Snart bio

Nu är det snart dags för oss att åka ner till stan och kolla på bion. Maten hos svärföräldrarna var jättegod, tom kah, men nu är vi hemma en stund innan vi ska åka. Jag är så taggad, äntligen ska jag få se fortsättningen på en av mina favoritfilmer all times! 




Valborg

Idag har jag inte gjort många knop. Varit ute med Smilla, kollat på film, käkat lite och vilat. Ikväll ska vi gå på bio och filmen vi ska se är Insurgent, fortsättningen på Divergent och jag är supertaggad. Lite nervös för att sitta bland massa folk och framför allt så länge. Men jag har valt platser på kanten så jag har eget utrymme, det behövs. Innan det ska vi äta på Axamo också, Thailändskt, det ser jag fram emot! 
 
Bild från vår promenad... 
 



Tårar

Känner mig allmänt irriterad på allt idag och kort i humöret. Inte så att jag har gastat på Mackan utan mer att jag har jävligt nära till mina jobbiga känslor idag. Det ligger och vibrerar under min hud och så känns det tungt att andas och leva. Att ta tag i saker och ting känns som värsta projektet och så har vi den där jäkla rösten som gör sig påmind titt som tätt. Jag vill bara svära åt honom och be honom dra åt helvete, att han ska dra så långt bort det bara går. 
 
Jag vill att dagarna ska passera i rask takt så att jag kan få sova sen. Nätterna är min bästa tid, då får jag begrava mig i kudden och sova bort allt som känns jobbigt. Ibland märker jag hur den blir alldeles blöt av tårar som rinner. Ibland helt utan anledning, helt utan tanke, dom bara faller nerför mina kinder. Som nu. 
 
 



En liten uppdatering

Dom senaste dagarna har jag mått extremt dåligt. Jag vet inte exakt när det började men det var nångång i förra veckan. Ångesten har blivit svår att hantera och det liksom river och svider inom mig utan stop. Det är därför jag inte har skrivit något nämnvärt den senaste veckan. Jag brukar kunna skriva för att få ur mig allt jobbigt och tungt men den här gången har det helt enkelt varit för svårt att finna orden. 
 
Jag önskar på ett sätt att ni kunde förstå hur jag mår. Att ni kunde känna känslorna, ångesten, paniken och den där bristen på livslust. Men och andra sidan vill jag ju förstårs inte någon annan människa detta, ingen ska behöva gå igenom vad jag går igenom just nu. 
 
Jag är rädd för att komma till den där punkten då folk tröttnar eller inte längre orkar hänga med på min resa. Tiden bara går och går och visst har jag fler bättre dagar nu än för 4-5 månader sen, men det finns fortfarande stora mörka hål som jag faller ner i med jämna mellanrum. Det finns fortfarande taggtråd i mitt bröst och mörka tankar i mitt huvud. Jag om nån börjar fundera på om det kanske alltid kommer vara en del av mig nu, men jag hoppas fortfarande på att det en dag försvinner. Att jag en dag kan kalla mig för frisk. 
 
Jag har inte skurit mig under den här veckan iallafall, jag har många gånger både tänkt på det där rakbladet och tittat på det men ändå stått emot suget. Jag vet att det snart blir t-shirtväder och jag vill verkligen kunna visa upp en "hel" arm. Något ärrad, men ändå hel. Men det gör givetvis att ångesten blir svårare att hantera och vissa stunder känns det som att den fräter sönder mig inifrån och ut. Som att varenda organ i kroppen sakta går sönder och jag med dom. Jag vet att mitt självskadebeteende är långt ifrån över, långt ifrån bearbetat, men jag försöker verkligen stå emot suget nu och gångerna mellan blod på min arm blir längre och längre. Något positivt kanske man måste se mitt i allt det mörka ändå, jag gör framsteg. Jag kommer framåt trots allt. 



Morfar fyller år

I förmiddags var vi hos min mormor och morfar och firade morfar som fyllde år igår. Det bjöds på fika och tårta och det var kul att se dom igen. Efter några timmar åkte vi därifrån och då åke vi till affären och handlade lite kvällsmat och andra saker till veckans mat. Nu är jag hemma och han ute igen och jag ska lägga mig och vila, har ingen bra dag idag...
 
 
 



Mötet

Mötet idag gick bra men inte utan tårar - som vanligt. Vi pratade om mitt liv från dagis fram till nu och det blev en hel massa att gå igenom. Vi började prata om saker jag kunde minnas från dagis, hur det var i mellanstadiet, mobbingen och hur allt blev jobbigt på högstadiet, gymnasiets blandade tid och sen lite allmänna frågor kring droger, alkohol, rökning, våld osv. Det gick bra som sagt och nu är det nästan slut. Jag fick veta idag att jag ska träffa en läkare också och det ska jag göra nästa gång, men med väntetider hit och dit blir det inte förens den 15 maj. Innan dess ska dom träffa mamma på ett möte och sen är det äntligen över. Äntligen. 
 
 





Sol i sinnet

Ikväll åkte jag spontant ut till Carro och så åt vi sallad utmed husväggen hemma hos henne. Så himla skönt att sitta där i halvvärmen med ett glas cola och världens bästa vän! När solen gick ned gick vi in och fortsatte kvällen och nu är jag precis hemkommen. Tack för en urmysig och härlig kväll Carro, fler såna här kvällar i denna sommarvärmen! 
 
 





Tufft så tufft

När folk frågar mig hur jag mår vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Ibland säger jag "bra" på ren rutin och för att det är enklare att säga än "jag vet inte" hela tiden. Vissa dagar är bra på riktigt, andra dagar är tunga som bly och jag känner känslor av att inte orka leva längre och att bara vilja ge upp. Mitt humör är nog lite bättre skulle jag tro, jag är inte sådär ofantligt ledsen hela tiden eller vill göra mig illa vareviga sekund. Även om tanken finns där, min lilla räddning genom rakbladen. Jag vill inte skära mig längre och jag har varit duktig och stått emot flera flera gånger. Min familj ger mig positiv feedback trots mina små återfall och det betyder så otroligt mycket att få höra det positiva från dom, att dom kan se något framsteg i att det är längre mellan återfallen och att det är mindre ränder på mina armar efter varje gång. Jag klarar inte av suckar, stånk och stön, ledsna blickar eller ord som "men neeej Annie". Det funkar inte för mig, jag kämpar hela tiden och gör verkligen mitt bästa varje dag. 
 
För några månader sen var min arm helt illröd, full utav skärsår och ömmade som aldrig förr. Jag minns att jag postade en bild på mig och armen på instagram när jag låg inne på PIVA, och skrev att jag hoppades jag kunde få se tillbaka på den bilden och känna mig stolt över att ha kommit förbi det stadiet. Och det har jag, men jag är hela tiden på min vakt, rädd för att falla ner i djupa mörka hål igen och skära sönder min arm. Vad som har fått mig att komma såhär långt helt på egen hand vet jag faktiskt inte riktigt anledningen till, men jag tror det är för att min rädsla för att inte vilja leva längre ska bli för stor om jag tillåter mig att göra mig så illa igen. Och helt på egen hand är jag jävligt stolt över. Visst har jag åkt in och ut på psyket flera gånger och fått små upphåll när jag varit där ,men det är ingen som har hjälpt mig med mitt självskadebeteende. Jag sökte hjälp den 23 oktober, det är ett halvår sen nu och jag har fortfarande inte fått något direkt hjälp med mitt beteende eller mående. TIPS hjälper mig lite, dom bryr sig om mig väldigt mycket, men det är ingen behandling jag har fått där, utan bara en pre-utredning men tusen frågor. Ingen som ger mig tips på hur jag ska komma vidare, ingen som låter mig tala om mina demoner eller som helt enkelt ger mig den behandling och hjälp jag har behövt de senaste 6 månaderna.
 
Jag står i stor skuld till hela min familj och min bästa vänner för att de har stått ut med allt som har hänt, och att dom fortfarande står vid min sida genom allting och är beredda att göra vad som helst för att jag ska må bättre. Tillsammans med dom har jag tagit mig hit, men jag är inte i mål ännu. Jag tittar ner på min arm och har 5 relativt färska streck och känner ånger, skam och väldigt mycket ledsamhet. Det är tragiskt att man kan må såhär dåligt under så lång tid och inte få mer hjälp. Jag tänker på alla dom som inte har en stabil familj eller vännerkrets som orkar hjälpa till och ställa upp i vått och torrt. Hur är det meningen att dom stackars personerna ska överleva något sånt som jag har och fortfarande går igenom? Jag ville för ett par veckor sen ta mitt liv, och nu gråter jag när jag skriver detta, men utan det stöd jag har hemma hade jag aldrig varit så stark den dagen att jag självmant åkte in till psyk och bad om hjälp. Det är tufft detta, oerhört tufft. 
 
Jag kan finns små glädjestunder i mitt liv nu som jag inte kunde innan. Att ha lilla Iris så nära mig betyder jättemycket och får mitt mörka inre att mjukas upp en stund och nästan le. Alva och Stina finns 12 mil bort men lenar min själ ändå. Familjen är det som kommer hjälpa mig att bli frisk, inte alla de tabletter jag tar varje dag utan det som ligger allra närmast hjärtat - familjen. Och nu är det dags att sluta skriva för tårarna gör det svårt att se bokstäverna på skärmen. Tills vi hörs igen, kärlek ♥
 
 



TIPS-möte #4 imon

Imorgon ska jag på TIPS-möte igen, det blir 4:e gången jag går dit och imon kommer sista delen att göras - patientintervju. Det kommer ställas frågor om min barndom och hur min skoltid var, vänner, familjen - allt man kan tänka sig. Det planeras att ta cirka 1,5-2 timmar och det ska bli så skönt att få det här överstökat. Även om jag trivs väldigt bra med Jackline och Bodil så river det verkligen ujpp sår när man går igenom hela sitt liv och mående. Det går inte en enda gång utan att jag får lägga ifrån mig glasögonen och torka tårarna. 
 
Efter imorgon kommer dom att ringa min mamma och boka ett möte med henne för att prata om graviditet, mina första år, hur jag var som barn, hur de uppfattar mig nu osv. Sen, sen ska det äntligen vara dags för ett "resultat" och ett slut på denna första jobbiga del av utredningen. Det har dragit ut på tiden på grund av påskledighet och återbesök till Linköping men nu är det äntligen nära sista mötet. 



Ångest varje morgon

Jag hatar att vakna på morgonen. Jag får alltid sån fruktansvärd ångest och jag förstår inte varför det kommer varenda morgon så. Jag hatar det, tycker det är skitjobbigt förstårs och är beredd att göra nästan vad som helst bara det försvinner. När jag väl kommit upp och kommit ut med Smilla känns det bättre men det tar emot något fruktansvärt att ens stiga ur sängen, jag vill bara sova sova sova. 
 
Idag gick vi en ny runda i värmen, fy fan vad jobbigt det är att vara gipsad samtidigt som värsta fina vårvädret sveper in över landet. Svetten rinner och det är allmänt äckligt. Idag märkte jag även på Smilla att hjon tyckte värmen var jobbig för hon ville knappt gå och jag fick dra i henne flera gånger, stackars liten svart hårboll. 
 
 



Långpromenad

Jag vågar inte ta ut något i förskott men idag känns ryggen mycket bättre än vad den har gjort de senaste dagarna. Jag hoppas det håller i sig och att det inte bara är tillfälligt bättre. Idag är det tokvarmt ute vilket bara är jobbigt när man är gipsad. Vi har varit ute på en långpromenad och armen svullnade upp som aldrig förr och klämde i gipset. För mig får det gärna vara liite molnigt så det inte är så jobbigt att vara ute... 
 
Annars mår jag sådär idag. Känner mig rätt ångestfylld och att allt bara är jobbigt igen. Jag vaknade med värsta paniken i kroppen och ville bara somna om, vilket jag även gjorde. Jag är så trött på detta, hur många gånger kan jag skriva det?? På torsdag ska jag på nästa TIPS-möte och sen hoppas jag att det går fort innan "resultatet" kommer så att jag kan få mer kontakt och hjälp. Jag saknar en samtalskontakt när dessa dagar kommer, vårjouren orkar jag inte ringa för då får jag bara berätta samma historia om och om igen. Vi får väl se efter torsdag, men jag längtar dit. 
 
 



Söndag

Igår var det en ganska seg dag, jag kände mig konstig och lite lätt ångestfylld till och från men klarade av dagen bra ändå. Jag var hos mamma en sväng när Mackan cyklade sen åkte vi ut till Taberg och levererade koftan som jag har stickat till lilla Iris. Mamma har sytt ihop den åt mig så jag tar inte åt mig hela äran själv, men jag är jättenöjd och stolt över den! Min första kofta som jag gjort. På eftermiddagen handlade vi lite frukt och grejer och sen på kvällen såg vi såklart på hockeyn. Efter den gick jag och lade mig, som sagt kände jag mig inte jättepigg utan mådde rätt kasst. Vet inte om det syntes på mig men sömn är det som funkar bäst för mig när jag känner mig sådär tung i huvudet. 
 


 



Kalas

I lördags var vi på Axamo på kvällen och firade mins värmor som fyllde år. Vi åt god tacogratäng och en chokladtårta som Anna hade gjort till efterrätt. Det vra en trevlig kväll men jag kände mig lite trött och slö i både kropp och knopp. Blev lite mycket för mig med så "mycket" folk och röster runt bordet och vid niotiden tror jag att vi åkte hem. En mysig kväll, tack för det ♥
 
 



Cover

 
Världens finaste cover på Ellie Goulding's Love me like you do. Åh vad jag älskar Gabby's fina röst! 
 



Barnvakt

Idag var vi ute i Taberg vid 10.30 för att vara barnvakt en liten stund när Iris föräldrar åkte och kollade på utemöbler. Och visst gick det bra, hon vaknade precis när de hade åkt, skrek en stund men somnade sen i vagnen igen. Det gick alltså jättebra! Efter det kollade vi in det nya köpet, loungegrupp ute på trädäcket, åt världens godaste och största räkmacka till lunch, tog bort mina stygn och sen åkte vi vidare. En mysig och trevlig förmiddag, det lenar själen en stund! 
 
 



Update

Igår bokade jag hotell till mig och Carro på ett scandichotell i Stockholm. Ska bli roligt att komma iväg även om det är ett tag kvar tills det är dags. Annars var det en lugn kväll, hälsade på mamma och pappa lite och sen hem och käkade och kollade klart på hockeyn. Idag har jag mest legat och vilat, ryggen gör fortsatt ont och ställer till det. Snart kommer Mackan hem och då ska han iväg och cykla med pappa, får se om jag hänger med till uven eller om jag blir hemma. Gäsp...






Är det en sjukdom?

På TIPS ställer de alla möjliga konstiga och inte konstiga frågor och sist var en utav dom "tror du att du har en sjukdom eller vad är det för något?". Jag satt tyst rätt länge, funderade på mitt eget svar men sa tillslut "jag vet faktiskt inte".
 
På ett sätt vill jag att det är en sjukdom för det skulle vara en form av lättnad, som ett kvitto på att jag inte är galen och knäpp. Att mina monster inom mig faktiskt beror på något. Men samtidigt vill jag inte ha någon psykossjukdom, jag vill inte "vara något" annat än bara Annie. Jag lider av en depression, det vet jag, och jag hoppas att mina hallucinationer och konstiga demoner bara är en förlängd arm av den. Men vem vet, inte jag. Och vad fan är bättre än något annat egentligen?
 
Detta har hållt på i över ett halvår nu. I över 6 månader har jag gått runt och mått såhär jävla dåligt och haft mina hallucinationer tätt intill, som en svans på mig. Den där mannen, kommer jag få leva med honom nu? Kommer hans uppmanande ord alltid vara med mig? Kommer han befallningar nån gång släppa taget om mig? 
 
 



13.53

Goddag på er. Idag mår jag ganska bra, men min rygg gör fortsatt ont och gör att jag knappt kan böja mig ner eller sitta skönt. Som vanligt hade jag ångest när jag vaknade men efter att ha slumrat lite till känns det bättre iallafall. Igår kunde jag verkligen inte somna vilket resulterade i två nya streck på armen. Inget större, men det blev för mycket för mig när jag var trött, hade ont i ryggen, fick ångest och inte kunde somna. 
 
Idag är det en lugn dag. Igår hade jag besök i stort sett hela dagen men idag är det en ensamdag igen. När Mackan kommer hem ska vi åka och handla lite småsaker, toapapper och hushållspapper är precis tokslut här hemma. Skönt att komma ut lite och se annat än lägenheten även om det är svårt att röra sig med en ond höft och rygg. 
 
 



Somna om, somna om

Ångest, den river som taggtråd mot mitt inre. Det svider i ögonen. Kroppen känns tung, vad händer med mig? Blundar igen, försöker stänga ute allt som gör så ofattbart ont. Aj, lämna mig ifred. Blunda. Somna om, somna om, somna om. 
 
Varenda morgon vaknar jag med denna känslan, eller känslorna. Ångest som hugger inom mig och det känns så otroligt svårt att leva. Jag vill bara slippa detta, slippa att behöva somna på kvällen och veta om mitt nästa öde när jag vaknar. Jag undrar om jag nånsin kommer bli ångestfri, om jag nånsin kommer känna mig pigg och kry. Om jag nån dag kommer sluta vara rädd för ångestattacker, hallucinationer och alla tankar som tynger ner mig. Så mycket känslor som bor i mig, så mycket som bara vill ut men som inte kommer ut för att det är så tungt och svårt. 
 
Hur kan man känna sig så misslyckad som person? Hur kan man känna att man göra alla andra besvikna hela tiden? Jag är så trött på att känna såhär, trött på att tänka hur dålig jag är och hur mycket bättre alla andra är. Vi pratar mycket om detta på TIPS, självuppfattnig och vad jag egentligen tänker och tror om mig själv. Att jag har sne uppfattning om mig själv och mitt liv behöver man kanske inte vara raketforskare för att förstå men hur löser man det? Hur får jag tillbaka rätt bild av mig och mitt eget liv? Jag är så glad att jag har träffat Eva på PCV och Bodil och Jackline på TIPS, dom får mig att känna mig normal och värd precis lika mycket som alla andra trots mina demoner och monster inom mig. Men jag vill bli av med dom, snälla försvinn.



Mot Stockholm

Ikväll har Carro varit här och käkat och myst med mig och Smilla när Mackan var på träning. Vi åt tacos och jag passade även på att göra massa matlådor till kommande dagar. Vi har bestämt att åka till Stockholm nu, Carro och jag, och drar i slutet på maj. En natt på hotell efter att jag hittade ett rysligt bra pris för två personer! Det känns på ett sätt kul och ha något att se fram emot och komma iväg på lite äventyr, men det känns också spänt och nervöst. Hur klarar jag mig i den miljön? Hur kommer min ångest vara? Kommer jag höra och se saker? Nu åker jag ju med min bästa vän så jag är ju i tryggt sällskap men det gör mig ändå lite nervig... 
 
 



Spontant besök

Idag kom Becca hit på lite spontant besök några timmar. Det var skönt och trevligt med lite sällskap och inte bara sitta ensam och tänka och känna. Jag vaknade med sån ångest imorse, ville bara somna om och slippa känna efter och som tur var så funkade det ganska bra. Jag gick upp och åt frukost och sen stupade jag i säng igen och dödade min ångest genom sömn. Tack Becca för att du kom en sväng och pratade bort några timmar med mig, love you!
 
 



Tisdag

Idag är en seg dag. Jag har fortfarande grymt ont i ryggen och kan verkligen inte sitta på något skönt sätt utan att det gör ont. Jag har till och med tagit citodon men märker ingen större skillnad, besvikelsen är enorm. Så länge ryggen är så här kan jag inte komma ut på några längre rundor med Smilla och då går tiden sakta hemma. Höften börjar bli bättre men det är fortfarande svårt att lyfta på benet, det liksom hugger till i höften och gör så in i norden ont. 
 
Annars är det väl en helt okej dag hittills. Ångesten är hanterbar och jag har inte hört eller sett något konstigt än. Jag ser fram emot nästa TIPS-möte och få den delen avslutad. Sen vet jag visserligen inte om jag kommer behöva gå kvar där eller börja på PCV men att iallafall att få pre-utredningen gjord skulle kännas skönt. Nästa gång blir ett längre möte på 1,5-2 timmar och då ska delen "patientintervju" göras. Ställa massa frågor om min barndom och mina tidigare år. Känns rätt lugnt, det svåra på den här utredningen är avklarat och att prata om mig själv känns lugnt, då vet jag iallafall de korrekta svaren.  
 
 



Smilla

Att få mysa med denna flicka varje morgon i sängen är guld värt, hon lenar varje trasigt inre ♥
 



TIPS-möte #3

Idag har jag varit på TIPS igen och haft möte. Jackline var sjuk idag men Bodil var där och hade med sig en annan kvinna som också tillhör TIPS-teamet. Vi gick igenom ännu fler formulär om hur jag mår och uppfattar saker och ting, sen fick jag även förklara olika ordspråk, förklara likheter mellan olika saker och svara på lite nutids-frågor. Det var ett långt samtal idag och efteråt kände jag mig ganska mör. Jag får pausa, stoppa och avbryta våra möten precis när jag vill, det är väldigt anpassat på det sättet vilket kan vara skönt. Jag gillar att köra på dock för jag vill få det här klart, men att möjligheten finns är väldigt bra. Jag trivs med personerna där och känner att jag kan vara ärlig och avslappnad. Nästa gång blir nog sista pre-mötet innan mina resultat kommer. 
 
 



Skammen

När Maria var här i torsdags satt vi länge i uterummet hemma på Uven och pratade. Om mig, om henne, om livet och dess ibland brutala och jobbiga innehåll. Det finns så mycket som jag bär på, så mycket saker som jag själv måste släppa taget om och framför allt lära mig att acceptera hur livet har gått och blivit för mig. Att fylla 25 år och stå så still i livet är något jag mår extremt dåligt över och har jättesvårt att hantera. Att inte jämföra sig med andra, att inte tänka "men" eller "tänk om". Kanske att inte tänka så himla mycket. 
 
Så därför tänker jag släppa på den extremt tunga ventilen och skriva av mig nu, låta lite pysa ut och ännu en gång blotta mitt innersta inre för alla er där ute. 
 
Vi börjar vid det tunga, vid skam och ånger. Skolan. Jag påbörjade en utbildning som skulle göra mig till titulerad webmaster efter 2 år på högskolan. Och det gick bra, faktiskt väldigt bra, fram tills att armen skadades och jag knappt sov på nätterna och började leva med ännu värre kronisk värk. Sakta men säkert rann skolan ur mina händer och jag hängde inte med. Och jag tog aldrig tag i det senare heller för att läsa ikapp eller ta igen missade kurser. Det var jobbigt. Det var extremt tungt att inse att det inte gick, och efter lång tid, förstå att jag inte skulle slutföra det jag påbörjade hösten 2011. Detta är något jag har mått otroligt dåligt över, att påbörja något men sen inte slutföra det. Jag är inte sån, jag är inte uppfostrad så, att inte göra färdigt. Och redan där tänkte jag fel för jag lade ingen vikt vid vad jag ville utan på vad alla andra skulle tycka, tänka och kanske säga. Det handlade mer om vad familjen skulle tänka om mig och vad mina vänner skulle säga om jag berättade att jag inte skulle bli färdig, att det där var ett avslutat kapitel för mig. Och det har jag insett nu, att jag lever här på jorden och ska göra saker jag mår bra av. Jag ska ta beslut jag kan stå för och oavsett om någon inte håller med, så är det jag som är störst, det är jag som är viktigast. Och mina beslut ska respekteras. 
 
Detta har suttit som en stor sten i magen på mig så länge jag kan minnas, och nu är den borta. Jag har inte längre skuldkänslor och skäms inte längre för att jag inte gjorde färdigt det där. För att jag inte fick den där titeln. Kanske kommer jag plugga igen och förhoppningsvis då till något jag verkligen vill och såklart slutföra det. Eller så hamnar jag nån annan stans och går vidare i livet därifrån. Jag släpper den här tunga vikten från mina axlar nu, jag har tagit ett beslut som jag faktiskt står för och inte längre mår dåligt över. Det är ett steg för mig i rätt riktning, ett steg till ett bättre liv, ett steg till ett mycket, mycket bättre mående. 



Söndagsfeelings

Idag har jag varit med mamma och köpt nya utemöbler, varit på plantagen och köpt lite nya blommor till fönstrena här hemma och sen varit hos mormor och morfar en sväng. Jag har haft sån ångest idag, rastlös något så in i norden och känt mig så långt borta på något sätt. När vi satt allihopa vid matbordet hos mormor och morfar så kunde jag inte tänka på något annat än att jag inte ville sitta där bland alla glada familjemedlemmar utan kände att jag platsade nånstans långt ut i skogen helt ensam istället. Det är så himla jobbigt när den där känslan av att ingenting betyder nånting längre dyker upp och det känns som att jag lever helt och hållet i meningslöshet. 
 
Jag tittar ner på mina ärr på armen och borde känna ånger men det enda jag känner är mer mer mer. Gör slut på eländet. Jag har klarat av dagen bra ändå, jag tror inte någon har märkt något speciellt på mig och det är inte för att jag har försökt att dölja nånting utan för att det bara är som det är. Jag lunkar på och hänger med på saker och ting men långt inne känns det fortfarade rätt dött och mörkt. Kommer vändningen snart då ångesten inte längre river mig på insidan? Eller när självskadan inte längre ropar på mig, visar mig min personliga lindring? Eller när den där jävla mannen slutar bo i mitt huvud och tar över mina tankar? Kommer jag bli frisk och glad snart..?
 



 



Alltid är det nått

Jag har haft en helt okej dag med ångesten. Det har känts bra och jag har orkat hålla igång lite mer än vanligt tror jag. Nu har jag dock grymt ont i höften och ryggen. Jag antar att det har kommit eftersom jag rör mig så konstigt och snett med min onda höft. 

Vi har käkat lunch hos mamma idag, tvättat Mackans cykel, handlat, lagat mat, fixat med tvätt och till sist slöar vi nu i soffan. Jag är rastlös och det bådar inte gott inför natten, segt... 




Rakbladsåterfall

I tisdag kunde jag inte stå emot längre och på bara några sekunder höll jag rakbladet i min hand och gjorde det. Jag mådde inte bra, som ni säkert förstår, och behövde helt enkelt göra så mot mig själv. Efteråt kändes det bättre, ångesten släppte och rann tillsammans med blodet ut ur min kropp. Sen dess har jag inte gjort det någon mer gång, jag försöker stå emot och vissa stunder känns det okej och i andra jättejobbigt och svårt. 
 
Jag vill tro att det långa uppehållet jag hade från att skära mig innan min operation inte bara berodde på just det, operationen. Men det vore nog att ljuga för mig själv och alla andra om jag sa så. Enda anledningen till att jag inte skurit mig de senaste veckorna var för att jag skulle opereras, och med skärsår på kroppen hade det inte blirivit något av det. Nu är den förbi och kvar står jag här och fortsätter och kämpa med suget efter att göra mig själv illa och att stå emot. Ibland känns det lättare och sen finns det de stunder då det känns som en omöjlighet, stunder då stora frågetecken poppar upp framför mig och undrar om detta nångång kommer ta helt slut?
 
Jag ville bara berätta, få ur mig det och inte låta det stanna inne i bröstet. Nu vet ni, nu vet alla hur svårt det är. 



Maria på besök

Igår efter besöket på US så kom Maria och hälsa på hemma på Uven. Ett kärt återseende som alltid och vi hade en mysig och välbehövlig eftermiddag ihop när mamma jobbade. På kvällen sen åt vi lite kvällsmat ihop innan jag och Mackan begav oss hemåt. Det blir inte så ofta vi ses tyvärr och varje gång säger man att det inte ska dröja så länge tills nästa, dumt nog gör det det iallafall. Jag älskar dig Maria, min storasyster i livet och tack för att du kom igår och hängde med mig! ♥
 
 



Återbesök #1 på US

Nu är jag hemma ifrån Linköping och US med nytt gips och några stygn mindre. På handen tog de bort alla stygn men på höften får dom sitta kvar nån vecka till innan det är dags att slopa dom. Min snälla svägerska tar bort dom åt mig och har så gjort alla gånger innan. Funkar perfekt! Det nya gipset är så gott som lika dant som det gamla, två skenor och en massa bandage. Handen var väldigt svullen men såret såg bra ut så det var positivt!
 




Jordskott

Idag har det varit en seg och jobbig dag. Jag har försökt plocka med lite av varje hemma för att hålla mig sysselsatt men det har mest varit demoner i mig som förstört min dag. Jag har kollat på en ny serie, Jordskott, och sovit en massa. Dessa dagar verkar aldrig ta slut, man får en bra dag och sen kommer ett bakslag som för att påminna mig om att livet inte alls kan bli bättre eller ljusare. 
 
Mackan är och tränar nu men när han kommer hem ska vi käka och sen lägger vi oss nog runt 21-22. Hoppas jag kan somna och få sova mycket inatt, natten som var vaknade jag flera gånger och det är så himla störande. Imon ska jag dessutom upp tidigt för jag ska på återbesök till Linköping och byta gips och ta bort stygn. 
 
 



Operationsberättelse

Var börjar man? Jag vill iallafall skriva en operationsberättelse för arkivets skull och även för dom andra som hittar till min blogg genom just steloperationerna. Vi kör helt enkelt dag för dag!
 
Söndag
Jag skrevs in runt 18-tiden och sen var mamma kvar med mig en stund sen sa jag att hon fick åka. Det kändes jobbigt att bli ensam och då var det lika bra att bli själv ganska snart kände jag. Sen kom det en sköterska och hade ett litet kort inskrivningssamtal där vi gick igenom mediciner, operationen och duschningen osv. Det blev kvällsmacka och sen hoppade jag in i duschen och spritade ner mig innan jag lade mig i sängen och somnade ganska okej tid...
 
Måndag
Jag blev väckt vid 5.30 då jag fick en kolhydratdryck som måste svepas i innan klockan blev 6. Sen var det i princip upp och hoppa, dags att duscha igen i descutan (sprit) och byta om till operationsskjorta och deras fantastiskt fina strumpor. Jag var nummer 2 på listan ner men jag kommer inte riktigt ihåg klockslaget, om hon var runt 10 eller 11 kanske. Mamma kom och var sällskap innan jag rullades ner. 
 
En sköterska försökte sätta nål på mig uppe på avdelningen men misslyckades, som de alltid gör med mig som är så svårstucken, så väl nere på pre-op började kampen mot nålen. De kallade in proffset men det hjälpte inte, mina kärl bara sprack och sprack. Tillslut fick de använda ultraljud för att försöka hitta något mitt på armen att sticka i. Efter 8 plågsamma försök gick det äntligen och nålen var satt. Det går inte beskriva vad ont det gjorde, så himla jobbigt!!
 
Efter det skulle plexusbedövningen sättas. Det är en tunn tråd man sticker in i axeln, med hjälp av nål, som sen bedövar hela armen och man slipper på så sätt all smärta. Den gjorde ont att sätta med innan fick jag medicin som gjorde mig alldeles lugn och snurrig på samma gång så det gick ändå ganska bra. Allt detta tog runt en timme, helt sjukt, och sen fick jag ligga på pre-op o nån kvart innan nartkosläkaren kom och pratade med mig och sen fick jag åka in till operationsrummet och lägga mig tillrätta. Ska jag vara älig minns jag inte så mycket från den stunden tills att jag blev sövd. Jag vet att jag grät som vanligt men till skillnad från andra gånger så behövde jag inte ligga där vaken särskilt länge utan de sövde mig ganska omgående när jag kom in. 

Jag vaknade av att de tog bort en kateter på mig och drog upp mina trosor. Ja dom har gjort det där hundratals gånger men jag vänjer mig ändå inte vid att man är så blottad och utlämnad i det tillståndet. Uppvaket gick bra eftersom plexusbedövningen hjälpte så mycket med smärtan. Hela armen var bortdomnad men det var så skönt att få vara smärtfri och slippa det där hemskt smärtfria uppvaket. 

Väl uppe på rummet fick jag lite mat, träffa mamma igen och sen var jag så trött och sov till och från...

Tisdag
Hela tisdagen sover jag till och från. Jag är vaken när mamma kommer på besök och vid maten men sen sitter narkosen i sig och jag känner mig trött hela dagen. Smärtan är lugn tack vare plexus i axeln och vi sänkte den dosen för att få tillbaka lite känsel i armen och trappa ner på smärtlindringen så att hag följande dag kunde få åka hem. 

Onsdag
Jag fick äntligen åka hem!! Malin tog bort nålen i handen och tråden i axeln och sen fick jag med mig morfintabletter och dra hemåt! Så skönt att slippa sjukhusmiljön och få komma hem istället...



Uppdatering armen

Det är drygt en vecka sen operationen nu och jag sov för första gången hemma inatt. Jag har ju bott hos mamma och pappa innan eftersom trapporna upp till oss har varit ett för stort hinder att gå upp och ner i, men också för att jag psykiskt mår bättre när jag är hemma hos dom och slipper bo här. Vilket ju inte är så bra eftersom jag måste kunna vara hemma och klara av det, men mer om det i ett annat inlägg.
 
Armen känns helt okej, det går i stötar som det gör sådär fruktansvärt ont men det blir allt mer sällan nu. Jag tog min sista morfintablett idag så vi får se hur de kommande dygnen blir nu. Det värsta är höften, fy sjutton vad ont den gör. Den har definitivt varit jobbigare den här gången och det blir liksom extra tufft när man knappt kan röra sig. Det vore, som jag alltid säger, nog med bara armen och den smärtan och handikappet. Men jag kämpar på och vad kan jag egentligen göar mer än bara gilla läget och räkna ner veckorna tills jag blir av med gipset?
 
 



Mormor 80 & mamma 55

Igår söndags hade vi påsk- och födelsedagsfirande hemma på Uven med hela tjocka släkten. Mormor fyller 80 år och mamma har fyllt 55. Det firades med massa god mat, tårta och ostkaka. En hel del påskgodis med såklart, och äggletande i trädgården :) Jag var rätt spak och mådde inte särskilt bra nångång under dagen men jag tog mig igenom det iallafall och det får liksom räcka just nu... 
 
 



Hemma

Jag har haft min första hela dag hemma från sjukhuset nu. Det har gått bra, jag har till och med tagit mig ut och fixat lite påskgrejer. Höften är allra värst just nu, det är svårt att röra sig och sätta sig/ställa sig upp. Smärtan i vissa lägen och rörelser går inte att beskriva med ord, så ont gör det. Armen och dess smärta är hanterbar, jag är ju så van vid detta nu. Tyvärr. 

Becca har hälsat på mig idag också. Hon hade med sig en god sallad så satt vi i uterummet och åt i värmen. Nu är jag grymt trött och slö efter denna dag så jag kommer nog somna gott om ett par timmar. Narkosen sitter i. När jag kan skriva på datorn ska jag skriva ett längre inlägg om allt, vill ha det kvar i mitt arkiv... 




Tidig morgon

Nu är klockan snart sju och jag har varit vaken sen nån timme tillbaka. Natten har varit helt okej men kvällen igår var väldigt stökig här på rummet. En patient mådde väldigt, väldigt dåligt och spydde stup i kvarten, en annan pratade högt i telefon och samtidigt var en tv på nånstans. Irriterande vud 23-tiden när man bara vill sova. 

Smärtan nu är under kontroll men det gör, som förväntat, mycket ondare nu när morfinpumpen är halverad ännu en gång. Jag har fortfarande väldigt ont i halsen efter tuben som de kör ner under operationen med men det känns som en baggis jämfört med armen. Idag får jag åka hem vilket känns väldigt skönt, jag saknar min hemmamiljö. 

Morfinpumpen i axeln...