Regn idag

Och regnet det bara öser ner. En rätt så mysig dag att ligga inne och lyssna på regnet utanför. Jag och Smilla har precis kommit in från en snabb promenad när det var uppehåll och nu ska jag sätta mig och sticka lite tänkte jag. Har huvudvärk men kanske beror på vädret, annars är statusen rätt oförändrad. Dagarna suger, och idag kan jag inte sova heller så då tvingas jag hantera ångest och tankar hela tiden. 
 
Ikväll blir det en nog en kvällspromenad med Mackan igen om vädret tillåter. Det har blivit lite av vår grej nu sen vi börjat träffas igen, vi ses och går promenader med Smilla och det är så mysigt. Och skönt att komma ut på kvällarna också. Nä, sticka, hvudvärkstablett och kanske några lugnande tabletter så ska nog den här eftermiddagen gå också. 
 
 
 
 



Vattengympa

Dagarna är jobbiga. Jag vill verkligen försöka göra något, men allting känns tungt och jag är trött hela tiden. Idag har jag tömt diskmaskinen, duschat Smilla, fixat Iris fotobok, framkallat bilder till scrapbooken och sovit. Det sistnämnda var allra skönast. Men jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag hade mer energi, att jag inte hade ångest eller destruktiva tankar att kämpa emot hela tiden. Det är så jädra tråkigt rent ut sagt, jag vill så mycket mer än vad jag orkar och det är konstigt när hjärnan vill mer än vad kroppen pallar med. 
 
Igår var jag och mamma på vattengympa iallafall, första gången för terminen och det var roligt. Inte sådär jättejobbigt kanske men det är en form av träning som funkade bra för mig så det kommer vi nog fortsätta med. 
 
 



Fjärilarna lever

Det här inlägget har jag funderat på i snart en vecka. Hur ska jag börja, hur ska jag sluta, hur ska innehållet skrivas och framför allt vad och hur mycket ska jag dela med mig av? Det här är min blogg, mitt lilla krypin där jag skriver av mig om allt, och jag vägrar känna mig begränsad i vad jag kan skriva här för att jag är rädd eller osäker på hur andra kommer att reagera. Så det är väl inga konstigheter egentligen, ut med språket bara. 
 
Jag och Mackan har börjat träffas igen, there it is. Ja, vi tar saker och ting väldigt sakta och lugnt men damn, det är svårt när fjärilarna lever rövare i magen och hjärtat säger "släpp honom aldrig igen". Hur blev det såhär? För en vecka sen satt jag och kände mig ensam, sårad, saknade honom, saknade allt vi hade, förberedde mig för ett liv utan honom, alla framtidstankar var jag som singel. Och nu står vi här. Har åkt och tagit kvällsdopp ihop, gått promenader med Smilla, åkt på utflykt tillsammans. Och allt känns så himla bra. Jag skrattar, har roligt, tittar på honom och känner fjärilarna leva vilt, vill bara krama om honom och aldrig släppa. Sakta men säkert känner både hjärta, hjärna och mage att detta är äkta, att det är meningen att det ska vara vi. Och varför inte bara köra då? Kanske inte på max direkt, men litegrann iallafall, känna efter på riktigt, ge det en chans. Leva här och nu.
 
I 2 månader har jag gått runt och haft den värsta tiden i mitt liv. Att Mackan gjorde slut med mig var som att någon släppte ner mig på en öde ö och gav mig en yxa och kniv och sa "varsegod, försök och överlev nu". Värsta skämtet! Jag kände mig så fruktansvärt ensam, övergiven, ledsen, förvirrad och sårad efter allt som hänt. Jag trodde att allt var över, jag hade bestämt mig för det, jag var värd något annat och bättre. Men känslor är känslor. Obegripliga, fantastiska och så värdefulla. Jag älskar honom, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Vart detta kommer ta vägen vet ingen, men jag är säker på att vi kommer få vara tillsammans och leva det liv vi vill leva. Kvällsdopp, promenader med Smilla och utflykt, en början på något vi två inte vet mer om än. Och det är så skönt. Lite läskigt förstås, det är ett stort steg att börja ses igen men det är vad vi vill. Och när allt kommer omkring är det egentligen det enda som betyder något och spelar roll. Vi tar ett steg idag och ett imorgon, det räcker ♥



Grattis Stina!

Igår var vi i Motala och firade Stinas födelsedag. Tjejen är redan 2 år, det är helt sjukt vad tiden går fort! Det bjöds på god mat, trevligt sällskap, massa fika, paketöppning och helt enkelt en trevlig dag i otroligt fint väder. Jag gick en liten promenad med Iris när hon skulle sova och det var skönt att komma ifrån kalaset lite. Mycket folk och såna här tillställningar är grymt jobbiga för mig rent ångestmässigt och allt tjaffs med min panikångest. Det gick bra men var jobbigt till och från, jag är ändå glad att jag följde med och fick vara med :) Puss på er familjen!
 
 



Ångest ångest ångest

Ibland känns allt bara så jäkla nattsvart. Som att hur jag än vänder och vrider på saker och ting så blir det inte bättre. Idag har jag haft en sån dag där ångesten har varit grymt påtaglig och känslan av total meningslöshet dykt upp till och från. Det är så himla jobbigt. Känslan är så tung att bära på, det blir en form av rädsla som inte släpper riktigt. Det känns som att ingenting spelar någon roll och jag förstår inte meningen med att finnas. Djupa saker men det är precis så det känns, det är så brutalt och ärligt. 
 
Idag har jag ändå gjort saker som distraherat alla mina tankar och känslor, vilket har hjälpt jättemycket men det gör också att dalarna blir djupare när det jag har gjort är över. Svårt att förklara. Men det är som att det mörka hålet kommer och slukar upp mig och från en sekund till en annan kan jag känna mig sådär totalt stum och rädd. Jag vill bara må bra, jag vill inte vara så jäkla orolig över hur mina dagar ska kännas jämt och jag vill slippa alla destruktiva tankar och beteenden. Jag är så trött, inifrån och ut är jag helt skitslut. Att jag tvivlar på att jag nånsin kommer må sådär bra igen är vardagsmat för mig och jag förstår bara inte hur jag ska bli bra en dag. 
 
Jag tänker på att skära mig varje dag, saknar känslan som uppstår när blodet kommer och ångesten sipprar ut. Det är så sjukt, jag kan knappt beskriva i ord hur jävla konstigt det är men det är ändå en sån lindring ifrån allt. Jag håller emot, står emot med all min kraft och jag vill verkligen inte misslyckas. Jag är rädd. Rädd för att falla tillbaka igen, och igen och igen. Jag räknar ner dagarna tills jag ska träffa Eva och det kommer bli så otroligt skönt, vilken lättnad. 
 
Kommer jag nånsin bli ångestfri? Kommer jag komma så långt att jag en dag kan se tillbaka på allt det här och känna att "jo, nu mår jag verkligen bra"? Kommer jag kunna ha ett fungerande liv som alla andra? Kommer jag nånsin sluta vara så trött hela tiden? Kommer blod och rakblad sluta vara vardagstänk för mig?
 
 



Dålig dag

Sov dålig inatt och känner mig jättetrött. Har legat mycket i sängen idag, stickat lite och varit ute med Smilla. Ingen cykeltur här inte men det får bli en annan dag helt enkelt. När jag sovit dåligt och känner mig såhär seg blir ångesten värre och jobbigare att hantera. Känner mig både illamående och trött i huvudet, vad jobbigt detta är :( Nu ska jag snart ut med Smilla igen och sen blir det att vila innan jag ska ta ett kvällsdopp ikväll, blir skönt!



Fotografering med fina Iris

 



Konstig dag

Idag har jag haft en konstig dag. Vaknade och mådde inte alls bra och funderade på hur jag skulle kunna vända det negativa till något lite bättre. Det var svårt och gick sådär kan man väl säga. Spenderade mestadels av dagen inomhus med mitt sticke och tv'n. Ibland orkar jag bara inte bry mig om att det är fint väder och att man borde vara ute, jag stör mig på det här vädret och längtar efter hösten mer än nånsin nu. Vill ha mysiga kläder på mig, tända ljus, sitta inne och kura med ett sticke i händerna och liksom likna min sinnesstämning mer med vädret. Hur bra det är vet jag inte men jag vill ha det så. 
 
Eftermiddagen blev bättre. Jag och pappa åkte och köpte en cykel till mig vilket för mig är ett steg i rätt riktning. Då kan jag försöka komma ut lite mer, röra på mig och få luft i mina lungor. Sen lagade vi mat ihop här hemma och åt tillsammans vilket alltid är trevligt. Min kväll slutade skapligt oväntat. Vill inte skriva om det här nu men det kändes bra och jag kan somna med en bra känsla i magen ikväll. ♥
 
 



Mintgrön sköning

Kolla vad jag och pappa var och köpte till mig innan idag! En cykel! Jag har funderat på att skaffa mig en cykel ett tag nu och idag slog jag äntligen till när Team Sportia hade 20%! Det blev den här ifrån Skeppshult och jag älskar den verkligen. Nu ska jag ut och glida med denna och alla kommer bli avundsjuka, hehe...
 
 



Livet jag lever

Jag känner för att skriva om livet, men hur ska jag börja? Det är söndag kväll och imorgon börjar en ny vecka. Bara 15 dagar kvar tills jag ska träffa Eva på PCV igen. Tills dess är det bara att stå ut och försöka hänga med i alla känslosvängar. Det går otroligt mycket upp och ner. När Ingela var här gick jag undan och vilade när det blev för jobbigt, men sen kunde vi ha stunder som var bra också. Igår när jag var hos Carro fick jag ha en härlig kväll utan massa ångest och destruktiva tankar men sen kommer det tillbaka när jag väl blir själv och hjärnan snurrar igång igen.
 
Jag blir så trött på mig själv som mår så dåligt. Det är frustrerande och jobbigt att hantera alla humörsvängningar, att ena stunden känna sig så djupt nere i mörka hål att man inte vill leva längre till att få känna lite luft under vingarna under en fin tjejkväll. Att ständigt gå runt med en rädsla och oro över att få ett ångestanfall, sug efter rakblad eller tänka destruktiva tankar som maler sönder. Jag skrev i början på veckan om att jag skurit mig igen och jag har under veckan som gått gjort det flera gånger. Det är något jag själv tänker på mer och mer nu. Att jag inte vill göra det, att jag blir äcklad av mig själv som måste ta till den metoden för att stå ut med all ångest och alla tankar. Jag blir besviken på mig själv varje gång det händer, att jag inte kan stå emot utan viker ner mig och hamnar i den där dumma, mörka gropen. 
 
Jag väntar på en vändning, på att jag ska vakna upp en dag och känna att saker och ting faktiskt har blivit lite bättre. Kanske lite lättare. Men det känns inte särksilt troligt just nu. Jag vet att jag måste försöka vara positiv och inte tänka för mycket negativt, men det är otroligt svårt när man mår så himla dåligt. Det har snart gått ett år sedan jag hamnade på psykakuten första gången, ett år och fortfarande ingen behandling, ingen samtalsterapi eller förbättring. Att jag inte riktigt kan se ljuset ännu känns det inte som att någon kan klandra mig för. Jag har mina anledningar känns det som. 
 
Jag vill få in rutiner, men orken tar slut. Jag vill kunna gå långa promenader med Smilla men varken min kropp eller mitt huvud förmår att klara av det. Jag vill börja träna, men ser inte hur det ska gå till när ansträningen ger mig ångest och stress. Jag måste på något sätt sätta en nivå på min aktivitet, oavsett vad det är, som är väldigt låg och sluta klanka ner på mig själv för att jag inte klarar av allt som alla andra gör. Jag måste vila på dagarna för att orka med ångesten, jag kan inte tänka på framtiden eller planera för mycket för det gör mig otroligt stressad och det blir kaos i mitt huvud. Jag tycker det är jobbigt att gå på stan och i mataffärer för jag är livrädd för att träffa någon jag känner. Eller att jag ska få en ångestattack mitt upp i allt. Det är så många små problem som kommit ur det här stora. Och jag kan inte sluta undra ifall mycket hade kunnat förhindrats om jag fått hjälp tidigare. Det suger att det inte finns någon man kan skälla på, att det inte finns någon man kan gå till och uttrycka sin djupa besvikelse över att hjälpen är så långt borta. Men jag vet att det inte finns resurser, jag vet att trycket är så otroligt högt på psykvården att det tar tid att få den hjälp man behöver. Jag är bara en av många som har hamnat i kläm i svensk psykvård på grund av bristande resurser. Och det gör ont, det skapar större problem för mig och ångesten, ja den lättar ju inte direkt av att få höra "du står i kö, så fort den finns plats så kommer du få komma igång med din behandling". 
 
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget, jag tror nog bara att jag behövde skriva av mig lite. Klockan är strax efter halv elva och jag ska lägga mig och försöka sova snart. Imon är som sagt en ny dag och jag hoppas att den blir lite lättare, lite snällare mot mig. Och framför allt hoppas jag att jag kan hålla undan mig från rakbladet. 



Tjejkväll igen

Igårkväll var jag hemma hos Carro på lite myskväll igen. Vi åt tacopaj till mat och sen vattenmelon, morötter, chips och dipp till snackas resten av kvällen. Som vanligt en galet härlig kväll med min babe och jag får återigen ta med mig en fantastisk kväll in i mina mörka stunder och försöka hålla mig uppe med hjälp av det. Jag är så tacksam över att ha henne och Becca som man kan berätta precis allting för och verkligen, inifrån och ut, vara sig själv med. Dom vet om mina många demoner, får höra både det ena och andra men ändå finns dom alltid där och ställer upp med goda råd och pepp. Ni är fanimej bäst tjejer! Och tack Carro för en toppenkväll! ♥
 
 



Iris på bild

Idag har Matte, Petra och Iris varit här på lunch och nu är vi barnvakt en stund till lilla tjejen. Jag passade på att ta fram kameran och knäppa några bilder på henne vid maten, fina fina Iris! ♥
 
 



Återbesök på US i tisdags

I tisdags var det då återbesök på US i Linköping igen och Smilla, jag, mamma och Ingela lastade in oss i bilen vid 6.30 och åkte dit för besöket. Man kan väl säga att det gick sådär. Inte helt oväntat så sa han att det inte finns mer operativt att göra just nu. Vi har stelopererat det mesta i handen nu och han tyckte och trodde inte att några klamrar eller plattor satt ivägen och skulle påverka något. Vad som kommer hända nu är att jag får komma till smärtkliniken här i Jönköping där de ska försöka hjälpa mig med min nervvärk, min vilovärk som jag har hela tiden. Värken som kommer när jag försöker greppa saker eller lyfta något får vi inte bukt med, och det kan vara så att jag får lära mig och leva med det helt enkelt. Där kom tårarna, för jag vill inte vara 25 år och ha en kass arm. Jag vet att det finns så mycket värre saker att råka ut för, men jag vill ändå inte ha det såhär. Jag vill ju kunna jobba med vad jag vill, inte bli begränsad i allt jag gör för att min arm är värdelös. Det känns helt enkelt tungt att få beskedet, få höra att det kanske inte kommer bli bättre än såhär. Och nu är det kasst. 
 
Vi ska höras igen om 3 månader på telefon, har det inte blivit något bättre då med hjälpen från smärtkliniken så ska jag få komma upp till US igen på återbesök och ha en ny treläkarträff. Alltså träffa tre läkare och göra en ny bedömning. Vi får helt enkelt se vad som händer, jag vet varken ut eller in längre. Mer orkar jag inte skriva om det här nu, det är för jobbigt och känns alldeles för tungt. Jag vill bara att resan ska ta slut och jag kan få börja om med en bättre arm, om inte helt bra så bättre, snälla. 
 
 



Onsdagsmys med släkten

Idag har vi haft en väldigt lugn och skön dag här hemma. I förmiddags åkte vi iväg till Lerdalaboden för jag ville köpa nytt garn till nästa projekt, sen for vi till Ica för att inhandla maten till kvällens grillmys. När vi kom hem från det kände jag mig så galet trött och orolig i kroppen så jag gick och lade mig och sov ett par timmar. Kände att jag verkligen behövde det idag för att orka med kvällen när mormor, morfar, Petra och Iris skulle komma. Och kvällen blev jättebra! Vi åt massa god mat och sen kände jag mig fortfarande rastlös och orolig så jag tog fram mitt sticke och satt med det under tiden vi satt ute och pratade. Det fick kvällen att gå bra, så det var skönt. 
 
Imorgon åker Ingela hem och det är alltid lika tråkigt. Vi har jämt så mysigt när hon är här och när hon åker blir det väldigt tomt. Men, då kommer vardagen och jag ska försöka komma in i några rutiner för att klara av allting. Vi får se hur det går..! 
 
 



Tisdagen

Igår gick vi upp megatidigt och åkte till US i Linköping för mitt återbesök där på mottagningen. Hur det gick där skriver jag i ett eget inlägg. Efter det åkte vi och köpte lite fika och mumsade i oss det innan vi åkte till Team Sportia och Dollarstore i Mantorp. Jag köpte nya skor och lite andra småsaker, väldigt nöjd! Lunch käkade vi på Hästholmen, schnitzel och potatis, vi var väldigt mätta efter denna förmiddag kan man säga, haha. 
 
Eftermiddagen spenderade vi hemma, vilade och jag stickade vidare på min kofta som jag gör till Stina nu. Tanken är att det ska bli hennes tvåårspresent, känns kul att göra något kreativt och sen blir det ju lite personlig med! 
 
 
 



Jobbig natt

Inatt var det jobbigt igen, som ett brev på posten kom det och slungade sig in i mitt bröst och huvud. Fy tusan vad tufft livet är ibland, och i och med nattens prövningar så är mina nu 4 sårfria veckor över. Jag skar mig på benet igen. När det sker hinner jag inte tänka särskilt mycket, det bara händer. 1, 2, 3 och så är det gjort och efteråt funderar jag över vad fasen som hände egentligen. Jag måste helt enkelt få släppa ut allting som gör så ont och då blir det mitt sätt att hantera det på, dumt och irriterande, ja vet, men det är som det är. Kan inte säga mycket mer. 
 
Idag är en ny dag och det känns bättre än inatt! Vi ska snart åka iväg på lite dagsäventyr och det blir skönt att komma hemifrån en stund och göra något annat. Solen skiner och det är varmt ute så det blir nog en fin dag igen, härligt! Även om jag längtar till hösten nu och alla varma kläder, doftljus och stunder med näsan i en bok så får man väl uppskatta de här fina dagarna när de kommer. Vi hörs ikväll! 
 
 



Ingela-veckan är här

Idag kom Ingela äntligen hit, det är dags för vår årliga sommarvecka tillsammans här nere i Jönnet. Och idag har vi inte gjort mycket mer än ätit mat, fikat, varit hos mormor och morfar och fikat, ätit mat och .. ja.. typ ätit hela dagen. Men det har varit mysigt och det är kul att hon är här nu, det blir lite som händer då och jag får lite lättare att hantera all ångest, destruktiva tankar, sorg och saknad. 
 
Imorgon ska vi åka iväg på lite shoppingtur och, om det är fint väder, grilla vid Åsabadet på kvällen och kanske ta ett kvällsdopp. Känns som att det kan bli en bra vecka! 
 
 



Minnen väcks till liv

Idag satt jag och gick igenom alla mina bilder på mobilen för att den lilla stackaren sa att minnet var fullt. Det var grymt jobbigt kan jag meddela er för där fanns bilder från mitt långa liv tillsammans med Mackan. Hujedamig, att tårarna inte kom som skyfall förstår jag inte. Jag visade en bild för mamma och då tårades det på riktigt, men jag lät det stanna där. 
 
Vi har varit med om så himla mycket han och jag, varit på så många olika platser och, trots vår tuffa situation med mig som sjukskriven och snål inkomst, hunnit med en hel massa äventyr tillsammans. Jag hittade bilder på oss, glada och lyckliga, gamla instagramuppdateringar vid våra årsdagar och resor, alltså väldigt fina och "gulliga" bilder som nu bara får vara minnen från förr. Det är så rustigt tufft detta. 
 
Ena stunden saknar jag honom så att magen värker och i nästa inser jag, förstår och känner själv att utgången som blev av detta var det bästa. Vi kunde inte fortsätta efter allt som hänt, spelplanen hade ändrats. Och det är grymt tufft att gå igenom det här, känna ensamheten krypa sig tätt inpå och sakna det liv vi hade ihop. Jag såg bilder från lägenheten, bilder på våra möbler, bilder från alla jular, höstdagar i soffan, födelsedagar som firats och allt annat underbart som varit där. Det är smärtsamt att se, gör ont i hela bröstet av saknad. Men det är kapitel som är avslutade i mitt liv nu, jag måste kunna gå vidare ifrån det även om det känns som skit och pannkaka. Jag kommer inte få tillbaka alla våra fina stunder och minnen, men jag hoppas att jag tillslut kan få minnas allting med glädje och en annan typ av kärlek utan att det gör så himla ont. För ont, ja det gör det. Något så otroligt ont. 
 
Jag klarade inte av att ta bort alla bilder, dom på oss sparade jag, vissa ifrån lägenheten och andra minnen också. Alla bilder ifrån Thailand finns kvar, jag klarar helt enkelt inte av att radera det ännu, det är fortfarande för färskt och nytt. Det gör för ont fortfarande, han är, eller nej, han var min. Alla våra minnen är, eller nej, var våra. En vardag utan det gamla livet har jag inte vant mig vid än. Jag förstår inte riktigt än varför han aldrig kommer hem när dagen börjar närma sig sitt slut, varför jag inte lagar mat till honom också, varför jag sover ensam i sängen eller går ut med Smilla själv. Alla dom här grejerna är så svåra att förstå, allt är svårt att förstå. Vad fan hände egentligen? Hur kunde det bli såhär, gå så långt, ta slut? 



Härliga kvällar!

I fredags hade som sagt jag och Carro tjejkväll här hemma och det var himlans trevligt!! Vi åt fläskfilé, rattepotatis och tzatziki till mat och sen pannacotta till efterrätt. Var supergott!  Vi pratade as usual om livet och allt vad det innebär, killar, jobb, folk, framtida tatueringar, gamla minnen, lyssnade på musik osv osv. En toppenkväll med en riktig toppentjej! 
 
Sen igår, lördag, hade vi en mysig kväll här hemma. Jag och mamma åkte och tog ett kvällsdopp i Åsasjön och efter det åt vi massa skaldjur här hemma, färska räkor och havskräftor som vi fått av min farbror samma dag. Bra kvällar som jag kan ta med mig in i jobbigare dagar, försöka stanna tiden, ta till vara på stunder som betyder något. 
 



Terapikväll

Nu sitter jag och väntar på att Carro ska komma hit på middag, vin och massa tjejsnack kvällen lång. Jag har köpt vin, fixat massa god mat, snacks och pannacotta till efterrätt! Det känns som att jag verkligen behöver en sån här kväll med lite för mycket vin och massa snack i timmar, kanske inte för att glömma allting som hänt och händer men för att fly vardagen litegrann. Ja, ja det kommer en dag imorgon också men det tar vi då. Nu skålar vi in fredagen!
 
 



Äntligen är den min

Idag har jag varit på postombudet och hämtat ut ett galet kul paket! Inuti fanns inget mindre än min nya Michael Kors-väska!! Det är en jet set chain tote handbag och jag är så galet nöjd med den. Storleken, skinnet, färgen, kedjorna - allt! Och jag hade tur som knep den på Zalando's rea för 2165 kr, ordinariepris 3095kr!
 
 



Riktiga downdagar

I tisdagts åkte vi upp till Motala för att stanna där en natt och sen åka vidare mot Stockholm för att kolla på ny husbil. Jag kände redan på tisdagen att jag inte var på G och när jag vaknade på onsdagen var det ännu värre. Jag kände mig bara så otroligt ledsen. Ledsen över att må dåligt och ha ångest och ledsen över att vara singel och sakna Mackan. Allt var tungt och trist och jag ville bara sova bort alla bubblande känslor och skakningar i kroppen. Så det var precis vad jag gjorde. Mamma och pappa tog med sig barnen till en lekplats och jag fick sova i några timmar extra. Eftedr lunchen kom göteborgarna till Motala men efter en stund gick jag och lade mig igen, jag mådde så himla dåligt och orkade bara inte vara uppe och social. Det var en riktig skitdag rent ut sagt och jag ville bara försvinna från allt en gång för alla. 
 
Igår mådde jag bättre även om jag inte var helt okej och det blev en ganska tidigt kväll för min del. Dessa dagar är det enda jag har kunnat tänka på att jag saknar Eva på PCV och jag kan själv känna att det på riktigt är bedrövligt hur dåligt mitt nätvärk kring psyk är. Att det har gått 10 månader sedan jag sökte hjälp men ännu har jag inte fått någon ordentlig hjälp. Det är skrämmande, och om inte mamma och pappa hade haft semester nu de senaste veckorna vet jag inte vad jag skulle göra. Snart försvinner det trygga i ryggen och jag måste klara mig själv till den 31a augusti då jag ska till PCV igen. Jag vill inte tillbaka till psykakuten och avdelningarna men jag vet att jag är på gränsen till att behöva komma dit igen. Eva pratar om akuten som någon som ligger nära mig men jag vill verkligen trycka det så långt bort som möjligt. Nej nej nej skriker kroppen när hon börjar prata om det som för mig är lika med det värsta som finns. 
 
Jag har inte skurit mig men jag tänker på det varje dag. Ni ska inte tro något annat, jag ska inte tro något annat. Ungefär så känns det inom mig, som att monstret ligger där och lurar, väntar på ett tillfälle då jag är riktigt svag och då ska det hugga till. Usch. Jag hatar att tänka på rakblad och blod, hatar att känna det som en tröst och som något lugnande för mig. Jag tror jag är 4 veckor sårfri nu, det var länge sen jag var det sist och jag hoppas jag kan klara mig framöver också. Men vem försöker jag lura?



Tacksamhet

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget, simple as that. Jag sitter och funderar på olika formuleringar men det är egentligen bara ett enda ord som kommer till mig. Ordet är tacksamhet. Idag har jag fått känna på det i överflöd och kärleken runt omkring mig har verkligen visat sig till max idag. 
 
Kvällen har jag spenderat med Carro och innan jag träffade henne åkte jag en snabb sväng till Josefina dit även A-K och Emma kom. Det var så fint att krama om mina fina vänner igen och Josefina som har varit så himla fin mot mig genom allt det här och skickat peppande sms och meddelande var det lite extra härligt att få krama om. Jag fick även en present av henne som jag kommer skriva mer om senare om det är okej för henne. ♥
 
Jag och Carro åkte till Sandsjöfors och käkade planka ikväll efter mitt besök hos Jossan. Vi tog en liten utflykt dit denna fina sommarkväll, satt på uteserveringen i solen, åt god mat och pratade om livet och allt som ryms i det. Jag fick återigen en sån där mega-super-duper-underbar känsla i kroppen som säger att jag har världens finaste vän i henne. Vi kan verkligen prata om allt och nu när livet känns riktigt jävla pissurt rent ut sagt så finns hon där och hjälper till inifrån och ut. Att blod skulle vara tjockare än vatten stämmer inte i det här fallet, hon är systern jag aldrig fick och betyder lika mycket för mig som någon jag delar blod med. Tack för att du alltid finns där och är världens bästa vän!
 



Upp till Linköping igen

På semestern hade jag telefontid med min doktor uppe i Linköping och i måndags, den 27e, ringde han. Vi pratade lite om hur det har känts i handen sedan den senaste operationen och när jag sa att jag fortfarande har ont sa han egentligen direkt att vi skulle ses igen. Han sa att det kunde vara några klamrar som gör att jag ömmar men han kunde inte säga mycket mer över telefon utan jag måste tillbaka och röntga igen. Så, den 11e augusti åker jag upp dit igen för en röntgen och sedan träffa Göran. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, om han säger att det inte finns mer att göra eller om han kan operera något mer. Jag ömmar på vänster sida om mitt ärr och sen kan jag fortfarande inte bära eller krama om saker särksilt mycket. En kasse är det inte att tala om, nivån ligger mer på att jag kan äta med kniv och gaffel nu och lyfta ett glas som är halvfullt. Mer än så är liksom omöjligt, då gör det alldeles för ont runt om handleden och kraften finns bara inte. To be continued, den här resan verkar aldrig ta slut. Jag orkar inte ens säga att det är jobbigt längre, eller att det gör ont och är tungt. Alla vet redan, det känns uttjatat.



Feelings can change, memories don't

Det är helt sjukt vad mycket som fortfarande påminner mig om mitt och Mackans liv tillsammans. Jag kan knappt blinka utan att något får mig att tänka på honom eller oss. Idag när jag var ute med Smilla gick vi förbi platsen där vi satt hela sommaren när vi träffades, där vi flätade samman våra fingrar och smygtittade på varandra. När jag var och handlade innan skulle jag köpa korvbröd, då kunde jag automatiskt höra Mackan säga; "kan vi inte ta dom där andra?". Jag hörde en låt på radion när jag åkte hem som jag vet att han hade höjt volymen till i refrängen och när jag öppnade en energidryck innan ville jag per automatik ta fram en till honom också. Det är sjukt hur det kan vara, och jag kan inte rå för att undra hur länge det ska vara såhär. Hur länge ska jag behöva minnas allting samtidigt som det gör så ont? Jag förstår att han alltid kommer han en speciell plats i mitt hjärta, jag kommer förmodligen alltid älska honom på ett sätt och med tanke på att vi har växt upp tillsammans så finns han i allt jag har gjort. Men, hur länge kommer det kännas så tungt i bröstet? Hur lång tid tar det innan jag kan minnas allt utan att känna hur hjärtat brister och tårkanalerna svider? 
 
Vi träffades igår när han kom och lämnade Smilla och det är så märkligt att han inte kommer in, att han inte tar av sig skorna och slår sig ner i soffan. Att han inte lägger upp fötterna på bordet och börjar flippra på moblien. Istället stod vid ute, pratade om lite allt möjligt innan han hoppade in i bilen och åkte hem till sitt. Hallå? Vad gör du? Åk inte?! Jag vet att det inte kan vara vi två längre, too much shit have happend, men hjärtat värker och ensamheten är så påträngande att det är läskigt. Stunder kommer då jag inte förstår hur jag ska ta mig igenom detta, hur ska jag nånsin kunna gå vidare? Sen kommer det vissa små små ögonblick då jag ändå ser något form av ljus i tunneln, att detta faktiskt kommer kännas bättre och inte göra lika ont längre. Jag hoppas att allting kommer ordna sig på bästa sätt, att minnena kan få vara så fina som dom faktiskt är och att pusslet liksom läggs klart när det är tid för det. 
 



Grill och spelkväll

Igår när vi kom hem blev vi direkt bortbjudna på kvällen till familjen i Taberg. Såklart tackade vi ja och väl där blev vi bjudna på trerätters, äntligen lite gos med Iris igen och såklart var det härligt att träffa brorsan och Petra med. Vi spelade ett jätteroligt spel som, jag visserligen inte vann på, men heller inte förlorade i. Klockan var sent in på natten innan vi åkte hem och då kändes det som att det var precis så jag behövde avsluta min dag för att inte falla tillbaka bland rakblad och ångest. Det var fruktansvärt jobbigt att komma hem och att vi skulle iväg på kvällen hjälpte mig verkligen. En supermysig kväll, min fina familj!
 
 
 



Danmark, Sverige - dag 18

Så var vi hemma i Sverige igen efter nästan tre veckor ute på tur med husbilen. Känns väldigt konstigt att vara hemma måste jag säga. På semestern fanns det rutiner som funkade för mig, här hemma har jag inte kommit in i något bra flow än. Innan vi åkte var allt så stressigt med lägenheten och allt gick i ett med det men nu är allt liksom över och jag måste hitta någon ny rytm som funkar för mig. 
 
Semestern har iallafall varit toppenbra! Jag förväntade mig inte särskilt mycket utan såg det mest som en möjlighet att komma bort lite och få lite andrum, och allt blev bättre än förväntat. Det var skönt med sol och bad och att få se lite mer runt om i Europa är ju aldrig fel. Allt har varit bra helt enkelt och ångesten har fungerat helt okej. Som jag har skrivit har det kommit stunder då det känts skittungt och tankarna har skenat iväg men det vore konstigt om det inte var så nu. Utmaningen var inte att åka iväg och vara borta, det insåg jag ganska fort, utan min stora challenge var att komma hem och få det att fungera här nu. Hur som helst, det skulle jag inte skriva om här nu. Utan bara säga att semestern har varit sjukt bra och att den gärna hade fått vara lite längre med! :)