hemma men inget har hänt, men den här gången blev det för mycket. Nått hände, och det suger. Men små steg, små steg, små steg. Det går som ett mantra i huvudet. En vacker dag ska detta ta slut, det bara ska det.
  



Cymbalta

Den nya tabletten jag har fått nu är Cymbalta. Den ska öka mängden serotonin och noradrenalin i mitt nervsystem, så att jag kort och gott ska bli mindre ångestfylld och istället lite gladare. Vi kan ju hoppas på det i alla fall. Iszla sa att man brukar ge den här tabletten till patienter med depression och ångest/oro. Men också som smärtstillande för molande värk, stickningar osv. Vi får se om den har någon positiv effekt på min armskada, men det tror jag knappast, den verkar ju vara obotlig. Och huvudsaken är att humöret blir bättre.
 
Det känns skönt att vi har bytt min antidepressiva tablett nu. Den andra, Sertralinen, har ju uppenbarligen inte fungerat som den ska och efter tre månader på den får räcka nu. Jag hoppas att Cymbaltan kommer ge bättre effekt, även om jag vet att det kan dröja ett par veckor innan det kickar in ordentligt. Håll tummarna.



Kalas

Så var dagen över och kalaset är förbi mig. Känns rätt skönt om jag ska vara ärlig, även om det var trevligt och mysigt så tar det något enormt på mina krafter. Vi grillade korv och marsmallows  innan vi gick hem till brorsan och Petra för att fika lite och öppna presenter. Vilken tur att jag fick permission tillslut!







Korvgrillning vid sjön

Idag ska vi fira min svägerska Petra och Mackan med korvgrillning vid Åsasjön. Petra fyllde år för ett par dagar sen och Mackan fyller 26 nästa vecka. Helt sjukt vad tiden går! Jag har fått permission över dagen och ska följa med och det känns väldigt skönt att det är mestadels utomhus vi ska vara. Då behöver jag inte oroa mig över min panikångest eller andra små egenheter jag har just nu. Mackan hämtar mig om en stund och då ska jag hem och ta på mig lite varmare kläder tror jag och sen pyser vi ut mot Taberg. Hoppas på en bra dag med familjen nu, snälla ångest och snälla panik, var snälla mot mig idag...

Ska få gosa med Smilla snart, åh vilken lycka! 



Hon far hem

Imorgon skrivs A-M ut härifrån. Fy vad tomt det kommer bli för mig här då. Vem ska jag nu käka långfrukost med? Prata om fåglarna? Få höra livhistorier från och som ger mig både morgon, middag och kvälls-kram? Att det finns patienter som man kan prata med, få lite utbyte med är så himla viktigt här. Iallafall har det blivit det för mig. Det känns inte riktigt lika grottlikt och mörkt när man kan få prata om både problem och helt andra saker med någon en liten stund. Jag hoppas ju såklart att det kommer gå bra för henne hemma, hon får träffa sin älskade Soli igen och fara till Stockholm, som hon längtat. Men jag kommer sakna henne. Det har nästan varit som att ha en extra mormor eller farmor här, och det förstår ni ju inger en hel masssa trygghet. 



En sån dag igår

Igår hade jag flera samtal med personalen här, det var en sån dag, jag antar att dem såg på mig att jag behövde få ventilera lite. Ett långt sitta-ner-och-prata-samtal blev det med A-K om hur jag mår, vad jag vill ha för hjälp av personalen när jag är här och vad jag önskar ifrån deras sida. Det var ett bra samtal men jag kände mig väldigt luddig i mina förklaringar. Jag vet inte om det bara var igår eller om det är något som kommer som biverkning till mina tabletter. Jag tycker jag sluddrar och inte får fram orden ibland.
 
Vi bestämde i alla fall att jag ska testa taktil massage i helgen nån gång. Det kan ju bli intressant, jag testade ju akupunktur förra gången jag var här och det hjälpte kanske lite med sömnen, men vem vet om det är humbug eller sanning. Hon berättade också om fler metoder man kan ta till på avdelningen om mitt behov av att skära mig blir sådär okontrollerbart och min enda utväg. Jag vet inte om jag borde skriva ut det här men vi snackade i alla fall om ispåsar och gummiband. Jag hoppas jag slipper ta till dessa husmorsmetoder.

Hon frågade mig om jag litade på personalen och om jag känner att jag kan gå till dom om jag behöver hjälp. Av nån anledning har det blivit så att jag gått in på mitt rum och stängt in mig med min ångest och lust att skära mig istället för att gå till personalen direkt. Jag vet inte varför, men det har blivit så av nån anledning. Och nej, jag skäms inte, så det är inte därför. Hon sa att dem i personalen skulle vara lite mer uppmärksamma och gå efter mig om jag försvinner längre stunder. Känns väl helt okej.



Permis & Beccabesök

Idag var jag på en liten kort permission för att åka hem och fixa lite rena kläder och köpa nytt garn. Det gick väl bra överallt förutom i lägenheten, får ångest så fort jag stiger in där. I min röda zon. Den farliga zonen.

Vi fikade på Rosetten innan det var dags för mig att åka tillbaka till avdelningen. I eftermiddag har Becca varit och hälsat på mig också. Fördrivit lite tid ihop och fått prata av sig båda två tror jag. Fint, ibland är det precis vad vi behöver. Tack finaste vännen för att du kom till mig! 




Förmiddag & läkarsamtal

Min förmiddag här på avdelningen har varit rätt jobbig. Har tänkt mycket på gårdagen med negativa besked om behandlingen och så den nya steloperationen. Jag har pratat med L om detta och det var skönt att prata av sig lite. Satt länge vid frukosten med min lilla tant här också och sen har jag stickat färdigt min halsduk. Jag är jättenöjd, nu ska jag ge mig på antingen en tvåfärgad eller en med mönster på.

Jag har haft läkarsamtal också och vi bytte ut Sertralinen mot en annan antidepressiv tablett så jag hoppas att den fungerar lite bättre. Annars sa vi inte så mycket på mötet idag. Jag ska stämma av nästa vecka igen och sen förstod han att jag var extra dämpad idag på grund utav gårdagen på US. Jag frågade om permission imon och det var inte säkert att jag fick, det beror på hur min kropp reagerar på den nya medicinen och att jag bara helt tvärt slutade med min gamla. Man ska ju inte det egentligen men han tyckte vi skulle göra så. Hoppas jag kan komma iväg på kalaset imon... . Känner att huvudet är lite snurrigt och händerna darriga så det är lika bra att avsluta här, vet inte riktigt vad jag skrivit men det blir nog bra.

 





Samlat tankarna

Nu såhär dagen efter besöket uppe på US har tankarna samlat sig litegrann. Jag fattade nog inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig, jag stängde bara av. Att jag ska opereras igen, göra ytterligare en steloperation och gå igenom hela den resan igen med ont i höften, djävulsk värk i armen, sår och ärr, oro över narkos och allt vad det nu är som skrämmer mig.
 
Det här skyddet jag använder nu ska visa om det är en led vid tummen som gör ont eller om det "bara" är en led mitt på handen. Klart så hoppas jag på att det inte är tummen för då kommer jag få ännu mindre rörlighet och det känns verkligen inte som att jag vill det. Det är svårt som det är nu att vara stel i en arm.
 
Göran var väldigt nöjd med att vi kunde få till en ny tid så snabbt den 11 februari. Han sa i telefon att han blev lycklig, och det såg man verkligen på honom. Jag har så stort förtroende för honom och han bryr sig verkligen om mig. När vi snackade om att jag låg inne och mådde dåligt pratade han om att må dåligt i själen, och han undrade om det hade med och göra att livet har stannat upp för mig. Han uttrycker sig så bra, och både jag och Mackan blev nog rätt överraskade över hans sätt att uttrycka sig. Lite som mig, inifrån själen.
 
När jag kommer tillbaka till Linköping den 11e ska jag först göra en datortomografi och sen ha läkarsamtal med tre stycken läkare. De ska kolla på bilderna tillsammans och komma fram till ett beslut hur vi ska gå vidare och vilka leder som ska göras stela nu. Precis som jag gjorde i januari 2013, tänk, denna skit började hösten 2011, nu är det 2015 och jag står fortfarande här med värk och en skitdålig arm. Hemskt när man tänker på det så.





Två veckor

Idag har jag varit här (på sjukhuset) i två veckor, det är längre än förra gången jag låg inlagd. Det känns som en evighet om jag ska var ärlig, dagarna ser likadana ut och det händer inte direkt något nytt eller oväntat här. Nån kan smälla i en dörr och bli förbannad eller så tappar någon ut sina mediciner på golvet, thats about it.
 
Avdelning H är mitt hem just nu, det är här jag bor för tillfället och jag ska inte klaga, jag är tacksam över att jag får vara här och att jag kan få den hjälp jag behöver. Jag känner att vissa som är här tar det som en självklarhet och för givet att personalen ska serva och fixa saker för oss. Jag säger alltid tack för maten, tack när jag får mina mediciner och tack efter en pratstund. Utan den fina personalen som finns här hade jag vantrivts, då hade jag aldrig kunnat stanna såhär länge här. Att jag stod ut på PIVA förstår jag verkligen inte. Kanske var jag så pass långt ner i träsket att jag inte såg hur det egentligen var där. Och jag känner att mina känslor och erfarenheter kring PIVA blir bekräftade av alla jag pratar med här på H, ingen mår bra på det där stället, det finns varken hjärta eller vilja där.
 
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här. Kanske till måndag? Onsdag eller fredag nästa vecka? Jag ser fram emot mötet med Iszla idag för jag vill komma framåt, jag är trött på att sitta fast i denna skit och bara vänta. Jag hatar att vänta. Och så ska jag fråga om jag kan få permission imorgon för då ska familjen samlas och fira Petras och Mackans födelsedagar. Vi ska som vanligt grilla ute i Taberg och det hade nog varit rätt skönt att kunna vara med, mycket folk men en stund går det bra.  
 



Morgontankar

Nu är det tidig morgon här igen på avdelning H. Jag vaknade redan vid 03 men kunde som tur var somna om till 6. Jag har stickat lite och försökt läsa men det går bara inte, jag kan inte koncentrera mig och får ingen ro alls. Det är irriterande för jag har så många böcker jag vill läsa och som ligger hemma och väntar på mig.
 
Idag ska jag träffa läkaren här och få byta min antidepressiva tablett mot en annan. Konstigt tycker jag att jag har gått och ätit den i 3 månader och sen visar det sig att den inte har fungerat. Det var tidigt som jag sa till dom att effekten av den var borta, att den inte fungerade längre, men ändå byttes den aldrig ut. Lite märkligt kan jag tycka såhär i efterhand. Att man åker in och ut på psyk som en hottentott och mår dåligt och inte vill leva, men den antidepressiva tabletten man äter ska inte bytas ut. Skumt när jag tänker på det nu.
 
Det suger att vakna såhär tidigt. Runt 7-8 kan vara okej men 6 känns för tidigt, morgonen blir så himla lång. Vid 8 är det frukost som vanligt och jag ser fram emot att få i mig lite gröt. Visst är det sjukt, saker man längtar efter här inne är att en speciell person ska göra gröten för han gör den bäst, och att en annan ska ha kvällsskiftet för han ger mig mer lugnande än alla andra och förstår att jag behöver det. Småsaker som för mig här inne blir stora. Det här med lugnande har varit lite svårt för mig, en vanlig tablett man tar mot oro vid behov fungerar inte på mig, såklart. Och eftersom man vill undvika benzopreparat in i det längsta, så blir mitt alternativ nu när jag behöver lugnande "akut" Theralen. Vilket ju fungerar sådär får jag erkänna. Jag tar Theralen tillsammans med Imovane när jag ska sova för att inte vakna upp flera gånger under natten, inte vid akut behov. Men men, det är mitt alternativ och vem är jag att säga nej? När min ångest fräter på min insida sväljer jag vad som helst för att lindra den smärtan.



Läkarbesök på US i Linköping

Inte nog med att jag fick det tråkiga beskedet om min behandling imorse så har jag varit i Linköping på US idag också och fått jobbiga besked där med. Jag hade tid vid 11.30 och väl inne hos Dr Göran så började han klämma och känna direkt och jag gav mig ifrån läten som var långt ifrån positiva. Det gör ont. För ont. 
 
Den "del" av steloperationen jag gjorde i somras var det tidigt frågetecken kring huruvida benmärgen hade förkalkat sig, eller stelnat man väl också säga. Och det var vad jag trodde vi skulle prata om idag, men det visade sig att han Göran hittade andra fel på mig också. Suck.
 
Jag är väldigt svullen på ovansidan av handen och han sa att det betyder att kroppen producerar för mycket ledvätska för att lederna helt enkelt inte mår bra. Efter att ha klämt och dragit lite till pratade han om två olika leder som det kan vara skada på. Den ena leden gör inte så stor skillnad i rörligheten om den stelopereras. Däremot den leden vid tummen skulle innebära mer invaliditet för mig vid en steloperation till. Jag har nu fått ett skydd för att se vart smärtan kommer ifrån, det låster leden vid tummen och på något sätt ska det hjälpa Göran att reda ut skadan. 
 
Den 11 februari ska jag dit och göra en ny datortomografi och ha läkarmöte med tre stycken läkare där uppe, bland annat Göran. De ska tillsammans komma fram till vad nästa steg är i min behandling. Herregud. Förmodligen, eller ja, det lär bli en till steloperation men frågan är bara i vilka leder. 
 
Jag är rätt tom på ord just nu. Och när vi satt inne i rummet och pratade med Göran kunde jag varken gråta eller skratta heller. Det är så sjukt jobbigt detta, inga ord kan nånsin beskriva vad jag känner kring denna dumma jävla arm. Jag är glad att de inte ger upp utan har en plan, men nångång måste det väl ändå räcka? Åh, fan jag hatar detta, hatar min arm och hatar att jag ska behöva gå igenom denna tunga operation ännu en gång. den 8e i ordningen. 8 operationer.
 
I hate this.  
 
 



Ingen gruppterapi

I morse ringde Anna från psykiatrin och meddelade att jag inte fick en plats i gruppterapin. Jag blev både chockad och lite ledsen över beskedet. När vi träffades i tisdags lät det helt annorlunda och det verkade passa mig och mina problem precis rätt. Känslohantering med mycket jobb kring självskada, och att hitta rätt väg i livet. Allt klaffade. Tyckte jag.
 
Men det gjorde inte hon och det var jäkligt trist faktiskt. Jag trodde inte att jag skulle bli så besviken som jag faktiskt blev. Men nu sitter jag återigen här utan att veta vad som kommer att hända, hur min framtid inom psykiatrin kommer att bli. Vilken terapi får jag? Vem hjälper mig?
 
Jag ska till Eva på PCV den 5 februari och då hoppas jag att hon har en plan B för mig. Jag vet att de inte bara släpper taget om mig för att denna möjligheten gled mig ur händerna. Men jag trodde ändå och var rätt inställd på att påbörja den här behandlingen på måndag. Att ge gärnet och försöka komma ur den här skära-mig-och-må-dåligt-härvan. Men men. Det blir sällan som man har tänkt sig och det är väl bara att torka tårarna och fortsätta.



Godmorgon

Idag gäller det, idag är det återbesök i Linköping! Mackan hämtar mig vid 9:45 och sen styr vi mammas röda fara uppåt landet. Jag är nervös, orolig för vad som kommer bestämmas, men jag vet att jag måste slappna av och lyssna på vad han säger och hans proffessionella bedömning. Även om det är svårt. Visst har jag förtroende för som men set blir ju aldrig bra, tillslut tröttnar man på att önska och hoppas. 



Det gör ont

Nu har det blivit kväll. Carro kom och spontanbesökte mig lite innan vilket kändes väldigt skönt. Dagen har varit konstig och lång på något sätt och jag kände nästan att jag ville klättra på väggarna tidigare idag av rastlöshet och ångest. Jag stickar vidare på min halsduk men det är väl ingen som tror att det tar bort alla tankar och känslor. I så fall har ni fel. Dom finns där hela tiden, h e l a tiden.
 
Jag har fått mina sista lugnande tabletter för dagen nu, när jag ska sova sen får jag lite mer flytande medicin och min insomningstablett. Längtar efter att få sova, i natt blev det så hackigt när jag vaknade och mådde illa stup i kvarten.
 
Jag känner mig fortsatt ganska ensam här. Trots att jag pratar mer med några patienter och känner personalen väl blir min längtan hem större för var dag som går. Inte för att jag inte trivs här utan för att jag saknar en hemmamiljö. Jag är less på sjukhuslukten, handsprit, människor i vita kläder och pipljud i korridorerna. Men jag vet att jag inte kan åka hem än, det är för tidigt. Och jag är rädd för att läkaren vill skriva ut mig för snart också. Jag vet att mitt beteende, självskadan, inte kommer ha försvunnit om en vecka, eller två. Men kanske att jag tack vare all min tid här kan få lite mindre ångest och därmed lättare att stå emot.
 
Tjejen från PCV och jag pratade lite om det. Om att ett beteende inte bara försvinner för att man ligger inne på sjukhus i två-tre veckor. Tyvärr. Visst önskade jag att det var så, men det känns iallafall skönt att prata med någon som förstår vad jag går igenom och "beroendet" det blir. Att man inte bara kan sluta för att det är "dåligt" eller för att andra tycker det är konstigt och dumt.  
 
Jag är orolig över detta. Rädd för att falla tillbaka - ja, men mest för att göra mina anhöriga besvikna. Jag vill bli frisk från både min depression och mitt sjävlskadebeteende men jag vill inte att folk runt omkring mig tar för stora kliv fram när jag bara tassar på tå. Usch. Jag lever som om jag trippar fram på glasskärvor. Det gör ont, så otroligt ont.



Så var det eftermiddag

Lugn dag på avdelning H. Här sitter jag i en fåtölj i stora dagrummet och stickar samtidigt som tvn står på. Mackan har varit här på besök men nu är jag ensam igen. Har fortfarande känner ifrån nattens magont och illamående men hoppas innerligt att det inte blir något av det!! Imon ska jag ju till Linköping på återbesök och det vill jag inte ställa in! Ångesten är närvarande men ingen röst idag, känns skönt! 





Onsdag morgon

Fy vilken jobbig morgon jag har haft. Det började vid 3 tiden inatt då jag vaknade av illamående och ont i magen och sen kom det till och från fram till 8 ungefär. Trodde, eller var iallafall rädd för, att det skulle vara magsjuka men peppar peppar så blev det inget av det. Jag fick i mig min macka och gröt till frukost så det kanske har vänt nu. 
 
Nu på förmiddagen sitter jag på mitt rum och så har jag stickat lite och kollat på netflix. Om en timme är det lunch så jag ska väl snart gå ut med mitt sticke och sätta mig i dagrummet. Får se om jag orkar med besök idag, känner mig matt och slö men visst är det skönt med lite sällskap en stund också. Vi får väl helt enkelt se om Mackan vågar sig hit eller om han är rädd och bli sjuk...!






Jag var inte klar

Jag hade visst inte skrivit kvällens sista inlägg. Detta var kvar. Ibland funderar jag på om jag känner min ångest, om det egentligen är något så nära mig att jag blir hemmablind. Kanske är det inte så farligt, kanske är den lätt att hantera om jag bara tar två steg tillbaka? Men jag vet inte, jag vet ingenting. 
 
Känslan som finns inom mig önskar jag det fanns ett ord för, ett ord så att jag kan få er andra att förstå mig. Jag känner mig som en utböling, som ett måndagsexemplar. Jag pratar med ett par andra patienter och vi alla tänker samma sak, önskar samma sak, att andra kunde förstå lite mer. Lite bättre. 
 
Detta är det svåraste jag har gått igenom utan tvekan. Mobbingen i högstadiet, självskadan och panikångest redan då, inget av det väger upp mot hur jag mår nu. Detta är ett levande helvete. Allt jag kan göra är att stå ut och "hoppas på mirakel", mirakel som skulle ta bort min frätande ångest och tankar på att skära mig. Men det kommer inte att komma något mirakel, ingen ängeln ifrån ovan som tar allt ont ifrån mig. Nej, jag har bara mig själv, jag har vårdpersonal och jag har 13 tabletter om dagen. Det är vad jag har. Det är vad som ska hjälpa mig ut ur detta mörker men hur länge kan en människa härda ut? Den 23 oktober sökte jag hjälp första gången, det är 3 månader sen. En fjärde del av ett år. och jag sitter fortfarande på slutenvård och mår skit rent ut sagt. När kommer slutet? Hur blir slutet? 



Kvällstankar

Vilken dag detta har varit för mig alltså. Både möte med PCV och läkarsamtal. Det blir mycket spänningar inför detta och självklart ligger nervositeten och gror i magen också. Jag är nöjd med båda samtalen och kan nu bara vänta på besked och se vad som händer. Vi pratar mycket här på avdelningen om att depession och allt vad det för med sig är så svårbehandlat. Det är inte som ett benbrott eller halsfluss, man kan inte gipsa eller få penicillin och så är man frisk efter några dagar. Detta är krångligt, det ska ställas in rätt mediciner och bara det kan ta månader (uppenbarligen), och sen ska man få till rätt kontaktperson och terapi. Livet ska väl inte vara lätt att leva men lite väl mycket skit tycker jag att vi patienter får gå igenom här med våra olika psykiska sjukdomar. 
 
Klockan är snart halv tio och jag ska titta på lite netflix innan jag ber om mina sömnmedel inför natten. Imorgon väntar en lugn dag och det känns som att jag behöver det nu. Min kropp och mitt huvud är alldeles slut. På torsdag ska jag ha dagpermission och åka till Linköping för återbesök och samtal kring armen. Det ser jag inte alls fram emot men jag kan inte skjuta upp det längre nu. Suck. 
 
Sov gott!



Stickar

Har sen efter middagen suttit och stickat och kollat lite på netflix. Snart är det dags för kvällsmat och sen vet jag inte vad jag ska göra.. Har två program jag vill se idag men tror jag får se dom i efterhand. Att dela tv med 14 andra patienter är inte jättesmidigt! Känner mig trött och mörmefter dagen alla samtal och möten så jag tror jag kommer kunna somna relativt lätt inbäll. Hoppas! 




Läkarsamtal igen

Och så var mitt läkarsamtal med Iszla över. Dessa samtal går så fort att man knappt hinner in och sätta sig innan man ska ut igen. men jag stod på mig idag och fick allt jag ville säga sagt. Han tar bort Olanzapinen och ökar istället på Abilify till en högre dos morgon och kväll. Han tycker inte att min antidepressiva tablett, Sertralin, verkar fungera heller så på fredag har vi nästa möte och då ska han byta ut den mot en annan. 
 
Han frågade lite kring permission och eftersom jag inte tycker det fungerade särskilt bra i söndags så sa han att jag skulle vila och ta nästa dagpermission på torsdag. Jag vill klara av fler permission och gärna nattpermis också innan jag skrivs ut. Men det var skönt att han inte tjatade om att jag skulle hem, det snackas så mycket här huruvida kön på plats är så lång och folk ska ut innan de ens är behandlade. Men jag är kvar och det känns bra! 

Gillar inte bilder på mig själv längre.. Hur jag är gör ser jag sjuk ut. Suck. 



ERGT

Nu är klockan strax efter halv tre och jag har precis haft besök ifrån tjejen på PCV. Hon skulle komma hit idag för att berätta mer om den gruppterapi som jag eventuellt ska börja på nästa vecka. Terpain heter ERGT, och står för "Emotion Regulation Group Therapy", och är kort och gott en terapiform med inriktning känslohantering och självskadebeteende. Hon berättade att det blir mycket jobb själv med flera hemläxor att göra och fundera över, och att det håller på varje måndag 16-18 i 16 veckor. 
 
I den här gruppterapin ingår inte att berätta om sig själv eller sina problem rakt ut. Hon förklarade det rätt bra såhär. Säg att min hund dör, då blir jag så ledsen att jag verkligen behöver få prata om detta med exempelvis Eva på PCV. Men i gruppterapin hade jag sagt:"Jag fick ångest av att min katt dog och då ville jag skada mig själv". Och så liggger fokus på mitt beteende och hur jag agerar då, inte på att min katt dog och jag känner sorg över det. Det är alltså ingen psykolog man går till och pratar om livet. Svårt att förklara känner jag. 
 
Men, hon sa också att om jag får en plats i den här gruppen behåller jag min kontaktperson på PCV och går på regelbundna samtal hos henne. Vilket kändes bra för jag behöver få prata med någon, jag är desperat efter den typ av kontakt också. Jag vet ju så väl att jag behöver det. 
 
Så nu ska jag vänta och får svar imorgon eller på torsdag huruvida jag får den här behandlingen eller om jag får något annat. Hon kunde inte direkt säga något nu utan var tvungen att diskutera med den andra psykologen som håller i det också. To be continued. TTYL. 
 
 



Biverkningar - muntorrhet

De många olika biverkningar man kan få av tabletter är det inte särskilt mycket prat om här på avdelningen. Vilket jag tycker jag är konstigt eftersom dom kan vara nästan lika jobbiga som själva sjukdomen i sig. Jag sväljer ungefär 12-13 tabletter varje dag och jag känner av flera olika biverkningar i mellan åt. Jag är otroligt torr i munnen, vilket kan låta löjligt att klaga över kanske, men jag har sår i gommen och min tunga har sprickor på sig som svider som sjutton när jag äter eller dricker. Det är svinjobbigt. Jag är darrig i händerna och det kanske värsta av allt, gått upp lite i vikt. Vissa tabletter påverkar just det så jag tar vikten en gång i veckan här för att hålla lite koll.
 
Jag ska fråga läkaren idag om det här med muntorrheten, vilken tablett han tror det kan ha och göra med och se om han kan byta ut den mot någon annan. Det är fruktansvärt vad ont det gör asså, usch. Det är nog en sån sak som man bara tar för givet, att man har normal salivproduktion för alltid, men nej nej, tabletter kan sabba det och då är det ett rent helvete.
 
Mamma och pappa var här igår kväll och hälsade på mig och då hade mamma köpt med sig ett munspray och ett paket sugtabletter som ska öka på salivproduktionen igen. Jag testade sprayen men det var verkligen äcklig så den tar jag bara ibland och sen tabletterna mer regelbundet. Det känns som en väldigt kortsiktig lösning så jag måste ändå ta upp det med läkaren idag!
 
 





Så ledsen och så tom

Igår orkade jag inte skriva något kvällsinlägg. Det kändes alldeles för jobbigt och ensamt här så jag ville bara glömma och sova. Jag känner mig så ledsen nu för tiden, och ångesten är sådär obehaglig och tung. Det är som en molande ångest hela tiden, och så går den upp i falsett ibland och då vill tårarna bara spruta ut. Det är lätt att konstatera att den nya tabletten inte fungerar särskilt bra på mig, och jag antar att Iszla kommer byta ut den idag igen på mötet.
 
Känslan är att jag är helt ensam, att varken min familj eller mina vänner finnas där. Och det är ju så korkat för jag vet ju att dom gör det. Jag vet att de svarar i telefon 24 timmar om dygnet om det bara är så. Men ändå, ändå känns det som jag är helt ensam i denna värld.

Innan jag lade mig igår pratade jag med M, och han sa precis det jag tänker och känner. Att jag är ledsen och känner mig besviken, nästan förrådd, över att den nya tabletten som ersatte Seroquelen inte fungerar. Men han sa också att det kan vara en bra erfarenhet när man byter tabletter. När man tror att den gamla tabletten inte fungerade, men sen märker man att den gamla faktiskt hjälpte i alla fall. Krångligt att förklara kanske.
 
Jag somnade i alla fall ganska lätt igår och det var skönt, precis vad jag behövde tror jag. Nu kollar jag på en serie på Netflix i väntan på att det ska bli läkarmöte och sen vid 13.00 idag kommer det en tjej ifrån PCV (tror jag) som ska berätta om den eventuella gruppterapin jag ska börja på. Spännande men lite nervöst också.



Besök

Mackan har varit här en stund och hållit mig sällskap. Vi spelade lite kort och tog det lugnt innan han åkte hem. Skönt med besök men jag orkar inte med det så himla längre, blir liksom rastlös och trött.

Jag håller på och stickar en tubhalsduk nu, men när jag satte mig med det i morse såg jag ett fel, ett stor hål i halsduken, på helt fel ställe- Men tack vare att vi är några stycken som stickar här så fick jag hjälp och det löste sig! Så himla skönt för sticka är det enda jag kan göra just nu en lite längre stund utan att gå upp i atomen.

Har varit ute och gått en liten promenad också, själv, och det var svinkallt. Jag ville bara in igen och inte bara på grund av kylan utan ångest också. Jag klarar inte av att vara själv, så jäkla jobbigt. Känns som en massa elaka monster boxas innanför min bröstkorg, molande värk i hela kroppen. Om 50 minuter är det middag och sen kommer mam och pap ikväll och hälsar på en stund. Blir skönt med lite sällskap en sväng igen.






PIVA & H

Jag har varit så pass länge på avdelning H nu att jag känner personalen, jag vet vilka stammispatienterna är, hur matlistan fungerar och till och med städrutinerna. Och det kanske låter sorgligt att jag har behövt vara här så länge att jag "känner till" allt detta men det är bara så det är. Och det ger mig självklart en hel del trygghet. En trygghet som jag aldrig hann och känna på PIVA. Där var det alltid så stökigt bland både personal och patienter och det stressade mig.

Jag gillar avdelning H. Här är det hemtrevligt, personalen bryr sig verkligen och tar sig tid att sitta ner en stund och prata. Till skillnad från PIVA så har vi mer frihet här också, vilket i och för sig inte är konstigt eftersom PIVA är en intensivvårdsavdelning. Jag menar absolut inte att klaga på PIVA, det är superbra och verkligen viktigt att den avdelningen finns. Men det var inte den typ av vård jag behövde och därför blir det såklart jobbigare när man känner att man inte borde vara där, att man inte passar in.

Vi är alla sjuka på olika sätt och för min del behöver jag lugn och ro, personal som har tid med mig och mina tårar, tankar och känslor. Och det får jag här på H. Idag har jag pratat med både L och A och det är klart det känns bättre när man får synas, när man får ta plats.

Jag har fortfarande hemlängtan men jag tror det beror på att jag känner mig så mycket mer ledsen nu än innan helgen. Jag är säker på att det har med tabletterna och göra så jag får veta mer om det imorgon på läkarmötet. Mackan kommer och hälsar på mig snart så då får jag lite socialt umgänge igen, det känns bra. TTYL.



Småprat

Vilken dag är vi inne på nu egentligen? 11 tror jag om man räknar med dagen jag kom hit, och det var ju på förmiddagen så det får man väl räkna in. Förra gången jag låg inne var det så här länge, men nu vet jag att det kommer dröja lite till. Och det gör väl ingenting, det är ju bra att jag är här och jag vet att jag måste just det för att kunna klara mig hemma.
 
Innan lunchen idag kom A och pratade med mig och berättade att jag skulle få träffa läkaren imon och inte idag. Det spelar väl inte så stor roll, en dag hit eller dit, men jag känner att det är ett viktigt möte att ha. Jag ska fråga om en behovsmedicin när ångesten blir som värst och om vi inte ska sätta in Serequelen igen. Sen den byttes ut så har jag känt mig mycket mer arg och ledsen. Konstig kombo.
 
Jag ska försöka ta mig ut på en promenad idag men inte åka iväg på någon permission. Det var allt för jobbigt igår så nu vill jag ladda upp mina permisbatteriet till helgen eller nått. Jag vet ju inte vad läkaren säger om min vistelse här heller men inte kommer han skriva ut mig imon i alla fall, så mycket vet jag.






Godmorgon

Inatt har jag sovit helt okej. Jag somnade relativt tidigt på mina mediciner och det var skönt eftersom jag var så ledsen igår. Nu är det som vanligt frukost vid 8 och senare idag kommer Mackan hit på besök. Hoppas på läkarsamtal idag med men vi får se om jag är inplanerad på det. Hörs senare! 




Hemlängtan

Min allra första natt på slutenvården (i december) var jag otroligt ledsen, rädd och förvirrad. Efter den natten är det nog först ikväll som jag har samma typ av hemlängtan. Ikväll är jag less på den här skiten, orkar inte mera, vill ge upp, klippa upp huvudet och kasta bort min dumma hjärna. Jag orkar inte prata mer med personalen (haft 3 samtal idag), vill inte sitta ute bland dom andra för jag få bara panikångest och jag kan inte sova för jag är inte trött än. 
 
Jag försöker verkligen att vara positiv, hålla skenet och humöret uppe. Men jag har mina dippar, och ikväll är nog en sån. Jag kan inte låtsas se ljuset varenda dag när det känns som att det inte finns. Jag försöker se någon förändring. Men det är svårt. 
 
Sen jag blev inlagd den 17 januari har rösten blivit till lite mer mummel än tydligt tal, även om det förekommer ibland också. Kanske har det blivit bättre då? Men när ska man vara "nöjd"? Ska det duga att mannens tydliga tal förvandlats till mummel? Mina synhallucinationer, ska dom vara med mig för alltid? Det är så jävla svårt detta. Hur vet man när man har kommit så långt man kan i medicinering? Det är tusen frågor, frågor som inte ens läkarna kan svara på. Jag äter sex tabletter Lergigan (lugnande) om dagen och dom fungerar litegrann, även om jag känner att jag skulle behöva någon mer behovsmedicin. Detta måste jag fråga Iszla på nästa läkarmöte. Fråga. Fråga. Komma ihåg. Minnas.Jag kna inte ha det såhär oroligt i mig längre.
 
 
 
 
 



Mörk tunnel

Det finns allt dagar som är mörkare än andra.
 
Idag är en sån dag.
 
Jag på mitt rum på avdelning H och undrar hur fan jag hamnade här? Hur jag ska ta mig härifrån, hur länge anhöriga och personal orkar med mina problem? Hur länge jag kommer ha kraft och energi till detta?
 
Sen vi bytte ut Seroquelen mot Olanzapin tidigare i veckan har jag upplevt en förändring på mig. Det känns som att jag är mer ledsen och ångestfylld nu än innan. I början på den här resan grät jag var och varannan minut, men sen jag fick Seroquelen blev det bättre. Nu är det alltså sämre igen, jag gråter hela tiden känns det som, kan inte öppna munnen och prata ut med personalen innan tårkanalerna fylls till max idag. Jag kommer givetvis ta upp detta på nästa läkarmöte och personalen har ju vetskap om detta också.
 
Vad är det för mening med att mina sår läker om inte jag gör det? Det är så frustrerande att jag inte får skära mig. Provocerande. Kanske. Men ni sitter inte i mina kläder, inte med min sjukdom i ert huvud. Och jag har pratat om det med L, och säger jag sanningen, jag vill, jag längtar. Därför kan jag inte åka härifrån. Jag är livrädd för den dagen då läkaren säger att det är dags för utskrivning. Personalen försäkrar mig om att det inte bara sker över en natt, att vi ska ta en sak i taget och så får vi se hur länge jag behöver vara här. Men ändå, rädslan att gå igenom denna mörka tunnel utan ficklampa och sen kanske komma till en återvändsgränd, jag skulle dö på fläcken i så fall.
 
 



Jobbig dag

Nä fy vilken dålig dag detta blev. Jag fick åka på lite permission i förmiddags och tänkte att det skulle bli bra och skönt att "testa" vara hemma. Men det gick åt pipan, och tillsammans med en sköterska här så konstaterade vi att det har nog gått för fort. Jag har varit hemma på timpermission fredag, lördag och idag. Och så fort vi kom hem kände jag av ångesten och ville inte vara där. Jag började plocka med tvätt och kände den där välbekanta ångest och rastlösa känslan.
 
Vi åkte förbi mamma en kort sväng men sen ville jag tillbaka till sjukhuset, och så fort jag kom in i korridoren på avdelning H kändes det bättre. Här inne är en skyddad värld, lite kärnorna i ett äpple. När jag kom tillbaka så gick jag och C in på mitt rum och satt och pratade en lång stund om mina tankar och  känslor kring dagen. Och rent allmänt också, och det var ett bra samtal tycker jag. Det hjälper att höra någon inom yrket prata om de saker som jag upplever och inga anhöriga kan förstå.

Jag berättade om att jag varit så jäkla arg idag, men samtidigt väldigt ledsen. Jag vill gråta så tårarna sprutar ut och jag vill skrika på någon bara för att få skrika. Det är så himla tungt, och C förstod givetvis att jag tycker så. Mediciner tar så himla lång tid att ställa in och det är ju därför jag är här, för att få in rätt doseringar och blir mer "jämn" i mitt humör och min sjukdom. Usch, orkar inte skriva mer. Min dag suger, och sen jag kom tillbaka har jag bara legat i sängen och snörvlart. Snart middag, må denna dag ta slut snart.
 



Godmorgon dag 10

Idag vaknade jag tio över sex. Känner mig egentligen lite mer trött men det är lika bra att hålla sig vaken nu. Om
En timme är det frukost och se. Antar jag att jag kommer sticka vidare på min tubhalsduk. Igår kände jag mig så ledsen och ensam att jag inte riktigt vet om jag vill åka på permission idag... Vi får väl se helt enkelt. Rätt jobbigt att åka hem och sen tillbaka hit igen... 






Tusen frågor, miljoner frågor

Ikväll känner jag mig så sjukt ledsen och ensam här på sjukhuset. Jag vet inte om det hänger ihop med att jag var hemma idag men det vore väl inte helt omöjligt. Jag vill typ bara gråta och skrika, vill bli frisk så jag slipper den här mörka jävla hinnan som fastnat runt mig.
 
När jag var iväg på min permission åkte vi förbi mormor och morfar en snabbis. Mormor blev tårögd och frågade hur det var med "sin hönepöna". Jag önskar så att jag kunde säga att det är bra, eller i alla fall så pass mycket bättre att det är lönt att prata om. Men jag kunde bara säga "att det har varit bättre". 
 
Det får mig och undra ifall de här mörka kvällarna kommer försvinna nångång? Om Jag kan få åka till mormor och morfar och skratta och vara glad långt inifrån magen? Jag undrar om det finns ett slut på detta som är värt att kämpa för? Tusen frågor, miljoner frågor. Aldrig några svar, inte ett enda.
 



Dag med mamma

Idag fixk jag några timmars permission igen och jag har mestadels spenderag den med mamma. Har varit på Uven och stickat klart min turkosa halsduk och även hunnit börja på en ny i lila. Måste ha något att sätta händer ni och för att variera mig gör jag denna på rundstickor, det blir bra. Åt middag hemma också sen och gosade såklart med Smilla. Hälsade också på mormor och morfar, jobbigt att se mprmor tårögd men det var kanske bäst för alla stt träffas...  

Min turkosa halsduk...




Morgon på avdelning H

Inatt sov jag bättre än igår. Jag fick mina sömnmediciner vid 22.30 tiden och sen somnade jag väl en halvtimme senare kanske. Första gången jar vaknade var klockan 6 imorse men jag kunde somna om till strax innan 8 så det var bra. Annars idag har jag bara ätit frukost, stickat lite och kollar nu på något halvdåligt program på svt play. 
 
Efter lunch idag ska jag åka hem på lite permission till mamma och pappa. Jag klarar inte av att vara långa stunder i lägenheten än och jag varken vill eller får själv, och då passar det bättre att vara på Uven. Jag och mamma ska nog åka och köpa lite nya garner till våra olika sticken och jag ska nog göra mig en tubhalsduk till. Jag kan inte få nog och det är det enda jag klarar av. Och att sticka är ett skönt tidsfördriv för mig och det kan förvilla mina tankar en liten stund. 
 
Minns ni att jag skrev att det fanns två patienter på PIVA B som jag glömde säga hejdå till? En av dom kom hit till avdelning H igår så vi kramades länge och har pratat lite imorse vid dagrummet. Kul att få ett ännu mer känt ansikte här..
 
Måste också visa mina nya fina sockor Maria aka storasyster har stickat till mig! Älskar hennes sockor, så grymt sköna!



Ladda lite

Det har varit en intensiv dag och det känner jag verkligen av nu. Mina leder värker, huvudet värker, varenda liten cell i mig skriker "VILA NU ANNIE!!!". Så det är vad jag försöker göra nu. Men när jag försöker titta på tv blir jag hela tiden störd av en annan patient som går och byter kanal ena stunden och i nästa stänger av den. Irriterande asså. Så nu gav jag upp och gick in på rummet och tänkte sitta här tills Skavlan börjar vid 21.00. Jag hoppas att jag kan somna ikväll och sova bättre än vad jag gjorde inatt. Jag är så uttömd på energi och social kompentens att jag är nära att falla på knä vid det här laget.
 
Jag måste få ladda om mina batterier och börja på en ny dag. Imorgon är det lördag och min 9e dag här på sjukhuset. Sist var jag inlagd 11 nätter, den här gången kommer det bli fler. Men visst, nu kom jag ju in på lite andra villkor än sist. 
 
Jag vill vara glad. Jag vill få le och känna att det är äkta inifrån magen. Jag har haft ett samtal med L här ikväll också, och även om jag tycker om henne väldigt mycket så gjorde hon mig lite sur idag. Hon sa att man inte ser så mycket på mig att jag har ångest. Och nej, det kanske man inte gör alla gånger, men jag äter fan 13 piller om dagen för att försöka fungera så normalt jag kan. Det vore väl en jävligt stor förlust om dom inte gjorde nån skillnad. Eller? 
 
Idag såg jag en fluga som surrade runt under min sänglampa. Tror ni den fanns på riktigt eller`? Nej, det finns inga flugor i januari månad. 



En paus från skiten

Godkväll bloggen, vilken fin kväll jag har haft med mina bästa vänner! Jag är glad över att dom vill hälsa på mig och tacklar min sjukdom så bra. Och jag är också väldigt glad över att ni två har varandra att prata med, det värmer mitt hjärta.
 
Vi satt inne på mitt rum och pratade bort ett par timmar och sen var det dags för dom att åka vidare. Det blev så tomt, brutalt tomt. Och som ett brev på posten kom panikångesten tillbaka och ensamheten blev helt fruktansvärd. Men jag försöker tänka på dagen och att jag faktiskt har klarat av ett par timmar permission och haft besök. Nu ska jag vila lite på rummet och sen gå ut till dom andra och kolla på tv. Känner mig så ensam ikväll.. 




Stolt

När jag fick ett par timmars permission idag kom M och frågade om jag ville ha någon nattpermission i helger eller om det bara var idag jag menade. Och jag sa såklart att det bara var idag jag tänkte på, att nattpermission är inget jag vågar än. Jag vet vad som skulle hända, jag skulle gå upp mitt i natten och skada mig. Min hjärna tänker fortfarande så. 
 
Jag är på ett sätt ledsen för att jag inte kaa åka hem för då vet jag att jag skär mig, men samtidigt är jag ganska stolt över mig som tar det beslutet. Att jag är ärlig mot mig själv och alla andra att det är för tidigt ännu. Jag vill inte åka härifrån förens jag känner att jag kan klara mig hemma, samtidigt känns det som en omöjlighet. Jag kanske behöver månader på mig att få bort känslan och lära mig hantera det, och så länge ligger jag inte här. Allt är så ovisst, man vet liksom ingenting. Det är bara tiden som kan läka detta och det är inte lätt att leva så. Efter klockan. Jag hoppas bara att omgivningen inte förväntar sig guld och gröna skogar för fort. Jem jag helst inte vill svika vet jag inte. Mig själv eller mina anhöriga? 



Kort permission idag

Dag 8 på slutenvården är nu kommen och jag har spenderat lite tid med med familj och varit på en liten permission. Då köpte jag mig en tjocktröja som jag kan han och värma mig i här, det var inte en sån jag var ute efter men då denna coola var på rean så tog jag den iallafall. Jag söker en stor tjocktröja nämligen som jag kan mysa i här. Det är så nedrans kallt på avdelningen. Huwa.
 
Nu känner jag mig trött och mör efter dagens händelser så jag ska vila mig lite, ta en dusch och sen kommer tjejerna ikväll, ska bli härligt att träffa dom även om det suger att vi får ses på ett sjukhus. Jag har fått mina 14:00 mediciner som är två stycken Lergigan. Kände att jag behövde dom extra mycket idag efter besök och permission. Kroppen orkar inte riktigt och huvudet blir alldeles görtigt. Ändå är det skönt med besök ibland för att få någon höra lite om världen utanför sjukhuset. Jag sa det till Mackan när vi åt lunch att det är så himla konstigt att se så mycket folk överallt. Jag är inte van vid det, när man ligger inne vänjer man sig vid sin egen lilla bubbla av patienter och personal. Nu ska jag bädda till min säng och hoppa in i duschen. Jag tänkte be nån av tjejerna att platta mitt hår också, inte lätt nu när det är så kort där bak.



 



Att inte orka leva del 2

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om känslan av att inte orka leva, och det är dags igen. När jag åkte in till psykakuten för en vecka sen var det precis därför jag tog det beslutet tillsammans med min kontaktperson Eva. Detta blir ett brutalt inlägg, men jag kan inte och jag vill inte hålla inne nått. Jag tror att alla ni också vet om vid det här laget att det är som ett recept på ångest för mig.
 
Jag valde att åka in till psyket och bli inlagd för att jag hade fått nog. Jag orkade inte leva längre. Och även om jag inte hade någon utarbetad plan då på hur jag skulle göra så tror jag att den hade planerats om jag hade varit hemma några dagar, kanske en vecka till. När allt känns sådär nattsvart, det är helt otroligt vad jobbgt det är i dom stunderna. Jag har givetvis pratat om detta med läkarna, att allt handlar om att överleva och att det är akut, detta måste vända snart för så mycket kraft det tar ifrån kroppen så kommer jag kollapsa, falla.
 
Och läkarna tar mig på allvar, det är så himla skönt. De lyssnar verkligen, ställer frågor och försöker förstå mig i min situation. Jag kommer inte bli utskriven förens jag är bättre men redan nu har känslan av att vilja dö minskat väldigt mycket. Jag vill ju leva, det är såklart målet med allt det här. Att jag ska få gnistan tillbaka och börja leva som en glad Annie. Jag längtar dit, jag saknar att vara glad och tycka att saker och ting är värda något. 
 
Men psykisk ohälsa är så lömskt. Det gror inuti magen, börjar växa sig upp mot lungorna, gör det svårt att andas. Det stiger till huvudet och där är det kört, då kommer paniken, rädslan, den totala upplösningen. Det spricker, ångesten skjuts ut i blodet genom hela kroppen och man känner sig som en uppblåsbar figurballong. Först börjar benen skaka, sen darrar händer, värmen sipprar ut igenom pannan och andningen är fortsatt tung. Det är för jävligt. Ångest och depression är nog det värsta som har hänt mig i mitt liv.
 
 
 



TG2

Igår när jag träffade Iszla pratade vi lite om min TG och hur jag kände inför att få en 2a istället för 3a. Jag sa att jag egentligen inte har något behov av att gå ner på skalan, men visst kan det vara skönt att få gå en promenad ensam på sjukhusområdet nån dag. Så han sänkte mig till en 2a vilket betyder att jag får gå ut ensam på sjukhusets område och har lite lättare för att få permission. 
 
Jag tycker att de här tillsynsgraderna är väldigt bra faktiskt. Det är tydligt vad man får göra och inte och det hjälper iallafall mig att ställa in mig i här. På PIVA B där jag var först, hade jag ingen koll alls på TG då det inte motsvarade samma saker som här på avdelning H. När jag kom in hade jag en 4a och då visste jag att jag inte fick gå ut och kunde ställa in mig på det redan ifrån början. Jag behöver ha koll och kontroll på olika saker, då mår jag som bäst och därför känns det skönt att de här tillsynsgraderna finns och gör det tydligt och bra. 
 
Mitt problem ligger inte i att jag inte klarar av att gå ut och gå själv, det gör jag utan svårighheter. Mitt problem sitter hemma, innanför mina väggar. Där kan jag inte vara än, det är min röda zon som jag inte kan hantera. Därför spelar det ingen roll om jag har en 3a eller 2a för hem ska jag ändå inte. Inte än.  



Väldigt tidig timma

Inte nog med att jag hade jättesvårt för att somna igår och L fick komma in och ge mig ännu mer Theralen så vaknade jag redan vid 04:00 imorse!!! Och givetvis kunde jag inte somna om så jag har suttit här sen 04:00 och stickat, kollat youtube, försökt somna om och pratat lite med en sköterska här. Nu gav jag upp och tog fram datorn istället, tiden går lite fortare då. Är ju inte frukost förens 08:00 och jag som är rastlös redan får början blir ju inte direkt mindre stressad inombords av detta. 
 
Idag hoppas jag att jag kan få ett par timmar permission. Jag behöver en tjocktröja jag kan ha här påavdelningen för det är så himla kallt här. Och så behöver jag nya mystofflor, raggsockor åt all ära (jag älskar alla jag har!) men det är så otroligt halt här ute på golvet i korriorerna och jag har varit på väg och trilla flera gånger. Jag såg att de hade några billiga och bra på city gross så kanske att vi åker dit om jag får permission.
 
Annars kommer kanske svärmor på besök idag men i eftermiddag är det bestämt att Carro och Becca ska komma hit och hälsa på. Jag saknar mina fina vänner och även om det är lite jobbigt att träffas i den här miljön så känns det skönt att dom kommer och stöttar mig i den här serien av mardrömmar. 
 
 
 



23:45

Jag kan inte sova. Jag fick minatvå  sömnmedel vid halv eva och borde sova vid det här laget, men inte det. Känner mig inte alls trött och fastän jag fått ytterligare en dös Theralen så kommer inte tröttheten. Får väl se hur den här natten blir nu... Lång och tråkig förmodligen. 






Möte med läkaren

Idag fick jag ett möte med Iszla och det kände jag verkligen att jag behövde. Min kropp kokade över av ångest och kryp och bara tanken på att behöva vänta tills imorgon gjorde att hjärtat slog volter i mitt bröst. B satt med mig och antecknade och vi kom fram till att vi skulle byta ut Seroquelen mot Olanzapin istället. De två ligger tydligen inom samma grupp läkemedel men fungerar lite annorlunda. Den ska främst hjälpa mig mot mina hallucinationer, men också till viss del för min depression. 
 
Seroquelen har jag ätit länge nu men den har inte nått upp till förväntningarna och jag är glad att han tog ett beslut om att byta ut den. Han frågade mig vad jag hade gjort hemma efter förra utskrivningen och då svarade jag bara "försökt överleva". Han förstod mig och det kändes skönt att han tog mina tankar och känslor på allvar. Han sa att så länge jag hör den här mansrösten i huvudet kommer han inte skriva ut mig och då kändes det ännu bättre. Man vet aldrig med lkare och hur dom tänker, men hade han velat skriva ut mig imon eller på måndag hade jag vägrat. Då hade han skickat mig rakt in i fällan igen och jag skulle vara tillbaka på ruta ett. 
 
Så, sammanfattningsvis så gick mötet bra och vi ska nu vänta en vecka innan vi har uppföljning av den nya medicinen och hur jag mår. Jag kan inte åka hem än, det känner jag klart och tydligt, men jag hoppas att Olanzapinen kommer att fungera bättre så vi iallafall tar ett steg i rätt riktning. 




Anhöriga till mig som deprimerad

Vi tar det här en gång till. Det är jag, Annie, som är sjuk. Jag har en svår depression med självskadebteende, ångest och kryp i kroppen. Det är tungt att bära på, det är svårt att hantera och det är inte något man bara kastar iväg vind för våg. 
 
Men.
 
Jag har anhöriga, jag har en fin familj, sambo, vänner. Och de drabbas också utav detta. Det är inte lätt för dom att se, höra eller läsa om det jag känner och upplever. Jag fick veta att min mamma grät mycket i början, och jag har också fått kännedom om att mormor låter tårarna falla ibland. Det är så tungt, hur mycket andra än säger att jag ska fokusera på mig själv så kan jag inte göra det fullt ut utan att bry mig om er andra. Hur ska jag kunna läka när jag vet att jag det jag gör drabbar er också? Hur ska jag få tid att ägna mig bara åt mig själv? Det blir en ond cirkel. Jag vet att Annie inte är depressionen, utan depressionen är något som är på besök hos mig. Men det gör det inte lättare för det, verkligen inte, och det går inte en dag utan att jag tänker på mina anhöriga och hur dom mår. 
 
Att vara anhörig till någon med depression, och i mitt fall ångest och självskadebeteende, är långt ifrån enkelt. I början kunde jag inte prata nånting, ville inte säga nått till någon. Och såklart var det jobbigt för omgivningen, att undra men aldrig få några svar. Men jag tror att det tack vare att alla gav mig tid och utrymme som jag succesivt kunde börja släppa in familjen mer och mer. Tid och tålamod är nyckeln. 
 
Något jag har tyckt känts skönt under hela resan är att mina anhöriga säger vad dom känner. Om de är ledsna eller oroliga så vill jag veta det. Det är inte meningen att jag ska häva ur mig alla mina problem och mina anhöriga istället ska stänga inne allt de känner i bröstet. Nu blev det snurrigt här på slutet men ni förstår säkert. Jag tror man måste försöka bli ett team, även om det inte är något som sker direkt så är det väldigt viktigt att försöka jobba tillsammans. Jag har så otroligt fint stöd från alla i min familj och självklart är det avgörande för i vilken riktning mitt mående kommer gå. Och jag är dom evigt tacksam att dom gav mig all den tid jag behövde.  

Min kväll spenderas här...





Diagnos?

Eftersom jag har varit sjuk länge (långt innan någon annan visste om det) och inte förstått varför alla gånger så har jag såklart funderat på om jag skulle ha någon diagnos eller liknande. Jag googlar och har googlat en hel del om bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom som det också heter, men det stämmer inte på mig tycker jag. Då är man i perioder grovt deprimerad och manisk i andra. Sån är jag inte, jag har inte dom topparna och dalarna. 
 
Sen har jag läst mycket om borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning), där jag tycker att desto fler punkter stämmer in på mig. Jag har ett självskadebeteende som jag tar till när jag mår dåligt, och har gjort det till och från sen högstadiet. Mellan stundenten 2009 och att jag blev inlagd första gånger 2014 har det varit någon gång då och då som jag har tagit till det beteende. Det har aldrig helt och håller försvunnit. Och det vet inte mina familj om förens de läser det jag skriver nu. 
 
Något annat som kännertecknar borderline är humörsvänignarna, att jag kan gå ifrån lugn och harmonisk till fullständigt vansinnig på en sekund. Mest på Mackan men jag tror nog att mamma och pappa har märkt av det ibland också, iallafall de mildare varianterna. Och det är så jobbigt, och det ger mig såklart ångest efteråt när jag har skällt och skrikit för någon småsak. Men jag väljer det inte själv, jag vill inte ha sådana humörssvängingar men av nån anledning får jag det ändå.
 
Jag har länge känt att jag inte vet vad jag ska göra, vem jag är och alltid haft väldigt dålig självkänsla på grund av min övervikt. Jag kan inte rå för att jag känner mig dålig i jämförelse med alla andra. Man ska inte jämföra, jag vet det, men jag gör det ändå. Jag har inget vettigt jobb, ingen vettig utbildning, en arm som är helt åt skogen, ingen ordentlig inkomst så jag kan hitta på lite roliga saker med vänner eller Mackan utan att något annat får lida. Jag vet inte vem jag är, jag har ingen aning. Vet ni hur det känns? Att gå runt och vara så tom. Det har jag egentligen tänkt på och känt länge. När alla andra går vidare i sina liv står jag kvar och stampar utan att veta vilket håll jag ska gå åt.
 
Jag kan vara väldigt otålig och spontan på samma gång. Vill jag ha en hylla uppsatt på en vägg ska den hyllan gärna ha satts upp igår, och om Mackan inte vill som jag blir jag ledsen och känner mig nedslagen. Fastän det inte alls är illa menat så tar jag det som ett jätteslag i magen. Jag vill att saker ska ske på direkten om något behöver göras, eller säg såhär. Diskbänken kan vara belamrad av disk i två dagar, men sen på en minut får jag för mig att det måste fixas NU. Ingent tålamod då inte.  
 
Det här är några kännetecken på att man skulle kunna ha borderline/emotionellt instabil personligetsstörning. Jag tog upp detta med läkaren på PIVA B eftersom jag har tänkt på detta länge och känt igen mig så i många av de olika "kritertierna" för att man ska kunna få diagnosen borderline. Hon lyssnade jättebra på mig och ställde väldigt många frågor till mig, som jag förstod handlade om huruvida jag skulle kunna ha borderline eller inte. Hon förklarade för mig att jag har  symptom som tyder på detta, men hon tror att symptomen är kopplade till min svåra depression och att jag kanske inte har bearbetat mina tuffa år i grunskolan och i början på gymnasiet. 
 
Jag köper hennes resonemang, hon förklarade bra och jag litar på henne. Och eftersom att jag alltid har haft ångest till och från kan helt enkelt vara så att jag har lättare för att få depressioner också. Hon sa att jag har en svår depression som jag kommer få arbeta med länge länge innan jag kan lära mig att hantera den i det vardagliga livet. Med mediciner och terapi ska jag bli bättre säger dom.
 
Så det var väl det jag ville berätta för nu. Ingen vet riktigt vad jag har, en personlighetsstörning säger dom att det är men att den förknippas med min depression. Krångligt. Bäst jag slutar skriva nu innan detta blir för sluddrigt. Jag är inte bipolär och jag har inte borderline. Så vad har jag? En depression som satt sina klor i mig, jag kan inte springer ifrån den. 



Sov 3 timmar extra

Jag vet inte om jag kommer få träffa läkaren idag. Jag pratade med A om detta nyss och hon sa att de skulle försöka klämma in mig mellan två tider. Jag bad nästan på mina knän att få komma in till Iszla idag. Nån justering måste göras för såhär kan jag inte ha det. "Jag orkar inte", sa jag till henne, "gör något, vad som helst". Min ångest ligger som vanligt och river under min hud, traggtråd dras med genom min vener. Jag ska inte få mina lugnande tabletter förens om drygt en timme och tills dess måste jag stå ut med mina demoner helt själv. Personalen kan inte göra något, jag kan inte göra något. Livet suger. 
 
Idag fick vi isterband till lunch, och det är nog en av de maträtter jag bara inte kan få i mig.Jag tog lite dillstuvad potatis och så ska Mackan köpa med sig en fralla till mig sen. Alternativet här är fil men det äter man ju redan 1-2 gånger om dagen så det får räcka. Jag har suttit ute i dagrummet nu en stund efter lunch men är nu inne på mitt rum igen. Jag mådde så jäkla dåligt imorse så efter frukosten gick jag och lade mig och sova nästan 3 timmar. Jag hade hopppats att ångesten och rösten skulle ha försvunnit då men det har dom inte. Rösten är väl under kontroll men han mummlar så jävla mycket och.. Jag hatar honom.Jag kan inte rå för att jag i dessa stunder vill ge upp, ni förstår inte hur tungt detta är. 
 
 



Bad day

Kände ganska tidigt idag att det skulle bli en av de sämre dagarna. När jag åt frukost kom M och gav mig mina mediciner och då pratade vi lite om det. Blir det för jobbigt så ska jag säga till, men jag får se om det behövs. Jag vet ju om att de inte ger mig något mer lugnande än det jag har. Men jag hoppas på läkarmöte idag så jag kan få fråga om min Lergigan, den borde kunna höjas! 
 
Nu ska jag sätta mig framför tv'n en stund och försöka sticka på min nya halsduk. Jag måste försöka göra något praktiskt för att försöka lura rösten.. Dock fick jag synhallucinationer igår när jag stickade så jag vet inte om det kommer fungera. Suck. Vi får helt enkelt se. Life is hard. 
 
Frukost! Mums!
 



Godmorgon dag 7

God morgon!
 
Igår kväll var en ganska jobbig kväll. Jag hörde mummel i huvudet och var helt enkelt inte ensam i mig själv. Det gick väl sådär bra, det är bara att stå ut. Jag fick min kvällsmedicin och sen lugnade det sig lite. Jag hade mycket ångest igår kväll, ångest som inte vill ge med sig. Kommer de nånsin att ge sig tro?  
 
Jag har sovit ganska bra i natt men som vanligt vaknar jag rätt tidigt. Idag var hon 6.30, och det är väl ändå en helt okej tid ändå. Jag känner att jag behöver min Lergigan snart, den gör mig lite lugnare och är förtillfället min favorittablett. Den delar kanske i och för sig förstaplatsen med Abilify, men Lergiganen hjälper faktiskt lite mot min svåra ångest och depression.
 
Jag såg många konstiga saker igår med, taket flimrade framför mina ögon och när jag satt med mitt sticke så fladdrade blicken och maskorna såg ut och vara nått helt annat än just maskor. Dock kan inte komma på vad det liknade. Synhallucination. Jag hatar dig.

Morgonsliten...





Eventuell behandling

Idag fick jag ett telefonsamtal från en kvinna på psykiatriska mottagningen. Hon sa att hon hade en plats till mig i ett behandlingsprogram som börjar om 2-3 veckor. Behandingen skulle innebära gruppterapi med 6-8 personer. Vi ska isåfall träffas på måndagar klockan 16-18 i 14 veckors tid. Man ska tydligen få vissa hemläxor att göra och hon sa att resultaten efter den här behandlingen har varit väldigt goda.Inriktningen är känslohantering och självskadebeteende, det är vad jag behöver så så långt låter det bra. Men på tisdag kommer den här kvinnan som ringde mig idag hit till avdelningen för att berätta mer om behandlingen. lite om  vad som kommer hända, vad som förväntas göras osv osv. Jag har alltså inte sagt ja än även om jag tror jag kommer tacka ja efter att hon varit här. Jag är beredd att testa det mesta för att bli frisk ifrån det här nu, jag kommer inte orka att börja om en gång till, det är omöjligt. 
 
Så fort jag vet mer om detta så kommer jag såklart skriva om det också. På tisdag vet jag och då får vi se. Klart jag blir nervös. När hon sa att det var gruppterapi tänkte jag NEJ ALDRIG I LIVET, eftersom jag tycker det är väldigt jobbigt. Men sen inser jag att jag måste tänka ett steg längre ifall det här ska bli bättre. Jag 'r den som kommer tvingas göra allt hårt arbete, ingen annan. Och hur tungt det än känns och jävligt orättvist så är det så det är. Ingen kan ändra på det. 



Mötet med andra patienter

Nu har sex dagar passerat sen jag blev inlagd på slutenvården. På PIVA B kändes det inte alls bra men nu när jag har blivit flyttad till avdelning H börjar jag känna mig lite mer trygg och lugn. Här skriker ingen eller hotar om att slåss osv. Igår spanade jag mest in patienterna, vissa kände jag igen sen tidigare och andra är nya. Likaså med personalen, de flesta har jag ju redan träffat, men någon ny är det här också. 
 
Lille gubben var här när jag var inlagd sist och honom har jag pratat med en hel del idag. Han är och ser så ensam ut, så jag försöker prata med honom litegrann iallafall. Likaså har jag under dagen pratat med en annan kvinna som också håller på att sticka. Inte för att jag är jättepratglad men ju säkrare jag känner mig här desto mer tror jag att jag kan slappna av och våga släppa in andra personer. 
 
Mötet med andra patienter här är så väldigt annorlunda mot andra friska personer ute i vardagen. Ikväll kom J och satte sig bredvid mig när jag var ensam vid tv'n i vår modul. Vi hälsade och jag fick för mig att J var väldigt sluten, kroppsspråket och blicken såg liksom osäker ut, ensam på något vis. Jag såg att J sneglade åt mitt håll flera gånger och tillslut så sa J att jag hade en väldigt vacker tatuering. Sen efter det var isen bruten och J undrade varför jag var här och min historia, och sen berättade J om sig själv och sin resa. J är yngre än mig, skör och liten på nått sätt. Men inte alls sluten och tyst. Jag kände mig nästan som en storasyster när jag satt där och lyssnade på henne och svarade när jag märkte att hon sökte min tanke eller känsla. Vi pratade en hel del och det kändes bra. När jag tillslut valde att gå in på mitt rum för att vila lite (hur mycket jag än vill hjälpa finns det en gräns för vad jag orkar) så kramade vi om varandra. Hon sa: "knacka bara på om det är något!", jag svarade: "desamma, alltid!".
 



TG3

Idag har jag inte träffat någon läkare så jag har fortsatt TG3. Jag får gå ut på en promenad med antingen personal eller någon anhörig, men inte lämna sjukhusområdet. De första dagarna hade jag TG4 vilket ni ju vid det här laget vet vad det betyder (inga snören/sladdar/osv och inte få gå ut)). När jag kommer ner till TG2 får jag få ut på sjukhusområdet själv en liten stund och även åka på permission tillsammans med en anhörig. TG1 får man gå och komma fritt bara man meddelar tid. Ja, så har ni lärt er det med. Som det är nu trivs jag och behöver jag en trea. En två skulle ge mig för mycket utrymme att falla tillbaka  på. 




Handarbete

Nu sitter jag och en annan patient i stora dagrummet och stickar. M gör en tröja och jag sitter här med en jäkla halsduk. Jaja, det kanske inte är något jag behöver men det är iallafall något att sysselsätta sig med. Jag blir grymt rastlös men korta stunder funkar det! Handen tar mycket stryk dock, fy satan vad ont det gör i den. Men på nått sätt tar jag mig förbi det hindret och står ut. Annars skulle jag bli tokig på att bara sitta. Om en stund ör det kvällsmat och sen blir det väl tv en stund. Har ångest, svår ångest vissa stunder, och det känns bara så otroligt ensamt och tomt. 






Blandad dag hittills

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här förmiddagen och eftermiddagen riktigt. Med några ord kanske det blir ångest över allt (som vanligt), kryp i benen och rastlöshet, glädje att få se Smilla springa runt i snön när jag fick lämna avdelningen en liten stund med en anhörig, och sist med inte minst lite gemenskap. Först hade jag ett jättebra samtal med min sjuksköterska för dagen och hon förstod hur jag har det och hon tolkar mina krångliga formuleringar rätt och riktigt. Vi känner igen varandra sedan jag sist låg inne här sist och jag trivs väldigt bra med henne.
 
Sen fick jag också ett telefonsamtal från psykiatriska mottagningen idag angående min kommande behandling. Men jag tänkte skriva mer om det i ett eget inlägg sen, det känns som att en så stor sak i mitt liv förtjänar eget utrymme. Sjukhusprästen har även varit här idag och vi var några som satt i dagrummet och pratade med honom. Det kändes bra, jag vet vem han är sen innan och det hjälper mig verkligen med hela förtroendebiten. han kommer hit en gång i veckan och det är på något sätt ett avslappnande och skön stund. Man behöver ju inte alltid prata.  
 
Jag har även pratat kort med en annan patient här idag som jag aldrig trodde jag skulle göra just det med. Ack så fel man kan ha. Personalen är såklart inte glada över att se mig men de är vana vid att patienter kommer tillbaka, tyvärr. Jag har fått ett varmt välkomnande i alla fall och jag trivs här. På ett sånt här ställe förstår jag att man kan bli frisk. När personalen är trevlig och stöttande, patienterna mer sociala och man får träffa samma läkare under hela vistelsen och inte prata med nya hela tiden.
 
Hur jag mår orkar jag inte skriva nu, det kanske jag gör senare ikväll. Detta är i alla fall vad som har hänt idag och det är nästan för mycket för mig att ta in. Promenad, samtal, behandlingsprat och prästbesök. Jag är helt slut och det märker jag att kroppen är också. När den inte orkar mer är det precis som att den skickar ut massa ångest i mitt blod för att säga; "stop, nu räcker det Annie". Suck.

Frukost det vanliga - fil, juice och macka!



Att vara inlåst

Jag fick en kommentar igår med en fråga om hur det kändes att vara inlåst, vetskapen om att inte kunna gå ut. Och ska jag vara helt ärlig tyckte jag det var rätt jobbigt i början. Jag har varit inlagd två gånger nu och båda gångerna har jag haft TG4, tillsynsgrad 4 när jag kommit hit, vilket betyder att jag inte får lämna avdelningen. Första omgången kändes det nästan klaustrofobiskt. När man vet om att man inte får gå ut är ju det det enda man vill göra såklart. Men jag har haft det "bra" och bara haft TG4 i några dagar, 4-5 stycken, så nu när jag har fått TG3 får jag gå ut en stund med en anhörig som hämtar och lämnar mig på avdelningen. 

Båda gånger som jag har blivit inlagd har jag varit i ganska dåligt skick. Första gången var jag helt borta och hade skurit mig jättemycket, och nu förra fredagen kände jag att jag inte orkade leva längre. Jag tror att när man mår så dåligt, tänker man nog inte på att man inte får gå ut på samma sätt som när man kvicknat till lite. 

Jag tror man måste försöka tänka så att det är för ens egen skull man inte får gå ut i början. Hade de släppt ut mig i fredags hade jag inte klarat mig utan att  göra mig illa, så dåligt mådde jag då, och vitsen med att vara inlagd är ju att bryta mönster och ställa om rätt mediciner så man inte känner samma behov av ex självskada när man väl blir utsläppt. 

Ja nu blev det ett rätt långt svar men jag hoppas det går att förstå lite iallafall...



Duschat utan oro

Nu har jag precis tagit mig en efterlängtad dusch. Jag stressade inte, behövde inte be om någon duschslang och inte helmer trängas i den pyttelilla duschvrån. Här är allt lugnare, mysigare, mer personligt. Rummet är stort, badrummet stort, sällskapsrummen trevliga. Jag tror att man måste vara i en trevlig miljö för att kunna få upp humöret. 

Ångesten är rätt jobbig ikväll. Känns konstigt att vara på ett annat ställe även om det var precis det jag ville. Att säga hejdå till mamma och pappa är också så jäkla jobbigt. Jag saknar dom redan efter en halv minut och det gör att besök från dom blir rätt känsliga. Jag hoppas jag kommer sova gott inatt nu, vakna imorgon och försöka ta mig ut på en promenad. Som det känns nu känns det svårt. Ångesten kommer titt som tätt och även i svårare utbrott. Usch. Femte natten nu, kämpa. 



Återigen irriterad

Jag vet att jag har skrivit om detta innan, men det är dags igen, jag är så irriterad. Jag sitter ensam i min modul och kollar på tv, och så kommer en sköterska och sätter sig på huk framför mig. Han frågar om jag inte har en långärmad tröja att ta på mig. Han är jättetrevlig, så det handlar absolut inte om han som person, utan själva regelverket. 

Jag är sjuk, jag har en depression och ett självdestruktivt beteende, men jag ska dölja det för andra patienter och personal. Nej, man behöver inte gå runt och skylta med blodiga armar. Men mina sår är läkta, det är bara ärr kvar, ändå ska jag klä på mig som om jag hade pesten. Det stör mig verkligen, att konsekvenserna av min sjukdom ska döljas. Jag kommer ha ärr ända tills de har bleknat, varför ska jag hymla med att jag är sjuk? Jag förstår inte resonemanget. "Att det kan ge andra patienter tankar". Men herregud, vi sitter alla på en psykiatrisk avdelning, jag kan lova att vi alla har våra egna demoner att ta hand om. 

Jag kommer ifrågasätta detta senare i veckan när alla sårskorpor är borta. Det kan inte vara möjligt att jag ska behöva gå runt med långärmat varenda dag, hela tiden. Och är det så så undrar jag vad det är för skillnad på avdelningarna. På PIVA fick jag gå runt hur jag ville och där var många patienter väldigt ostabila. Suck. Irriterad Annie nu.  



Äntligen på avd H

Åh nu är jag så himla lättad! Jag sitter på avselning H, jag fick flytta hit för nån timme sen och det gjorde verkligen min dag! Jag kände mig helt felplacerad på PIVA och inte heller liks trygg som jag gör här. 

Jag har fått rum i samma
modul som sist jag var här men ett det är ett dubbelrum. Jag hoppad verkligen det inte flyttar in nån mer, då kräver jag annat rum. Aldrig att jag bor med någon annan! 

Annars idag har jag spelat kort och träspel med en annan patient, vi fördrev lite tid ihop och det var helt okej kul. Det slog mig att jag aldrig sa hejdå. Det var två stycken jag kom överens med som jag egentligen hade velat säga det till.
Men men, vi överlever. 

Nu kollar jag på handboll. Är väldigt skakig och orolig i kroppen. Kanske lättnad som släpper ut allt nu när jag är här. Konstigt det där, när mam och pap var här kändes det okej även om ångesten tittade fram då och då.
Men nu när de har gått är alla demoner på mig igen. Tröttsamt och det gör mig ledsen... Väldigt ledsen. 






Går inte att jämföra

Det är lätt att tänka inåt här, att bara se till sig själv och hur jävligt man har det. Jag tänker att jag inte kan få det värre, att jag har nått botten nu. Att jag  sitter så djupt ner i gyttjan att det knappt går att ta sig upp. Friktansvärt.

Det är mitt lidande. 

Men sen kommer stunder då jag tänker utanför mig själv. Stunder då jag ser små magra barn på tv i Afrika eller en trebarns-pappa som fått en obotlig cancer. 

Det är också lidande. Deras lidande.

Men. Jag tror inte att vi varken kan eller borde jämföra oss med varandras lidande. Med varandras problem. Allt vi har är oss själva och det måste man nog utgå ifrån tror jag. Man måste låta sig själv sitta på den främre raden, stå först i kön. För mår inte jag bra kan jag inte få andra att må bra.

Sen ibland, när vi har så pass mycket kraft och ork, kan vi för att sätta oss själva och vårt liv i perspektiv, titta på andra. Ta en titt på människor och grupper i världen som inte heller har det lätt. Som lider. Men att jämföra, nej det tror jag inte på. Vi är alla egna, vi måste utgå från oss själva i första taget. 



Mysig stund

Åh igår var Carro här och besökte mig! Hon köpte med sig fika så satt vi i besöksrummet och smaskade på det. Hon hade även med sig böcker och godis, och ett jättegullig elefantgosedjur som jag kunde "ha när hon inte är här". Så himla snäll är hon, världens bästa tjej! Gosedjuret kommer jag aldrig göra mig av med nu :-))

Kvällen igår var rätt jobbig med rastlöshet deluxe men när jag fick min kvällsmedicin där bland annat Lergigan finns med blev det lite bättre! Jag kunde inte påbörja någon ny bok igår då jag inte kunde koncentrera mig men hoppas kunna göra det idag. Carro hade som sagt med sig två böcker till mig. Nu är det frukost här om en timme så jag ska klä på mig lite tänkte jag. Hörs sen!






Bästis

Snart kommer bästis hit och håller mig lite sällskap. Det ska bli skönt att träffas igen, det var väldigt länge sen nu. Här är det fortsatt stökigt och gapigt och jag gråter för det gör mig så stressad och jag kan inte slappna av. Jag måste härifrån och ska verkligen vara tydlig med det på morgondagens läkarmöte! Känner mig så ensam och på nått sätt övergiven fast ja vet att det inte är så...






Ett jäkla stök

Idag har det varit stökigt på den här avdelningen, jag blir tokig. Nya patienter, i riktigt dåligt skick med diverse sjukdomar, står i korridoren och skriker och jämrar sig. Det är så obehagligt! Snälla jag vill ha en plats på avdelning H nu..!! Jag vet att alla hanterar sin inre smärta på olika sätt men när delar ur personalen till och låser in sig börjar man undra. 

Så nu sitter jag på mitt rum och tänker inte gå härifrån förens det är mat vid halv fem. Och jag hatar det här rummet. Då förstår ni hur stökigt det är där ute...



Halsbränna och oro

Min blå tablett mot hallucinationer ger mig halsbränna, så fruktansvärt jobbigt, det känns som att jag ska spy rätt ut! Jag får tabletter mot det men det är ändå jobbigt innan de börjar hjälpa! 
 
Det blev inget läkarbesök idag då hon inte hade tid, jag får vänta till imorgon istället. Då ska vi prata om medicinerna och min fundering kring en viss diagnos som jag misstänker att jag kan ha. Symptomen visar på det i alla fall. 
 
Nu har vi precis haft fika - kaffe, saft och vetelängd. Ikväll kommer Carro hit en stund, ska bli skönt att träffa henne igen! 
 



Morgon på PIVA igen

Jag vaknade vid 5 imorse men luckades faktiskt slmna om till 7:50, så skönt! Känner mig fortfarande väldigt trött dock, förmodligen pga Lergiganen, så jag tänkte vila lite strax.

Jag har haft en undersökning idag med tillsammans med M som är min kontakperson på dagarna. Hon tog vikt, längd, puls och blodtryck. Det sistnämnda var lite lågt men ingen större fara. Det blir förmodligen läkarsamtal senare, skriver mer då. Nu är jag så trött... I morse var jag inte ensam när jag vaknade... 




Diagnos?

Vet inte riktigt vad jag ska skriva ikväll. Jag la mig för en timme sen men har inte kunnat somna än riktigt. Jag ligger och tänker på vad jag ska berätta och fråga om på läkarsamtalet imorgon. Jag har ikväll pratat med en sköterska om en eventuell diagnos. Hon tyckte att det lät högst troligt och jag känner likadant kring den. Därför är ja extra ledsen och känslig ikväll, känner mig så tom. Vill bara få det där mötet gjort NU så hon kan öka medicineringen och förklara vad diagnosen innebär som jag har läst om. Tar absolut inte ut något i förskott, läkaren kanske inte alls håller med nig, men jag undrar och jag vill veta. 

Jag skriver mer om detta efter läkarbesöket imon för det känns onödigt att skriva ut en diagnos när jag inte vetom  doktorn håller med. Många turer är det men det var skönt att prata med sjuksköterskan som verkligen förstod mig och sa till mig att jag inte har fel. Jag har inte fel. 




Min eftermiddag

- läst 200 sidor i "Girl online"
- duschat och fått be om en duschslang
- ätit grön ärtpurésoppa med pepparrotskräm
- messat med vänner
- bloggat såklart
- tittat på tv till och från
- velat rymma härifrån när vissa patienter har betett sig jobbigt (skriker och gråter hysteriskt, går in i andras runm osv)
- fått lugnande tabletter
- huvudvärkstabletter likaså

Ja det var nog det för stunden! 




Tro mig, det gör ont

Men det gör nödvändigtvis inte mest ont i såren, utan minst lika mycket, om inte mer, under huden. Samtidigt som blodet rinner ner på underarmen släpps ångesten ut, men i såren är det precis som att oro och hat följer med in i ådrorna igen också. Att blodet leder panik och obehag till hjärtat och sen pumpas det runt och runt och runt.

Jag säger som jag har sagt tidigare här i bloggen. Bara för att jag sitter inlåst här försvinner inte tankarna eller längtan efter mitt destruktivt beteende, mitt destruktiva sätt att leva. Jag vet inte om jag hade skurit mig om jag hade ett rakblad här, men jag hoppas att jag hade stått emot. För det är målet med den här omgången jag är inlagd, att bli friskare och piggare. Att jag kan välja andra metoder att lindra min ångestmed  istället för att skära mig. 

Mina sängkläder är alltid blodiga. Min huvudkudde har flera fläckar från att jag ligger och vänder och vrider på mig när jag sover. Jag sliter liksom upp såren igen utan att märka det. Jag vill att det tar slut, jag vill inte leva såhär. Jag måste få en förändring, måste orka leva för en förändring. 

Det skrämmer inte mig att varken prata eller visa min destruktivitet för andra. Visst går jag helst inte och skyltar min vänster arm för familjen eller vännerna men jag kan om jag vill, och jag gör det ibland också. Jag skäms inte, men jag blir så otroligt ledsen när andra blir ledsna och uppgivna över det jag gör. Att se blickarna, höra mamma säga "men Annie...". Ja, men detta tillhör min sjukdom. Lika väl som att jag måste kämpa mot denna längtan att skada mig måste ni respektera hur jag har hanterat min svåra ångest. Jag vill inte åka hem förens jag känner att skära mig inte är en lösning på mina problem. Först då tror jag att jag är redo. 




Läkare och tankar

Idag har jag fått träffa en läkare igen, den sjätte i ordningen. Men vi bestämde inget nytt utan sa att vi skulle avvakta ett par dagar och se hur den nya medicinen fungerar på mig. Jag sa att det kändes frustrerande men han vidhöll att vi måste göra så. Suck.

Jag frågade om avdelningsbyte men han sa att det fortfarande är fullt på H. Han sa att vi får se vad som händer imon eller på tisdag, kanske någon skrivs ut så jag kan få komma dit. Ju fortare desto bättre. Detta är fel avdelning för mig och min sjukdom. Jag behöver trygghet och inte så stökigt omkring mig som det är här.  Det skriks och gråts hysteriskt här i korridoren, jobbigt att lyssna på men jag förstår att vissa agerar utåt medans jag gör det inåt. 

Försöker läsa lite till och från idag med. 





TG 4

Jag inne på min tredje dag på PIVA nu och jag har gfortfarande TG 4, det vill säga trygghetsgrad 4. Det innebär, om ni har glömt det sen sist, att jag inte får ha några sladdar, snören, glasförpackningar eller speglar (smink osv), halsduk, vissa kläder och mina skor framme. Dessutom tittar dom till min varje 15/30 minuter och kollar vad jag gör. Jag får inte lömna avdelningen heller utan här sitter jag fast bakom lås och bom. Vi har en pytteliten innegård som vi får vara på varannan timme, men jag har inte orkar gå ut. Känner sig verkligen som en stor elefant på en liten grästuva där, så litet är det och man kan bara gå runt och runt och runt. Blir man väldigt ännu mer tokig. 

Hur länge jag ska ha 4/5 på TG-skalan vet jag inte. Men jag längtar efter att fåladda  mobilen som jag vill, ha mina hörlurar och få gå ut på riktigt. Att få gå ut innebär att jag skulle få träffa Smilla. Jag saknar henne så. 



När livslusten försvinner

"Hur är det med dig? Vad är det som gör att du är här idag?". Det var frågan läkaren ställde tjll mig när jag kom till psykakuten igår morse. Det är frågan som dem alltid ställer när man kommer in dit. Och mitt svar? Ja, det löd ungefär såhär: "jag har ångest jag inte kan hantera längre, jag skär mig varje dag, jag är rastlös och kan inte lugna ner mig. Jag har röst och synhallucinationer.  Men framför allt så orkar jag inte leva längre och har känt så i en veckas tid nu. Jag orkar inte leva. Jag vill inte leva".

Känslan att inte vilja leva, känslan som ligger så djupt rotad inne i mitt bröst, känslan som säger att nu får det var nog. Ja, den känslan fanns i mig så starkt och så påträngande. Jag orkade inte mer. Hade inte psykakuten funnits för mig vet jag inte vad jag hade gjort. Så är sanningen, så lyder min bekännelse. 

Men nu är jag här. Jag sitter fast bakom låsta dörrar och kan inte göra mig illa, kan inte lätta på min ångest på ett självdestruktivt sätt utan måste stå ut och kämpa. Det är det enda sättet att bli frisk på, att kämpa som aldrig förr, att aldrig ge upp. Problemet är att jag ger upp flera gånger om dagen. Jag fastnar i tankar och ångest och faller, men jag tar mig upp på benen igen på nått sätt iallafall. Här är jag under uppsyn och här får jag hjälp. Hjälp med att vilja leva på riktigt, att få tillbaka det jag har förlorat längs med vägen - livslust. 



Dag 2 på PIVA B

Nu är snart dag 2 på PIVA slut. Det har gått långsamt men på nått sätt har det ändå blivit kväll nu. Skönt det. Längtar efter att få somna och hoppas på en bättre morgondag. Jag ska träffa läkaren då igen och se vad han säger om de nya doserna. 

Jag hör rösten och hade en hallucinationsstund innan dag. Efter det har jag fått så gräsligt ont i huvudet och min sköterska här sa att det kunde ha med just hallucinationen att göra och att jag spänner mig. Jag brukar ju inte få ont i huvudet av ångest men jag lyssnar på henne iallafall. Fick alvdeon och den nya tabletten och det gick över en stund men nu är tillbaka igen. Så jäkla ont gör det..!!!

Jag sitter tillsammans med en annan patient pch kollar på tv nu. Har fått kvällsmedicinen så det är bara nattmedicinerna kvar, Theralene och Imovane, men dom tar jag inte förens 22tiden. Maten ikväll var bra, det var kassler och potatisgratäng typ. Den kan jag inte klaga på, sjukhusmaten alltså, den har varit bra varenda gång hittills. 

Hur mår jag? Känner mig matt och lite borta, jag tror sen nya lugnande tabletten fungerar ikväll iallafall. Även om jag känner viss rastlöshet och oro så klarar jag att härda ut. Jag vet att justeringar kan ta lite tid att ställa om, tålamod. Träning. 

Börjat på en ny bok, engelska "Online girl".



Lergigan/prometazin

Den nya tabletten är alltså Lergigan med det verksamma ämnet Prometazin. Som alltid forskar jag lite kring nya tabletter och frågar om mina piller. Jag vill gärna veta så mycket jag kan innan det övergår till krångliga sammansättningar och latinska ord. Den här tabletten ska hjälpa mot mina allvarliga ångest- och orostillstånd, men också till viss del spänning- och rastlösheten. Den fungerar också lite mot sömnproblem så nu är jag alltså ställd på 4 olika preparat som rör sömnen, Amen på det. 

Prometazin är ett neuroleptikabesläktat starkt antihistamin. Antihistaminer kan användas i många olika områden men bland annat mot oro och sömnproblem, som i mitt fall. Lergigan är ett alternativ till de benzodiasepiner som är beroendeframkallande. Helt enkelt låter detta som en mirakeltablett, men vi får se imorgon! 



Läkarträff

Jag trodde inte att jag skulle få träffa läkaren idag men jag antar att de jobbar helger för att detta är en inensivvårdsavdelning. Han var väldigt trevlig och sympatisk, det kändes bra. 

Vi pratade om huruvida jag ville vara här - jag svarade ja, om jag hade självmordstankar - jag svarade nej, om jag ville leva - jag svarade oftast, och så gick vi igenom medicinerna. Försök hänga med nu om du kan.

Seroquelen höjdes från 150mg till 300 mg (höjs ev mer imon). Abilify från 5mg till 10mg (höjd ev mer imon). Atarax tog vi bort då den inte hjälper alls så får jag nu istället 2 piller Lergigan vid 8, 14 och 20. Skriver mer om den senare. Theralen, Imovane och Sertralin krk står kvar på samma doser. 

Mötet var bra, jag kände mig delaktig i diskussionerna kring medicinerna och han ställde snabba frågor och var inte jobbigt seg. Tummen upp för rastlösa mig.  Vi ska träffas imon igen och prata vidare om mediciner och hur jag mår. Det var en bra läkare och Mikaela som är min kontaktperson här idag var med och lyssnade också, all good. 





Förmiddagen

Nu kommer snart Mackan och hälsar på mig. Verkade vara tjockt med besökstider här idag men vid 13 får han iallafall komma en timme. Sen är klockan 14 och resten av dagen ska tas igenom på något sätt. Huwa vad tomt och ensamt det är.

I förmiddags har jag löst lite korsord, läst i min bok, suttit och kollat på fiskarna som simmar fram och tillbaka och ätit lunch. Som för övrigt var väldigt god. Spätta med potatismos och remouladsås. Till efterrätt fick vi glass men det var jag mindre sugen på. Nu längtar jag efter sällskap, rastlösheten är som en igel på mig. Hatar detta! 



 



Morgon på PIVA B

Det är morgon på PIVA B och jag är påklädd och redo för frukost om en halvtimme. Jag hade väldigt svårt förnatt somna igårkväll. Kudden här ör typ uppblåsbar så det ör omöjligt att ligga skönt på den, grymt irritwrande. Jag tog en av mina tjocktröjor och anvönde som kudde istället, funkade sådär. Ska be Mackan ta med sig en av mina kuddar hit sen! 

Det kändes ensamt och tomt igårkväll. Idag känns det kanske inte nödvändigt vis bättre men jag finner mig mer och mer i min situation. Och det faktum att jag måste vara här för att bli frisk nångång. 




Orkar inte skriva ikväll

Tror inte jag orkar skriva mer ikväll. Jag känner mig ensam, trött i huvudet och kroppen och allt liksom värker. Ångesten bor som vanligt djupt in i mig och det känns som någon sitter på mitt bröst. Ledsen. Längtar hem samtidigt som jag vill vara här. Jobbig balansgång men hemma klarar jag mig inte längre, det bara är så. 




Inlagd på PIVA

Jag är inlagd igen. Den här gången på PIVA B, psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Det fanns inte plats för mig på avdelning H men målet är att jag ska komma dit så fort som möjligt. Jag är ledsen, gråter, känner mig instängd och fångad i ett grått hål. 

Jag ringde Eva imorse som var jättego och snäll mot mig. Hon ville att jag skulle åka in till psykakuten och träffa en läkare. Hon förstod att jag behövde hjälp NU och inte sen. Så jag och Mackan åkte in, jag fick träffa en läkare, Anna, (den femte jag pratar med!) och hon konstaterade fort att jag inte skulle vara nån annanstans än på sjukhuset. Jag grät likt ett vattenfall och gjorde inget motstånd. Jag orkade inte längre. 

Nu är jag fortfarande så ledsen och känner mig ensam och övergiven. Nu försöker jag bara få tiden att gå och lugna ner mig, jag hoppas jag får besök av mam och pap sen. Här är så fruktansvärt på alla sätt. Speciellt ensam. 

Vilken utsikt... Rummet är hemskt, jag borde inte klaga men jag vidhåller att man mår bättre i en trevlig miljö. Inte med sönderslagna väggar, rostiga lampor, smutsiga väggar och små utrymmen.





God morgon!

Nu är klockan strax efter 7 och jag har varit uppe sen en timme tillbaka. Jag har svårt för att sova längre på morgonen men det gör mig ingenting, jag går hellre upp tidigt och lägger mig runt 22-23 för att faktiskt kunna somna. Om en timme ska jag ringa till Eva. Idag är jag nervös, igår kväll var jag mest bara jätteledsen och trött i hela kroppen men nu känns det nervigt och tankarna går lite annorlunda. Jag vill att hon justerar mina mediciner. Jag vill klara mig hemma och jag känner att jag hellre testar lite kring tabletterna först innan jag låter mig läggas in igen. Visst gör jag som hon säger om hon vill annat men jag vill klara mig hemma först och främst. Det känns dumt att sitta och spekulera här, jag har ju ingen aning om vad hon säger så jag är tyst nu! 
 
Vi lär höras senare igen. Nu sitter jag och kollar på tv och dricker lite avslagen cola, känner mig lite halvkonstig och mår nästan illa. Det kan vara nervositet och det kan vara något helt annat. Vi får se! 



I feel broken

Jag ligger i sängen och ska försöka sova nu strax. Jag känner mig så ledsen ikväll, gråter och vill bara försvinna härifrån. Innan idag tänkte jag på att jag verkligen vill leva, att jag vill ha tillbaka mitt glada liv igen. Men det är så svårt och tungt detta, hur många gånger ska jag behöva säga det? Jag måste få hjälp NU och inte om flera veckor. 

Imon bitti ska jag ringa till Eva, jag vet inte vad hon kommer säga. En sida av mig vill bli inlagd, jag kan inte hantera detta själv längre. Den andra sidan vill bara få ändrade doser av medicinerna och avvakta. Det harblivit så mycket sänre på bara en vecka, hur är det möjligt? 

Jag tror inte jag orkar skriva mer ikväll. Jag är för ledsen och nere. Imon ringer jag Eva, vi hörs efter det...






Klarade mig ute

Svärmor bjöd på lunch ute idag. Vi var på Soya och åt kinamat och sushi. Det gick bra, jag var lite nervös för att vara bland så mycket folk men vi kom vid en tid dåndet var rätt tomt och det slutade med att vi var sist kvar. Jag blev rastlös, men jag stod ut... När vi väl kom ut fick jag nått litet anfall på väg till bilen och fick stanna och andas lite. Fan vad jobbigt.

Efter det besökte vi Mackans farmor som fick en stroke i höstas. Var skönt att träffa henne och än finns det krut i tanten. Jag blev rastlös och otålig tillslut med ångest och jobbiga tankar men jag stod ut och om det är bra eller ibte vet jag inte. Men jag är trött nu, så otroligt mör efter den här dagen. 




Vill inte vara själv

Idag är en dålig dag och jag har bestämt mig för att ringa till Eva imorgon och att inte var så mycket själv idag. Mackan är iväg och tränar och hälsar på sin mormor men sen hämtar han upp mig innan han ska vidare till sin farmor. Jag ska nog passa på att gå en promenad med Smilla då, orkar nog inte träffa massa folk, jag vet inte riktigt. 

Sen jag vaknade hade jag suttit lite vid datorn, duschat och klätt mig, fixar hår och allt sånt där nödvändigt när man ska ut. Eller det är väl kanske inte nödvändigt, men jag orkar inte med en massa blickar idag. Det är lättare att smälta in om sminket är där det brukar, och vattenfast, så det inte rinner nerför kinderna. 
 
Vi hörs senare, tänkte skriva om lite tankar jag haft den senaste veckan och vad jag ska säga till Eva imon bitti...
 
 
 



07.00

Idag vaknade jag strax innan 7 och gick även upp då. Jag vet inte riktigt hur jag mår idag... Får nog avvakta och se. Har tagit mina tabletter och ätit lite frukost. Vet inte vad den här dagen har att bjuda på men jag känner inte för att göra något speciellt just nu. Trött i kroppen och allmänt seg. Vill inte känna såhär! 

Soffläge!





Saknar ibland

Det kommer stunder då jag saknar avdelning H, då jag saknar att ha personal runt omkring mig och på ett sätt var övervakad. Jag har inte berättat det för någon, det är första gången jag blottar den tanken för någon annan. Jag vill inte vara där, men samtidigt är det verkligen jobbigt att behöva skära sig varenda dag för att orka, och nu har det gått så långt att det känns knappt bättre ens för stunden längre. Jag är trött på min ångest som blir allt svårare att hantera och rastlösheten vet ni ju om, den är outhärdlig i mellan åt. 
 
Jag vet att jag inte kan vara inskriven fram tills jag får några besked, det skulle vara minst en månad, det vill jag inte. Men varje dag är en kamp, det är så fruktansvärt rått inom mig och jag känner att det är på tok för lång väntetid för att jag ska orka med allting. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag kan inte sitta och skära armen av mig, det funkar inte, jag är medveten. Innan helgen ska jag ha tagit mod till mig och ringa till Eva, inte för att jag inte vet vad jag ska säga utan för att jag är rädd för vad hon svarar mig. Alla alternativ är skrämmande, inga ändringar, medicinjusteringar, bli inlagd osv. Inget känns lugnt, inget känns bra. Det är bara en enda stor berg och dalbana inom mig när jag får höra alla olika alternativ och möjligheter. Usch. Orkar inte mer snart, jag tvivlar. Tillåt mig och göra det en stund så lyfter jag upp mig själv igen sen. 
 
To many nights she lies awake
blaming insomnia.
 
But it's her troubled thoughts
that keep her restless.
 
Wondering if she will ever
find peace with her mind. 



Att leva

Att leva 
är att orka och våga
fast kanske man saknar
ett svar på sin fråga
om livet och tillvaron här.
Att leva
är att tro och att hoppas
och likna en blomma som spirar och knoppas
och tar varje dag som den gåva den är.
 
Att leva
är att undra och leta
och grubbla på mening 
man aldrig kan veta
och mål som man aldrig kan se.
Att leva 
är att tacka för gåvan
som någon har givit som väntar där ovan
och säkert en gång en förklaring ska ge. 
 
Den här dikten av Atle Burman betyder väldigt mycket för mig. Av min skolsköterska fick jag en bok med massa dikter som han har skrivit. På insidan av omslaget hade hon skrivit den här dikten och en liten personlig hälsning till mig. Jag har flera, flera gånger tagit fram den här boken och bläddrat, läst och tänkt tillbaka på tiden i högstadiet och vad den här dikten har betytt för mig. Den är så ärlig, träffar mitt hjärta direkt. Den gjorde det då och den gör det lika mycket nu 8 år senare. 
 
Att leva är ingen enkel sak, det är långt ifrån en dans på röda rosor. Det är svårt, det är kantigt och fullt av törnar. Sen har vi våra stunder med vind i håret och solkyssta kinder också, men för att nå dit krävs det mer av oss än vi tror. Jag vet inte vart mitt liv är på väg, det skrämmer mig, men samtidigt är jag på väg att acceptera att livet är som det är. För vissa går det lättare och andra skickas den tuffare vägen. Jag hoppas och vill tro på den här dikten. På att svaren kommer att komma, jag har alltid, alltid trott på det, på att saker och ting händer av en anledning. Det är ingen slump, allt är planerat. Jag tror verkligen på det, och att jag över huvudtaget tror är viktigt för mig, utan den skulle jag nog ha svårt att finna styrkan. 



En person utöver det vanliga

Här om kvällen hände något otroligt roligt och oväntat mig. Jag låg i sängen, var beredd att sova men så plingade det till i mobilen och det visade sig att jag hade fått ett personligt meddelande på facebook. Och inte från vem som helst utan min gamla skolsköterska som jag hade på högstadet, på Ljungarumsskolan, som jag gick och pratade med när jag hade det jobbigt. Jag blev så chockad, men också så glad när hon hade tagit sig tid att leta reda på mig på facebook och skrivit till mig! Hon undrade om det var rätt Annie som hon träffade när jag var skolflicka, och helt uppspelt svarade jag henne att ja, det är rätt Annie!
 
Jag vet inte vart detta leder eller om vi mister kontakten igen, men nu mailar vi fram och tillbaka och det är så roligt att höra vad hon gör nu för tiden. Känns ju aningen bittert att behöva säga att man återigen mår dåligt när vi har kontakt men vad ska man göra, jag vill inte ljuga iallafall. Jag vill inte skriva ut mer information här innan jag har frågat henne om det är okej men det är så roligt och speciellt att skriva med henne igen. Hon var min livlina på högstadiet och att vi efter alla dessa år så trodde jag aldrig att vi skulle höras av igen. Men se där, plötsligt händer det!



Så himla fina raggsockor

Idag kom det ett paket på posten till mig och det var min fina storasyster som skickade hemstickade (säger man så?) sockor till mig. Jag älskar dem sååå mycket och har haft på mig dem sen jag öppnade brevet! De passar perfekt och jag tycker verkligen det är skönt med sockor nu såhär på vintern, mysigt och skönt! Tack snälla Maria, de kommer användas med kärlek, och ja, de värmer mer än på det uppenbara viset! ♥
 
 



Och där spydde man med

Magsjuka eller bara inre stress? Jag vet inte men nu har jag iallafall spytt och mår ganska dåligt... Suck. Ligger i soffan och väntar på att sambon ska vakna. Han lär väl fly fältet men jag vill ha mitt täcke och lika medlidande först :( hoppas det inte blir något mer av det..! 







Tidig morgontimma

Idag vaknade jag redan vid 4.50. det är lite för tidigt även för mig som "måste" upp i vetig tid för att ta mina mediciner. Jag har inte tagit så mycket av min Therlene de senaste nätterna och det har såklart bidragit till att jag vaknar tidigare eftersom den ska hjälpa att sova längre på morgon och inte vakna upp på nätterna. Jag får väl öka dosen lite igen, för att bakna och vara pigg vid den tiden är inte bra. Nu vet jag artt jag kommer vara jättetrött i eftermiddag och förmodligen behöva sova en stund då. 
 
Dessutom har jag ont i halsen. Känns ju sådär kul, det river och gör ont när jag sväljer. Jag har bestämt att orka ta mig iväg och testa gymmet i veckan tillsammans med Mackan, men så länge jag har känningar i halsen går det inte. Vi får se vad dagen bjuder på, känner mig redan mör och rätt dämpad, jag är trött men ändå pigg. Asså detta tar kol på mig, Det skulle ta kol på vem som helst! Men, godmorgon!



Rastlöshet utan dess like

Okej, låt oss prata om denna mycket väl omnämnda rastlöshet som har bosatt sig i min kropp. Innan man drabbas av vissa saker så tror man att det "bara är att göra si eller så", men när man väl står där i skiten själv så inser man att det inte är så himla enkelt. Jag talar såklart om min rastlöshet nu men det finns så mycket andra saker man kan tänka likadant kring, kanske hoppa fallskärm - "det är väl en baggis, bara att hopopa" eller "depression, ta lite frisk luft så blir det bra". Fördomar kallar vi det. Och jag hade nog en ganska stor sådan inför rastlöshet innan jag själv drabbades av det. Jag var också den personen som tänkte "gör något då, ta en promenad, städa din garderob". Men nu ska ni få höra, det är långt ifrån så enkelt. Oj oj vad fel ni har. 
 
Jag skriver att jag lider utav detta för det gör jag verkligen, det är en fruktansvärd känsla som inte försvinner hur mycket jag än ber om det eller lugnande tabletter jag tar. Det liksom spritter i kroppen, bubblar innanför huden. Jag har så mycket energi men ingenting släcker den. Jag har, seriöst nu, städat varenda skåp, garderob, låda osv här hemma de senaste veckorna för att jag måste sätta händerna i nånting. Jag kan bara sitta i soffan eller framför datorn i några minuter innan jag känner hur det kryper i mig och växer sig stort som ett monster. Jag vet inte hur länge jag står ut med detta, det är inget som lindras eller försvinner verkar det som. Eller jo, visserligen, när jag hart stickat har det fungerat en stund men nu är det nästan lönlöst också. 
 
Jag vet inte hur många dagar till jag ska ge detta innan jag ringer till Eva och beklagar mig. Jag vill få något mot detta, som jag sa hemma hos mam och pap inann så sitter jag nog hellre som ett kolli i soffan än känner såhär. Så illa är det, och jag skojar inte nu. Fy fan, det är värt att svära över för jag är så less på det, det får mig att må så otroligt dåligt. Jag blir mer stressad, får mer ångest och mår helt enkelt värre än tidigare. 
 
 



Mam & pap

Ikväll har vi varit hos mam och pap och käkat och myst. Innan mamma kom hem satt vi i soffan tillsammans med pappa och småpratade, det var skönt, musik var på och det var liksom lugnt, även för mig. När mam kom hem åkte vi och köpte kinamat och efter det försökte mamma visa mig hur man virkar. Det lär ta sin lilla tid innan jag får in snitsen på det men jag vill verklien lära mig. Trots att det gör oförklarligt ont i armen så är det bra för mig att göra något praktiskt när jag har sån ångest. Det tränar även mitt otroligt dåliga tålamod och rastlöshet nu, huwa. Tur jag kan behärska mig för annars hade nog mamma gått i taket när jag försökte med "bakre maskan, fånga tråden, igenom, och göra en vanlig". Hujedamej!
 
Det var en bra kväll mätt i mina mått. Ångesten blir jag aldrig av med känns det som och inte heller känslan av att allt är rätt meningslöst :/ Jag är så glad över att vi kan prata om min sjukdom utan att någon vrider sig på stolen och försöker byta samtalsämne innan det är avklarat. Dem är ju trots allt mina föräldrar och jag vill att dem ska veta och försöka förstå så mycket dem kan. Jag vet inte om jag får skriva det här men mamma berättade att hon grät varje morogn innan när hon läste mig blogg, och det är klar det gör jätteont i mig och även gör mig otroligt ledsen. Men jag är glad över att hon delar med sig av hur hon mår och har det i mellan åt också. Depression drabbar inte bara den sjuke utan anhöriga och vänner också. Det bara är så. Jag älskar er mamma och pappa, och jag försöker lära mig att älska livet igen också. Även om det är rätt grått just nu. Kanske att det blir ljust igen för mig.
 
 
 
 



Like an elevator

Det känns som att jag åker upp och ner i en hiss.  Upp och ner. Jag är inte ensam, jag har folk med mig - familj, vänner, okända - men de stiger av och på hela tiden. På väg till olika saker, jobb, vänner, resor - allt möjligt vad det kan vara. Men jag sitter fast, jag står intryckt i ett hörn och kommer ingenstans. Jag står där och försöker röra på fötterna men de är som fastgjutna i betong, jag inser att jag inte får gå ut på ävrntyr, jag är fast i att fara upp och ner som en hottentott. 
 
Jag har svårt att acceptera min sjukdom, eller kanske inte sjukdomen i sig utan mer vad den gör med mig. Hur den suger ut min livlust, min ork att göra och att ta tag i saker, att längta efter olika grejer och viljan att faktiskt göra något. Jag är så trött, trött på att inte känna någon lust till att göra nått och om jag gör något är det inte för att jag vill utan för att jag måste på grund av mitt kryp i benen. Rastlösheten. 
 
Känner du dig som en hiss nångång ibland? Kommer du av och kommer du på? Jag kan tänka mig att det finns de som inte kan eller orkar kliva på hissen också, att de inte kan sluta göra saker, inte sluta stressa. Usch, det är inte lätt. Långt ifrån. Men vi tar oss vidare iallafall, kanske vi någång tar trapporna också.. Vem vet.. Och vem behöver veta? Det behöver bara fungera, och jag vill sluta behöva trycka på nödknappen hela tiden. Tack. 
 
 



Besöksrekord på bloggen

Igår hade jag besöksrekord här på medelicious, ni är många som har börjat följa mig och min resa här. Mina texter, bilder och inlägg här är personliga och känslofyllda, jag skriver för mig egen skull och för att mina nära ska få en inblick i mina dagar. Få veta hur jag mår. Att ni är så många andra som börjat följa mig känns kul, jag hoppas att jag kan bidra med något i era liv. Kanske mår ni också dåligt, har mått dåligt, känner någon som mår dåligt eller helt enket bara är en vanlig (om nu någon är vanlig?) person som blir nyfiken på mig. Vem och varför ni läser spelar ingen roll, ni är välkomna här om ni vill! 
 
Antalet läsare har aldrig varit viktigt för mig. Jag har alltid skrivit här på bloggen som min egen dagbok, bara för mig själv och familjen. Vilka hundratals det nu är som har hamnat här hos mig och växt sen jag erkände min depression vet jag inte, och det spelar ingen roll heller. Jag får många fina kommentarer, bland annatanonyma, och det är helt okej. Tack för att ni bryr er om mig och min resa! 
 
 



Fotorunda i kylan

Idag har jag varit ue och tagit lite foton. Kändes kallt och bökigt men jag fick väl iallafall något gjort. Nu sitter jag inne och fryser och är jättetrött. Så himla jobbigt, jag vill bara sova, sova och sova idag. Dessutom vaknade jag med ont i halsen och extra tung i huvudet. Känns inte som min dag idag. 
 
 



Klippt mig kort

Ikväll var jag hos Jennica och klippte mig. Jag ser ingen anledning till att fortsätta i gamla spår utan tog och gjorde en ordentlig förändring. Klippte page, kort bak och längre fram. Jag är nöjd, jag gör allt för att ändra på saker och ting nu och håret får vara en del av det. Jag har tappat så otroligt mycket hår den senase tiden vilket resulterat i tunt och slitet hår. Jennica förklarade att det kunde ha och göra med min depression och kanske även tabletterna jag äter varje dag. Hur som helst så är det som det är och det är väl bara och köra utifrån det. Jag är glad att jag klippte av det, kändes bara som en extra tyngd. Nu kommer jag definitivt behöva halsduk ute annars blir det kallt om nacken! 
 


 



Pain does that to people

Du tror att jag inte har förändrats, kommer att förändras? Du tror att det här bara är en sjukdom och när jag blir frisk kommer jag vara samma gamla vanliga Annie igen? Aldrig, den Annie är borta. Hon har ersatts av någon ny, något helt annan. Och det tycker jag är bra. 
 
Jag kanske ser ut precis likadant, mitt skratt kanske låter som det gjorde innan,och mina ögon kanske kan glittra som det gjorde förr när något var sådär jättemysigt eller jätteroligt. Men inuti mig har saker och ting förändrats, det förändras varje dag. Ibland varje minut och timme. Jag vill inte vara den Annie som blev sjuk, jag vill ta mer plats, jag vill gå min egen väg, för jag vet att det är en stor anledning till att jag är sjuk idag. För att jag har tänkt så himla mycket på vad andra tycker och tänker om mig och mina beslut. 
 
Jag hoppas komma ur den här mörka bubblan, idag hoppas jag att jag kommer bli frisk igen. Och då vill jag vara en annan Annie, men med samma intressen och känslor för ovärlden som innan, men med en förändrad attityd och med fötterna lite fastare på jorden. Kanske är det för mycket att begära, men om jag hamnar i samma Annie-bana som som ledde mig hit, som gjorde mig sjuk, kommer jag inte acceptera det.
 
Du tror att samma gamla Annie kommer finnas kvar, men där har du fel. Jag har förändrats, och jag kommer förändras ännu mer. Smärta gör så mot människor. 
 
 



"Du måste orka"

I lördags kändes det som min sista dag var kommen. Ja, det låter illa och jättehemskt men det kändes verkligen så. Som att jag till sist var beredd att ge upp, tårarna som rann sved mot mina kinder, de skrek åt mig att "nu du Annie, nu är det snart över". 
 
Givetvis är det inte över, jag stod och står ut som så många gånger förr. Jag tar mig igenom varenda hallucination, varenda ångestattack, varenda självskadeakt, ja allt, allt tar jag mig igenom. Och det är till stor del, eller kanske för all del, tack vare er som finns runt omkring mig. För när jag inte ser meningen med att leva påminns jag av er att det faktiskt går att leva och vara lycklig. 
 
Jag skrev till både Carro och Becca i lördags att jag inte orkade mer, och båda svarade tillbaka precis sådär som jag behöver. Ställde frågor, gav mig tips på vad jag kunde göra. Men framför allt så skrev Carro att jag måste orka. "Jag älskar dig så mkt, du måste orka". Och visst brast jag ut i ännu större tårar då, tacksamheten för att hon finns där, att Becca finns där. Att alla står ut med min sjukdom när jag själv inte orkar. Det här är utan tvekan det jobbigaste jag har gått igenom, och hoppas gå igenom också, och utan er hade jag kastat in handduken för länge sen. Så tack till er som håller mig i handen när jag vill springa åt fel håll. Tack.






Ny dag nya tag

Idag har jag en lite bättre dag med min ångest, men däremot mår jag illa och känner mig allmänt konstig i kroppen. Jag hoppas att det inte är något speciellt utan försvinner inatt med lite sömn. Jag sov bra inatt, somnade väl i hyfsad till och vaknade som vanligt runt halv åtta - åtta. Det är lagom tid, jag älskar att sitta uppe på morgonen när Mackan fortfarande sover och bara känna lugnet i soffan. När jag har tagit alla mina tabletter på morgonen (6 stycken) så känner jag hur dom börjar värka och kicka in. En känsla som jag behöver få känna för att tycka att det var värt att vakna. 
 
 



A beautiful mind

Jag såg på en fin och bra film här om natten när jag inte kunde sova. Den heter "A beautiful mind" och handlar om en man vid namn Joh Nash (spelar av Russell Crowe) som har schizofreni. Han läser vid universitetet men går inte på några lektioner eller skriver några uppsatser, ändå utmärker han siog som en enstörning och försöker skriva en massa konstiga matematiska formler hela tiden. 
 
Hans schizofreni gör att han ser en man som är hemlig agent och vill att John ska spåra fiender till USA. Han går helt in i detta och trots att han skaffar fru och barn så fortsätter hans sjukdom utan att någon misstänker det tillstånd han befinner sig i. Tillslut uppdagas iallafall detta och han får hjälp, både på sjukhus och i hemmet med sin fru. Hur den slutar får ni se själva om ni är nyfikna, men det är en väldigt fin, berörande och känslig film. 
 
Jag grät, såklart. Jag hör en man i mitt huvud i mellan åt, han uppmanar mig till olika saker och ibland vill han bara umgås. Klart som sjutton att jag blir berörd av den här filmen. Även om jag inte har schizofreni utan "bara" rösthallucinationer så förstår jag honom, jag förstår att han kämpar emot när de lägger in honom för i hans värld är det verkligheten. Usch vad sjukdomar kan ställa till det. Han får leva med detta i resten av sitt liv, med medicinering såklart, och det får mig givetvis och undra om min mansröst kommer att försvinna, eller om jag så länge jag lever kommer få leva i psykisk tvåsamhet?
 
 



Hatkärlek till självskadan

Jag behöver ingen i min familj, ingen psykolog eller specialistsjuksköterska som berättar för mig att det inte är någon bra idé att skära sig, eller att använda någon typ av självskada överhuvudtaget. Jag vet om det, och något som Eva berömde mig för på mötet i fredags var att jag ändå är så väldigt medveten om min situation. Jag vet att om att rösten är en hallucination, lika så väggarna som rör på sig och spindlarna som kryper på golvet, jag vet att jag har en sjukdom och inte är sinnessjuk. Det är ett bra första steg, att vara medveten. 
 
Vi pratade om hur det känns när jag skär mig, innan och efter. Jag förklarade för henne att det känns jätteskönt och bra för stunden, när blodet kommer och det känns som att ångesten sipprar ut tillsammans med det. Men efteråt, eller en stund efter, så känns det lika dumt och jobbigt igen, plus att det blir fula ärr. En timme efter finns det inget positivt med det längre. 
 
Ikväll har jag tänkt på det flera gånger att jag vill ögra mig illa, att jag vill skära mig och få känna fysisk smärta en stund. Men Mackan har varit hemma och vaken och då kan jag inte göra det. Det känns som ett så stort svek, jag har förklarat det en gång här innan, men att skära mig när någon är hemma och inte sover går det bara inte. Eller iallafall än så länge klarar jag inte av det, hoppas att jag inte gör det nångång heller. Det konstiga är att jag känner inget svek mot mig själv, vilket kanske borde vara det största sveket av dom alla. Att göra såhär mot mig själv. Men jag försöker påminna mig om att jag är sjuk, att jag har tankar som styr mig till platser jag inte egentligen vill till och ångest jag egentligen inte vill känna. 
 
Ja det är någon slags hatkärlek jag har till mitt självskadebeteende. Jag älskar det för vad det hjälper mig med för stunden, men hatar vad det gör med mig i det långa loppet. Samtidigt ser jag inte särskilt långt framåt nu, det mesta ligger i någon form av gråzon och väntar på vidare besked. Besked jag inte har för tillfället. Åh, livet, tänk om jag fick leva det glatt och lyckligt, så långt ifrån detta mörka man bara kan komma. Ja tack, snälla. Sen slås jag ner av demonerna igen och jag kravlar på botten igen.
 



Söndag

Jag har varit hemma och inne nästan hela dagen idag. Var ute med Smilla imorse, sen legat i soffan och kollat på två filmer (The last song och En prinsessas dagbok, ja jag vet), skrivit lite i mitt block, spelat lite på datorn och sovit. Jag var så trött och kunde bara inte hålla mig vaken. Jag tror att all den ångest jag har haft i helgen har tagit ut sin rätt tillslut, kroppen orkar inte hur mycket som helst. 
 
Känslan är att livet suger, rent ut sagt. Att det helt enkelt inte är för mig, att det är alla andras fel att jag lever för ingen släpper taget om mig. Jag vill leva, jag vill älska livet, men jag vill inte ha det såhär. Det är så jobbigt. Jag sitter i soffan och känner mig okej i ena stunden och sen i nästa vill jag bara lämna allt vad jordelivet heter. Jag ger det ett par dagar till, men blir det inte bättre får jag ringa till Eva och säga att vi inte kan avvakta med medicinjusteringarna till den 5 februari. Jag mår inte bra, inte ens så det går att uthärda. Ikväll tittar vi på tv och tar det lugnt hemma, jag orkar inget annat. 
 
 
 



Tung lördagskväll

Idag har jag haft svårt för att sätta mig framför datorn och skriva. Igår (lördag) hade jag en tung dag. Visst var det ganska bra när vi var ute i Taberg hos brorsan och Petra, men på eftermiddagen och kvällen var det, rent ut sagt, åt helvete dåligt. Jag satt uppkurad i soffhörnet och grät och kände bara hur allmänt pissigt livet var. Jag kan inte förklara, jag får bara sån otrolig ångest och orkar inte leva längre. Det var verkligen illa, tårarna rann och vi fick ha balkongendörren öppen trots stormen Egon ute för jag tyckte det var så instängt och varmt. Fruktansvärt, totalt olycklig känsla från ingenstans. 

Jag tog lugnande och lite extra av mitt flytande sömnmedel och gick och la mig till slut. Jag somnade ganska fort och det var nog det bästa som kunde hända. Jag ville skära mig, ville göra mig illa så att det kunde bli lite lättare satt hantera, men Mackan var hemma och vaken så jag kunde bara inte. Jag klarar inte av det när jag inte är själv hemma, eller iallafall tror jag inte jag klarar det. Det känns som ett så stort svek då. Däremot när jag är själv kan jag sitta eller stå och skära utan slut. Konstigt, ordet jag alltid använder. Men det beskriver det bäst på något sätt. 



"Är det här allt som blir så dör jag"

Håkan Hellström. Mannen, myten, legenden. Ingen myt direkt. Han sätter ord på så mycket virvarr som finns inuti mig. Att sitta och lyssna på hans texter gör mig lugn, de hjälper mig att slappna av och känna någon form av trygghet. Knäppt? Ja kanske, men musik är en stor del av mig och mitt tillfrisknande. Jag lyssnar ofta på musik, på artister som Håkan, Lasse, Melissa osv. 
 
"Jag har lurat mig själv för många gånger nu" sjunger Håkan, och jag min käre vän, jag har lurat mig själv så många gånger att jag tappat räkningen. Jag skär mig en sista gång, en sista gång, en sista gång. Men den där sista gången kommer aldrig, eller den verkar iallafall aldrig komma. 
 
"Är det här allt som blir så dör jag". Älskade Håkan. Du sätter ord och musik till livets stora frågetecken. Är detta allt? För om det här är allt så vet inte jag hur jag ska stå ut med det här livet. Jag ser inte de små sakerna, jag ser inte den där betydelsen i det lilla som ni andra ser. Jag vet inte vad jag ser över huvudtaget? "Jag måste vara sjuk, sjuk, sjuk, sjuk", som han sjunger i en annan låt. Är det här allt? Är livet pest och pina och sen på väg mot slutet?
 



Hos Matte och Petra

Passade på att fota lite hemma hos brorsan och Petra innan idag. Vi har varit där och slappat, käkat lunch och druckit kaffe. Skön och lugn dag och nu är vi hemma igen och fortsätter med och tar det coolt hemma. Får se om jag ger mig ut igen, jag är inte på topp, vet inte riktigt vad.. Kan inte sätta ord på känslan :(
 
 



Fotoprojekt: Dörr

...Och ungefär likadant tänkte jag här. Jag tog häftmassa, placerade ut bilderna till ett hjärta och tryckte bara upp dom på dörren inne i datarummet. Personligt, det gillar jag. Det ska ligga nära hjärtat. 
 
 



Snö och dålig sömn

Inatt sov jag inte alls bra. Eller egentligen sov jag väl helt okej när jag väl somnade men problemet var att jag gjorde inte det. Jag tror att ögonen slocknade runt 03-4, och då somnade jag i soffan och sov där resten av natten! Jag tog ändå mina sömnpreparat men det hjälpte inte inatt...

Nu är det snöstorm, blött och kallt så raggsockarna är på! Ska åka ut till Taberg om en stund och hälsa på lite. 







Läsning

Mannen lämnade mig tillslut och jag har kunnat sitta i fåtöljen en stund och läsa några kapitel. Rastlösheten och kryp i benen är ständigt här och det är så ofantligt irriterande och jobbigt. Jag har suttit framför datorn nu i typ nån timme och redigerat närmare 50-70 bilder. De flesta från min farbrors bröllop hösten 2013 (!) men även lite julaftonsbilder och vardagfoton här hemifrån. Jag ska snart ta min Imovane och försöka sova, det har varit en lång dag med mycket känslor, tårar, intryck och ångest. Föresten, kryp i benen sa Eva hade och göra med mitt ena sömnmedel, Theralenen, bara att stå ut. Vågar inte dissa den än riktigt... Godnatt! 
 
 



Fotoprojekt: Vardagsrumsvägg

Beställde hem ett gäng instagrambilder från printasquare och med lite spik, ståltråd och miniklädnypor kan man göra en sån här cool och personlig fotovägg på mindre än 20 minuter. Supernöjd. 
 
 



2 uppgifter från PCV och Eva

Man kan väl säga att jag fick två olika uppgifter från Eva som jag skulle pyssla lite med hemma. Det första var att försöka skriva ner på en lista vad jag vill med, antingen livet - vad jag vill göra, platser jag vill besöka, saker jag vill testa osv. Eller saker som jag vill göra eller ska hända det här året. Detta för att tvinga mig skriva ner och se på papper att det trots all mörk skugga omrking mig finns saker jag kanske vill testa eller som jag vill tycka är roligt igen. Jag klurar lite på hur jag ska göra, får fundera lite. Det är inte så enkelt som det kanske låter för er. 
 
Det andra var att jag ska skriva ner mins inputs. Hon förklarade för mig och ritade även ner hur mitt beteende är. Och det är läskigt hur allting bara faller på plats och jag ville bara skrika samtidigt som jag grät att "tack gode gud för att denna kvinna förstår mig!!!". Såhär ritade hon på sin whiteboard.
 
Det handlar om hur allting hänger ihop.
 
Orsaken är → STRESS         (massa olika inputs, vad orsakar stressen?)
                             ↓
Känslan är → Rädsla/oro
                             ↓
Beteende → Ångest
 
För mig blev det väldigt tydligt när hon ritade upp det såhär och det blir så mycket lättare att hantera när man får det så brutalt tydligt framför sig. Jag klarar inte av allting om jag ska behöva hålla reda på det i huvudet, att skriva ner saker känns som a och o för mig. Därför ska jag nu lista alla olika inputs, orsaker till att jag blir stressad, som leder till oro och sist ångest. Och sen i sin tur lista de individuella inputsen vad jag kan göra åt dom osv. Jag får se om jag publicerar det här, egentligen vill jag ju det, men det krävs nog en fundering iallafall. 
 
Ja, det var vad jag fick som tips och lite i uppgift att göra hemma för att styra och se min ångest och mitt beteende. Tanken är sen att jag ska, när jag får ångest, gå och titta i mitt block, på den inputen som gäller för stunden och se på apper vad jag kan, kommer eller ska göra åt saken för at slippa ångest. Lite såvrt att förklara men så var det iallafall. Jag köpte mig ett fint block på Maxi innan och ska antingen ikväll eller imon sätta mig och börja på detta. Jag vill bli frisk, och jag är villig att testa allt dom säger åt mig. 
 
 



Lämna mig ifred, snälla

Sitter och lyssnar på musik, just nu Rascal Flatts - Bless this broken road. Kan man ändra titeln till Bless this broken soul? Rösten gör sig påmind idag, så jävla jobbigt, lämna mig ifred jävla gubbjävel. Sluta tjata på mig, sluta få mig och skära mig och sluta vara så jävla elak och göra såhär mot mig. Jag vet att du bara är påhittade tankar, att hjärnan spelar mig ett spratt. Eva förklarade det så bra för mig, jag är inte tokig och jag är inte sinnessjuk, det är bara tankar. Men varför blir det så? Åh, sluta snälla. Jag orkar inte längre. Ska försöka sätta mig och läsa lite...
 
 



Besöket på PCV

Så steg jag innanför dörrarna på Kaserngatan 12 i morse och tittade på tavlan där det stod Psykiatrisk mottagning våning 3. Då kom rösten, mannen som jag trodde hade lämnat mig kom tillbaka och ifrågasatte varför jag skulle gå dit, han vet ju så mycket bättre än mig, och enligt honom är det bara onödigt att be om den här hjälpen. Jag kämpade emot honom, tog hissen upp så jag inte kunde vända mig om, och så anmälde jag mig i receptionen. Precis som det stod på kallelsen. 
 
Sen fick jag sitta och vänta en stund, jag kollade på tv'n som hängde i taket, på de andra personerna som satt där på stolarna och väntade precis som jag och sen kom tillslut en kvinna och jag hörde min namn, "finns det någon Annie här?". Ja, det gör det. Och så gick vi in till henne. 
 
Hon hade ett stort rum med gigantiska, fina fönster. Det var större än vårt vardagsrum och kök ihop. I ena änden var det möblerat med ett enormt skrivbord, kontorsinredning längs med väggen och något bord med vatten på. I andra änden av rummet fanns ett bord med fyra stolar, där fick jag sätta mig. På bordet låg näsdukar, så passande. Jag kom att använda både en och två vid det där besöket. 
 
Hon berättade lite om sig själv, jag berättade lite om mig och sen började vi prata om medicinerna, rösten, självskadebeteendet, vidare behandling, KBT-terapi, små tips jag fick med mig hem (som jag ska skriva om i ett eget inlägg) osv. Hon var väldigt mysigt, härlig, brutalt ärlig och lite ful i mun, precis som mig. Vi passade ihop, jag kände ett förtroende direkt och hon tyckte att vi skulle arbetare vidare ihop. Att jag var hennes patient nu och att vi skulle lösa detta tillsammans. 
 
Visst var det jobbigt, men allt vi pratade om - mina problem, mina demoner - hon förstod mig och satte ord på det som jag tidigare inte har kunnat göra det på. Det som är mindre bra är väntetiderna, hon sa direkt att hon hade några patienter hon var tvungen att avsluta innan jag kunde få en plats hos henne. Vi pratade lite om det men båda var överrens om att vi ville göra detta tillsammans och fastän hon sa att det kanske blir någon annan ledig före henne så kändes det ändå som att hon skulle försöka få ha mig. Den 5 februari får jag reda på vilken behandling jag kommer att få. Innan dess ska Eva ta upp mig på behandlingsmötet och överlägga med andra inblandade. Det hon sa till mig var att jag skulle behöva KBT-terapi och behandling för mitt självskadebeteende. Jag höll med henne, jag vill sluta skära mig och jag vill framför allt sluta tycka om att skära mig, Jag vill inte se det som en lösning på min ångest längre. 
 
Tårarna bara rann där inne, så mycket jag släppte ut som jag har byggt upp inom mig sen jag fick veta att jag skulle få träffa en kontaktperson. Fastän jag känner att det finns personer som jag kan prata med blir det en helt annan sak när det är någon specialiserad inom området. Hon vet och förstår vad jag pratar om för hon studerat det hur länge som helst, det är något varken mina föräldrar eller vänner/sambo nånsin kan göra för mig. Och det är okej. Men jag behöver den här hjälpen, jag behöver få träffa proffs som kan hjälpa mig att hitta verktyg att hantera min ångest, oro och inre stress så att jag inte får panikattacker, vill skada mig eller får hallucinationer. 
 
Vi pratade om att öka doserna på vissa mediciner men bestämde tillslut att avvakta till den 5 februari. Hon vill gärna att jag slutar/minskar med min Imovane (sömntablett) eftersom den är ett bensodiazepinbesläktat preparat. Jag vil ju förstås inte sluta eftersom jag nu sover relativt normalt och känner mig utvilad på morgonen, till jag har tabletter kvar kommer jag ta dom. Hon förstod. 
 
Åh vi pratade om så mycket på det här mötet och jag vet knappt vad jag ska skriva. Jag tror jag börjar såhär, kanske skriver jag mer i andra inlägg. Förmodligen. Det sm bestämdes var iallafall att jag ska tillbaka den 5 februari för att få veta min behandlingsplan och om det är något innan dess fick jag hennes nummer som jag kunde ringa på morgonen mellan 8-9. Det skulle jag inte tveka på om det blev sämre, frågor uppstod eller något annat. Så. Etapp 1 är utfört, nu väntar jag med osäkerhet på nästa möte. Vad kommer dom bestämma?
 

 



Fina Smilla

Idag efter mitt besök på PCV (som jag ska berätta om sen) så stannade vi på Torpa och släppte lös Smilla. Jag hade med min kamera ut för första gången sen Thailand i mars. Tog några kort på Smilla, mobilbilder är väderlöst på hennes svarta päls men med stora systemkameran går det mycket bättre. Här är hon vår goding!
 
 



Min andra tatuering

Jag har bestämt mig för att göra en till tatuering. Vi lever bara en gång och vem vet hur länge det är? Lika bra att göra vad man vill och känner för och inte oroa sig eller fundera så himla mycket. Ett livsmotto jag en dag kanske kan leva efter fullt ut. Who knows.
 
Jag vet inte om jag ska skriva ut vad jag har tänkt att göra? Det är en liten tatuering iallafall, några centimeter, svart. En ledtråd kan jag väl ge kanske.. "you're a diamond darling, they can't break you". Jag vet ett par stycken jag skulle vilja göra men jag vet att det är denna jag vill börja med, den är så stark på nått sätt. 
 
Varför jag vill göra denna är för att jag älskar motivet och betydelsen av den. All denna skit jag ska behöva gå igenom, kommer jag hålla? Kommer jag rasa samman och ge upp? När jag själv känner att svaret på den frågan är "Ja, jag kommer hålla och nej, jag kommer inte ge upp", så kommer jag göra den här tatueringen. 
 



Lite Thailandsbilder

Här kommer några redigerade bilder ifrån Thailand. Eftersom datorn har varit sönder sen dess har inga bilder kommit upp, men nu har jag tid och ork att pyssla lite med dom så nu kommer ett gäng framöver. Mest för att få in dom här och ha i arkivet, men enjoy om ni vill!
 
 



Morgonen är här

Nu sitter jag här 1 timme och 40 minuer innan det är dags att vara på PCV. Jag vaknade halv åtta idag och tänkte att jag lika gärna kunde gå upp då istället för och ligga och bli rastlös. Jag har sovit bra inatt, somnade ganska fort igår och det är alltid lika skönt att kunna få somna i tid.  Nu har jag ångest, men det är nog mest för att jag är lite nervös och osäker på hur det här mötet kommer att vara och kännas. Jag hoppas som sagt att det kommer gå bra. 
 
Vad som händer resten av dagen är inte bestämt än. Antar att det blir lugnt hemma, sticka, läsa, sitta vid datorn och redigera bilder. Mackan ska spela hockey sent ikväll men det blir skönt att vara lite själv också. Vi hörs när jag har varit på Kaserngatan, huwa, tänk på mig...
 
 



PCV imorgon

Klockan 10.00 ska jag vara på PCV imorgon, en specialistpsykiatrisk mottagning för bland annat ångestsjukdomar och psykoser, och äntligen få träffa min kontaktperson. Jag har väntat på den här tiden sen den 23 oktober, nästan två månader, och jag hoppas verkligen att detta blir bra nu. Personkemi är verkligen avgörande, det är a och o när det kommer till psykisk ohälsa och behandling. Jag vet det för jag har varit i den här svängen en gång tidigare, då träffade jag en psykolog på Hälsan och Bup innan jag fastnade för Karin som hon hette.
 
Mina förväntningar? Inga. Mina förhoppningar? Att hon kan ge mig verktyg och rätt behandlingsmetod så att jag kan få bli frisk. Jag vet att det inte kommer gå av sig självt, att det kommer krävas mycket arbeta från min sida och en jävla massa svett, blod och tårar innan den här resan är över. Är jag laddad? Vill jag bli frisk? Vill jag få hjälp? Nej, ja, ja. Jag kan inte säga att jag är laddad, det är mer en ångestliknande känsla, en blandning av rädsla, likgiltighet och ångest. Rädd för att inte kunna bli frisk utan sitta fast i den här bubblan, det här svarta hålet för alltid. Då kan jag säga direkt att jag inte kommer välja att sitta kvar här. 
 
Jag är nervös men tänker att jag måste göra detta för min skull och min familj. Jag är skyldig både mig själv och dem att ge detta en chans och att verkligen försöka. Jag är 24 år gammal, jag ska inte vara sjuk och känna såhär, jag ska leva livet och få ut något av det annat än mörker och ångest. Jag lär definitivt skriva om mitt besök imorgon, allt ska dokumenteras. 
 
 
 



Över ett år sedan

Den 3 januari förra året, alltså 2014, var vi i familjen ute och åka skridskor på Råslätt. Jag har inte lagt ut dom här bilderna innan eftersom datorn gick sönder och dom behövde justeras lite i både ljusstyrka och kontrast. Men jag tänker att jag slänger in dom iallafall, jag har ju börjat redigera gamla bilder nu när vi har en ny dator. Himla kul faktiskt. Och förresten, roligt att jag fångade Petras lilla cirkusåkning också... 
 
 



Ensam hemma

Ikväll sköter jag mig, ikväll är jag ensam hemma och jag har bestämt mig för att inte göra mig illa. Jag vill inte, vill inte få ont idag igen och jag vill slippa behöva berätta för Mackan att det inte har gått bra. Jag har tagit lugnande och det känns okej just nu. Jag sysselsätter mig med att fota lite här hemma och redigera på nya datorn. Jag har även stickat klart en halsduk som jag tänkte Alva kan ha till sina dockor, och givetvis tittar jag på hockeyn till och från med. 
 
Såhär ser det ut hemma hos mig nu, tända ljus och allmänt mysigt. Vad glad jag är för att vi har en fungerande dator igen så jag kan fotografera och redigera, så tacksam!
 
 



Natten var bra

Natten har varit bra, jag somnade redan vid elva igår och vaknade visserligen tidigt, men det är ändå bättre än att sitta vaken på nätterna! Jag gick upp första gången vid sex imorse men somnade sen om till strax innan åtta. Skönt att för en gångs skull vakna utvilad, även om jag blir trött av mina tabletter jag äter så är det en helt annan Annie nu än för några vecka sedan när jag inte sov nånting på nätterna. 
 
Idag är det en lugn dag. Vi har tvingats, (ja faktiskt!), att köpa en ny dator. Min gamla skulle kosta 6000-7000 att laga och det var helt enkelt inte värt det. Nu sittere jag vid en mindre variant, iMac 21" och jag älskar den, precis lagom. Den gamla, som är sönder, har vi fått tips från Machuset att inte laga och lägga ut den på blocket. Andrahandsvärdet är bättre om vi inte reparerar den, knasigt. Pengarna vi får för den lägger vi in i den nya datorn sen. Det känns jobbigt, men jag måste ha en Mac så att jag kan använda mina program till att redigera och göra hemsidor. Vi har köpt en extern hårddisk idag nu med så nu ska allt sparas på den och inget på datorn. Ja, det är som det är. Men det känns roligt, ett litet sug har väckts till liv att pyssla med min gamla hobby, det är ju faktiskt jättebra. 
 
 
 
 
 



Terrified

I am good for a while
I'll talk more, laugh more
Sleep and eat normally
But then something happens
Like a switch turns off somewhere
And all l am left with is the drakness in my mind
But each time it seems like l sink
Deeper and deeper
And l am scared...
Terrified that l one day won't make it back up
I feel like l am gasping for air
Screaming for help
But everyone just looks at me
With confused faces
Wondering what l am struggling over
When they're all doing just fine
And it makes me feel crazy

What the hell is wrong with me?



06.30

Jag vaknade redan 6.30 idag. Kände inte att jag kunde sömna om så efter nån halvtimme i sängen gick jag upp istället. Nu sitter jag i soffan och har stickat lite och nu ser jag på tv. Känner redan att jag är rastlös. Suck. Idag blir en lugn dag, gå ut med Smilla om en stund och sen duscha och fräscha till mig. 

Jag sov bra inatt, somnade ganska tidigt och har fått sova hela natten. Det känns skönt, jag vet att det är en förutsättning för att jag ska bli piggare och kunna friskna till. 



Brutalt ärlig igen

Nu kommer jag vara sådär brutalt ärlig här igen, så om du inte är beredd på att läsa min hårda sanning rekommenderar jag dig att stänga ner den här sidan nu. Jag orkar inte hymla om något ikväll, jag känner att jag håller på att kvävas och jag måste spotta ut allt jag känner för att kunna andas. 
 
Jag har som jag skrivit innan idag varit grymt rastlös och stissig i kroppen hela dagen och nu ikväll har det verkligen nått botten. Jag valde tillslut (efter att ha stickat, kollat på hocket och vikt tvätt) att lägga mig i sängen, sträcka på kroppen och titta på lite youtube-klipp. När jag sträckte mig efter Mackans täcke (jag låg på mitt) så kände jag hur hela vänster överarm vred sig och liksom "poppade" till, kort därefter kände jag det svala röda sippra fram och färga min tröja alldeles mörkröd. Mina sår som jag orsakade här om dagen har inte läkt än och när jag vred mig så stamade det så pass mycket att de sprack. Jag ropade på Mackan som kom med ett fuktigt papper som jag kunde stoppa det röda flödet med. Smärtan jag har känt ikväll av mina sår är inte att leka med, det svider och värker. Ni tänker att det är självförvållat men så är det inte, jag måste för att orka, jag vet inte hur jag överlever annars.
 
Det är som att någon trycker på en knapp så är jag på botten och kravlar som aldrig förr. Jag sparkar och slår mig omrking för att dra mig upp mot ytan men det är som gyttja, och jag bara fortsätter att sjunka. Så känns det när det jobbiga växer i bröstet på mig och ger mig ångest. Alltför ofta tänker jag på hur skönt det hade varit att slippa detta, jag vet inte hur länge jag kommer orka leva såhär. 
 
Jag saknar avdelningen, jag saknar den något kalla men ändå väldigt trygga atmosfären. Jag saknar vissa ur personalen som kunde prata med mig och göra mig lugn, de som gav sitt hjärta i sitt jobb och verkligen ville att vi patienter skulle ha det så trevligt och bra vi kunde där på avdelningen. Det är inte tryggt här hemma, det är inte tryggt nånstans förutom innanför sjukhusets väggar. Men här hemma finns värmen, här finns min sambo och här finns alla mina saker. Jag trodde att det ska hjälpa mig att må bättre, att hemmamiljön skulle ge mig en viss känsla av "hemma bäst", men jag vet inte., jag känner mig rätt likgiltig. 
 
Åh fy fan vad jag hatar detta. Hatar något så in i norden mycket. 
 
 
 
   



Nu vill jag gråta

Jag känner mig så otroligt rastlös och stissig i kroppen. Jag skojar inte när jag säger att det är jobbigt, jag vill liksom gråta så otroligt obehagligt och jobbigt är det. Fick åka hem från mam och pap nu för jag klarade bara inte av att sitta där och hantera det. Åh jag blir alldeles tokig. Jag kan inte sitta vid datorn, inte läsa, inte sticka, inte se på tv... Inget fungerar, det känns bara som någon har tryckt på dubbel framspolning i mig men ändå står jag stilla. Snälla försvinn, försvinn nu!



Tablettuppdatering

Känns som det var länge sen jag skrev om vilka tabletter jag tar och om det har blivit några ändringar. Sen jag åkte hem från avdelningen har jag fortsatt med de doser som jag fick börja med där men inga ändring har gjorts efter det sen. På morgonen tar jag abilify mot psyko, sertralin mylan mot depression och atarax som lugnande. Den lugnande tabletten tar jag även några gånger under dagen för att hålla mig hyfsat lugn om jag ska iväg till affären eller träffa några vänner eller familj. Det är som en extra livlina som jag inte vill bli av med. 
 
På kvällen tar jag sen seroquel depot mot depression, oro och sömnproblem, abilify och atarax igen, theralen mot sömn och oro och sist men inte minst imovane som insomningstablett. Puh. Det är en hel del tabletter och totalt sväljer jag mellan 11-15 vita och blå piller om dagen. Theralenen är en flytade medicin som man späder ut med lite vatten, den smakar som världens starkaste tandkräm och jag måste alltid ta något gott efteråt, typ cola eller något sött. Annars sitter smaken i alldeles för länge och det är bara så äckligt! 
 
Sådär, det var nog uppdateringen kring mina tabletter. Jag tycker att doserna känns okej. Jag önskar att jag kände lite större skillnad, men även om jag hör rösten lite svagt ibland och fortfarande får ångestattacker och panikattacker så är det nog helt okej doserat. Vi kommer köra en uppföljning på fredag när jag får träffa min kontaktperson och kanske att de vill öka seroquelen då men det får vi helt enkelt se då.  
 
Det här är mina morgontabletter. Sertralin mylan, atarax och abilify. 



One-size-fits-all

De senaste dagarna har det funnits stunder, eller egentligen ögonblick, som har fått mig att tänka lite extra på det här med livet och vem som passar in var. Utifrån olika aspekter, ec kön, utbildning, ursprung, är vi människor otroligt duktiga på att dela in oss själva och varandra i olika grupper. Det gör mig förbannad, och jag vet att det är en av anledningarna till att jag idag sitter och är sjuk i depression och ångest.
 
Omgivningen och samhället vill styra in oss i någon form av färdig modell där vi inbillas uppnå "det bästa idealet", perfektion, "såhär ska man vara och leva". Det ger mig ångest, något så fruktansvärt mycket ångest. Och jag vet att det är otroligt många fler som mår dåligt av detta och som inte vill något hellre än passa in, men ändå få var sig själva. Att få vara sin egen person och sitt eget ideal men ändå accepteras av media är som vatten och olja, det skär sig. 
 
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, tänkt på hur mycket jag inte passar in i den där färdiga modellen. I den värld där man ska vara så himla perfekt och aldrig göra fel, där allt ska gå som på räls och man ska lyckas med allt vad livet innebär och man tar för sig. Det sjuka i detta är att jag tror inte det finns någon människa som skulle säga att det är precis såhär det ska vara. Jag är nästan säker på att de flesta tycker att de ideal och former vi "ska" leva efter idag är helt fel, omöjliga att leva upp till. Ändå fortsätter vi i samma anda och lunkar på i gamla vanliga spår. Ingen vågar, eller orkar riktigt ta ställning. 
 
Livet är inget "one-size-fits-all", vi är alla olika och det måste fan vara okej att vara sig själv och sin egen person. Om man inte passar in i normerna som finns så är det plötsligt fel på dig och inte samhället, det är helt sjukt. Jag trodde alltid att jag skulle vara mammas och pappas duktiga dotter som läste på högskola och fick sig en ordentlig utbildning och ett "bra" jobb, som reser världen runt och hittar på massa roliga saker med vänner, familj och sambo. I mina ögon ser jag mig och mitt liv som jag lever nu som ett misslyckande. Jag är inte där jag vill vara, långt ifrån. Att sitta hemma och vara sjukskriven, med ständig värk, sjuk i depression, lever med självskadebeteende, växlar mellan att hata livet och acceptera det, har ingen inkomst och behöver mycket hjälp ifrån andra runt omkring för att det ska fungera, är verkligen inget jag är stolt över, snarare tvärtom. Jag skäms över att jag inte har kommit längre i livet, att jag inte är där jag vill vara, att jag inte har blivit det som jag själv och andra kanske har föväntat sig av mig. 
 
Det knasiga i detta är att jag vet om att min familj och mina vänner tycker om mig precis lika mycket hur jag än lever och hur jag än mår. Men jag, Annie, känner inte så. Jag är så besviken och känner sån total olycka över att jag är så långt ifrån det liv jag vill leva. Jag vet att detta tillhör min sjukdom, att jag ökar på de här känslorna genom min ångest, men det är svårt att låta bli. Man ser vänner, bekanta, helt okända människor klättra i livet och jag står här och stampar. Det får mig och känna att det är meningslöst, att jag inte har ork eller vilja att bli frisk för jag är så rädd att den här känslan aldrig kommer att försvinna. Jag är trött på att känna att jag inte duger för den jag är, att jag måste ändra på mitt utseende och mina egenskaper för att accepteras av omgivningen och media. Jag hatar att vårt värde tydligen sitter i prestationer och i hur vi ser ut (ni vet vad jag menar!), och inte i hurdana vi är som medmänniskor, vad vi gör för oss själva och våra många härliga olikheter. Jag vill känna mig stolt över den jag är och vad jag har klarat mig igenom och förhoppningsvis kommer fixa i framtiden också, men jag vill att mitt värde sitter inuti mig, på ett djupare plan. Kommer det nånsin bli så? 
 
 



Tisdag morgon

God morgon, idag är det tisdag och jag har varit uppe sen halv åtta och stickat på mina olika projekt. Jag kunde sova bra inatt men har haft mycket ångest nu på morgon, suck. Gick in och väckte Mackan så att han skulle åtminstonde vara vaken när jag mår såhär extra dåligt. Känns bättre att han är vaken, det hjälper mig att stå emot och skära mig. Fast om jag ska vara ärlig så vet jag de flesta gånger som jag gör mig illa att jag kommer göra det. Det sitter i huvudet, jag bestämmer mig och får det att hända till vilket pris som helst egentligen.Jag lurade Mackan en natt att jag ville vara uppe och sen andra dagar har jag bara väntat tills jag fått en stund ensam. Tyvärr är det så, och det låter ju sjukt och konstigt i era öron men för mig är det ett sätt att överleva. Eller det känns ju så i den stunden. Och jag klandar inte Mackan för att "missa" mig, han kan ine sitta och vara min barnvakt, den kan ingen.
 
Det ska bli så skönt att gå till öppenvården och PCV på fredag till min nya kontaktperson. Att få berätta om självskadebeteendet och kunnde börja jobba med att få bort det, byta ut mot något annat mer hälsosamt. Jag vet att hon kommer förstå mig och varför jag gör det, vilket känns väldigt skönt för mig. Jag slipper känna mig som ett missfoster eller som att jag gör alla besvikna. Eva heter hon som jag ska träffa, och hon kommer inte säga åt mig att sluta utan hjälpa mig att kunna sluta. 
 
Min mamma sa här om dagen "men nu räcker det Annie", och jag vet inte vad jag kan göra mer än att låta henne säga vad hon tycker och tänker. Hon får släppa ut sina tankar och vad hon känner, men jag kan ändå inte göra henne eller någon annan nöjd och glad genom och säga att jag inte gör det. Jag tänker inte ljuga. Eller kommer göra det igen. Jag märker verkligen att det har blivit ett beroende för mig, och jag skäms konstigt nog inte för att erkänna det. Jag tänker på det så ofta och vet att det kortsiktigt hjälper mig att ha bättre dagar och stunder tillsammans med familj och vänner. Jag önskar att det inte var så men just nu är det precis så det är.
 
Jaja, det var ine meningen att babbla på om detta nu. Jag sitter och lyssnar på musik och stickar på en halsduk till Alva. När Mackan kommer hem från träningen ska vi gå ut en runda med Smilla och sen behöver vi åka till Ö&B och fixa lite småsaker. Hej så länge!



Tung känsla i bröstet

När jag får en sån där tung känsla i bröstet och det känns som att någon lagt en massa extra vikt på mina axlar får jag svårt att tänka klart. Min puls ökar och jag får svårt att andas normalt. Jag försöker ta långa och djupa andetag men jag klarar inte riktigt av det, istället blir det något halvdant och det enda jag tänker på är att inte börja hyperventilera, då blir det bara värre. Jag blir varm, eller iallafall är känslan att jag blir varm, om någon lägger en hand på min pannan känns jag de flesta gånger inget annat än normalvarm, väldigt märkligt. Jag blir ofta yr, det kan börja flimra framför mina ögon och det känns som att jag ser konstigt och framför allt suddigt. Jag vill gärna börja riva mig på mina ben, klösa hårt med naglarna, för att försöka lätta på alla känslor och göra något rent fysiskt med händerna. Jag kan gråta, skratta, bita ihop käkarna så hårt att mina kinder vitnar. 
 
Eller så kan jag ligga ihopkurad och skaka av rädsla och obehagliga känslor. 
 
Eller så kan jag sitta i soffan bredvid mamma, pappa eller Mackan och bita ihop, stå ut. 
 
Detta är ångest. Detta är panikångest. Och jag lider av det, verkligen lider. För mig finns det inget som helst positivt med att den här känslan uppstår och finns i mitt vardagliga liv. Jag hatar det. Att känna det komma, obehaget, paniken, rädslan över att något farligt håller på att hända mig. Jag önskar inte min värsta fiende det här, det finns ingen i mina ögon som förtjänar att ha det som jag har det. Jag vill att den här demonen lämnar mig ifred, att den tar sitt pick och pack och drar dit pepparn växer. Inte går i från mig till någon annan utan bara lämnar alla oss människor i fred. Snälla ångest, snälla panikångest, försvinn nu. Bara lämna mig och mitt liv nu. 



Städmani

Har inte gjort många knop hemma i eftermiddag. Tvättat litegrann och städat den sista lådan/skåpet i hela lägenheten. Jag har nämligen blivit ett städfreak nu sen jag blev utskriven från sjukhuset. Jag blir så rastlös och det kryper under min hud, då måste jag sätta händerna i något för annars faller jag ner i djupa hål med mörka tankar och självskadebeteende. Jag har alltså städat alla köksskåp/lådor, min garderob, tvbänken + tillhörande överskåp, datarummet, linneskåpet.. Allt! Det jag möjligtvis skulle kunna göra är att rensa i Mackans garderob och städa kylskåpet, får väl se om det blir av, känns inte så lockande. 
 
Utöver detta så stickar jag en himla massa. Låter kanske konstigt men att jag har börjat sticka hjälper mig verkligen och hålla mig på banan. Jag får något att fokusera på och det kan ta udden av min ångest och min panik. Jag har nu tickat två halsdukar, håller på med en tredje till mig, ett par sockor och en halsduk till Alva. Känns kul och skönt att få vara lite kreativ. 
 
Det är helt sjukt vad rastlös, otålig och krypig i benen jag har blivit sen jag blev utskriven från sjukhuset. Det har kanke delvis med och göra att jag fått lite mer energi eftersom jag sover bättre, men det känns omöjligt att kanalisera det på ett bra sätt. Det känns bara jobbigt och fruktasvärt obehagligt. Jag vill liksom bara skrika om något går för långsamt (dvs i normaltempo för er) och jag kan känna att jag vill gråta om saker inte går riktigt i min väg. Det är mycket man ska gå igenom när man mår dåligt verkar det som, det är bara att ta ett kliv i taget och ta det i mitt "tempo". 



Strömsberg

Idag har vi gått en långpromenad iStrömberg  och sen spenderat eftermiddagen hemma hos mamma och pappa. Jag gjorde färdigt min senaste halsduk, påbörjade projekt "sticka sockor" och så åt vi lunch ihop. Det har varit en lugn och helt okej dag hittills. Jag hade råångest imorse men under dagen har det varit ganska kontrollerat. Känns ändå bra. Ikväll är det trettondagsafton men vi skanibte göra något speciellt. Bara laga lite mat och chilla framför tv'n skulle jag tro. Jag fortsätter väl och sticka också, hjälper ju som sagt mot rastlöshet och mörka tankar. 




Tjugohundrafemton

Det är 2015, ett nytt år är här igen. Det är dags att börja om, på nytt, på ett blankt papper. Ett nytt kapitel varje dag, dags att skriva ny historia, ta sig framåt, kämpa, leva. 
 
Vad har 2015 för planer för mig? Jag önskar jag kunde få veta hur allt kommer att bli,  att jag kunde få någon liten förhandstitt så jag kan förbereda mig. Alla säger att jag kommer bli frisk, ja det kan man ju hoppas iallafall, men om jag inte blir det? Kommer jag leva ett helt år i mörker och skugga då? Ovissheten är som vanligt ett tärande faktum på mig och det enda jag kan göra är att hänga med och stå ut. 
 
Jag hoppas att det här året kommer ge mig något bra, något positivt i livet. Att jag får en skjuts in i en bättre framtid med ett mående som liknar något form av normaltillstånd och att jag kan få komma igång med mitt liv. Som det känns nu står allt stilla, det är någon som har satt sig på pausknappen och vägrar flytta på sig. Idiot. Känns bättre att inte ha några förväntningar eller förhoppningar överhuvudtaget, då slipper jag kanske bli besviken. 




Sömnen jävlas

De senaste två nätterna har jag sovit dåligt. Inatt var det skitjobbigt för trots min Theralen och Imovane så blev jag aldrig trött. Och känner jag inte att jag blir trött kan jag inte gå och lägga mig, då får jah råångest och panik. Jag lade mig inte före 02 och när jag väl somnade vet jag inte :/ 

Nu är klockan snart halv tio och jag har varit uppe sen 8:45 och nyss ätit frukost ich tagit mina mediciner. Hoppas på en bättre dag än igår.



Otålig och rastlös

Vilken jäkla skiteftermiddag och kväll det blev idag. Missförstå mig inte nu, när jag var hemma hos mam och lekte med Alva var det såklart mysigt, men jag mådde inte bra och det kunde jag inte dölja idag. Jag ville bara hem, dra på min mjukiskläder och sitta i soffan och kolla på hockeyn. Mackan var på plats i Kinnarps idag och hängde med Kokkonen innan så det var en singelkväll för mig, skönt ibland.
 
Och nej, jag kunde inte stå ut med min ångest ikväll utan tog till självskada igen. Jag vet att mamma blir ledsen nu, hon sa innan jag åkte hem idag att jag skulle ta hand om mig och "sköta" mig, men jag kunde bara inte. Det är så himla knäppt att det är såhär, men jag var tvungen, jag stod inte ut. Jag har känt mig så himla ledsen ikväll, vilket inte är en vanlig känsla jag har nu för tiden. I början av den här resan grät jag hela tiden, men sen slutade det när jag började äta alla tabletter. Men ikväll har det kommit tillbaka, förmodligen bara tillfälligt, men det var skönt att få sitta själv och gråta, släppa ut en massa som annars stannar inne i bröstet. 
 
Klockan är rätt mycket nu men jag ska snart ta min imovane och försöka sova. Imon är det söndag, jag vet inte vad vi ska göra eller om det bara blir en hemmadag. Jag är så rastlös av mig och måste sätta händerna i något för att stå ut med mig själv och mitt liv. Ikväll drog jag igång projekt garderobsrensning och det blev både påsar med sånt som ska slängas, upp med sommarkläder på vinden och några kassar med kläder till bättre behövande. Nu är det nästan tomt men jag bestämde mig för att bara ha kvar kläder som jag faktiskt använder, bra beslut. NU vet jag itne vad jag har för projekt kvar, jag har städat och rensat överallt i lägenheten. Åh, låt mig bli normal igen och inte såhär rastlös, otålig och ångestfylld.
 



Två ansikten

Här om dagen publicerade jag den här bilden på instagram tillsammans med texten: "This is what depression looks like. You can't always see it, but l can sure damn feel it. Please remember this, instead of guessing - ask me."
 
Vad jag menar med detta är att depression har två olika ansikten. Jag kan antingen ha en dag då det syns på hela mig att jag är sjuk. En dag då jag inte orkar sminka mig, inte ser nån mening med att tvätta håret eller duscha, en dag då jag varken kan le eller skratta. Sen finns det de dagar som jag orkar och vill göra mig lite mer iordning, dagar då jag kan le och ändå se ut som vem som helst. Det här glömmer många, eller kanske tänker inte ni andra på det. Men bara för att jag ser ut som dig, betyder inte det att jag är fri från min sjukdom, mina tankar eller känslor. Det betyder bara att jag har en lite bättre dag eller helt enkelt inte orkar visa min sårbarhet. Kort och gott. 
 
Jag menar inte att ni inte tror på mig eller inte förstår att det tar tid att bli frisk. Men jag har dagar då jag sitter där och sminkar mig och gör mig presentabel men ändå känner hur det hugger i magen. Och jag har dagar då jag duschar, målar naglarna och fixar håret och ändå känner hur hela bröstet värker. Jag orkar bara inte se ut precis som jag känner mig varje dag, för då skulle alla stirra på mig, alla skulle tänka saker och förmodligen väcka sina fördomar till liv. Det är inte värt det, fastän jag vill vara mig själv och visa att depression är en sjukdom man inte ska skämmas över, så kan det ibland bara skönt med lite andrum även för mig. Sen kanske det bara är inbillning många gånger att folk tittar, men jag vet att blickarna är långa ibland när jag går in i affären med röda ögon, smutsigt hår och samma mjukiskläder som jag har använt i en vecka. Men det är så det är, ibland syns det och andra gånger ser jag ut som vanliga Annie, jag försöker så gott jag kan. 
 


 



Lite lek men så trött

Asså herregud vad jag är dåsig och trött idag. Jag orkar ingenting och känner inte för att göra nånting heller. Alva är här så vi har lekt lite affär och målat med vattenfärger men nu är jag så matt att jag inte vet ord för det. Jobbigt och tråkigt att det ska vara såhär. De är ute med Smilla nu och när de kommer in igen ska jag åka hem, jag orkar inte mer idag. 

Alva köpte en kassaapparat på Erikshjälpen idag, den gjorde succé!



Stan och raggmunken

Klockan är snart halv två och jag sitter själv hos mam och pap och väntar på biobesökarna. Mam och Alva är på Tingeling och jag och Mackan har varit en snabbis på stan och även ätit lunch på Raggmunken. Jag köpte ett rouge och en ögonskugga för presentkortet jag fick av Mackan idag på Make up store. Dyrt men grymt bra produkter! Tack!

Ångesten vibrerar under min hud, jag har tagit flera lugnande tabletter idag och jag märker att jag blir väldigt trött när jag tar så stor dos. Det är värt det, jag hade aldrig klarat av stan eller att äta ute annars. Jag ska försöka vara här och leka lite med Alva sen tror jag att jag kollar på hockeyn hemma, mår inge vidare bra och är så himla sömnig. 

Fick blommor av Mackan imorse, glittriga rosor, fint! 

Min frukost, utöver en macka... Lugnande, antidepressiva och mot psykos. 

Smink kan dölja mycket!





11 år tillsammans idag

Idag har det gått 11 år sedan vi blev tillsammans. 11 år sedan du skrev till mig efter en hel höst av försök och jag tillslut sa: "okej, ja vi kan bli tillsammans". Idag är det vår dag! Love you! 



 
 



Rastlös och stissig

Fy sjutton vilken jobbig dag det har varit. Jag är så otroligt rastlös och stissig i kroppen att jag bli alldeles tokig. Det kryper i benen och känns som att jag har myror i varenda ådra i kroppen. Så kan jag inte ha det, jag blir knäpp. Jag har försökt sticka på min halsduk, spelat kort med Mackan, kolla på hockeyn, varit ute, städat, vikt tvätt... Allt möjligt men ändå spritter det i hela mig. Jag har känt det i några dagar nu och om det fortsätter måste jag ringa vårdjouren och kolla om jag ska komma in och justera någon medicin eller få något annat lugnande. Ni kan inte förstå hur obehagligt och jobbigt det känns. Som att kroppen är trött som en hundraåring men insidan lever rövare i 200 km/h. 
 
Jag kan inte läsa längre, och det gör mig så otroligt ledsen. Jag läste hela tiden på avdelningen och när jag fick en liten stund över hemma. Nu kan jag bara slå upp boken och sen blir jag rastlös och tappar tålamoet direkt. Det här med tålamod är något nytt jag fått upptäcka med mig själv. Jag vill att allt ska gå fort och jag blir bokstavligen skogstokig om inte andra (läs: mamma, pappa, Mackan...) gör allt i ultrarapid fart. Jag går helst ut ur bilen innan vi stannat och att klä på sig och stå och söla i hallen är big no no. Det är inte så att jag tycker det är roligt, det känns ju bara skitjobbigt i kroppen. Det är nästan så jag kan tänka mig att det känns såhär att ha adhd. Man har ju hört att man kan känna sig rastlös och fylld med energi men inte vet hur man ska kanalisera den känslan. Jag menar inte att jag har det, utan att jag kan förstå delar av den problematiken. Ja jag hoppas på en bättre morgondag för denna fredag har då inte varit annat än jobbig och tung. Ångest, rastlös, vill skära mig och få må lite bra, när kommer det bli så. Snälla, snart.  



Göra vad JAG vill

Något jag har lärt mig sen jag blev sjuk är att jag ska och måste göra sånt som jag vill, utan att tänka så mycket på vad andra säger eller tycker om det. Självklart vill jag inte göra någon annan illa, utan bara följa min magkänsla och göra vad min anda säger utan att tänka på vad nån annan kommer tycka. Helt enkelt låta mina val i livet stå för mig. Jag har alltid tänkt väldigt mycket på vad andra har tyckt och tänkt om mig och vad jag har gjort, och jag har verkligen försökt passa in i den skeva modellen. Det gör mig inte lycklig, snarare tvärtom. Och det måste vara slut med det nu om jag ska bli frisk och glad igen. 
 
När det kommer till skolan (högskolan) och det faktum att det inte gick bra så tänkte jag bara på vad familjen skulle tycka om att jag inte avslutde det och inte på att det faktiskt var så jag ville göra. När jag ville tatuera mig tänkte jag på vad mina föräldrar skulle säga och om dem skulle bli besvikna på mig, mer än på mig själv och att jag verkligen ville göra det för min skull. Mycket jag gör vill jag ha bekräftelse på, prestationerna styr mitt värde, och det är ju helt fel egentligen. Att skolan gick som den gick är inte något att lägga energi på, det blev som det blev och det är bara att gå vidare. Min tatuering är jag så otroligt nöjd och stolt över och vad någon annan tycker är ju helt upp till dem, det spelar inte mig någon roll. Förstår ni vad jag menar? 
 
Vissa stunder känns det befriande att jag har bestämt mig för att gå min egen väg nu. Inte att jag ska köra över någon annan eller stänga ute andras synpunkter och tankar, men att ha bestämt att jag har första och sista ordet när det gäller mitt liv och mina beslut. Jag vill lära mig fler saker, kanske gå mer i skola, göra fler tatueringar, lägga pengar på prylar jag inte behöver och lära mig av livet. Jag går igenom så jävla mycket skit att jag inte kan slösa min lilla energibank på andra och göra som andra vill. Det är så dumt. Nu ska jag göra det jag vill och det gör mig lite glad att kunna tänka så... Jag vet att en anledning till att jag är sjuk idag är det här med att passa in och vara så jäkla perfekt. Usch, jag är inte perfekt och kommer aldrig att bli, jag är som jag är. Jag är Annie. 



Redhead

Jag undrar hur länge min kropp kommer orka med detta. Jag känner hur det gör ont i varenda led och hur mitt huvud börjat bli trött så trött. Idag har jag mått riktigt kasst, jag har inte kunnat hålla skenet uppe trots att jag skurit mig senast igår, brukar ju kunna få energi nog att hålla dagarna i hyfsad form. Känns ju inte bra att jag gör mig illa, och om det inte ens hjälper blir det ju ännu mer värdelöst. Suck.
 
Jag var en snabbis och köpte en present till Mackan som han ska få imorgon och sen åt jag lunch hos mamma och pappa. Kände tidigt att jag ville åka hem till Gräshagen iegn, jag kunde inte sitta still och det var alldeles rörigt i mig. Sen vi kom hem har jag färgat håret, är numer röd/brun/lila i huvudet, men jag är väldigt nöjd. Nu känner ännu färre personer igen mig om jag stöter på nån i affären, skönt. Och så har jag försökt sticka lite men jag är alldeles för rastlös, jävla skit detta är. 
 
Ikväll blir det lugnt, jag tänkte se hockeyn och hoppas att småkronorna vinner mot Finland och sen får vi hoppas att jag sover bättre inatt än vad jag gjorde till idag, huwa. Oro och ångest, två demoner som inte vill lämna mig. 






Godmorgon

Jag har sovit sådär inatt. Vaknat mycket och känt mig sådär orolig. Dagarna bara går och går, folk uppfattar mig som bättre men det känns som att jag sakta håller på att dö på insidan. Jag skär mig, lättar på min ångest och ger mig själv met energi och ork till att skratta lite och vara bland folk. Suck.

Idag ska jag bara ta det lugnt. Måste fixa en liten present till Mackan eftersom vi har årsdag imorgon och sen ska jag till mam så hon kan hjälpa mig med sticket. Igår blev det något fel som jag inte kunde lösa själv. Vi hörs senare...





Quotes and thoughts

This is my life, and its ending one minute at a time. Hitting bottom isn't a relaxing weekendretreat, it's not a goddamn seminar. It's raw and painfull. Without struggle and without sacrifice, l would have nothing. l would have been long gone. They say there's only one God and that his name is Death, and there is only one thing we say to him: "not today".
 
I dont know if l believe in this, l think there is something out there keeping me alive, helping me to breathe when my lungs can't do it anymore. I think He is major, and l think He is the biggest of us all. I have to believe in something larger then me, larger then life itself. This can't be it, please tell me that heaven is waiting for me, that paradise is a place far away from this earth. 
 
My sweet sweet child, when the darkness comes and everything starts to hurt like hell, just breathe. Take small steps towards the light, the light where everything will feel a lot better and your pain and struggle will be gone forever. Keep aiming, keep fighting and dont ever give up on youself. I promise you that this will end, your future is out there, you just have to find the right path first. I will be waiting for you there, my sweet sweet child. 
 



Disneymaraton

Nu har Carro åkt hem, vi har haft disneymaraton och ikväll såg vi på Aristocats, Törnrosa och Den lilla sjöjungfrun. Att man aldrig blir för gammal för disney är lite av ett motto vi har och lever efter. Vi kunde konstatera att vi har tittat på väldigt många nu och snart får börja titta på de tvåor som finns ute! Det gick ganska bra att sitta framför tvn så länge, jag stickade i perioder för att benen blev alldeles krypiga och kroppen rastlös. När det blir så kommer ofta ångesten som ett brev på posten men det gick okej ändå. Carro vet ju om allt, det känns som att hon förstår och definitivt respekterar mig och hur jag vill ha det just nu. 
 
Jag kan inte för allt i världen förstå hur jag kan sitta och skratta åt Sebastian i sjöjungfrun ena sekunden och i nästa känna sån total ångest och fruktansvärt jobbig och tung känsla inför livet. Det är så himla svårt, jag vet att jag tjatar om detta varje dag men det gör mig galen och allt blir så väldigt oförutsägbart. Min panikångest är lurig redan i vanliga fall, det räcker gott och väl. 
 
Det är skönt att träffa Carro, hon är min bästa vän, som en syster för mig. När hon åkte hem gick jag och Smilla med henne ut till bilen, och den långa och varma kramen jag fick av henne betyder mer än vad ord nånsin kan förklara. Jag är så tacksam över att hon finns i mitt liv, att hon hjälper mig och stannar kvar vid min sida fastän jag är sjuk, dålig på att höra av mig och är långt ifrån den vän jag vill vara just nu. Du är underbar, den bästa vän man kan ha!






1 januari

Idag har vi en väldigt lugn dag hemma. Mackan sitter och spelar tvspel och jag varvar mellan att sticka och sitta vid datorn och lyssna på musik. Vi var en sväng på Maxi imorse och fixade massa gott till mig och Carro, vi tänkte köra ett disneymaraton ikväll. Jag är seg, har ont i kroppen och mår rätt dåligt så det blir skönt att bara sitta i soffan och glo på älskade disneyfilmer idag. Smilla är hos sin mormor och morfar, tänkte det var smidigast när jag och Carro bara ska plöja massa filmer. Och faktiskt rätt skönt att få vara lite hundfri när jag känner mig såhär låg, usch, tåras i ögonen bara jag skriver ut orden idag.
 
Det regnar ute idag också, hej vinterland, vad trist när vädret ska vara såhär på vintern. Nyss var det vitt och fint och nu blött och rått, inget blir som man vill längre. Fram tills att Carro kommer ska jag nog lägga mig i soffan och vila lite, känner mig bara så dålig idag, konstig känsla. 
 








2015

Igår stod vi där uppe på berget och kollade ut över stan och alla fyrverkerier. Folk smäller och smäller för att fira in det nya året. 2015 har anlänt och vi får nu, även om vi inte vill det, börja skriva en femma istället för fyra i talet. Tiden går fort. Nyss var det slutet på 2013 och jag stod där och längtade till vår långa Thailandsresa, igår stod jag där och längtade inte efter något alls egentligen, kände ingen direkt önskan efter något. 
 
Kanske borde jag, när jag stod där uppe igår, ha tänkt på 2015 som året då jag kommer bli frisk, året som jag börjar jobba igen, som jag kanske reser nånstans och på något sätt upptäcker livet på nytt. Men jag kan inte rå för att jag inte känner så, det finns liksom inte i mig just nu. När jag skriver detta känns det inte ens tråkigt att vara så känslolös, det bara är så det är. Det är så märkligt, skumt och konstigt att man som människa kan bli så himla svart och tom. Jag minns när jag tatuerade mig i september, att jag tänkte att det kommer bli bättre, det kanske rent av håller på att klarna nu. Fy så fel jag hade. Jag minns när jag var i Stockholm i somras och hade några av de bästa dagarna på hela året, när vi var i Thailand och jag satt på stranden med vinden i håret. Jag skrev på instagram att jag kände hur livet skulle lösa sig för mig, men ack så fel jag hade. Idag sitter jag med en depression som äter på min insida, som lever sitt liv och tar över mig fastän jag kämpar emot. Jag vet inte hur, när eller om det kommer kännas sådär bra igen. Jag längtar till min tid till öppenvården, den 9e januari ska jag dit och träffa min kontaktperson, och det hoppas jag blir bra. Jag hoppas hon kan hjälpa mig, att hon kan förstå sig på mitt huvud och vad som försigår där inne. 
 
I denna stund kan jag sakna slutenvården och avdelning H litegrann. Där var jag så skyddad, mitt enda val var att finna mig i att vara där och jag behövde inte lockas av några dumheter. Jag fick lugnande när jag ville och det var typ det enda jag behövde bekymra mig över. Nu, här hemma, har jag mina lugnande tabletter (och alla andra) men tankarna på att göra mig illa fysiskt kommer hela tiden, ångesten livnär sig på mig och paniken uppenbarar sig alldeles för ofta. Min kropp är så himla utmattad, jag vet inte om jag kan säga det nog många gånger. Om 2015 kommer ge mig mitt liv tillbaka vet inte jag, jag hoppas, och hoppet sägs ju vara det sista som lämnar oss. När kommer den geniuina glädjen komma tillbaka? När kommer jag kunna sitta med mina föräldrar i soffan utan ångest och tankar på hur jobbigt livet är? Kan jag få svar nångång?



Mitt avslut på 2014

Vi har haft en väldigt trevlig kväll hemma hos mamma och pappa. Vi fick plankor i julklapp så vi testade att göra egna plankstek ikväll med ryggbiff och fläskfilé, det blev jättebra! Till förrätt åt vi toast skagen som jag gjorde och till efterrätt blev det vit chokladpanacotta. Allt var supergott, magen är mätt nu! Vi spelade bingolotto, Mackan och pappa vann, jag har börjat sticka på en ny halsduk, vi har spelat spel och så åkte vi vid tolvslaget upp till Stadsparken och kollade på alla fyrverkerier över stan. Det har blivit tradition för mig och Mackan att kolla där uppe, smidigt och det är många som smäller, himla bra faktiskt. 
 
Jag har kunnat skratta ikväll, ha kul och mysigt med små delar av familjen. En större panikattack fick jag men då gick jag ut till köksdörren och satte mig där en stund och svalkade av mig. Annars var det rätt lugnt på den fronten, panikfronten. Det jobbiga är att jag hela tiden har ångest, jag vet att man inte alltid ser det på mig, men känslan vill inte lämna mig. Ibland ligger den och gror och jag kan hantera den, men sen ibland, på bara en sekund kan den kännas lika stort som ett berg och jag vill bara skrika och skita i allt. Det är så jäkla tröttsamt, ni anar inte hur jobbigt det är. Som när vi kom hem nu vid halv ett på natten och jag skulle hänga in min jacka, så fick jag sån otrolig ångest att jag tänkte be Mackan att hänga upp mig också. Fattar ni, huvudet är helt kokt på mig. 
 
Jag sa att jag fick ångest och han frågade vad vi skulle göra åt det. Titta på tv eller hitta på något, jag valde att sätta mig här och skriva, det hjälper mig. Jag städade och rensade i datarummet här om dagen så nu har jag flyttat in mammas och pappas dator hit, lite avskilt, det kan vara skönt tycker jag. Jag har tagit med Theralen också men det dröjer ett ganska bra tag innan den kickar in, under tiden får jag försöka hålla mig sysselsatt och lita på mina lugnande tabletter. Jag är så himla trött på detta, jag orkar inte längre. Hur kan det vara möjligt att jag kan sitta och spela spel och skratta och ändå må så otroligt himla dåligt? Hjälp mig någon. Gott nytt åt till er alla iallafall, jag har haft en bra kväll, hoppas ni med har det!