Skype med mam och pap

Idag har det inte hänt så fasligt mycket. Jag är fortsatt sjuk med förkylning och halsont och jag försöker kurera mig med c-vitamin, ipren, halstabletter och nässpray. Jag är så arg för att detta kom nu när Iris kom till världen, jag längtar så efter att få bebisgosa med min fina brorsdotter!!
 
Vi var iväg en sväng i förmiddags och övningskörde med Anna och sen har vi bara varit hemma egentligen. Duschat Smilla, kollat på damernas 30 km, ätit mat, skypat med mamma och pappa och nu väntar vi på hockeyn. Det var kul och höra och se mam och pap igen, vilken bra uppfinning skype är!
 
Hur mår jag i övrigt då? Ja, jag vet knappt. Jag förstår att det är frustrerande att bara läsa "jag vet inte", men jag har kommit in i nån sån period nu när jag helt enkelt inte vet hur det är. Igår när jag pratade med vårdjouren sa jag samma sak och då lyckades vi väl reda ut det litegrann tillsammans. Vi kom väl fram till att det inte är bra, men att jag är bättre än vad jag har varit. Jag känner mig redo för hjälp nu, någon behandling som kan få ordning på mina mörka tankar, ångesten och självskadebeteendet. Jag vill slippa det här nu för jag vet inte hur mycket längre till jag orkar ha det såhär upp och ner. Ena stunden okej och i nästa vill jag bara lägga mig ner och dö. Det rullar på, så kan vi i alla fall säga!




Sjuk sjuk

Jag mådde riktigt dåligt när jag vaknade imorse. Halsen rev som värsta rivjärnet och förkylningen var ett faktum, usch vad trist. Jag sov i soffan till halv ett, kollade sen på stafetten och sist åkte jag och Mackan och fixade lite måsten. Jag känner mig inte särskilt pigg så det kommer bli en extra tidig kväll för mig idag känner jag. Mycket mer finns inte att berätta. Jag pratade med försäkringskassan idag och allt var lugnt där med sjukpenning osv. Vårdjouren ska ringa ikväll med och hur mår jag? Jag vet inte riktigt, jag längtar tills mötet på PCV på onsdag och känner mig redo för att få nån behandling nu som kan hjälpa mig ut ur detta.



Blir inte som man tänkt sig

Jag trodde aldrig att jag skulle sitta 24 år gammal och tänka på livet som något överhängande grått moln eller som ett getingstick som aldrig går över. Jag minns så väl när jag gick i gymnasiet och började må bättre efter mobbingen och min tid på BUP att jag tänkte på livet som "äldre". Att då skulle allt bli så mycket bättre, lättare när man fick jobba, flytta hemifrån och kunna sköta sig själv. Ha pengar till både mat, hyra, kläder och massa luncher på stan med vännerna. Att det givetvis skulle krävas mycket av mig som "vuxen", men att det ändå skulle bli bättre än vad det var just där och då med skolan och allt som hade hänt.
 
Idag sitter jag här och vet inte vad jag tycker. Jag har sedan 2011 gått runt med en arm som aldrig blir bra och som tär på både min energi och ork att fortsätta vidare. Jag har, istället för jobbtider att passa, medicintider att komma ihåg och när mina vänner och familj får lön den 25:e funderar jag på om detta är månaden som försäkringskassan utförsäkrar mig. Oron. Det tär på mig likt Emil när han täljer sina trägubbar i snickerboa. Han skalar bort lager för lager och tillslut finns inget kvar. Så känns det för mig, tillslut kommer jag bara vara en liten blöt fläck på marken.
 
Men så vill jag inte att det ska bli. Jag vill så snart som möjligt kunna börja arbeta, tjäna pengar, komma vidare i livet. Trycka på play istället för att krampaktigt hålla ner pausknappen för att jag inte orkar något annat. Jag hoppas att det här året är det år som kommer förändra saker och ting för mig. Att det här året kommer resultera i ett arbete, mindre smärta i armen, att trycket över bröstet och vikten på axlarna faller bort, att självskadan upphör... Jag hoppas så att det blir bättre snart, att jag kan se 2015 som året då det vände. Men det är svårt och tro och hoppas när det kommer bakslag på bakslag. Men jag gör vad jag kan, det kan jag åtminstone känna mig trygg med.



Sjuk

Idag är jag sjuk. Min hals river och örat kliar och gör ont till och från. Himla trist och jobbigt för det jobbar inte särskilt bra med min rastlöshet att jag nu har ännu mindre ork till att göra något. I natt har jag inte sovit mer än ett par timmar. Jag hade jättesvårt för att somna och jag tror klockan var nånstans runt 5 när jag tillslut somnade och sen vaknade jag nån gång runt 8 av att köksfläkten startade. Den lever sitt eget liv här på uven.
 
Idag blir det soff- och sängläge för min del, ikväll är det hockey igen och sen kommer det garanterat bli sängen tidigt för mig bara jag kan somna. Åh vad ledsamt detta var :(



Får inte nog

Denna lilla fina skapelse! Åh vad jag längtar efter att få hålla dig i min famn och pussa på din panna. Älskade Iris! 





Mitt 17-åriga jag igen

Hej mitt 17-åriga jag, det var länge sen nu. Vi har pratat förr du och jag, om hur allting kommer bli och om tankarna du har kring livet. Jag vill påminna dig om några saker, mitt 17-åriga jag. Idag är jag 24 år gammal, det har gått 7 år sedan vi sågs sist, och jag vill bara berätta att de närmsta åren du har framför dig kommer vara händelserika, tuffa, spännande, roliga och prövande.
 
Mitt 17-åriga jag, du går i gymnasiet nu. Du dricker för mycket alkohol på festerna och blír alltid lite för berusad, du käkar fredagstacos med mamma och pappa, du skolkar från tyskan fastän du vet att du borde gå och du handlar för mycket kläder du aldrig använder. Men mitt 17-åriga jag, det gör inget. Du ska leva nu, vara i livets mittpunkt, i navet. Passa på att göra fel efter fel efter fel. För vet du vad mitt 17-åriga jag, tiden kommer inte igen, du måste leva här och nu.
 
Mitt 17-åriga jag, innan du hinner blinka kommer du ta körkort, springa ut genom de stora dörrarna på skolan, skrika dig hes i din vita klänning och du kommer känna att livet leker. Det kommer vara en euforisk känsla. Tiden går fort, jag vill påminna dig om det. Du kommer uppleva de här 7 åren som en varm sommarvind, svisch säger det så är det förbi. Mitt 17-åriga jag, ta vara på tiden, men se den inte som ett hinder.
 
Mitt 17-åriga jag, om du visste vad dina kommande år kommer innehålla skulle du bli förbluffad. Innan du vet ordet av det har du och Marcus fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet inne i stan, du flyttar hemifrån och testar dina vingar. Plötsligt är du förlovad, har fått ditt första riktiga arbete och blivit faster hela 3 gånger. Men du mitt kära 17-åriga jag, livet är inte bara roligt. Du kommer ha genomgått flera operationer i Linköping, lärt dig att hantera kronisk värk och fått se baksidan av livet.
 
Och du, du tonårsbråkar med din mamma alldeles för mycket. Mitt 17-åriga jag, taggarna behöver inte vara utåt hela tiden. Men jag lovar dig att relationen kommer att förändras när du får ditt eget bo, det är inget konstigt. Och du känner att ingen förstår dig, men stå ut, för rätt personer har inte landat i ditt liv ännu. Pusslet är inte komplett. Mitt 17-åriga jag, du kommer möta svåra stunder, och jag är så ledsen för allt du kommer tvingas gå igenom.
 
Farmor lämnar dig om några år, och du kommer plåga dig själv med skuldkänslor över att du inte hälsade på henne när hon blev sjuk. Så åk nu, åk och hälsa på, sitt bredvid henne och håll i hennes hand. Hon kommer inte känna igen dig, mitt 17-åriga jag, men närhet är också kärlek, ge henne det.
  
Och till sist mitt 17-åriga jag, du kommer må dåligt. Du kommer tycka att livet är ett rent helvete, du kommer känna att det inte är värt att leva. Men älskade du, håll ut, du kommer att klara alla hinder som kommer i din väg. Stå stadig på jorden, prata mer med dina föräldrar, öppna upp dig för dina vänner och våga visa din sårbarhet. Då kommer det bli bättre. Mitt 17-åriga jag, njut av livet, sluta vara så duktig, sluta vara så bekväm, ut och röj, ut och se världen, framför allt, sluta vara så osäker. Du duger precis som du är. Precis som du är.



Rastlöshet deluxe

Det spelar ingen roll hur jag sitter, ligger eller står så kryper det i kroppen. Och det handlar inte om myror i benen utan det är någon form av rastlöshet jag aldrig varit med om innan. Jag får ingen ro till nånting. inte att läsa, inte att se på tv, inte att kolla på mobilen - inget. Allt känns bara irriterande och långsamt och något måste hända hela tiden för att jag inte ska behöva tänka på det stup i kvarten.
 
Jag förstår att det kan låta lite löjligt, kanske som ett i-landsproblem. Men jag har lovat mig själv att inte trycka ner mig själv med sådana tankar, det är inte löjligt, det är fruktansvärt verkligt och helt okej att tycka det är svinjobbigt. Jag har inte kunnat sticka på över en vecka, bara läst 30-40 sidor i min bok, bloggen har blivit lidande det senaste också och ändå gör jag inget annat. Om någon frågar mig vad jag har gjort i veckan för att förvilla min rastlöshet har jag ingen aning om vad jag ska svara.
 
Detta kan vara ett av mina största problem just nu, att jag inte kan få känna någon ro till något. Jag vet inte vad det beror på, jag äter 6 lugnande tabletter om dagen men ändå måste det vara något i dom eller i de andra tabletterna som utlöser detta. Jag behöver en uppföljning NU, jag tycker det är helt sjukt att jag blir utskriven från psyk H i början på februari och inte får en tid på PCV förens 4e mars. Jag har mängder av saker jag behöver ta upp med henne. Rösten finns fortfarande kvar, mer sällan men den kommer ändå ibland, min rastlöshet, mitt självskadebeteende. Jag hade behövt en uppföljning på detta mycket tidigare men nånstans brister det i psykvården och det finns inte tillräckligt med resurser. Det drabbar mig och många andra och jag har bara sån tur som har min sambo hemma på dagarna som kan fördriva tid med mig och se till att de få rutiner jag har upprätthålls. Trött på detta, vansinnigt trött på detta. Nu är klockan över 02.00 och jag borde sova, men kroppen kryper och jag kan inte bara inte ligga ner och slappna av. Suck.
 



Nattankar

Det är så många personer där ute som bryr sig om mig att det i mellan åt nästan känns för mycket för mig. Jag kommer alltid uppskatta alla uppmuntrande ord och tankar som ni sänder till mig, så det handlar inte om att vara otacksam, inte alls. Det handlar om att känna hur jag sviker er om och om igen.
 
Gamla klasskompisar har hört av sig, vänner kommer med tips och förslag, personer jag aldrig trodde jag skulle höra av igen har gjort just det, hört av sig. Familj, vänner och bekanta skickar mail till mig med ord jag inte känner mig värd att få alla stunder. Att så många skulle bry sig om mig och hur jag mår känns overkligt, det är ju bara jag, Annie.
 
Vissa dagar känns det skönt att få höra era ord, skönt att få sätta mig ner och skriva tillbaka till er och visa min uppskattning. Andra dagar känner jag mig som ett hopplöst fall som aldrig kommer kunna lösas, och då blir det svårt att skriva till er, ibland ens att läsa era ord. Jag känner mig inte värd all den värme och kärlek ni skickar. Jag försöker varje dag må bättre, komma upp lite mer ovanför vattenytan, tänka lite mindre på att skada mig och att faktiskt göra det. Men så hamnar jag där jag hamnade för en halvtimme sen och nu har jag två klara och röda streck på benet igen. Och då känner jag en mörk hinna sänka sig ner över mig. Den glider sakta ner för mitt ansikte, över mitt dunkande bröst, mina ärrade armar och till sist ner över mina nakna ben. Det blir bara mörkt, tyst, besvikelsen är så exakt den bara kan bli. Jag föll dit.
 
Jag känner mig ledsen på mig själv, arg för att begäret tar över och att jag inte kan stå emot. Och så känner mig så otroligt ledsen inför er alla som skriver till mig, som tänker på mig. På alla er som inte vill något annat än att jag ska sluta upp med självskadan och bli frisk, låta mig själv läka och vara hel. Ibland vet jag att ni skriver till mig för er egen skull, och det är helt okej. Jag förstår att man nånstans söker svar och måste få fråga, veta och kanske föröka förstå för att orka hänga med. Kan jag nånstans i min sjukdom hjälpa någon annan ser jag inget fel i det, även om jag längtar tills jag står frisk och kan vara den som ger goda råd och faktiskt vara ett levande bevis på att det går att ta sig ur den här skiten.
 
En god vän, mycket god vän, skickade en länk till mig här om dagen. Det handlade om unga tjejer som skär sig och hur man kan göra för att inte skada sig, försöka stå emot. Det gick ut på att man när suget kom efter att skära sig, rita en fjäril på armen istället. Och när man sen vill skada sig igen ska man se det som att man dödar den här fjärilen om man skär i den, och så skulle man rita fler fjärilar för att stå emot osv. Jag förstod tanken, en fin tanke, en fin idé. Men jag tror att jag är för långt ner i det än för att kunna tänka så, tyvärr. Jag ska plocka med mig den här idén när jag träffar Eva på PCV den 4e mars och se vad om säger om det. Jag vill inget hellre än att sluta, jag vill slippa tänka på självskada tusen gånger om dagen och smyga iväg på toa för att kunna göra mig illa. Jag ska inte säga att jag skäms för det gör jag inte, men jag är rädd för att jag kommer börja göra det snart om jag inte får bukt med detta. I början var det "lugnt", när jag fortfarande kunde hantera det. Men nu när det har blivit som ett beroende för mig känns det läskigt, obehagligt i kroppen när det känns som att jag inte kan styra det själv.
 
När jag pratade med vårdjouren innan idag sa jag flera gånger att jag vill ha hjälp nu, att jag måste få kontroll på mitt självskadebeteende, mina tankar och hur jag mår. Jag är så förbannat trött på att gå runt och vanka av och an och se ut att må bra när jag i själva verket mår skit och bröstet, kroppen och lederna bara värker av all skit. Ja det är inte lätt detta, långt ifrån. Och hur många turer ska jag hinna med innan mitt sista andetag är förbi? Jag vill kunna sitta vid 70 års ålder och prata med mina barnbarn om hur skört livet är, hur mycket vi måste uppskatta alla små och stora stunder och ta hand om oss själva. Jag vill kunna sitta där och berätta om livets mörka kapitel, om det svåra och tunga, men avsluta med att det alltid finns ett ljus i slutet av resan. Jag vill det mer än något annat just nu.
 
 
 
 
 
 
 
 



Bokrea och vårdjouren

Idag drog bokrean igång och jag hittade ett par billiga böcker på Ica Maxi innan i förmiddags. Framför allt blev jag glad över att jag hittade 438 dagar med Martin Schibbye och Johan Persson. Den har jag velat läsa länge så det passade perfekt att hiva hem den idag.
 
I morse kom också beskedet att lilla Iris kommit till världen!! Så glad jag blev och tårkanalerna vattnades till ordentligt. Matte kom hit på lunch, vi lagade spagetti och köttfärssås tillsammans, och så åt vi prinsessbakelse för att fira vår lilla prinsessa till världen. Åh vilken lyckans dag, älskade lilla barn!!
 
Jag har också pratat med vårdjouren idag och det kändes väldigt skönt. Vi pratade om ångesten och ledsamheten över att operationen blev inställd och sen om suget efter rakbladen. På armarna kan jag inte skära mig mer men på andra delar av kroppen går det, men jag försöker så förbaskat mycket att stå emot. Stina på VJ berömde mig för att ha hållit mina armar fria från nya sår sedan operationen blev tänkt i fredags och visst är det bra, men jag vet inte hur länge jag kan hålla mig. Jag är bara ärlig, med ärlighet kommer man längst. Och det är inte långt borta nu.
 
 






Faster igen

Igår vid 23.51 kom lilla Iris till världen och jag blev faster för tredje gången! Hon är så fin och söt, liten så liten. Jag har sett massa bilderna på henne och jag älskar denna lilla tös redan! Matte kom hit och lagade lunch tillsammans med oss och då berättade han en massa om senaste dygnet, så mysigt att få höra. Vi har längtat efter denna lille bebis länge nu och hon är så välkommen till vår stora familj och släkt! Älskade prinsessa!
 



Brutal ärlighet

Dagsformen pendlar. Hela dagen har jag långt in i magen känt oro och ledsamhet men på utsidan har jag ändå lyckats hålla skenet uppe. Tills nu. Det känns tungt och jobbigt, bröstet river, hjärtat går i tusen känns det som och humöret, ja det har sjunkit. Jag vet inte varför, som med allt annat så känns det bara tungt. Jag sov 12 timmar i natt, var förmodligen så trött och mör efter gårdagens alla vändningar och det var väl bra att jag fick sova länge då.
 
Ikväll spelar hv igen, vi bor på Uven när mamma och pappa är borta såd et blir till att kolla på den här, kanske orka laga nån mat och annars hamnar jag nog i sängen tidigt ikväll. Redan vid 20-21 brukar jag känner mig redo för att lägga mig ner och sen försöker jag läsa lite och till sist somna. Jag vet inte hur det kommer gå ikväll dock. Det skriker längs med mina armar, skär bara skär. Men jag kan inte, jag kan inte lämna fler sår på mina stackars armar för tänk om de ringer om en återbudstid till operation igen? Jag försöker slå undan tankarna att benen finns också, att där skiter de i om jag har några små skrapsår. Men jag vill helst slippa, bara strunta i skiten och klara mig. Hur kan det kännas så svårt att stå emot? Jag röker inte, det är ingen drog, men ändå känns det som ett beroende, som något som upptar mina tankar alltför många timmar per dag, begäret, suget. Jag vill ha hjälp nu, jag vill verkligen det.




Blev ingen operation

Ja, det är med tunga tårar som jag skriver detta. Igår när jag kom till avdelning 53 bad jag en sjuksköterska kolla på mina ärr på armen och jag frågade om det var några problem inför operationen. Hon svarade "nej det är nog ingen fara, det är ju läkt och fint". Skönt tänkte jag och kunde då helt och hållet ställa in mig på operationen. I morse kom Magnus, en överläkare, och kollade på min arm och mina ärr och sa följande: 1. det är läkt och ser fint ut. 2. men för att minimera all risk för infektion så vill vi ställa in operationen och avvakta. 3. du har tid den 30:e mars igen, det är ju bara en månad dit.
 
Jag vet om att jag skär mig, god morgon liksom. Men jag har den senaste veckan varit "duktig" och mina sår är läkta. Det är bara ärr kvar. Det kändes otroligt provocerande att höra läkaren säga att det är läkt och ser fint ut men ändå ville dom avvakta. I alla papper står det om öppna sår osv och det enda jag har på min arm är massa ärr. Ändå ville dom avvakta. Jag blev grymt ledsen och tårarna kom som ett brev på posten. Jag hulkade där jag låg i sängen och kände total panik. Jag ställer in mig på något och sen blir det inte så. Det är svårt för mig att hantera såna här situationer.
 
Nu ska jag alltså vara hemma till den 30:e mars och opereras då istället. Livet tar de allra mest oväntade vändningar ibland, tänk om det kunde vara lite medgång i mellan åt.



Inlagd på avd 53

Nu är jag inlagd på avdelning 53 och har duschat i sprit, fått på mig den fina nattskjortan och ätit sista måltiden inför fastan. Känns nervöst, spänt, oroligt och ensamt. Jag hatar sjukhus men har ändå förlikat mig med tanken att jag måste göra detta. Och ju förr desto bättre egentligen. 

Jag vet ingen operationstid än mer än att jag är nummer 3 ut imorgon. Ska uppnoch duschabi sprit på morgonen och sen sätts det igång med försök till nånstick, sista pre-opdrycken och pippistrumpor på. Huwa. Tårarna rinner men det hjälper inte, vryra ihop och komma igen. Imon gäller det för 8:e gången... 







Söndag

 
 
Så är dagen kommen, idag ska vi åka till US. Jag har sovit dåligt i natt, vaknat mycket och behövt gå upp och "neutralisera" mig lite innan jag har försökt somna om igen. Nu när klockan slog 8 fick det vara nog så nu är jag uppe. Jag ska åka till Carro en sväng vid 11-tiden och hänga lite innan jag måste åka hem och packa ner det jag behöver ha med mig och sen lämna Smilla hos brorsan. Magen börjar göra sig påmind inför dagens resa men jag sak verkligen försöka hålla mig lugn och sansad inför detta, lita på att allt kommer gå bra och lägga mig i händerna på den jag tror på. Allt ska gå bra, allt ska gå bra.
 



Vårdjouren och Stina

Idag pratade jag rätt länge med vårdjouren, jag kände att jag hade en hel del att få häva ur mig inför morgondagens inläggning på US och operationen på måndag. Men också om frustrationen att vilja skada mig själv så himla mycket men inte kunna. Har jag sår på armen kommer dem inte att operera mig av infektionsrisker osv så jag kan bara inte göra det. Men huvudet säger att jag vill, att jag måste. Stina på VJ hjälpte mig att sortera bland tankarna, vad vill jag och vad vill huvudet? Vem har mest rätt, jag Annie eller mitt huvud som spelar mig ett spratt just nu? Jag. Annie. Jag vill inte, eller vill jag? Åh det är så jäkla jobbigt.

Det var i alla fall skönt att få prata idag, extra skönt efter den här veckan med alla känslostormar och händelser. Ikväll ska jag bara ta det lugnt, packa lite lätt inför morgondagen och sen förhoppningsvis somna tidigt. Behöver jag prata med VJ mer i veckan så ska jag ringa dom annars hör dom av sig till mig på onsdag när jag kommer skrivits ut från sjukhuset.



Ibland vill jag bara bort

Den här veckan har verkligen varit en utmaning för mig. Jag fick besked om operationen, sen fick jag en återbudstid helt plötsligt, mamma och pappa åkte iväg och rösten kom tillbaka - igen. Att mam och pap har åkt iväg kanske verkar löjligt att "bry sig om", men för mig är den en trygghet att ha dom hemma och att åka till dom några gånger i veckan och träffa dom. Jag är superglad för deras skull att de har kommit iväg till vårt paradis och unnar dom verkligen den här resan!! Men det är jobbigt att dom inte är hemma, det tänker jag inte ljuga om liksom.
 
Alla besked kring operationen har också fått det att svänga i huvudet på mig och det blir totalt kaos där uppe. Rösten hörde jag härom morgonen och tänkte bara "NEJ NEJ NEJ", och jag minns inte om jag skar mig då eller om det var vid ett annat tillfälle men jag kunde inte stå emot den här veckan heller. Jag undrar när det blir en "vit" vecka för mig, när jag stolt kan säga att jag inte har skurit mig på 7 dagar. Det känns som omöjligt nästan men det ska komma, det ska komma. Ibland vill jag bara härifrån, de mörka tankarna finns fortfarande och om de nånsin kommer försvinna helt och hållet tvivlar jag på. Livet känns vissa dagar bara som ett straff och som en jävligt dålig film. Jag försöker hålla humöret och skenet uppe men det går inte alla gånger, jag brakar liksom samman och faller ihop. Tidigare i veckan var ett sånt tillfälle, jag bara grät och grät men visste inte varför. Allt kändes bara svart och jobbigt. Jag längtar efter dagar som känns som solsken, eller åtminstone lite uppehållsväder.
 
 



Lördag

Idag har jag varit en snabbis på A6 och köpt en tröja som jag kan ha som jacka nu när jag ska opereras. Jag har ingen jacka som går över ett gips men det är ju alldeles för kallt för att gå utan nånting så jag hittade en tjocktröja på rean inne på Stadium. Det blir bra det.
 
Snart ska jag åka till Axamo, Mackan är redan där, och äta middag med dom. Det blir tacos och sen åker Mackan på hockeyn i Kinnarps och efter det skridskor ute på Råslätt. Det blir med andra ord en ensam eftermiddag och kväll för mig. Men det ska nog gå bra. Min stora motivation till att inte skära mig idag är att jag inte får ha några sår på den armen om jag ska opereras. Och nu vill jag bara få det gjort när jag vet att det finns en tid till mig. Jag försöker slå undan tankarna på att det finns andra ställen på kroppen än armen man kan skära på, jag försöker. Jag försöker så in i norden.
 
Nu när mamma och pappa är i Thailand sover vi här på Uven. Det är skönt med lite mer plats och en förutsättning för att jag ska kunna göra operationen. Efter den kommer jag inte upp för några trappor och måste bo här ändå. De hörde av sig för en stund sedan och berättade att allt gått bra och att de var framme vid huset nu. Gissa om jag är avundsjuk, jag vill ha värme, jag vill ha Thailand.




Några tankar

Imorgon ska jag skrivas in på avdelningen 53 uppe i Linköping. Jag kommer få duscha i den där hemska spriten som får än att lukta sjukhus och den där gula filten som de kallar för täcke kommer jag ligga under och skaka av obehag. Jag vet allt det här och mycket mer för jag har gjort det innan. Jag har gjort det på tok för många gånger och än är jag inte övertygad om att det är sista gången. Men jag hoppas. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag efter den här operationen, den långa gipstiden, rehabiliteringen och åtskilliga återbesök får mitt liv tillbaka.
 
Jag tycker det är märkligt att jag aldrig vänjer mig vid detta. Att jag inte bara kan tänka att det har gått bra alla andra gånger, narkosen har inte tagit mitt liv utan jag har vaknat varje gång. Att jag inte är den mest optimistiska när det kommer till smärtan och att det ska bli bättre efteråt tror jag inte någon kan klandra mig för, det har ju inte varit särskilt lyckade operationer innan. Visst har det blivit lite bättre men det har aldrig gett mig en fungerande hand och arm, men jag hoppas att det lyckas nu. Vad har jag för annat val egentligen? - Inget.
 
Jag tror att jag kan älta detta hur många gånger som helst, känna rädslan, obehaget och skräcken när sömnmedlet tar över min kropp och jag känner hur jag försvinner bort i ett mörker. Aldrig att jag tänker tycka att detta är okej, aldrig i livet. Varenda gång de säger att "nu börjar vi med att söva dig.." kommer tårarna i ännu fortare strid, jag hulkar och hinner precis börja protestera....men så försvinner jag bort istället. Nästa gång jag vaknar vet jag att jag alltid har en smärta som inte går att beskriva. Varenda gång jag vaknar på uppvaket har jag för lite smärtstillande i mig och det känns som att någon klipper mig itu ifrån fötterna och upp. Det är fruktansvärt, och jag hatar det.
 
 



Omtumlande dag

Detta har minst sagt varit en omtumlande dag. Efter att vi hade släppt av mamma och pappa på Landvetter åkte vi mot Maria, Anders och barnen för att hälsa på dom litegrann. Vi fikade lite och satt och pratade om allt som har hänt, händer och hur det känns med armen och så vidare. Har en trevlig stund kring köksbordet liksom. Då plötsligt ringer min telefon och det är ifrån Östergötlands landsting och Karolina var på tråden igen. Min första tanke var att "nu blir min operationstid inställd och framflyttad säkert", men sen sa hon att de hade fått två återbud på måndag och att de kunde operera mig då istället för den 30:e mars.
 
Jag blev helt ställd och hon fick ringa tillbaka om en timme. Väl inne i köket hos dom andra kom tårarna och ångesten. Jag var inte inställd på detta, såna här "spontana ändringar" jobbar inte jag särskilt bra med. Jag får sån ångest och eftersom jag är så rädd för det här med ännu en operation och den nya smärtlindringen så kändes det som ett berg landade framför mina fötter när det nu blev dags så snart. Vi pratade givetvis om det och kom såklart fram till att det var bra, ju förr desto bättre, men givetvis förstod alla att jag tyckte det var jobbigt. Och är jobbigt.
 
Ångesten ligger under min hud och irriterar mig som aldrig förr just nu. På måndag ska jag genomgå min 8:e, relativt stora, operation uppe i Linköping. Jag har inte längre 6 veckor att förbereda mig på, nu har jag två dagar att ladda batterierna och försöka hålla mig så lugn jag kan. Fy fan rent ut sagt, jag hatar detta. Vänjer mig aldrig vid detta vidriga, återkommande, moment i mitt liv. På måndag gäller det. På måndag ligger jag under kniven igen och hoppas att min smärta är lättare efter den här omgången. Huwa ;(






Nu åker dom!

Nu sitter jag på Uven och väntar på att mamma och pappa ska bli klara. Idag ska vi skjutsa dom til Landvetter för de ska åka till Thailand i tre veckor. Känns skitskoj för deras skull men det blir allt lite tomt och konstigt här hemma. Jag får hålla hårt i Mackan och mina fina vänner så ska nog det gå susen.
 
Igår orkade jag inte skriva, kände mig trött och slö, ångest och mörka tankar. Vi var här och kollade på hockeyn och åt kvällsmat men sen hände inte mycket mer igår. Kanske att jag orkar knåpa ihop något kring hur jag mår ikväll när vi är hemma igen. Vi åker nämligen vidare till Göteborg efter vi släppt av dom och hälsar på Göteborgarna en sväng. Får se hur mycket jag orkar idag, känner mig sådär, men det ska nog gå bra. Vi hörs ikväll!
 
 



Långtåkigt

Idag sov jag rätt länge, tror kroppen behövde det, och sen gick vi ut med Smilla och väl hemma käkade vi frukost. Nu är Mackan iväg och övningskör med Anna och jag och Smillis är kvar hemma. Jag är uttråkad och rastlös och försöker hålla mig syselsatt men nånting hela tiden men det blir rättsvårt i längden att alltid hålla igång med något. Har ingen ro till att sticka heller riktigt och hur jag än sitter i soffan är det obekvämt = rastlös. 
 
Jag har tänkt åka hem till mamma och pappa sen och fixa med mammas bilder på datorn som måste göras innan de åker iväg till Thailand på fredag. Behöver också hjälp med koftan som jag stickar till bebisen så det får bli att slå två flugor i en smäll sen. Tills dess måste jag bara stå ut med denna jobbiga och oroliga/rastlösa känsla i kroppen. Fick hem kallelesen till operationen idag, antar att den ligger under huden och irrar omkring me. Bara för att jag har gjort detta 7 gånger innan så har jag inte vant mig vid det, det kommer jag aldrig att göra tror jag.
 
 
 



Skakig i kroppen

Inatt sov jag fruktansvärt dåligt och drömde mardröm efter mardröm. Så otroligt jobbigt och när jag vaknade imorse var det med ett ryck och jag bara skakade och mådde skitdåligt. Jag fattade ingenting, jag har inte missat att ta några tabletter och inte gjort något konstigt heller. Jag gick upp och lade mig i soffan och sov en stund och sen åt vi frukost. Vi tog även en långpromenad runt Västersjön med Smilla och när vi kom hem somnade jag i soffan igen. Mackan väckte mig och skickade in mig i sängen och sen sov jag där fram till 16-tiden. Jättekonstigt för jag känner mig fortfarande skakig och orolig i kroppen och magen. 
 
Ikväll blir det lugnt hemma iallafall, vi ska se hockeyn och sen kommer jag säkert somna tidigt igen. Det är lite min melodi nu för tiden att gå och lägga mig tidigt och faktiskt kunna somna då också. Det är skönt, jag har fått räta på min sovrutin och har ett normalt "dygn" nu som alla andra med sömn på natten och oftast vaken på dagen. Bra det. 





En bra dag

Fram tills Karolina ringde igår hade jag en ganska bra dag. Jag hängde med Mackan och svärfar ner till Landskrona där svärfar köpte bil och sen åkte vi upp till dom på Axamo och käkade mat. Det var en bra dag och jag kunde skratta och skoja lite, det kändes bra. Det känns ganska ovanligt att jag kan skratta och tycka att det känns okej vissa stunder nu. Jag vet att det är min Cymbalta som fungerar bättre än Sertralinen jag åt innan, och även om min dalar kommer titt som tätt så känns det ju ändå bra att kunna le på riktigt ibland också och inte bara för att det är lättare. 
 
 



Operation 30:e mars

Igår orkade jag inte blogga, det var en bra dag fram tills klockan slog 18.10. Då ringde min telefon och det var ifrån Landstinget i Östergötland och Karolina som hade en operationstid till mig. Det blir alltså operation den 30:e mars, om cirka 6 veckor. Det var helt okej väntetid tycker jag, jag var där den 11:e februari och får tid den 30:e mars, knappt två månader. 
 
Jag blev ledsen, kände mig nedslagen efter att ha haft en bra dag med Mackan och svärfamiljen. Ja grät och gick och lade mig tidigt, det kändes bara jobbigt och trist att få det beskedet så sent en kväll efter den dagen jag hade haft. Jag visste ju om att den skulle komma förr eller senare men jag brukar få en kallelse på posten, inte telefonsamtal på kvällen. Men men, det var iallafall bra. Nu vet jag att det blir av i mars så länge inget oförutsätt händer och jag kan börja bearbeta den hemska narkosen - som jag hatar. 
 
Jag ska ligga kvar två dygn verkar det som, eller det sa Göran och det sa Karolina igår också, eftersom jag ska få den där slangen med smärtstillande vid axelne eller halsen eller vad det nu var nånstans den skulle sitta. Ja, då kör vi, 30:e gäller det - ännu en gång. 



1 år

För ett år sen vid den här tiden skulle vi snart åka till Thailand, på vår 4 veckor långa och efterlängtade semester. Jag vet att jag tänkte på det som en möjlighet att komma iväg härifrån, bort ifrån smärta och ångest och bara leva och njuta av livet. Och visst gjorde jag det, det var en av de bästa resorna jag har gjort nånsin. Men det var också runt den tiden som jag verkligen började må sämre, känna mig riktigt dålig. Det är ett år sen. På ett år hinner det hända mycket. 
 
Jag har opererats 3 gånger i handen, min depression blev känd för familj och vänner, jag har legat inne på psyk 2 gånger, börjat göra mig illa, äta massa tabletter, försökt bli mer öppen och ärlig om hur jag mår och har det, börjat se livet på ett helt annat sätt och upplevt några av mina värsta dagar i livet. Det har varit ett tufft år, kanske framför allt senaste halvåret med alla psykbesök och vändor till Linköping och besked kring min arm. Att jag har tagit mig igenom det så här långt är endast tack vare min familj och mina närmsta vänner. Utan dom hade jag verkligne inte haft något att kämpa för och när jag har stått och inte sett någon som helst mening med att leva har dem ändå varit anledningen till att jag har fortsatt att andas. 
 
Jag har blivit lite bättre sen jag började äta min Cymbalta, och dagarna är inte ett konstant mörker längre. Nu lever jag lite mer i toppar och dalar igen, kanske i en gråzon där det aldrig är riktigt helt bra men inte heller sådär dödligt mörkt varje dag. Som jag har skrivit innan vet jag inte riktigt vad som beror på vad. Att tabletterna har gjort mig lite bättre eller om det är mitt självdskadebeteende som gör att jag orkar mer. Men jag vill tro att mina många piller som jag stoppar i mig har börjat göra någon form av skillnad iallafall, och inte bara endormfinerna jag släpper ut med rakbladen. 
 
Jag vet inte vart livet är på väg, vad som kommer hända eller vart jag kommer att hamna. Och ibland känns det otroligt ångestfyllt att tänka så och andra stunder känns det bara stumt och tomt. Att aldrig kunna planera sitt liv och vad man vill göra för att man ständigt mår dåligt och har ont suger ut musten ur mig. Det är tungt, otroligt tungt. Jag hoppas det vänder på riktigt, att jag blir frisk och kan börja jobba med något igen, det vore bra, Men än vågar jag inte drömma om det, det känns för stort. 




Jobbig dag

Idag har det varit ganska jobbigt till och från. I förmiddags åkte vi till mamma och pappa och sen åt vi där vid 13tiden med Petra och Matte. Jag har stickat vidare på koftan som jag ska ge till bebisen och det känns kul att göra något så "avancerat" som det ändå är för mig. Roligt att utvecklas liksom! Men ångesten är hos mig, med mig, i mig och över mig. Känner mig skakig i händerna och det är tecken på att det är tungt för mig. Jag försöker ta mig igenom det så gott jag kan. Imorse ville jag skära mig men lyckades stå emot, det var väldigt bra men nu känns det svårt igen. Jag lyssnar på musik, varvar mellan det och att sticka lite och försöka hålla mig sysselsatt som vanligt. Jobbigt att det ska vara så liksom, att jag måste göra något hela tiden för att inte glida ner i diket. 
 
 



Vårdjouren är min livlina

Vårdjouren ringer mig varje dag nu. I början sa vi varannan dag men jag klarar mig inte själv känner jag. Och visst är väl det ett steg i rätt riktning att jag kan inse mina begränsningar. Att själv känna att jag behöver mer hjälp än vad jag först trodde. Att de ringer till mig är som en liten livlina. Vare sig jag har skurit mig eller inte, har ångest eller inte, vill dö eller inte så finns dom där och pratar lite med mig varje dag. Nu är den den 14 februari och om drygt 3 veckor ska jag till PCV. Det känns som en hel evighet tills dess och jag försöker att inte tänka på det så mycket som jag egentligen vill. Det blir bara för stort för mig, övermäktigt att hantera. För för mig är det inte bara "tre veckor kvar", utan för mig blir det "tre veckors ofrivillig frihet kvar".
 
Det är inte bra, jag skär mig mer eller mindre varje dag nu igen och även om jag håller mig till en eller ett par streck varje gång och inte massor så suger det musten ur mig. Jag försöker verkligen och ibland kan jag stå emot men andra gånger faller jag dit i alla fall. Jag är sjuk, och varför jag säger så är för att jag själv måste påminna mig om det. Det är inte normalt att tycka att det är okej att göra så, egentligen, långt inne i mig vet jag om att det inte löser nånting i det långa perspektivet men för mig är det lättare att leva kortsiktigt. Hur konstigt det än må låta. Snart har även denna dag gått, imorgon är det söndag, kanske en dag närmre mitt tillfrisknande.




Lördag

Idag har det varit en blandad dag för mig. Ena stunden har det känts okej och i nästa har det varit jobbigt. Ångest byter plats med lugn som byter plats med oro. Så himla jobbigt, självklart kommer tankarna och alla frågetecken fram. Kommer det nångång kännas riktigt bra igen? Kommer jag alltid att pendla mellan varmt och kallt?
 
Idag har jag varit hemma hos mam och pap och påbörjat ett nytt stickprojekt. Nu stickar jag på en kofta till den lilla bebisen som anländer snart. Den 17e februari är det beräknat att jag ska bli faster igen men sånt där vet man ju aldrig riktigt. I alla fall så blir det en kofta med duffelknappar. Vid sidan av det håller jag på med en till mössa till mig och en halsduk. Gjorde färdigt en marinblå mössa i torsdags, kul att göra något annat än halsdukar. Att sticka har verkligen hjälpt mig i mina stirriga, oroliga och ångestfyllda stunder. Ibland fungerar det bra och andra gånger lite sämre men det är i alla fall något jag kan sysselsätta mig med litegrann. Vilket är väldigt viktigt för mig för att inte trilla ner i det svarta hålet varje gång det känns tungt.
 
Början på bakstycket till koftan!


 



Carrobesök

Igår kväll hade jag och Carro en mysig och lugn kväll här hemma. Vi käkade potatisgratäng och kyckling, grönsaker och dipp, lite godis och nötter till "efterrätt". Vi såg såklart på Disney, denna gången Mulan 2, och sen åkte hon hem runt 23.30. Då gick jag ut med Smilla också och fick lite luft innan det var läggdags. Jag sov dock jättedåligt i natt, vaknade flera gånger och kunde bara inte somna om. Vi alla vet ju vad som händer då, ångesten kommer och sätter sina klor i mig och det blir skitjobbigt att leva rent ut sagt. Jag lyckades nog skrapa ihop några timmar men det var väldigt osammanhängande och jag var uppe flera gånger för att sysselsätta mig. Tvi. Hatar dessa nätter!

 



Fixat

Jag har fixat mina tabletter nu, det var min abilify som var slut och på apoteken sa de att det var leveransproblem med den. Som tur var fick jag med mig de två sista förpackningar iallafall. Hoppas det ordnar sig för den vill jag ju inte vara utan direkt. Annars har vi varit med Smilla i vattenledningsparken och tagit det lugnt hemma. Är lite trött och ostabil känner jag med jag kan inte förklara känslan riktigt. Kanske får ta en tupplur och ett par lugnande tabletter och hoppas det känns bättre sen...






Fredag

Idag är det en ny dag och helgen är kommen. Inte för att det gör någon skillnad för mig, alla dagar är som helg, eller om man vänder på det och säger att alla dagar är som vardag. Jag har städat iag. Sov knappt nånting inatt på grund av ångest och så kändes det som att det var skitigt runt omkring mig så jag var bara tvungen att få rent här hemma. Vet inte om jag hallucinerar eller om det verkligen var som en soptipp här hemma men nu är det iallafall fint och rent. 
 
Ikväll kommer Carro hit på lite myskväll, det ska bli skönt med lite tjejsällskap och kanske nån bra film. Jag mår lite bättre nu efter att jag har städat och tagit mig en dusch och jag hoppas att ångesten stannar på den här nivån idag nu. Jag måste iväg och hämta ut mer medicin med, tog den sista psykostabletten imorse och den vill jag sannerligen inte vara utan. 
 
Min frukost...
 



När en blomma bryts av

När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva...
 
- Atle Burman



Cymbaltan är bättre?

Det sägs att tiden läkar alla sår. Jag vill tro på det, jag vill tro att tiden kommer hjälpa mig att läka och bli piggare, må bättre. Sen jag bytte min Sertralin (antidepressiv) mot Cymbalta, som är en annan antidepressiv tablett, har det blivit lite bättre. Men sen är det så svårt att säga vad som bidrar till vad. Jag skär mig, det vet ni alla redan om, och jag vet ine hur mycket som hänger ihop med vad. Är det mitt självskadebeteende som ger mig lite mer luft eller är det tabletterna som har kickat in och passar bättre ihop nu? 
 
Jag längtar så mycket tills jag ska få komma till PCV och träffa Eva igen. Jag vet att mitt beteende inte är hälsosamt eller bra, men samtidigt kan jag inte sluta. När jag tänker på det så börjat nästan endormfinerna rusa i blodet och jag kan liksom inte tänka på det negativa med det. Ångesten lindras - för stunden, och blodet får mig att känna lugn och längre ifrån mina känslor. Konstigt, rent ut sagt sjukt hur det kan fungera så. Jag hopps att jag en dag kommer sitta och tänka tillbaka på detta som ett avslutat kapitel i mitt liv. Att det har gjort mig till en starkare tjej och inte till den svaga länk som jag känner mig som nu. Ge mig styrka, ge mig hopp om en bättre vardagen och mående. 
 
 



En sämre dag

Imorse när jag vaknade kände jag diretk att det skulle bli en av mina sämre dagar. Huvudet värkte och ångesten kom som ett brev på posten. Jag önskar jag kunde förklara hur det känns, hur ont det gör och hur det svider innanför min hud. Jag hatar att må såhär, hatar att känna mig som ett missfoster och som jobbig. 
 
För att försöka förvilla tankarna lite idag har jag bakat bullar och chocolate chip cookies och försökt sticka lite på min mössa. Men jag har svårt att koncentrera mig någon längre stund idag och det är frustrerande som bara attan. Jag vill inte ha det såhär längre, jag vill få vara frisk och som alla andra. Snälla. Nångång måste det väl ta slut..! 
 
 



Vårdjouren

När jag kom hem från US så ringde vårdjouren igen. Jag berättade om dagen såklart, om operationen och vilka känslor jag hade/har kring det. Ångesten är ju givetvis där och fräter på mig igen. När vi var klara på mottagningen ville jag bara ut i den friska luften, fick panik och ville bara därifrån. Det är mycket att hantera som det är och att då dessutom oroa sig över ännu en "stor" operation passar liksom inte in i mitt pussel. 
 
Vi bestämde att de ska ringa redan imorgon igen från vårdjouren. Vi pratade även om mina självskador och vi pratade om ett eventuellt hembesök för att få lite mer kontakt. Jag vill avvakta, känner att det blir ett till ångestpåslag av att de ska komma hem till mig. Vi får helt enkelt se hur det blir, kanske kan det vara bra med. De är iallafall väldigt snälla och goa som jobbar där, hon som ringer mig känner jag tillit hos och jag gillar att prata med henne. På något sätt känns det som att hon förstår mig och all min problematik väldigt bra. Det hjälper mig att vara ärlig och inte dölja något jag känner eller gör. Imon ringer dom som sagt igen och det känns skönt, jag märker att jag är mer orolig och ångestfylld efter dagens strapatser så det känns tryggt att ha dom. 



Ännu en operation

Så kom det inte alltför oväntade beskedet, det blir en ny operation, den 8:e i ordningen. När vi kom till US i Linköping gick jag direkt till röntgen och gjorde en datortomografi, efter det vidare till mottagningen där jag fick träffa Göran och två till överläkare. Det blev lite diskussion kring min tumme och om vi skulle låsa den leden eller inte och det som bestämdes var nej, inte låsa tummen. Däremot ska jag steloperera två andra leder i handen och även "göra om" det vi gjorde sist. Själva steloperationen kommer jag inte märka av så jättemycket eftersom de leder vi ska ta bort den här gången inte märks av så mycket rent rörligt. Däremot är gipstiden densamma, 10-12 veckor. 
 
Den här gången kommer jag dessutom få ligga kvar två nätter efter operationen då jag ska få en slang in i axeln typ som jag ska få smärtstillande från det första dygnet. Den måste man sen trappa ner så därför måste jag stanna två nätter. Jag som hatar sjukhus är långt ifrån nöjd med det men vad ska man göra, det är bara att glida med och göra vad som sägs till mig. Operationen är ganska stor så jag tar emot all smärtlindring jag kan få. 
 
Ja, detta beskedet var ju inte helt oväntat men det känns tungt ändå. Väntetider, lång gipstid och återigen den djävulska smärta efter operationen ska jag ta mig igenom igen. Jag vet inte vartifrån jag får min styrka och ork, på något sätt går dagarna iallafall förbi och jag hänger med. Jag är väl bara så himla matt och trött på allt att jag slutat "bry mig". Jag gör vad jag måste helt enkelt och hoppas på det bästa, nångång måste ju detta ta slut och vara över. Eller?
 
Himlen på väg hem från Linköping...
 



Treläkarträff

Idag bär det av mot Linköping igen för läkarbesök. Idag ska jag träffa tre specialistläkare, två utöver min ordinarie läkare Göran för att diskutera kommande operation. Jag ska först till röntgen och göra en datortomografi och sen ska de titta på mina leder i handen och se vad som behöver göras. Sen jag var där sist har jag även domnat i två fingrar, lillfingret och ringfingret och jag får se vad dom säger om det idag. Det känns ju såklart inte bra att det har blivit så, det känns som att problemet och felen i handen bara packas på mer och mer.
 
Visst får och har jag ångest över detta, tänker ju massor på att armen aldrig blir bra och förstör så mycket för mig men jag vet också att jag måste göra nästkommande operation för att nån gång ha chans att bli bättre. Jag är ledsen, orolig och såklart lite rädd för vad dom kommer att säga idag. Jag hatar fortfarande att sövas och gå igenom detta och jag vet också hur otroligt ont det gör. Det är långt ifrån vad jag känner att jag orkar med mitt upp i allt men vad ska jag göra, försöka hålla mig ovanför vattenytan och kippa lite efter luft. Mitt liv och mina turer hit och dit måste en dag löna sig i något annat, annars blir jag grymt besviken över allt jag har kämpat med och på något sätt tagit mig igenom. Det är en less Annie som skriver nu, jag är så trött, trött trött trött på allt.
 
Var är mitt ljus?
 



Frukost vid Domsand

Jag vaknade första gången vid 03 inatt och kunde inte somna om. Jag gick upp och stickade lite och sen sov jag igen mellan 05-07. Ångesten fanns under min hud och drog en taggtråd längs med mina armar och ben, det smärtade något så djävuslkt i min kropp. Huvudet värkte, kände mig helt galen och snurrig. Jag klarade av att inte skada mig, jag stod ut med den jobbiga känslan och försökte fokusera på sticket. 
 
Jag ville därför komma ut så vi packade en liten matsäck och åkte till Domsand och käkade frukost och lät Smilla springa lös i skogen där. Skönt med frisk luft och komma ut lite, här inne känner jag mig så kvävd vissa stunder. 
 
 
 
 



Vår konflikt

I början hade Mackan ganska svårt att förstå sig på min sjukdom, och det är jag inte rädd för att berätta för någon. Det var jobbigt, men allt efter som tiden har gått har allt förändrats och vi förstår varandras "roller" mycket bättre nu. Det är inte så konstigt att man reagerar olika på sånt här. Min sjukdom är väldigt kepig att leva med, och jag kan bara förställa mig hur det är att vara den som står bredvid i ett sånt här läge. Jättesvårt och frustrerande. 
 
Han förstår att jag inte orkar med lika mycket som innan, att mitt humör svänger fortare än vinden, att jag får utbrott och att jag blir lätt ledsen och nere. Men det finns en sak som har varit och fortfarande är väldigt svår och det är mitt självskadebeteende. För honom är det lätt att säga "sluta, det är bara dumt", men för mig som lever med det och kämpar med att stå emot kan inte tänka så. Det är långt ifrån så enkelt som att bara sluta. Där ligger vår konflikt, det är där vi går om varandra och stämningen blir tryckt. 
 
Jag förstår tanken från hans sida, självklart, men jag blir bara förbannad när jag märker att han "barnvaktar" mig, det hjälper inte. Han kan sitta bredvid mig i 24 timmar om han vill, men så fort han lämnar min sida är jag fri att göra vad jag vill. Min sjukdom är överjävlig, den har fört med sig denna konsekvens och jag kan inte mer än försöka stå emot när det lockar mer än något annat. Jag vet att jag behöver hjälp, hjälp med att hitta andra verktyg, effektivare och som faktiskt gör att jag kan sluta så snart som möjligt. Det sjuka i sig är att jag nu inte riktigt kan se det som något fruktansvärt att jag skär mig. Jag "behöver" ju göra det. Men innerst inne vet jag och är jag medveten om att det är fel väg att gå, och att det bara blir fult och bidrar till mer ångest.
 
Att vara sambo med mig nu är inte lätt, det förstår jag, men jag är så glad att jag har honom. Att vi har varandra nånstans i detta och kan hjälpas åt så gott det går. Och det är långt ifrån enkelt att leva som par och ha en bra relation när man mår såhär dåligt som jag gör. Det tar så otroligt mycket energi för mig att bara försöka ha en dräglig vardag, att då dessutom ge sitt allt i en relation är kämpigt, men vi har varandra, det är huvudsaken. Allt tar sin tid, och tid är allt vi har. 



Grillat korv

Idag efter min läkartid och besöket på avdelningen så åkte iv till Axamo och satt i solen och grillade korv. Det var skönt att vara ute, få frisk luft i mina svidande lungor. Kroppen gör så ont, känner i varenda led att jag inte mår bra och jag längtar tills min ork är lite bättre så jag kan börja träna igen. Nu känns det som att bestiga berg att ens ta sig till gymmet men en dag vill jag verkligen kunna komma igång igen. Man tror att det bara är huvudet som är "sjukt" men det sätter sig på kroppen direkt när man börjar hamna efter.
 
Jag är trött hela tiden, kan inte sätta mig i bilen utan att somna och jag vet att det beror på min Cymbalta, för innan jag började äta den var det inte alls så. Jag var och hämtade ut den medicinen och även Lergigan innan på apoteket. Nu äter jag 5 olika mediciner och sömnpreparat och det funkar bra, bättre med Cymbalta än Seroquelen och Sertralinen. Jag kom äntligen upp i det där högkostnads-tjofräset på apoteket också så nu behöver jag inte lägga massa pengar på svindyra mediciner längre. Och inte mamma och pappa heller som har fått hjälpa till med den biten.
 
 



 
 



Taktil hemma

Igår kväll försökte vi på oss lite taktil massage här hemma. Jag släckte ner i sovrummet, satte på lugn musik och klockan på 15 minuter så fick Mackan göra taktil massage på mig. Det gick bra och jag kunde slappna av även när han gjorde det. Taktil är verkligen något som har bra effekt på mig rent lugnande och att vi kan göra det hemma och bara hos ett proffs nån gång ibland är ju guld värt! Har du inte testat taktil massage så prova, det är otroligt skönt och avslappnande och jag längtar redan till nästa gång vi kör här hemma.
 
Vårdjouren har ringt ikväll igen. Vi kommer ha kontakt varannan dag till och börja med, kvällstid. Det är då jag mår som sämst nästan varje dag så att få lite stöd och kontakt då är väldigt bra för mig. de kommer försöka se till att det är samma person som ringer mig, eller ja, två stycken kommer att dela på det. Isak har "tyvärr" börjat jobba som syrra på akuten så honom kommer jag inte träffa mer hoppas jag. Vill ju inte in på psykakuten igen i första taget direkt. Han var och hälsade på mig på avdelning H för nån vecka sen också, kul att se honom och han ville som vanliga "bara kolla läget och önska mig lycka till". Snäll människa det där!



Läkarsamtal igen

Jag blev utskriven precis som förväntat och vi satt och pratade inne på rummet ganska länge hur allting skulle "bli" nu hemma. Jag ska ha kontakt med vårdjouren fram tills den 4e mars då jag ska till PCV, team 1, men om det blir för jobbigt och jävligt hemma får jag åka in till psykakuten igen. Det känns okej på så sätt att någon annan som mår riktigt dåligt får min plats på avdelningen nu, men samtidigt är det väldigt långt kvar tills jag ska till Eva på PCV och för mycket frihet är inte bra för mig.
 
Jag blev lite arg på honom idag också och det gjorde kanske att jag inte kom ihåg att fråga allt jag borde ha frågat. Han sa bland annat att "du måste anstränga dig lite med", vilket jag vet att han egentligen inte menade på ett elakt sätt även om det lät väldigt illa och jag tog också illa vid mig. Jag anstränger mig som fan, jag kämpar varenda dag med alla mina demoner och försöker ta mig upp ur mitt svarta hål. Han vet det också och jag fattar inte varför han sa så. Jag blev också lite sur över att han inte bad om att få se mina armar efter att jag sa att jag hade gjort mig illa i helgen igen. Jag vet att inga sår är för djupa osv, men det gör ju inte han, och han som läkare borde verkligen kolla upp sånt tycker jag. Jag vet inte om han var stressad eller vad det var men hela samtalet kändes väldigt "jag mot dig" och inte "vi tillsammans". Jag fick min sjukskrivning fixad i alla fall och mediciner utskrivna så det var väl huvudsaken. När han frågade hur det kändes när vi hade gått igenom allt sa jag bara "det blir väl bra...". Vad ska man säga? Jag vet inte från dag till dag hur jag mår eller hur mycket jag behöver deras hjälp och nu när jag ändå inte får vara kvar där spelar det väl ingen roll hur det kändes där. Suck.
 
Angående rösten som mumlar i mitt huvud höll han fast vid att han tror den är sammanlänkad med min ångest. Helt enkelt att när jag blir stressad och får ångest så dyker rösten upp. Vi pratade om tips-utredningen som kanske blir aktuell på PCV om rösten stannar kvar hos mig men det är inget han tänkte ta upp nu utan det får bli upp till Eva isåfall. Den där tips-utredningen ska isåfall visa om rösten är tillfälligt här eller om det är en annan psykossjukdom jag har. Vi får helt enkelt se.
 
Det känns i alla fall skönt och bra att få vara hemma och inte behöva ränna dit mer, men samtidigt hoppas jag att dem inte skrev ut mig för tidigt så att jag kommer tillbaka igen. Nu har jag min familjs stöd, som vanligt, och vårdjouren och jag kommer verkligen försöka klara mig bra nu, eller i alla fall bättre än sist jag blev utskriven från avdelningen.
 



På plats

Så sitter jag återigen här i det välbekanta dagrummet på avdelning H. Jag har precis pratat lite med en av mina favoritsyrror här och berättat om rösten, skärsåren, ångesten och kalaset igår. Både bra och dåligt med andra ord. Snart ska jag in och träffa Iszla och bli utskriven. Det känns ju sådär. På ett sätt vill jag få slippa det här stället och bo hemma, men å andra sidan är det en trygghet att vata innanför de här väggarna och ha personalen nära hela tiden. Här känns ångesten lite mer light och jag antar att det är för att detta är en trygg plats för mig. Jaja, återkommer men rapport senare...




Tung vecka

Idag vaknade jag extremt tidigt, nångång efter fem och jag kunde verkligen inte somna om. Det kändes i princip omöjligt så efter en stund gick jag upp och har suttit i soffan sen dess och kollat på tv. Vid 9 ska jag vara på avdelningen idag och det känns bara trist att åka dit faktiskt. Jobbigt för att jag vet att jag inte får vara där längre och som jag har sagt innan, lite läskigt med all den frihet jag har nu när jag har haft permission och blir utskriven.
 
Min dagsform känns inte bra, ångest och jobbiga känslor bubblar i mig så efter besöket uppe på sjukhuset vill jag nog bara hem och lägga mig och vila. Tröttsamt att det är såhär, att inte kunna leva ett normalt liv för att man mår så jävla dåligt hela tiden. På onsdag ska jag till Linköping igen på treläkarträff och diskutera den kommande operationen. Känner att detta kommer bli en tuff vecka, ge mig styrka någon.






Självskada

Att säga att nån, vem som helst, tycker att det är bra att jag skär mig vore ju att ljuga. Ingen kan förstå känslan, det är jag mycket väl medveten om, men att man ändå respekterar min sjukdom och vad jag gör är allt jag ber om. Ingen, allra minst jag, vill ju göra så här. Jag vill inte behöva ta fram rakblad och framkalla blod på mina armar för att må bra. Det är väl visserligen enkel matematik, det borde ju alla förstå, men ändå.
 
Jag vet inte hur länge jag var hemma och hade permission innan jag tog till självskadan igen. Jag tror det var dag 2. Sen dess har jag inte kunnat sluta. Jag försöker verkligen, och vissa gånger klarar jag att stå emot och andra inte. Jag hör mummel från mannen, han vill inte lämna mig i fred vilket stör mig något enormt i mitt försök till att bli frisk, eller i alla fall att må bättre. Imorgon ska jag tillbaka till avdelning H och ha läkarsamtal. Han kommer i princip bara fråga hur det har varit i helgen och sen skriva ut mig, det sa han sist i alla fall. "Du för stabil för att vara kvar här", säger dom till mig så åker jag hem och skär mig. Kanon. Jag förstår vad dom menar så jag ska inte vara grinig, men det suger att jag inte kan få vara kvar där. Jag vill ju inte skära mig egentligen men hemma kan jag inte sluta, det finns inget som är tillräckligt mycket värt för att jag ska hålla mig undan. Knäppt men sant. Huvudet, det sjuka huvudet.






Kalas för Alva

Idag bar det då av till Motala och Alvas 4-årskalas! Jag var spänd och nervös men det gick ändå helt okej. Satt mest ute i uterummet där det var lite svalare och tystare och det fungerade bäst för mig. Det var en trevlig dag, men intensiv på ett konstigt sätt. Man sitter ju mest ner på kalas men ändå blir man trött i huvudet och seg i kroppen. Jag känner av det otroligt mycket nu, en speciell känsla i kroppen som liknar utmattning. Den säger helt enkelt ifrån.
 
Jag sov i bilen både dit och hem, mina nya mediciner gör mig så otroligt trött när jag åker bil. Jobbigt när det handlar om en sträcka på 5 minuter till affären, men jag vill ändå sova då... Men i alla fall grattis till min stora tjej som fyller 4 år imorgon!
 
 
 



Till en avlägsen strand vill jag gå

Till en avlägsen strand vill jag gå
och söka det stilla vatten
som glittrat ibland mitt i vardagens grå
och i ensamma stunder om natten.
Den är okänd den stranden, men ändå bekant,
ty det ljusa jag drömt och det sköra jag gömt
är där både verkligt och sant.
 
Till en avlägsen strand vill jag gå
och söka det milda ljuset
som ofta har fått mig att orka ändå
när mitt hjärta känts ensamt och fruset.
Den är okänd den stranden, det vet jag så väl,
men de glimtar jag sett har en aning mig gett
om ljuset som väntar min själ. 
 
- Atle Burman 



Promenad i kylan

Idag har jag varit ute och gått den längsta rundan sen jag "blev" sjuk. Det var kallt och kylan be i kinderna men det var ändå skönt. Nu är jag helt slut, minsta aktivitet tar så hårt på mina krafter. Ändå sov jag två timmar mitt på dagen idag för jag var så trött och liksom.. ångestfylld. 
 
Vårdjouren ringde som bestämt innan också. Fick prata med en trevlig kvinna som hette Anette. Vi pratade lite om dagen, hur jag såg på utskrivningen som sker på måndag, om självskadan och hur vår kontakt ska vara framöver. Det kändes skönt, jag klarar mig inte själv, finns inte på kartan. 
 
Jag känner mig så trött hela tiden, kroppen värker, själen svider och huvudet lägger liksom av. Lättirriterd, lätt till tårar, lätt till ångest och lätt till oro. Please go away. 
 
 



Lördag morgon

Godmorgon! Klockan är snart åtta och jag har varit vaken sen sex ungefär. Brukar vakna vid den tiden och då räcker det med sömn för mig. Idag blir det nog en lugn dag, imon ska vi på kalas i Motala och jag vet att det kommer krävas en himla mycket av mig för att orka med det så lite vila idag känns bra. Det som är svårt i en situation som imorgon är ljudvolymen, blandningen av röster och mycket folk. Jag är väl överkänslig men jag kan inte rå för det, för mycket av det goda gör mig stressad och det blir liksom bara en enda röra i huvudet på mig. 
 
Igår började jag sticka på en mössa. Jag har gjort så många halsdukar nu (och håller på med en till!) så jag kände att det var dags att testa något nytt, en mössa kändes lagom. Marinblå blir den. Jag måste hålla mig sysselsatt i princip hela tiden för att inte klättra på väggarna eller få ångest som inte går att kontrollera. Nu på två timmar har jag hunnit sitta vid datorn, sticka på både mössan och halsduken, ätit och fixat lite i min almanacka. Ibland blir jag tokig av rastlöshet och då kommer paniken illa kvickt. Suck. Men trevlig lördag på er!
 
 



Läkarsamtal - utskriven?

Just nu sitter jag och funderar på hur jag ska kunna skriva allt som sades på läkarsamtalet idag i ett enda inlägg. Vart ska jag börja och hur ska jag få ner det i ord? Jag som annars trycker ner de här tangenterna så enkelt får nu skrivkramp. Men vi gör ett försök...
 
Jag fick träffa Iszla ganska så direkt när jag kom tillbaka till avdelningen i förmiddags och det första som togs upp var ifall jag kanske ska genomgå en utredning kring psykossjukdom. Rösten som jag hör ibland och sakerna som jag ser är inte normalt, och kan antingen ha utlösts på grund av alla stress och oro som jag har känt länge eller så är det en sjukdom som jag kommer få lära mig att leva med och kanske medicineras emot. Detta föll såklart ner som en bomb på mig, inte hade jag trott att detta skulle vara något som kanske inte försvinner. Men det var tydligen Eva på PCV och Anne som jag träffade förra veckan som tyckte detta kunde vara på sin plats. Iszla sa att vi skulle avvakta och jag höll med, vi kan väl ta en sak i taget åt minstone.
 
Vi kom sen och prata om hur det hade varit på permissionen och jag berättade om min besvikelse och rädsla kring PCV:s långa väntetid. Att jag blev så stressad av det och inte kunde sova mer än ett par timmar inatt av oro. Vi pratade också om besöket i Linköping och den evetuella operationen och att det också lagt på en massa i min stresshög. Han sa att jag har en mycket större sårbarhet när det kommer till motgångar, jobbiga besked osv, än "vanliga friska människor". Och det har jag ju förstått själv redan men det är skönt att få det bekräftat, att man inte är galen utan bara har lite andra sätt att reagera på obehag. 
 
Vi pratade om att jag fortfarande känner att jag vill skära mig i princip hela tiden, att det ligger och lurar i mig så nära under huden. Han är rak och ärlig min läkare, vilket är bra men ganska brutalt ibland. Mitt självskadebeteende kan inte dom hjälpa mig med, det krävs terapi och någon vidare behandlingsform för att hitta grundproblemet. Medicinerna kan stabilisera mig och ska hjälpa mig att lyfta humöret, men de botar inte beteenden. Han sa att det kommer hända igen, förmodligen flera gånger, men med tiden ska det trappas av och minska mer och mer med hjälp av rätt team. Jag gillar hans ärlighet, det får mig på något sätt och känna mig mindre sjuk. Jag blir förstådd. 
 
Jag blev inte utskriven idag, däremot kommer jag bli det på måndag och jag har permission tills dess. Vare sig jag vill eller inte får jag inte stanna där längre nu. De tycker jag är tillräckligt stabil och att de inte kan göra mer för mig där nu så jag måste helt enkelt släppa min plats till någon annan. Jag höll mig relativt lugn fram tills att han berättade det, då rann tårarna likt ett vattenfall. Jag släpps fri, ut i verkligheten igen. Förstår ni hur läskigt det är? Känner mig som bambi på hals is, jag har inte personal runt omkring mig dygnet runt som hjälper mig med mediciner, samtal och tröst. Huwa. 
 
Tiden på PCV då? Jo, de ringde till dom och frågade om det inte gick att få en snabbare tid, men svaret var i princip nej. Kanske någon dag tidigare eller så men inget nämnvärt direkt. Under tiden kommer jag ha kontakt med vårdjouren igen. De kommer ringa varje/varannan dag och kanske också göra hembesök om det behövs. De ville inte släppa mig helt ur sikte och då är vårdjouren egentligen det enda alternativet. Det känns sådär stabilt men då har jag i alla fall kontakt med någon under mina långa väntetid till PCV. 
 
Jag fick också veta anledningen till att jag inte platsade i gruppterapin som jag hade möte om för någon vecka sedan. Anledningen var för att jag hallucinerar och inte alltid fattar beslutet att göra mig illa själv. Mannen jag hör befaller mig och uppmuntrar mig ibland till att skära mig och på grund av det platsar jag inte i den gruppen. Där ska man lära sig att hantera sitt självskadebeteende men eftersom jag har blandat ihop det med hallucinationer funkade det inte. Jag köper anledningen, visst, men jag tycker att dem kunde ha förklarat det för mig och gett mig en bättre anledning än "du passar inte in i gruppen".
 
Var det allt? Jag har säkert glömt bort hälften av allt som blev sagt idag men nu orkar jag inte skriva mer. Min resa fortsätter, verkar inte ha något slut men hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan och kanske att det finns något hopp långt där bak i den mörka tunneln. Om inte så vet jag att många andra hoppas och kämpar med och för mig.
 
 
 
 



När jag förstod att jag var sjuk

Den 23 oktober 2014 steg jag för allra första gången in genom dörrarna till psykakuten. Detta var dagen då allt rasade inom mig, den dagen då allt jag hade försökt hålla fast vid gled okontrollerat ur mina händer. Jag släppte på min fasad, jag blottade mitt allra innersta jag och erkände min depression. Denna dag, och när jag blev inlagd första gången, är de två absolut värsta och bästa dagarna i mitt liv.
 
Att tänka att man har en sjukdom är en sak, men att berätta det för resten av världen är en helt annan. Jag har mått dåligt länge, väldigt länge, utan att berätta det för någon. Jag vet inte exakt när det började, när deppigheten övergick till en depression. Men jag tror att jag på allvar insåg att jag var mer än "lite deppíg" när vi kom hem ifrån Thailand i slutet på mars 2014. Innan dess hade jag kanske gått i ett halvår ungefär och känt mig ledsen och annorlunda utan att riktigt ha förstått vad det var som gnagde inom mig. Idag kan jag uttala orden "jag har en sjukdom, jag är mitt inne i en depression", utan några större problem. Men att komma dit är inte enkelt, långt ifrån.
 
Att depression och psykisk sjukdom ska vara så tabu och läskigt att prata om är så himla synd. Hade jag bara vågat och känt att jag var värd att få må bättre redan för ett år sedan kanske jag inte hade behövt besöka psykakuten den där kvällen. Och jag kanske inte hade behövt läggas in på slutenvård och få behandling heller. Men till och med jag som har gått igenom en liknande period tidigare i livet kände att mitt mående inte var så viktigt, att jag säkert bara överdrev. Och så litade jag inte på mina nära och kära heller, för visst slog tanken mig att jag skulle bli negligerad, inte betrodd. Jag skäms nästan för att skriva det, att jag inte litade på min familj. Men det jag har insett är att det är inte jag som känner och tänker allting, det är min sjukdom som lurar mig till att tro på saker som inte är sanna. Och det är en stor skillnad på Annie och depressionen, jag är inte min depression. Jag vill se det som en ryggsäck jag inte riktigt kan få av mig, som är tung och otroligt obekväm. Förhoppningsvis kan jag kasta iväg den där skiten snart.
 
Att vara öppen och våga prata och ta plats är så otroligt viktigt. Nu såhär 3,5 månad efter mitt första besök på psyk har jag förstått att stöd är nyckeln till att bli frisk. I början kunde jag inte prata med varken Mackan eller mina föräldrar, men sakta men säkert har det blivit bättre, och fortsätter att bli bättre hela tiden. Vi kan prata om det mesta, inte helt utan ångest och viss smärta, men vi kan. Och det är viktigt. Att vara anhörig till någon med min sjukdom och mitt självskadebeteende är på flera sätt svårt. Dels att se den man älskar må dåligt, men också tufft för att psykisk sjukdom och vad som följer med det är så svårt att begripa för någon som inte själv upplevt det. Så är det ju med alla sjukdomar egentligen, att det man inte har gått igenom själv känner man inte till. Men psykisk sjukdom är knepigt, ligger nästan som i ett eget fack. Folk förstår inte hur man kan se normal ut på utsidan men vara totalt sönderslagen på insidan. Eller hur man kan vilja skära sig på armarna för att det gör att man mår bättre. Jag är, eller har blivit, väldigt medveten om att mitt beteende och mående inte är friskt, och jag vill verkligen börja må bättre och sluta göra mig illa. Men för att klara av det behöver jag hjälp, hjälp som tar lång tid att få eftersom psykvården går på knäna. Det finns ingen jag kan skylla på, ingen som tar ansvar.
 
Det var först den 23 oktober som jag förstod att jag på riktigt var sjuk. Att mina tankar, mitt mående och alla känslor jag hade inom mig inte var normala att känna. Innan dess gick jag runt och tänkte att jag inte ville vara till besvär, inte göra mina föräldrar besvikna eller över huvudtaget visa mig ännu svagare än vad jag redan var på grund av armskadan. Efter denna dag förändrades allting. Det var verkligen som att hela kroppens inre sköljdes ur mig, som att alla krafter försvann och viljan seglade iväg på sitt. Jag var lamslagen och ville bara sitta i soffan. Jag insåg att jag var sjuk.
 
Jag vet inte vart detta kommer sluta, hur jag ska ta mig ur detta om jag inte får någon hjälp snart. Livet bara rinner ifrån mig och jag känner inte att jag bidrar med något över huvud taget. Och vad är det då för mening? Dessa tankar cirkulerar igenom mitt huvud dagarna i ända även om jag försöker att inte tänka eller känna något alls. Det blir lättare så, att ta sig upp på morgonen och göra sig iordning om man släpper på allt det tunga och blir nollställd istället. Nu känner jag att detta blev luddigt men jag orkar inte läsa igenom det, jag hoppas ni förstår.
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Vaken natt

Jag vet inte varför jag inte kan sova i natt. Jag somnade runt 23-tiden och vaknade pigg som en mört vid 01.10. Blir man tokig då eller? Sen dess har jag försökt somna om, stickat lite, suttit vid datorn, vilat i soffan och i sängen, kollat på tv - allt för att försöka bli trött och somna. Dock helt utan framgång.
 
Jag vet inte om det beror på den intensiva dag vi har haft med två "kalas" och massa fix kring det? Om det har och göra med mitt inställda möte på PCV och den långa väntan? Kanske är det bara är en tillfällighet? Hur som haver är det inte bra för min rytm. Min sömn har fungerat väldigt bra den senaste tiden (jämfört med innan!) och det är klart jag blir nervös när en sån här vaken natt kommer igen. Jag kommer få berätta detta för Iszla på mötet idag och se vad han säger.
 
Jag tänker mycket, en hel massa funderingar far runt inne i skallen utan stop. Väntan till PCV, självskadetankar, om Iszla vill skriva ut mig, vill jag det då? Åh ovisshet och väntan är verkligen två saker jag inte jobbar bra med. Det ger mig ångest och oro, som utvecklar sig till panik och i "värsta" fall självskada. Jag återkommer när jag har träffat läkaren idag, kommer jag vara ledsen, arg, besviken eller nöjd?



Kalas

Idag har vi, som väntat, haft kalas för Mackan. Kring lunch kom familjen Sågby och ikväll har mamma, pappa och Matte varit här och käkat middag. Blev hemgjord potatisgratäng och kyckling, till efterrätt vit chokladmousse. Till fikat i förmiddags gjorde jag en citronpaj. Jag känner mig rätt mör nu som ni kan förstå. Jag har inte lagat mat på flera veckor och plötsligt stod man där vid spisen igen och höll på. Trött blir jag, det kan jag enkelt konstatera och det tar på mina vanliga Annie-krafter, men också ångest-krafter. Det ökar på med mycket folk och intensiva saker som det har varit idag, Tänk om alla förstod hur mycket det krävs av mig för att palla med en sån här dag.  
 
Dessutom vad och är jag ju rätt ledsen för att tiden till PCV ska dröja så himla länge. Jag är psykiskt sjuk, mår åt helvetet dåligt och äter 6 tabletter lugnande varje dag för att hålla mig i någorlunda schack. Fattar dom inte det? Imorgon ska jag prata med Iszla och det ska bli så skönt och höra vad han säger om saken. Jag vet inte alls vad som kommer att hända nu. Släpper dom hem mig utan skyddnät? Får jag vara kvar?
 
Det har varit en trevlig dag i alla fall men imon är det tillbaka till verkligheten, avdelning H och fortsatt rastlöshet och ångest. Det tar liksom aldrig slut. Var är ljuset?

Citronpajen

Matte och brorsan spelade wiiii...





Inget PCV-möte

I morse vaknade jag pigg som en mört vi 6.00 och gick då upp och satte mig framför tv'n. Vid 8 så ringde jag till Eva på PCV för att dubbelkolla så att jag hade rätt tid för mitt besök idag. Då säger hon att eftersom jag ligger inne (är inte utskriven än) så flyttas tiden fram. Min nya tid är 4 mars. Jag vet inte om det är ett jättedåligt skämt eller vad som händer, men nu ska jag vänta i en månad på nästa kontakt och diskussion kring mig och min behandling. Jag blir så trött, tror inte det är sant. Och tänk om jag inte hade ringt och dubbelkollat, då hade jag åkt dit och blivit nekad i dörren. Ingen har hört av sig till mig och sagt att tiden var framflyttad! Tålamodsprövning deluxe. 
 
Dessutom visste hon inte om att jag hade fått nej på DBT-behandlingen. Allt ska man behöva hålla koll på själv, det är för jävla irriterande asså. Så hur ska jag klara mig hemma nu i en månad? Imorgon kommer jag förmodligen bli utskriven från avdelning H. Jag är sjuk men inte tillräckligt för att få vara kvar där mycket längre. Och visst funkar det hemma så länge jag håller mig sysselsatt men när de där riktigt djupa dalarna kommer har jag bara mig själv, vårdjouren och psykakuten. Och där vill jag inte hamna på nytt, målet med den här tiden som inlagd på psyk H var just att slippa behöva söka akut vård igen. Nu vet jag ingenting, vet inte alls hur jag ska klara av en månad i total frihet. 
 
Imorgon ska jag tillbaka till avdelning H och träffa Iszla och då kommer vi diskutera detta och se hur vi ska gå vidare. Jag är trött på avdelningen och vill få bo hemma, men samtidigt räknade jag ju med en närkontakt med PCV istället. Förvirrad och osäker, nervös och skakig i händerna. Ångesten som jag vill kasta iväg är som en boomerang och slungas tillbaka på mig lika fort. Jäkla skit.




Grattis älskling!

Idag är det ingen vanlig dag, för det är Mackans födelsedag! Idag blir han 26 år, herregud, vart tar tiden vägen egentligen? Minns det som igår när vi började träffas för 12 år sedan. Ojoj. Grattis älskling! 
 





Nattpermis

Igår när jag kom tillbaka till avdelningen efter min permission kände jag min alldeles skakig och orolig i kroppen. Jag kom snabbt på att jag missat och ta min 14-medicin så jag gick till J för att fråga om jag kunde jag den i efterhand. Det gick bra och samtidigt så frågade han, fast det var i princip inte tal om något annat, om jag inte ville åka på nattpermission till fredag. Vi pratade om det litegrann, att jag visst kunde tänka mig att åka hem på nattpermis men hur får jag mina nära och kära att förstå problematiken kring min självskada?
 
Avdelning H har hjälpt mig att ställa in mina mediciner. Abilifyn har jag så hög dos på nu att jag inte har hört rösten på någon vecka. Jag ser fortfarande konstiga saker men det skrämmer mig inte, jag är van. Min antidepressiva tablett, Cymbalta, verkar fungera lite bättre för att höja humöret än den jag hade innan. Men mitt beteende, att jag gör mig illa, det kommer inte försvinna vare sig jag är tre eller sju veckor på avdelningen. Jag behöver behandling, terapi, hjälp, nånting annat för att kunna sluta med det, för att hitta andra vägar. Och jag är inte där än. Hur trist det är låter så är jag inte där.
 
Jag sov alltså hemma i natt, första natten på drygt 3 veckor och det gick bra. Jag tog alla mina mediciner och sömnpreparat och jag kunde sova till 6 i morse. Jag tänker på att göra mig illa hela tiden nästan, på hur skönt det skulle vara att få lindra ångesten en stund. Men jag har inte gjort det, in än, jag försöker verkligen. Jag önskar att ni kunde förstå hur mycket jag kämpar med mina inre demoner, då skulle ni andra ha så mycket enklare för att förstå vad jag går igenom.
 
J och jag pratade om det här med att jag vill göra mig illa så fort jag kommer utanför sjukhusets väggar. Han sa väl inget jag inte redan visste, att jag har det beteendet så djupt rotat inom mig att jag behöver professionell hjälp för att kunna lägga av med det. Och den hjälpen finns inte på avdelning H. Mackan, mina vänner och min familj kan inte sitta barnvakt och passa mig, ni måste släppa taget och lita på att jag göra allt jag kan för att bli frisk. För frisk det vill jag bli, nu, helst igår. Men det tar tid. Ångesten äter fortfarande på mig inifrån och ut, livnär sig på mig och min kropp. Jag vet inte om jag nånsin kommer bli ångestfri, det känns inte så, men jag måste tro att det kan bli bra. För jag har inget annat att ta sikte på, jag vet att jag inte kommer kunna leva med dessa monster inom mig, inte med mitt självskadebeteende eller mörka tankar. Då kommer jag inte bli gammal, och det vill jag ju bli.



Förmiddagen

Jag har sovit hela förmiddagen. Jag vaknade så tidigt och ångesten blev för tung så efter frukosten jag slog igen mina blå tills det var dags för lunch. Idag var det pasta och nån kassler i ostsås, sådär, men jag klagar inte, det vore att överdriva. Mackan fyller år i mon och jag måste fixa ett par paket till honom idag. Han kommer och hämtar mig så får vi göra nån liten deal och lösning så jag kan få gå iväg själv en liten stund. Jag vet på ett ungefär vad jag ska ha men sånt där är alltid så himla svårt...
 
 



Tidig morgon

Det är tidig morgon på avdelning H nu. Jag har dock varit vaken sedan femsnåret, jag kunde helt enkelt inte somna om. Det är ett "lyxproblem" för mig nu för tiden. Jag somnar i regel runt 23 och sen vaknar jag tidigt och då antar jag att kroppen känner sig utvilad eftersom det inte går att somna om. Sköterskorna blir alltid lika paffa när de ska titta till mig och så sitter jag upp i sängen och sticker eller knapprar på datorn.
 
Idag är en lugn dag, får se om jag åker hem ett par timmar mitt på dagen för att "träna" på att vara i lägenheten. Det har blivit ett sånt ångestmoln för mig, att stiga in i lägenheten där alla röda zoner finns och sedan försöka härda ut allt det mörka och jobbiga. Imon däremot är en mer fullspäckad dag med möte hos PCV, läkarsamtal, Mackans födelsedag och jag ska testa att sova hemma. Hej å hå. Nu ska jag gå och be om mina lugnande mediciner för ångesten kryper upp på mig känner jag, suck.



Taktil massage

Idag har jag fått taktil massage igen, det är så otroligt skönt och avslappnande. Jag har fått det båda av A och S nu men jag föredrar den förstnämnda, man märker att hon har erfarenhet och hållit på med taktil massage länge. Annars ikväll har det inte hänt så mycket, Carro kunde inte komma då våra tider inte passade ihop så jag har mest legat på rummet och kollat på film. Haft ett bra samtal med L också som vet så väl att jag mår dåligt när jag går in på mitt rum och det är verkligen skönt att personalen känner mig så väl nu. Det kan liksom läsa av mig, det är värdefullt.
 
Jag känner mig rätt lugn ikväll, inte den där panikångesten som så många gånger förr har upptagit större delen av mina kvällar och nätter. Jag ropar inte hej, absolut inte. Men den taktila massagen hjälper mig att slappna av och jag märker de kvällar nu som det inte jobbar någon som kan utföra det på, att jag saknar den avslappningen. Jag måste lära mig att hitta den på annat vis för snart blir jag nog utskriven och då kan jag inte få massage varje dag.
 
Mina tankar är mörka och trötta, väldigt jobbiga vissa stunder och lite lättare att hantera i andra. Jag känner mig matt och slut i kropp och knopp men vet att jag inte kan ge upp nu. Jag har kommit så långt, legat inne så länge så nu vill eller får jag inte kasta bort detta. Åh om det bara vore lite enklare, lite mer luft under vingarna. Snälla.

Nånstans där ute finns mitt ljus...





Permissen och tankar kring självskada

Så var jag tillbaka från min permission igen. Vi var hemma i lägenheten och jag satt lite vid datorn, vi spelade lite kort och käkade innan jag åkte tillbaka hit. Det gick bra, inga nya skärsår på armen även om jag tänkte på det i princip hela tiden. Hur konstig och knäppt huvud kan man ha? Jag sitter där och längtar efter att få göra mig illa, längtar efter att få se blod rinna längs med min fula arm. Jag vill inte känna så, vill inte tänka sådana tankar men av någon oförklarlig anledning gör jag det i alla fall.
 
Jag är så glad att jag ska till PCV på torsdag och få berätta alla funderingar och min jobbiga längtan till att göra mig illa för Eva. Hon förstår mig och jag vet att jag kan dela allt med henne. På den korta tiden vi sågs sist fick jag fullt förtroende för henne. Det känns väldigt bra. Jag har bra kvällspersonal och även nattpersonal den här veckan så jag kan prata med dom sen om det blir för jobbigt. Jag vet att de snart kommer att komma in till mig och fråga hur permissionen gick, och då är det bara att vara ärlig. Den gick bra, men jag ville skära mig och vet inte om jag kan stå emot det en gång till. Punkt.
 
 





Isak på besök

Idag har min dörr visst varit väldigt intressant för kort efter att N var inne med min medicin så knackade det igen på dörren. Och jag blev när jag såg att det var Isak som stod utanför! Han kom och hälsade på mig och ville veta lite hur det går och vad som händer. Det är såklart kul att träffa honom efter all den kontakt vi har haft med varandra! Och han önskade mig lycka till och att han tänker på mig ibland och hoppas att det ska vända och bli bättre så fort som möjligt.
 
Det blev i alla fall lite permis för mig idag. Jag känner att jag behöver ha korta stunder hemma för att vänja mig vid att jag ska tillbaka till mitt riktiga hem där jag bor. Vardagen måste fungera, om inte perfekt, så i alla fall relativt bra. Så Mackan hämtar mig om en liten stund så åker vi hem och så får vi se vad jag hittar på då, något för att hålla mig sysselsatt tror jag är en första idé. Jag får med mig mina två-mediciner så jag inte missar något så vilken tid jag är tillbaka vet jag inte. Kanske om en timme eller tre, det får formen avgöra. Carro kommer ikväll iallafall, det blir kul!



Högre dos Cymbalta

För en liten stund sen knackade det på min dörr och in stiger N med en liten medicinkopp. Jag blev lite fundersam, funderade på om jag sovit och glöm två-medicinen, men sen visade det sig att läkaren har höjt min antidepressiva tablett Cymbalta. Man kan höja den i ett steg till tydligen så nu ligger jag nånstans mitt i mellan låg och maxdos. Jag vet inte om jag har märkt någon större skillnad sen vi bytte för drygt en vecka sedan men kanske att jag är lite med pratglad, jag vet inte. Så himla svårt och känna efter för när de dåliga stunderna kommer då jag bara vill dö försvinner minnet av de lite bättre perioderna.
 
Jag hoppas att jag ska träffa läkaren imon men sånt där vet man ju aldrig, Jag måste ringa och kolla vilken tid jag ska vara på PCV på torsdag med, av någon anledning har jag tappat bort den tiden i mobilen nånstans, suck. Är lite nervös för det mötet, vad kommer hon säga? Och finns det någon behandling till mig? Men det är onödigt att stressa upp sig över det alla redan, eller hur...






God morgon dag 19

19 dagar på avdelning H. Jag längtar hem.
 
Idag vaknade jag redan vid 6 och när jag väl har vaknat till sådär kan jag inte somna om. Och det gör ingenting heller för då får jag en stund på morgonen där jag bara kan vara och det är helt tyst på avdelningen. Idag händer nog inte så mycket, det är nästintill snöstorm ute så någon promenad verkar det inte bli. Måste väl duscha och fräscha till mig lite idag och sen ikväll kanske Carro kommer hit en sväng och håller mig sällskap, hoppas!
 
Jag har inget läkarsamtal idag heller men hoppas få ett imorgon så jag kan få veta hur han tänker kring min vistelse här och huruvida jag kanske kan få nattpermis när Mackan fyller år. Vi får se helt enkelt. That's all for now!



Ångestfylld

Det är kväll nu och jag känner mig rastlös och ångestfylld. Dagen har varit relativt bra tycker jag men kvällarna är alltid värst. Det är då allting kommer över mig och mörkret lägger sig, inte bara utomhus, utan inne i mig med. Jag har fått min Theralen, lite större dos än vanligt och det kommer behövas. Känner mig inte alls trött eller sömnig och det bådar inte gott, vill kunna sova och vakna som vanligt en stund innan klockan ringer.
 
Jag orkar nog inte skriva mycket mer ikväll. Jag känner mig ledsen, har hemlängtan men vet att det kommer dröja ett tag till innan jag får lämna det här stället. När är jag redo? Går det att veta?



Permis

Så har jag varit iväg på min lilla permis idag och är nu  på avdelningen sedan nån timme tillbaka. Vi åkte till A6 först och spenderade ett presentkort på smycken och en klocka och sen åkte vi hem till lägenheten en liten sväng och åt lunch. Det gick bra att vara hemma idag. Visserligen var jag inte ensam nån stund men den där kvävande ångesten som springer omkull mig när jag stiger innanför dörren var inte riktigt lika tuff idag. Jag satt en snabbis vid datorn, i soffan vid tvn och sen åkte vi och fixade några saker jag behövde ha med mig hit till avdelningen. Vi släppte Smilla lös vid Sannabadet innan vi åkte tillbaka hit och oj vad hon sprang och lekte med snön och en boll vi hittade. Så himla mysigt att se! När jag kom tillbaka hit blev det lite jobbigt igen, suck, men jag fick mina två lugnande tabletter så det funkar ändå...





Thoughts

Morgonen är förbi och förmiddagen har anlänt. Jag hade svårt att somna igår och låg länge och tänkte på massa saker och vände och vred på mig. Personalen märkte det och jag fick Theralen som hjälp. Morgonen har känt sådär, det är ensamt och det börjar ta på mig nu att jag måste vara här så länge. Snart tre veckor och jag saknar att få vara hemma, äta när jag vill, gå in och ut hur jag vill och få vara med min familj mer. Men jag ska ha samtal i mitten på veckan och möte på PCV så då får vi se vad som händer.
 
Idag ska jag iväg på lite permission igen. Jag har så svårt för att vara hemma, mest i lägenheten men även på andra ställen. Det är liksom för mycket frihet på nått sätt, ingen bubbla som här inne på avdelningen. Jag måste träna och öva på att vara hemma, hur sjukt det än låter så måste jag det. I helgen funkade det ju inte och att jag ska skära mig varje dag när jag kommer hem igen vill jag inte. Även om jag är ödmjuk inför min sårbarhet kring friheten hemma så vill jag ju verkligen försöka klara mig utan det.




Lava i mina lungor

Ibland känns det som att andas är något av det svåraste som finns. Visst är det konstigt, att något vi haft inbyggt i våra kroppen sen vi var små bebisar kan vara så svårt att göra vid vuxen ålder. Hyperventilera eller inte kunna andas över huvud taget, svart eller vitt. Som med mycket annat i mitt liv. Jag tror att jag andas lava ibland, det gör så ont, som att den där brandgula massan rinner ner i mitt system och fräter sönder allt som kommer i dess väg. Kan ni känna känslan? Kan ni förstår hur ont det gör?
 
Ibland är min övertygelse att jag aldrig kommer bli frisk igen. Att jag aldrig kommer kunna arbeta för att jag får panikångest och inte vet hur min dagsform är, att jag aldrig kommer kunna bli mamma för att jag inte blir kvitt den här skiten och vissa dagar inte ens orkar med min egen personliga hygien - hur ska jag orka med ett barn? Att jag aldrig kommer känna mig som en del i familjen eller bland mina vänner igen för att alla andra kommit så långt redan under tiden som min klocka har stått still sen oktober 2011.
 
När jag tänker på alla dessa saker blir det varmt i bröstet, lavan kommer, det svider och bränner. Och då försöker jag tänka att alla mina prövningar jag fått ta mig igenom (ja TA mig igenom, det är inte som att glida på ett bananskal direkt) nån gång kommer skjuta mig fort fram i mitt nya liv. Ett friskt liv där depression, handskada och smärta inte finns. Visst är det svårt, allting är svårt. Det finns ingenting i livet som är enkelt, det har jag lärt mig den hårda vägen, men jag tror det finns en mening med allt detta. Jag måste tänka så för annars skulle jag ha avslutat detta för länge sen. Så ont gör det.
 
Men jag kämpar. Hela tiden. Och jag kommer fortsätta göra det.



Tankar om gårdagen

Jag har tänkt mycket på vad som hände igår, att jag skar mig och lät mig själv sjunka ner i det mörka hålet igen. Jag visste, och jag vet, att det inte var helt oväntat att det blev så. Jag känner ju att jag fortfarande vill göra det, att det lindrar min ångest och får mig att må bra. Kortsiktigt, ja, men det hjälper mig att andas och finnas här. 

Jag vet innerst inne att det är "fel", att det stjälper mer än hjälper, och jag vill sluta. Kanske det är det viktigaste? Att det första jag måste bestämma mig för är att jag faktiskt inte vill fortsätta med det här beteendet? Jag behöver hjälp. Hjälp att hitta verktyg som fungerar för mig och kanske någon som vet vad jag pratar om men som kan ge svar på tal. Någon som kan slingra sig in i mig och hitta mina "jag-måste-skära-mig-nu-känslor" och kapa av dom innan det blir något av det. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte alltid kommer vara väder för långärmade tröjor och jag vill inte behöva försvara mina armar för någon nånsin. Och för att jag ska känna att jag inte behöver förklara måste jag bli starkare och må bättre, bara på det sättet kan jag nog visa upp mig, och allt vad det innebär, stolt och med rak rygg.




Taktil massage

Här på avdelningen kan de erbjuda lite olika metoder för avslappning och förra gången jag var inlagd testade jag akupunktur och nu har jag börjat få taktil massage på eftermiddagarna. Det är verkligen något som har fungerat för mig i avslappningssyfte och det känns väldigt bra att ha funnit något som kan lindra min ångest och spänning i kroppen. Jag har valt massage på ryggen och då nästan smeker dom bara händerna över ryggen med olja och trycker väldigt löst till och från. De rör händerna i olika mönster på något sätt och det känns bara så otroligt skönt!!
 
Jag ska passa på att köra taktil massage så mycket jag kan här innan jag blir utskriven. Sen får jag se om jag hittar nånstans jag kan gå och få det gjort för när jag nu äntligen har hittat något som fungerar lite avslappnande vill jag inte sluta. Men men, vi får se hur det blir. Det är iallafall en väldigt behaglig och lugn massage och så släcker de ner belysningen och sätter på lugn musik, så bra! 
 
 





Besök nr 2

Så var denna dag på väg att lida mot sitt slut. Jossans besök här hos mig var jättetrevligt och verkligen kul att ses igen efter så lång tid. Det kanske stämmer att sann vänskap aldrig rostar. Hon hade med sig ett jättefint nagellack till mig och en ny bok som verkade väldigt bra, så det kanske sätter igång läslusten igen. När hon hade gått så var det dags för kvällsmat här och nu sitter jag på mitt rum igen och försöker slappna av. Det är verkligen något jag har problem med, att slappna av och låta ångesten förlora sitt grepp om mig. Oftast går jag upp i atomer och spänner hela kroppen. Inte bra alltså. Jag har fått taktil massage idag igen men jag tänkte skriva om det i ett eget inlägg för det har verkligen varit något som hjälpt mig att bli just avslappnad känner jag. 
 
 



Besök nr 1

Nu har Mackan och svärmor varit här och hälsat på. Skönt att få sällskap en liten stund men sen är det nödvändigt med en liten paus för mig. Det är snart dags för middag här och sen kommer Jossan på besök, det ska bli trevligt! Under tiden stickar jag lite nu och kollar på curling på tvn. Jag har sovit nästan hela dagen idag, inte så bra, men jag har varit så himla trött...




Godmorgon dag 17

Idag är det min sjuttonde dag här på sjukhuset. Tiden går långsamt men ändå känns det som att det har gått fort sedan jag kom till PIVA den där fredagen. Jag har precis haft samtal med M, bara allmänt om hur det känns idag, om gårdagen och lite annat småkraffs. De kommer in till mig rätt ofta nu efter att jag berättade för A-K att jag drar mig undan när jag mår sämre än vanligt. Det känns skönt, jag har av nån anledning blivit sämre på att säga till när ångesten blir för jobbig eller tankarna för tunga att bära själv. Men nu hjälps vi alla åt och försöker mötas på mitten, det kanske är en bra lösning, känns så.
 
I natt har jag sovit gott i alla fall. Jag vaknade inte sådär tidigt i morse utan bara några minuter innan klockan ringde vid 07:45. Väldigt skönt. Jag var så himla trött och mör igår efter den intensiva dagen med kalas och aktiviteter. Nu ska jag försöka sätta mig och sticka lite och sen ska jag få besök i eftermiddag av Mackan och svärmor, och lite senare även av Jossan. Det blir trevligt!