Senaste update

Dagarna lunkar på och nu har det gått en vecka sen det var julafton. Vad har vi gjort sen dess då? Firat lillejul med kompisarna, ätit julmat på Axamo, hämtat hem Smilla från Linköping där hon har varit på en veckas semester, vart barnvakt åt lilla Iris, kollat på brorsan när han spelade bandy och spenderat en hel del timmar med att måla i målarbok för vuxna. Vi har en som vi ska skicka runt bland de vuxna i familjen men jag åkte och köpte en själv också. Annars skulle jag måla upp alla sidor i den där boken innan någon annan i familjen fick chansen. Ja det är väl typ det som har hänt den senaste veckan. En lugn och skön sådan, dock med flera inslag av ångest och jobbiga känslor. Jag tänker otroligt mycket fastän jag inte vill, försöker tränga bort allting men det är omöjligt. Och det vet jag egentligen redan, så har det alltid varit. När det väl kommer är det bara att gilla läget och försöka stå ut, något annat funkar inte. Många tankar går åt rakbladen, hur kan man sakna något så otroligt mycket? För mig är det helt sinnessjukt men jag kan ändå inte stoppa tankarna. När dom kommer går i pårincip all min energi till att stå emot och skära mig. Så otroligt tröttsamt. Jag försöker verkligen vara pigg och glad men jag vet inte om det är den rätta vägen att gå heller, att kämpa så och sätta upp någon form av fasad. Såklart finns det äkta stunder också, som jag alltid skriver försöker jag verkligen ta till vara på dom. Jag känner mig bara så otroligt låst, jag lunkar på i någon medioker takt och står på paus samtidigt. Var finns den där jävla playknappen? 
 
Ikväll är det nyårsafton, sista dagen på året. 2015 ska lämna oss och ska jag vara ärlig så känns det bara bra. Det har varit ett riktigt skitår rakt igenom och jag kommer inte sakna det en sekund. Hejdå jävla pucko-år. 
 



Mysdag med älsklingen

Förra helgen bara måste jag skriva om här för att ha kvar i mitt arkiv. Jag och Mackan åkte på turné på lördagen och hade en riktigt härlig dag tillsammans. Vi började med att styra kosan till Ullared där vi köpte lite småsaker, bland annat köpte jag en snygg ryggsäck som jag ska ha som handbagage och strandväska i Thailand. Efter det åkte vi vidare till Göteborg och Bagaren&Kocken där jag köpte julklapp till mamma. Sen skulle vi egentligen hälsat på gosemos med familj men eftersom Martin hade kräkts kändes det inte särskilt optimalt att åka dit, och med facit i hand var det tur, för tyvärr blev fler än han sjuk i familjen :( Istället åkte vi en sväng till Nordstan och gick i några få butiker där, Mackan köpte en ny keps och jag kollade mest bara runt lite. Det var så galet mycket folk och det gick bara inte att gå där, jag fick panik och ångesten bubblade under huden så vi lämnade det till en annan gång. Istället for vi till Liseberg och strosade runt där. Vi åt lappkaka med smör, churros med socker och choklad och så spelade vi på lite hjul såklart. Och vi fick faktiskt med oss en stjärnvinst hem, 2 kg toblerone, woho! Eftersom Mackan hade vart på julbord kvällen innan var det jag som fick köra hela dagen och jag var heeeelt slut när vi kom hem på kvällen. Min arm värkte som tusan och huvudet var verkligen helt uttömt på energi! Sov riktigt gott den natten sen! Dagen var sådär mysig och dunderbra, i bilen sjöng vi högt till massa härlig musik och vi skrattade och skojade hela dagen. En riktig feelgood-dag som jag bär med mig! 
 
 



En tradition vi håller hårt i

På juldagen åkte jag och Becca hem till Carro för det traditionella julmyset. Det var tredje året i rad som vi träffades på juldagen för att äta mat och julgodis, byta julklappar med varandra och ha en liten minijul tillsammans.   Det är verkligen supermysigt och något vi förmodligen kommer fortsätta med i all evighet! Av Carro fick jag en bok som jag länge velat läsa, Grey, och jag blev verkligen superglad! Av Becca fick jag fin pesto, olivolja med chili i och franska karameller, så himla kul present! Kvällen var verkligen skitkul och jag fick skratta så otroligt mycket, de där brudarna är verkligen de bästa vännerna man kan ha! Älskar er!
 
 



Julafton

Precis som alla andra år så kom julafton tillslut och självklart ska det dokumenteras här. Efter mitt förra inlägg tror väl alla att jag ska vara jättenegativ nu men nej det ska jag försöka att inte vara. Dagen började jättebra med julklappsbyte med Mackan. Jag fick precis det jag önskade mig, nämligen en polaroidkamera! Självklart kommer den användas flitigt till lite allt möjligt här hemma men framför allt ser jag fram emot att ha med den till Thailand i mars. Jag vet inte varför men det känns häftigt på nåt sätt att få känna på bilderna precis när dom har tagits, att inte kunna radera och ta om liksom. En chans som gäller. Tack älskling!
 
Efter det åkte jag, Mackan, pappa, Matte och Iris till mormor på korttidsboendet hon bor på nu. Hon fick lite julklappar och så fikade vi lussebulle och kaffe. För mig kändes det otroligt jobbigt att inte ha mormor hemma på julafton. Jag har väldigt svårt för förändringar och att mormor inte var med oss här hemma kändes verkligen inte bra. Hon hade det fint på sitt boende och fick julmat och besök av oss två gånger så det gick nog ingen nöd på henne, men bara själva grejen, att vara utan mormor. Nej det gillade jag inte. 
 
Efter det spelade jag och Alva lite yatzy och sen åt vi julmat. Fram tills hit kändes allt väldigt bra, ingen direkt ångest eller jobbiga känslor som jag skrev om i senaste inlägget. Men när Kalle väl började så svämmade allt över igen och det blev precis som jag befarade. Jag tänker inte upprepa mig här utan ni som har läst mitt senaste inlägg vet vad jag pratar om. Det bara faller över mig och så är det dags att pendla mellan hopp och total förtvivlan igen. Jag lyckades somna en stund under Kalle och det var väldigt skönt iallafall. Efter det fikade vi, fick besök av tomten och öppnade paket, kollade på Svensson svensson, körde julklappsleken och satt i soffan. Ja, nånstans där i mellan klämde vi in lite mer julmat och gröt också. När dagen väl var slut var jag helt färdig, och faktiskt väldigt stolt över att jag tog mig igenom dagen utan större sammanbrott. Vid ett tillfälle gick jag dock in på toan och fällde några tårar, vi skulle precis äta "kvällsmat" och Mackan såg på mig att något var fel. Då brast det och för att resten av familjen inte skulle se så gick jag iväg lite. Skönt att jag kunde lösa det så för även om jag vet att jag får både gråta och skrika inför dom så vill jag helst undvika det. Allt som allt var dagen helt okej iallafall och det är jag nöjd med! Tack för alla fina klappar också, blev verkligen jätteglad! 
 
 



Jag blottar mig nu, men jag älskar er

Klockan är mitt i natten nu och jag satte mig precis vid datorn för att skriva av mig lite. Jag kan inte somna och ligger bara och tänker en massa hela tiden och istället för att falla ner i allt för mörka och destruktiva känslor försöker jag skriva lite här istället. Har satt på musik och försöker att slappna av men det är lättare sagt än gjort. Igår var jag på PCV igen och träffade min nya kontaktperson där. Jag trodde inte att jag skulle bli nervös inför det mötet men det blev jag iallafall. Eller kanske inte särskilt nervös utan mer orolig och ångestfylld. Jag visste att jag skulle behöva berätta allt ifrån början igen och gå igenom jobbiga känslor och det är verkligen tufft att behöva göra det. Vissa saker gör så fruktansvärt ont att prata om. 
 
Det enda jag visste inför det här mötet var att jag skulle få träffa en man som heter Mathias, och så fort han kom och presenterade sig kände jag ett lugn inom mig. Väl inne på hans rum och när han hade berättat lite mer om sig själv så kändes det väldigt bra och jag tror att jag undermedvetet slappnade av lite mer. Eftersom väntetiderna är så långa och det verkligen är svårt att ens komma in i det psykiatriska systemet känns det som att man bara har en chans när man får en kontaktperson. Skulle jag inte passa ihop med den person är det liksom kört, inte mycket att göra åt. Så när känslan sa att det var en "good match" kändes det inte riktigt lika jävligt att behöva börja om igen. 
 
Han bad mig att berätta lite om mig själv men det tog stop direkt. Jag vill inte berätta om mig själv, jag hatar det, det gör alldeles för ont. Jag fick helt enkelt inte fram ett ord och det var tyst en bra stund innan han sa att han kanske kunde ställa frågor till mig istället. Det gick bättre. Han frågade om mina föräldrar och syskon, vad vi har för relation och hur dom lever, om Mackan, om min skolgång, intressen, rutiner, vänner, när jag började må dåligt, varför och när jag sökte hjälp, om självskadebeteende, självmordstankar, mediciner, TIPS-utredningen, hallucinationer, de gånger jag har varit inlagd och mycket mer. Det kändes i princip som en enda lång intervju och när det hade gått 45 minuter var han färdig med sina frågor och vi började prata mer ingående om vissa saker. Och så länge vi pratade om min familj och mina vänner kändes det lugnt, det är lätta saker. Men när han började prata om destruktiva saker och mina mörka tankar blev det tungt. Och såklart märkte han det också, han gav mig tid och pressade inte fram något ur mig. Det var nog det jag gillade med honom, och även det som gjorde att jag kunde berätta allt som for genom mitt huvud. Att sitta framför en person som dagligen jobbar med sådana som mig är så himla skönt, för när jag säger att jag flera gånger i veckan känner att jag inte vill leva längre är det inga konstigheter. Man förstorar inte upp det till något katastorfalt och förbjudet utan man luftar bara tankarna. Jag skulle aldrig kunna sitta framför mamma eller pappa och säga att jag inte vill leva längre, visst vet jag att dom skulle lyssna, men det är begränsat vad jag kan prata om med mina nära och kära. Det bara är så och det är inget fel i det. 
 
Det som tar upp mina tankar inatt är det vi berörde efter den 45 minuter långa intervjun, nämligen en eventuell diagnos. Han frågade vad jag tänkte om det och jag sa samma till honom som jag gjorde till tjejerna under TIPS-utredningen. Nämligen att det på ett sätt skulle kännas skönt att få en diagnos och veta "vad jag är" så att jag kan få rätt hjälp och behandling och nångång kanske kunna gå vidare med mitt liv. Att slippa känna mig så ensam i allt detta hela tiden. Samtidigt skulle det ju kännas jobbigt också, jag vet att jag har en sjukdom, men det skulle verkligen vara en bekräftelse på det och jag hatar verkligen att jag ska behöva ha det såhär. När vi pratade om detta kom jag att tänka på något som läkaren på avdelning F sa till mig sist jag var inlagd. Nämligen att jag har IPS, jag reflekterade inte över det då, antagligen för att jag mådde åt helvete rent ut sagt och hade annat att tänka på men jag berättade det för Mathias och då sa han att det står för instabil personlighetsstörning, även kallat borderline. Och det var också det han trodde att jag har. Han sa också att han såklart inte kan säga till 100% att det är det jag har men han sa att allt tyder på det. Och vad ska man säga då? Tro fan att det blev tyst i det där lilla rummet när han sa så. Två personer har sagt samma sak om mig och sen ska jag gå hem och på något sätt hantera allt det där själv. Jag berättade inte ens för mamma och pappa att vi pratade om det, jag orkar liksom inte. Mathias ville att jag skulle gå hem och läsa på om borderline och se hur jag själv känner kring det, om jag känner igen mig själv i det eller inte. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gjorde det, det är så många saker som stämmer in på mig och jag vet inte riktigt hur det känns faktiskt. Kanske har jag borderline, vilken jävla julklapp. 
 
Och på tal om julklapp så pratade vi om julen också. Hur jag kände inför den och hur jag brukar fira. Jag började berätta att vi brukar vara hemma hos mamma och pappa och att hela familjen kommer. Sen kom vi till det där jobbiga, det där som jag inte riktigt visste om jag skulle berätta men sen tänkte jag att om det är någon som jag kan berätta allt för utan att bli dömd så är det han. Så jag slängde bara ur mig det, att jag inte ser fram emot julafton och bara vill ha det överstökat. Han frågade varför jag kände så och svaret blev långt. Det enkla och det jag inte känner någon skam över alls är att det är jobbigt med mycket folk på liten yta, många som pratar samtidigt, barn som lever rövare, en intensiv dag. Det gör mig snurrig, ångestfylld och triggar verkligen mina hallucinationer. Det tillhör min sjukdom och det bara är så. Det som kändes otroligt tungt att säga högt är att jag på ett sätt känner mig så otroligt utanför i min familj. Och misstolka mig rätt nu, vi står varandra väldigt nära och jag älskar dom över allt annat, det som får mig att känna mig utanför är inget dom gör, det är helt enkelt för att jag lever ett liv just nu som inte är i närheten av deras. Dom jobbar, har barn, hus, går hela tiden framåt i livet. Och sen har vi mig, the outcast, det svarta fåret. Som står stilla i livet, som varken jobbar, pluggar, bor själv eller har ett fungerande liv över huvudtaget. Jag är den sjuka i vår familj. Medans dom tänker på sina jobb, leker med sina barn, har parmiddagar och vad det verkar som, tycker om sina liv, så kämpar jag med att ens vilja leva. När jag hör dom prata om sina vardagliga liv blir jag så otroligt stressad och ångestfylld, det går inte riktigt förklara men på en sekund faller jag tio meter ner. Och det är som sagt inget dom gör, det är bara så min kropp och min hjärna funkar just nu. Därför är det så blandade känslor när hela familjen ska träffas. Jag vill vara nära dom hela tiden men samtidigt vill jag inte träffa dom för då mår jag dåligt. Det är så sjukt, helt jävla puckat. Jag gråter när jag skriver det för det är ingen lätt grej att berätta. Att dom som man älskar allra mest också helt omedvetet får mig att må så dåligt. Mathias satt tyst och bara lyssnade på mig, lät mig få ur mig allting. Sen sa han "visst är det orättvist". Hade jag kunnat lämna över detta på någon annan skulle jag aldrig göra det, jag vill aldrig att någon i min familj ska behöva må såhär, men visst fan är det orättvist. Varför blev det jag? Varför är jag den som ska ha det såhär? Ibland försöker jag peppa mig själv och tänka att jag kanske är den starkaste i familjen, att jag är den som bäst klarar av detta. Men sen påminner jag mig om alla gånger jag suttit och skurit sönder min arm, torkat blod med bomullsrondeller och kylt ner röda sår med iskallt vatten, det är inte att var stark.
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här nu, det blev väldigt blottande här i slutet men det känns på något sätt skönt att ha fått ur mig det. När jag sitter tyst, inte skrattar och ler, när jag inte orkar leka med barnen eller är kort i ton så är det inte för att jag vill vara otrevlig utan för att jag helt enkelt inte mår bra och har fullt upp med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag kan skratta och jag kan se glad ut också, och dom stunderna försöker jag ta till vara på. Men det svänger så fasligt snabbt. Från en sekund till en annan kan det kännas som att livet har vänts upp och ner igen. Men nog om det nu, jag har fått skriva en hel del här nu och det känns bra. Snart är dagen här, julafton, och på något sätt ska jag ta mig igenom den dagen precis som alla andra dagar. 



Fredag

Den här dagen har inte varit särskilt bra. Jag vaknade innan klockan ringde och gick då ut med Smilla. Efter det tog jag en dusch, kände mig ångestfylld och allmänt äcklig så en kall dusch kändes skönt. Efter det gjorde jag lite frukost och satte på en film, Insurgent, och när den var slut gick jag och lade mig en stund. Somnade och sov drygt en timme, vaknade och mådde riktigt dåligt. Jag blev varm, lite snurrig och började må illa - ångestattack på gång. Jag gick ut med Smilla en sväng innan jag orkade göra lite lunch, fick efter många om och men i mig den och sen somnade jag igen. Asså jag har mått så himla dåligt idag, ångesten har legat under huden hela tiden och det enda som fått mig lugn en stund har varit sömn. Och vet ni vad, det får vara okej så. Jag kan inte beskriva eller förklara hur det känns när jag mår såhär dåligt, och utifrån ser det säkert bara ut som att jag är lat och seg, men det är verkligen inte så. Kroppen säger nej, huvudet säger nej, allting stängs liksom av och så bubblar destruktiva tankar och känslor fram. Jag vill inte ha det såhär längre, jag orkar inte! 
 
Ikväll kommer två av syskonbarnen hit, jag kommer lägga mig tidigt ikväll känner jag redan nu men en liten stund ska vi nog hinna umgås och mysa iallafall. Imorgon ska jag och Mackan på lite utflykt, först Ullared och sen vidare till Göteborg för mer shopping och till sist jul på Liseberg. Får väl se om gosemos med familj är hemma och om vi hinner åka förbi där en sväng isåfall. Kommer nog bli en väldigt mysigm dag iallafall! 



Livet

Om en vecka är det julafton, tiden går så otroligt fort och snart är det över. Jag ser fram emot nästa år, jag hoppas att saker och ting kommer börja reda ut sig för mig och att 2016 kanske är året som jag får tillbaka mitt liv igen. Senaste idag satt jag och tänkte på det, livet jag levde innan min depression och allt som har kommit med den. Senast jag kände mig lycklig var när vi var i Thailand i mars 2014. Snart 2 år sedan. Sommaren som följde där var också bra men jag visste att något inte stod rätt till med hur jag mådde då och kunde inte riktigt känna mig sådär high on life. Jag undrar om jag nånsin kommer få tillbaka den där känslan igen, den där som säger att man är oövervinnerlig och full av power. Jag har tänkt att skriva mer om det här året när vi närmar oss nyår, för det är bara att inse, 2015 har varit det absolut sämsta och värsta året i mitt liv hittills. Och inte för att jag direkt behöver dokumentera det egentligen men på något sätt vill jag ändå det. Jag kommer aldrig glömma 2015, förmodligen kommer jag för alltid minnas det som året fyllt utav kaos och rent helvete, för det har verkligen inte varit enkelt. Så många stunder som jag har trott och tänkt att det här året blir mitt sista, sen får det liksom räcka. Nu står jag ändå här den 17 december och har lite hopp om framtiden. Att jag ska få hjälp tillslut, att mina demoner kanske kan besegras, att livet kan komma igång igen efter den här långa pausen. Jag kommer vara den sista som tar ut något i förskott, jag vågar inte tro på att mitt liv kommer bli som jag en gång velat att det skulle bli men jag hoppas så innerligt mycket att det på något sätt ändå vänder och blir bättre. För att vakna med ångest varje morgon och känna att man inte orkar leva längre är inte roligt, och det är inget liv att ha det så. Men nu ska jag inte avsluta det här inlägget med så negativa toner. 2016 är på intåg och jag hoppas verkligen att det blir ett bättre år! 



Jag är här igen

Oj vad länge sen det var jag var inne här nu och skrev. Varför jag inte har gjort det är helt enkelt för att jag inte har känt för det. Jag kan inte skriva bara för att utan det måste komma inifrån på något sätt. Vad som har hänt sen sist är att jag har opererat handen igen, det var 2,5 vecka sen nu och allt gick bra. Det tog över en timme att sätta nål på mig men när det väl var gjort gick det andra ganska bra. Självklart grät jag som ett litet barn hela tiden, från det att mamma lämnade mig i väntrummet tills att jag var sövd inne på operation. Nu är det iallafall gjort och all skrot som var inne i handen är utplockat och ligger här hemma i en plastkopp istället. Jag har tagit bort stygnen, 10 stycken, och kan äntligen tvätta händerna och duscha normalt igen. 
 
Jag antar att många undrar hur jag mår. Jag har fått kommentarer om det och självklart ska jag svara på det nu. Det går upp och ner. Den senaste tiden har känts lite extra tung igen, jag vet inte varför, men energin finns liksom inte. Och det är så svårt att förklara, men det känns tungt i hela kroppen och motivationen finns inte till något alls. Jag har dessutom kommit in i någon period där jag vaknar med ångest varenda dag. Och det är så otroligt jobbigt att ha det så, så fort jag slår upp ögonen kommer ångesten och svämmar över mig, jag blir varm, vill gråta. Går inte riktigt förklara, som med så mycket annat med mitt mående, men det är verkligen inget behagligt sätt att vakna upp på. På dagarna försöker jag göra saker som inte påminner mig om hur jag egentligen mår. Förra veckan bakade jag lite julgodis och nu tittar jag på serier på tvn som underhållning. Julen närmar sig med stormsteg och jag kan inte påstå att jag längtar. Och det är inte likt mig alls, egentligen älskar jag julen och vill gå all in med godis, bak, dekorationer, blomsterarrangemang, julpynt osv men i år känns det inte roligt. Kanske för att jag tänker på vilket intensiv dag det blir och hur dåligt jag mår av sånt, alla röster, alla viljor, allting. Jag älskar min familj, det kommer jag alltid göra, men det är jobbigt med sådana dagar. Det bara är så. Och samtidigt vill jag inte dra med någon annan ner i skiten bara för att jag inte pallar trycket men jag är så jävla orolig inför julafton, kommer inte ifrån det. 
 
Jag har äntligen, efter nästan 2 månader, fått en tid till PCV och en ny specialistssjuksköterska. Det känns nervöst, väldigt nervöst. Jag öppnade upp mig så för Eva och nu ska jag behöva göra det för någon annan igen. Jag hoppas att han har något att berätta för mig, en plan kring min behandling, min hjälp som jag väntar på. För jag behöver det. Känner mig som bambi på hal is vissa dagar och jag känner igen känslorna som växer i kroppen. Ångesten, dom destruktiva tankarna, saknaden efter rakblad. Blod. Bara för någon dag sen gick mina tankar så långt att jag var nära att falla tillbaka i skiten igen, ännu fler skärsår, ännu fler ärr och blodfärgade kläder. Men jag stod emot, tänkte på Thailandsresan i mars, på att kunna gå i kortärmat framför mina syskonbarn, på att jag är värd så mycket mer än så. Det är svårt, kommer jag nånsin sluta längta och sakna det vassa rakbladet? Jag är redo för hjälp, mer än nånsin, dagar då jag känner att det finns något att kämpa för kommer mer och mer men om jag inte får hjälp snart är jag rädd att dom sinar ut igen. Att allt det mörka tar över och jag backar undan igen. Jag vill inte ha det så, jag vill komma vidare. När ångesten kommer är det som att falla ner i en mörk grop utan botten. Ingen hör mig skrika efter hjälp, allt jag har är mig själv och mina destruktiva tankar. Jag är rädd över vad det ska bli av mig om jag ska vara ärlig. 
 
Där har ni en liten uppdatering av läget. Snart är det jul, sen nyår, efter det bara drygt 2 månader tills jag ska få spendera 3 underbara veckor i mitt favoritland, Thailand. Jag längtar. Och känner verkligen att det kommer göra mig gott att få komma iväg lite och verkligen försöka släppa allt här hemma och må bra. Jag ska skriva oftare nu, så vi hörs snart igen. Puss!