Blev skitlack

Detta har verkligen varit en konstig dag, och en väldigt lång sådan. Vi hängde med brorsan och Petra för att kolla på kamera i förmiddags, de ska köpa sig en i julklapp och ville ha min hjälp. Det gick bra inne på mediamarkt tycker jag, lite bultande hjärta men ändå lugnt. Värre var det inne på stadium sen när Mackan ville kolla på skor. Jag sa till honom att vi kunde gå in där om vi gick tillsammans och liksom tog det lugnt. Vad tror ni händer? Han försvinner. Och jag skriver inte detta för att vara elak eller hänga ut honom, utan för att berätta om min dag och vad som har hänt. Vad som händer med mig. Vi kollade på lite skor och sen var han borta, och kvar stod jag. Fick ångest, började nästan gråta och försökte ringa honom, stod liksom förstelnad på ett och samma ställe. Han svarade inte men såg tillslut mig långt borta och kom ju givetvis fram då. Blev skitlack och ledsen och fick förklara för honom vad som blev fel, och sen var luften rensad. 
 
Det är inte enkelt för andra att förstå, jag vet det! Men det är sådana situationer som blir så otroligt jobbiga, när det inte fungerar för mig, när kontrollen är förlorad. Det gick ändå okej, det kom inga tårar och vi tog oss ut med ett par skor i handen iallafall. 
 
Annars har det varit filmtittande för mig idag, divergent, för typ hundrade gången tror jag. Den är rätt lång, och i slutet blev det för jobbigt för mig. Jag fick börja gå runt och fixa med saker och även öppna balkongdörren för att försöka bli av med värmen. Det blir så intensivt och jag vill bara spy för att lätta på allt. 
 
Mer kan jag nog inte skriva om dagen, känner att jag inte är helt ärlig mot mig själv och då vill jag helt enkelt inte skriva om det heller. Imon ringer Isak igen, skönt.  



Jag är så ledsen

Det är verkligen inte enkelt detta. Vid halv sex ringde Isak och vi pratade i nästan en timme ikväll, verkligen välbehövligt. Sömnen var ju skit förstås, men det är bara att fortsätta testa och hoppas att kontinuitet kan vara nyckeln. Orkar inte älta det här med sömnen längre, ni vet alla hur trött jag är på det och hur jävla dumt det är för min sjukdom. Får inte kroppen vila kan jag inte återhämta mig, enkel matematik. Jävla helvetes skit.
 
Idag pratade vi om väldigt många olika saker och Isak lyckades hitta fler knappar att trycka på för att få mig och prata. Jag är så kluven kring vad jag ska dela med mig av här och inte. Förr eller senare kommer jag säkert berätta allt, men nu står jag fortfarande och velar med ena foten inne och den andra ut. Jag grät nästan undan hela samtalet, inte sånt där hysteriskt gråt utan bara stilla, tyst och lugnt. Trots stillheten rann tårarna som om det inte fanns någon morgondag, vart kommer allt ifrån? 
 
Idag när jag satte upp ljusslingan här i vardagrummet var den alldeles trasslig och jävlig, och precis så känner jag mig också. Börjar man prata om en sak kommer nästa problem per automatik, och när man tror man har hittat en ende på skiten så visar det sig att det har man inte alls. Jag insåg det när jag pratade med Isak ikväll, att det är så otroligt många saker som ligger och har legat länge och grott i mig, som gör mig sådär otroligt ledsen. En ledsenhet som utvecklar sig till en känsla av att allt känns meningslöst och omöjligt att klara av. Han förstår mig känsla men det är inte många andra som gör det.
 
För att försöka ge mig nån positiv känsla så berättade han vilka framsteg jag har gjort de här senaste 5 veckorna. Från att inte vilja prata alls till att våga öppna mig för Isak, att jag faktiskt träffade Carro och Becca igår, att jag hänger med mamma och Mackan till affären, att jag har pysslat lite, orkat städa och går ut en liten sväng med Smilla varje dag. Jag är ju inte dum i huvudet på det sättet, jag förstår vad han menar med framsteg och han säger att det är bra. Det som känns frustrerande som fan för mig är att känslan av hopplöshet och tankarna inte har ändrats. Att jag hänger med hit och dit och gör saker "bara för att", att jag följer strömmen på något sätt. Jag förklarade för Isak genom ett exempel. Mamma sa att hon kunde hjälpa till och byta till mina julgardiner här om veckan, men jag känner bara varför? Vad är meningen med det? Varför ska vi krångla med det? Jag förstår inte riktigt meningen med att göra alla saker, kan vi inte bara sitta i soffan tills det växer mossa på oss? Isak säger att jag är duktig som ändå tar för mig lite mer nu och även om det känns som det kan kvitta är det ett steg åt rätt håll. Jag blir ledsen och arg på samma gång när jag själv inte förstår detta. 
 
Kanske är det quetiapinen som redan har börjat verka litegrann och gör mig mer neutral, att de hysteriska ångestattackerna och gråtanfallen kommer mer i omgånger nu. Jag vet inte vad som är bäst, eller sämst, eller hur fan man nu ska uttrycka sig. Jag är väl bara trött på alla sätt och vis kanske, men Isak sa att jag inte skulle ge upp, så jag försöker med det ett tag till då. 



Bästa ni

Ikväll har jag träffat Carro och Becca en stund, mina fina vänner som betyder så mycket för mig. Just nu orkar jag knappt bry mig om någon som finns nära mig, men ändå finns dom där och ger mig den där varma kramen. Jag orkar inte ge mig in i diskussionerna, när vi satt och åt försvann jag in i min bubbla flera gånger, helt ofrivilligt, det bara sker. Inte för att vara otrevligt, utan för att jag inte orkar... Jag kan inte ta in allt dem säger och hänger liksom inte riktigt med. Men det gör inget, jag var där, fick se dem och dem fick se mig, tror alla är nöjda med det...
 
Vi pratade lite smått om mig, mina tankar och hur jag känner. Det känns tufft att vara så brutalt ärlig mot dom, men jag vill verkligen inte klistra på något som inte är sant. Jag grät, såklart. Men jag är tacksam att det räcker med det lilla, att vi kan prata lite och sen sätta på en film och vara tysta. 
 
Jag saknar verkligen att gå ifrån mina vänner sådär bubblande glad, så lycklig som jag brukade känna mig. Klart jag är otroligt glad över att dem finns, men jag har liksom tappat mina känslor nånstans känns det som. Allt är så fasligt nedtonat, det gör mig ledsen. Carro sa något i stil med att även om det inte känns troligt just nu så kommer det inte alltid kännas såhär. Mitt svar blev att jag förväntas klara av att stå ut tills vändningen kommer, och det känns som ett oändligt berg att bestiga. Nakna sanningen, det känns ju för jävligt. 
 
Jag vet att det är bra att få miljöombyte, träffa mina vänner och komma hemifrån en stund, så jag tror att Isak kommer bli stolt över mig imorgon. Becca frågade om det kändes okej att träffas ikväll när hon skjutsade hem mig. Och ja, det kändes väl både och liksom, jättejobbigt vissa stunder och andra kändes det mer okej. Det kommer ju inte vända på en sekund och det är jag väl medveten om. Det kändes ändå rätt bra att Becca vågade fråga, och att jag klarade av att svara. Kvällen avslutade vi på bästa vis iallafall, med en gruppkram i hallen. Jag älskar verkligen de här tjejerna. Och jag hoppas att jag kommer bli frisk från den här skiten och orka leva mitt liv med dem...



Senaste ärren

Känner att jag måste få in en lite uppdatering kring armen här med mitt i allt. Jag har tagit bort tejpen nu från mina ärr och de hade läkt fint. Det såret på utsidan av armen var väldigt svart och "skorpigt" när Petra tog bort stygnen men nu drogs dom bort när jag tog av tejpen och det ser fint ut. Det blir nog en liten upphöjning på ärret på den sidan men det gör inget. De andra två, mer på insidan av armen ser också fina ut. De är rätt ömma och i och med att armen varit väl inlindad är huden ganska känslig, gör liksom ont ibland när man smeker över armen men det är ju fullt normalt, blir lätt så när den varit skyddad länge. 
 
Jag ser ut som en trasdocka på min vänster arm men det viktigaste är att de läker någorlunda fint och inte blir infekterade. Det bleknar ju väldigt mycket med tiden ändå så det spelar inte så stor roll hur många eller stora de är. Tankar och känslor kring armens framtiden tänker jag inte ta upp nu, jag håller fast vid det jag skrev sist att den ryggsäcken inte kommer fram förens den 17 december då jag ska till Linköping igen. Men, nu är iallafall senaste ärren och läkningen dokumenterad...





Drömmer jag?

Jag har inte sovit alls bra inatt. Vilka jävla skittabletter. Fastän jag egentligen bara vill spola ner alla zopiklontabletter jag har, så försöker jag ändå att inte deppa ihop fullständigt. Jag kände inte av tabletten över huvudtaget igår kväll / inatt. Och jag vet inte hur jag ska hantera det här utan att bli helt koko i skallen. Varför biter det inte på mig? Drömmer jag detta?
 
Jag satt i soffan och lyssnade på lite musik och sen i fåtöljen och läste, släckte ner allt som vanligt och försökte slappna av. Jag springer inte runt och gör massa saker, äter och dricker eller lyssnar på hårdrock, jag försöker ta det lugnt och invänta sömnen. Men den kommer aldrig och jag börjar fundera på om något är fel i mig, om jag är något annat än människa på insidan. Att läsa eller lyssna på lugn musik har alltid gjort mig trött innan, det är mitt sätt att varva ner, men sömnen är fan borta ur mig. Att jag skulle ta tabletten och lägga mig i sängen är inget alternativ, då får jag ångest deluxe direkt när jag bara ligger och väntar.
 
Idag ringer inte Isak för han är ledig, men imonkväll hör han av sig igen och då får vi ytterligare en gång känna på den gemensamma besvikelsen. Jag kommer ta tabletten ikväll med och hoppas att den fungerar då istället, men jag vågar inte hoppas på något, jag blir bara så otroligt ledsen om det misslyckas. Sertralinen och ataraxen tror jag fungerar lite nu iallafall för det kändes lite lättare att gå ut med Smilla imorse, och även om jag vaknade med ångest i kroppen så klarade jag av att ta mig ut på en 25 minuters runda.
 
Visst finns tankarna där hela tiden, det gnager och river i mig men jag tror jag har hittat ett sätt att hantera det för stunden iallafall. Isaks hjälp är avgörande just nu, utan honom och psykakuten skulle jag förmodligen inte orka mer. Det finns en sak jag vill skriva om här på bloggen men som jag inte klarar av riktigt, jag vet inte hur jag ska få ur mig det. Imon när Isak ringer tror jag att jag ska fråga och be om råd, hur han tycker att jag ska göra. Men först hoppas jag på att jag kan få några timmar fler sömn inatt så min kropp inte gör lika ont. 



Piller och öppenvård

Okej. Det är dags att berätta vad som händer egentligen. När jag pratade med Isak igår fick jag några frågetecken utredda och det kändes faktiskt väldigt skönt även om jag kanske inte gillade allt han sa. Det första var kring den nya tabletten, quetiapinen, som jag behövde ha förklarat för mig varför jag egentligen skulle ta. Och det främsta sa han var för sömnen, men att den även verkar antidepressivt och mot ångest. Att den tar 14 dagar och ibland längre tid innan den börjar verka kändes otroligt tungt, och jag frågade honom om jag skulle tvingas vara vaken i 14 dagar till innan tröttheten skulle visa sig? Jag började fundera på om han och läkaren var helt galna, och sa till honom att då ger jag upp, det går verkligen inte. Men, så var inte tanken, utan jag skulle börja ta quetiapinen varje kväll, och samtidigt öka min dos av zopiklonet. Han använde ett annat namn med det är samma verkande ämne så jag håller fast vid det. Så idag har jag alltså varit och hämtat ut ännu fler zopiklon och så ska vi hålla tummarna för att 7,5 mg kommer få mig att somna istället. Rörigt. 
 
Tabletthärvan känns ganska sjuk faktiskt. 4 olika preparat för att hålla mig vid liv, för så känns det vissa stunder och Isak förstår verkligen vad jag menar när vi pratar om det. Jag är verkligen anti mot piller och vill ju helst inte ta några alls, jag har tidigare skrivit här att det bara är ett sätt att lura kroppen. Men gosemos skrev i ett mail till mig att "det är nog viktigt att ta den hjälpen man kan få och inte fundera så mycket på varför", och jag försöker tänka så som hon skriver även om det är med ena foten utanför. 
 
Det andra vi pratade om var min tid till öppenvården, som jag har väntat på länge nu och som jag är i stort behov av. Isak och den nya läkaren försöker pusha på de som bestämmer vilka som ska få behandling och igår hade tydligen läkaren lämnat in ytterligare en remiss om att det är akut och viktigt att jag får en tid i december. De har nämligen satt in mig i januari, den 28:e (!), vilket kändes som ett skämt först när Isak berättade det för mig. När jag väl lugnat ner mig lite kunde jag ändå tänka att jag inte är den enda som är sjuk och behöver hjälp och förstår att det kan ta tid. Han berättade också att det fattas personal inom psykiatrin och även om det är jobbigt att det ska drabba mig när jag verkligen behöver dom, så är det bara att acceptera. Isak lovar varje dag att hjälpa mig och göra vad han kan för att jag inte ska bli sämre. Det är helt enkelt bara vänta och se, ovisshet är jobbigt.



Så förändrades livet

Klockan är snart tidig morgon igen och jag sitter i vår nya fåtölj med julfilten över mina ben och ett av mina många doftljus tänt bredvid mig. Jag har precis läst ut min bok, "nya kontakter", av min favorit-författare Sophie Kinsella. Jag har läst i den här boken i en evighet känns det som, men sen min natt på psyk har jag inte haft någon koncentrationsförmåga överhuvudtaget, och jag har fått läsa samma sida flera gånger när jag väl har försökt. Nu har kanske nån av alla mina tabletter börjat verka och gjort mig mer avtrubbad, det går på nått sätt lite lättare att läsa iallafall. Jag hoppas det kan hålla i sig för när jag läser får jag för en stund lämna min jobbiga vardag och kliva in i en annan värld. 
 
Alltför ofta sitter jag här inpå tidiga mornar och försöker få tiden att gå. Inatt är en sån natt då det känns väldigt hopplöst igen, och visst är det tungt att vara ensam vaken och själv få brottas med alla demoner. Inte för att någon annan kan ta mina strider ifrån mig, men jag önskar att jag kunde få sova hyfsat normalt så jag slapp de här extra timmarna vaken jämt. Måtte mina nya piller i kombination med mina andra få mig att däcka regelbundet snart, jag är trött på att vara ett hopplöst sömnfall.
 
Jag har gått igenom mina tabletter i huvudet nu igen och om det är bra eller inte får vara osagt. Jag försöker verkligen hålla någorlunda koll på vad jag stoppar i mig och varför, men mycket blandas ihop till en salig röra i huvudet iallafall. Nu tar jag sertralin krk för depressionen, atarx som lugnande, quetiapinen för en herrans massa saker (depression, ångestattacker, sömn osv) och nu ska jag börja med zopiklonen för sömnen igen också. Det ger mig nästan en svindlande känsla när jag tänker på att jag äter massa olika tabletter för att hålla mig vid liv nu, när jag för bara 5 veckor sen var den där "glada tjejen" utåt. Nästan fascinerande hur man kan brytas ner fullständigt på bara en dag och plötsligt har livet förändrats helt och hållet. Det var en bra förändring, även om det känns otroligt tufft nu vet jag att det var min brytpunkt, jag hade inte klarat av att leva det där falska livet länge till. Och vem vet, kanske hade fallet blivit ännu djupare då, vågar man tänka på det?
 
Jag ska försöka ta mig tid och skriva mer om Isaks plan imorgon, om den nya tablettens syfte och vad som har hänt med öppenvården. Jag tror bara jag behöver få nån timmes sömn för att reda ut allt som har blivit sagt så jag själv förstår vad som gäller. Och kanske även för att över huvudtaget kunna skriva något om detta utan att tunga tårar ska falla ner på tangenterna. För så ledsamt och jobbigt är det just nu, den här väntan gör mig om möjligt ännu mer svag och färdig. Men, mer om det senare, nu ska jag invänta John Blund... 



Ikväll orkar jag inte förklara

Jag har pratat med Isak idag igen men jag orkar bara inte skriva något om det nu. Tror jag får ta det imorgon, ikväll är jag mest nere och ledsen. Tänker såklart mycket på det vi pratade om idag, långa väntetider, ovissheten kring hur allt ska gå, hur långt jag ska behöva falla innan jag fångas upp på riktigt och såklart, när kommer min vändning? Isak och den nya läkaren, den tredje jag haft kontakt med nu, sa att de skulle göra vad de kunde för att skynda på saker och ting. De om några förstår hur allvarligt och akut mitt tillstånd är, men att det är väntetider på öppenvården är väl ingen nyhet för någon direkt. Som sagt, vill inte och orkar inte älta ikväll. Jag ska sätta mig i min nya fåtölj och försöka läsa lite, det kunde jag gör tidigare idag och det är så skönt att klara av att gör det en stund. Böcker är något av det bästa jag vet, tänk vilken dröm att få gå in i en bokaffär och mitt sällskap säger "ta vad du vill, dröm dig bort..."
 
 



Låta mig själv vara störst

Jag har alltid trott på att det finns en mening med allt som händer och sker runt omkring oss. Att svält, nöd, fattigdom, krig, våld och alla världens orättvisor nångång kommer ge tillbaka något stort. Det kanske är naivt att tänka så, men jag tror ändå att det på nått sätt måste vara så det fungerar. Det kan inte vara möjligt att barn får se sina föräldrar mördas i kåkstäder eller att jag går runt med kronisk smärta helt utan anledning. Det verkar bara så fel. Nu vill jag inte jämföra min smärta, ångest och depression med barnsoldater eller familjer utan tak över huvudet, absolut inte. Men jag tror att man måste få låta sig själv vara "störst" ibland när man mår dåligt.
 
När jag gick i skolan sa vi ofta "tänk på barnen i Afrika", när någon klagade på den allt för ofta äckliga skolmaten. Jag förmodar att vi sa så för att på ett väldigt enkelt sätt sätta saker och ting i perspektiv med varandra, hade vi det med vår "gratis" mat verkligen värst, eller var det kanske gatubarnen i Tanzania trots allt? Visst finns det många tillfällen i livet och i vardagen då det kan vara nyttigt att tänka så, i det större perspektivet. Liksom fråga sig själv hur världen egentligen ser ut utanför sin egen bubbla. Har man verkligen rätt att klaga på "att man inte har några kläder" eller att "kranvattnet inte är tillräckligt kallt", när flera tusentals människor går runt och fryser dygnet runt och andra får traska flera kilometer för att hämta hem lite smutsigt vatten ur en gammal brunn? Visst behöver vi den påminnelsen ibland, att inte ta saker och ting för givet och framför allt att hjälpa till så gott vi kan till olika biståndsorganisationer världen över. Jag tror och tycker att vi många gånger skenar iväg med våra i-landsproblem och tappar hela bilden. Det känns väldigt synd.
 
Men, det finns alltid ett men. Lika väl som man ibland kan behöva det här perspektivet på livet och inse att man egentligen inte har det så jävla illa som man tror, så måste det vara okej att vara störst ibland. När du känner att du inte orkar jobba mer kommer det alltid finnas någon som skulle be på sina bara knän för att få ett arbete, och om jag säger att jag inte orkar leva längre kommer tusentals människor bli ofrivilligt berövade på sina och skrika efter mitt. Hur vi än gör kommer någon alltid ha det värre än oss själva, och ibland är "oss själva" det enda vi verkligen måste bry oss om. Hur egoistiskt det än kan kännas.
 
Jag kan slå vad om att det finns människor där ute som tycker att jag ska "rycka upp mig", att jag ska ta mig i kragen och gå vidare nu, "det kan ju inte vara så farligt". Det kallas okunskap, och det är något jag och många andra med min sjukdom får leva med. De kommer tänka precis det som jag har skrivit om här nu och ännu mer, "jag känner en som hade cancer, som bara hade en månad kvar att leva men som ändå tog hand om sina tre barn, rensade ogräs i rabatten, bakade äppelpaj till kvällsfikat och höll i barntimman varje söndag". Vad ska jag säga då? "Tack för det slaget i magen". Det kommer alltid finnas dessa människor. Men jag vet att jag måste stänga av det där "tänket" att andra har det värre än mig och därför har jag inte rätt att känna såhär, inte rätt att vara ledsen eller ha mina egna känslor. Dåligt samvete är en av de tuffaste känslorna att känna tror jag, att uppleva det som att man inte har rätt till att vara svag för att det alltid finns de som har det tio gånger värre.
 
Ska jag ta mig ut ur detta vet jag att jag, Annie, måste få vara störst. Jag måste få låta mig och mina känslor och tankar gå före allt annat. Det måste få vara viktigast i mitt liv, just här i detta nu. Att de små barnen med tomma magar som man ser varje dag på tv fortfarande sårar mig lika mycket om innan vet jag, men att jag trots det inte kan tänka att de är viktigare än mig nu. För då klarar jag mig aldrig, det finns inte en chans. 
 
Jag känner att jag från vissa håll får kämpa med detta, att rättfärdiga och på ett sätt försvara mig och min sjukdom. Jag har skrivit om det här innan, men att säga att man är deprimerad får inte alls samma genomslagskraft eller förståelse som många andra fruktansvärda sjukdomar. Det är mer känt som en "nedstämd, kanske lite deppig känsla" som snabbt går över. Och så är det inte, verkligen inte. Alla reagerar olika, vissa biter medicinerna på direkt och andra tar faktiskt sina liv för att de inte ser någon utväg. Jag är nånstans mitt i mellan. Jag vill verkligen inte dö, men heller inte leva såhär. Jag hade inte kunnat göra så mot min familj eller mina vänner, men bara för det säger jag inte att det är enkelt. Långt ifrån. Vissa dagar tänker jag på det flera gånger, maniskt i timmar, att få lämna det här livet och komma till något bättre ställe. Och andra dagar känns det som att jag självklart väljer livet här och nu framför det som väntar sen, förr eller senare iallafall. 
 
Att inte orka leva känns som något jag skulle kunna skriva meterspalter om, bara för att få kasta ur mig alla känslor. Samtidigt känns det lite läskigt att skriva om det här på bloggen, jag vet inte exakt vilka som läser detta eller hur det kommer uppfattas av olika personer. Att det känns tungt för mina föräldrar, syskon och närmsta vänner förstår jag, men även där måste jag, som Isak så ofta säger till mig, tänka på mig själv och inte försöka göra andra till lags. Att jag måste vara ärlig och inte gå in i gamla spår och gömma mig. När de där nattsvarta stunderna kommer är det ändå familjen som får mig att ta mig igenom skiten. även om jag inte själv känner att det är värt det just då så gör jag det för deras skull. En dag hoppas jag att jag själv kommer förstå värdet i att leva och verkligen känna vilken gåva det egentligen är att få all denna tid på jorden. Att jag gör det för min skull. Tills dess gör jag så gott jag kan och försöker ta all hjälp jag kan ifrån Isak, vården och från min familj och mina vänner i den mån jag klarar av. Att få vara störst är det svåraste jag försökt mig på. 



Quetiapine

Nu har jag fått en till tablett, quetiapine heter den, och jag ska ta den varje kväll innan läggdags. Var ska jag börja? Vad ska jag berätta? Jag känner mig väldigt förvirrad kring detta, när jag pratade med Isak innan idag var jag så himla ledsen så jag tror knappt jag minns hälften av vad vi sa. Jag berättade att zopiklontabletten inte fungerade och han sa återigen att det borde vara omöjligt att jag inte somnar, eller iallafall känner av den. Förstår ni hur frustrerad jag är? Känslan av att det inte biter på mig liksom, det är så sjukt jobbigt. 
 
Isak hade pratat med den här "duktiga läkaren" och han föreslog att jag skulle börja äta quetiapine utöver mina atarax och sertralin krk. Sömntabletterna jag har testat ska vi dissa nu och så ska tydligen den här nya tabletten hjälpa mig mot dels sömnen, men också min nedstämdhet. Ännu en push liksom för att få upp humöret och minska de dåliga tankarna. Jag måste fråga Isak om detta imorgon för jag förstår nog inte riktigt grejen med den här nya tabletten. Vi pratar otroligt mycket om sömnen nu eftersom den måste bli bättre för att min kropp ska orka. Jag trodde kanske att jag skulle få testa och öka min dos av zopiklonet men istället fick jag en ny tablett som hjälper mot andra mina andra symptom också, alltså ingen ren sömntablett. Förvirrande att förklara.
 
Igår kändes det som att jag ville ge upp, det var så tungt. Känslan är svår att beskriva, det känns bara som en enda blockering. Det finns inget ljus och inga alternativ. Idag när Isak ringde grät jag i princip hela tiden, jag känner mig så trött på allt och att det fortfarande, efter nästan 5 veckor, känns såhär. Vi pratar om fasaden, om de jobbiga tankarna, om familj och vänner som påverkas av detta och att jag inte ska ge upp nu. Isak säger att han känner hopp och att han inte tänker ge upp om mig, "vi ska få ordning på dig Annie" säger han med sin sympatiska röst. Han frågade om jag inte märker nån skillnad alls från början fram tills nu. Och jo, jag tror jag märker en förändring och det är väl att mitt humör är indelat i två olika kategorier nästan. Antingen har jag ångest, gråter och känner panik, eller så är jag tom, känner mig känslolös och liksom neutral. Bara hänger med strömmen, gör inget väsen av mig, känner ingenting speciellt, lunkar på. Han säger att det är mina känslor som räknas och är det så det känns nu är det bra att jag iallafall märker någon skillnad, att något händer även om det inte har gått så mycket i rätt riktning som vi önskat vid det här laget. 
 
Isak ringer imon igen och då får vi se vad som sägs om den här nya tabletten, det ska ta 14 dagar (ibland längre tid) tinnan den börjar verka i kroppen. Det får mig att undra om jag inte ska få sova på två veckor eller om det finns någon magi i quetiapinen som ska göra mig trött? Man kan ju alltid hoppas. 
 
 



Min kväll och tankar

I eftermiddag och ikväll har det gått i ett för mig. Jag hängde med pappa och Mackan ut till Ubbarp och hämtade kallasfalt och sen vidare hem till brorsan och Petra för att fixa infarten. Jag stod med ute i kylan, kändes som att luft var vad jag behövde för att inte bli koko. Sen åt vi även middag där lite spontant, efter det vidare till IKEA för att köpa ny klädsel till fåtöljen vi till sist men inte minst hämtade nere på Öster. Jag sitter i soffan nu och är helt slut. Jag förstår inte hur jag klarade av allt det där. Nu mår jag så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och det är så jävla jobbigt rent ut sagt. Det är precis som att ångesten har kommit ifatt mig nu.
 
Inne på IKEA var fokus på att hämta sakerna och sen ta sig ut så fort som möjligt, jag var rädd för att möta nån jag känner eller helt enkelt att få en ångestattack där inne. Nu var det väldigt lite folk så det var skönt, men ändå, min kropp spänner sig som en pilbåge i de olika situationerna. Och inte att tala om när vi skulle till några främlingar och köpa fåtöljen jag hittade på blocket igår. Pappa frågade om han skulle vänta ute ifall han behövde flytta bilen, men då kände jag direkt "NEJ!", du ska med in, det finns trygghet i pappa som jag verkligen behöver. Och det gick bra att hämta fåtöljen iallafall, visst åkte fasaden upp, men vid ett sånt tillfälle när man kommer hem till nån man inte känner och ska köpa något måste man ju le och vara trevlig, det kändes ändå okej. 
 
Innan Mackan gick och lade sig frågade han om jag kände mig lite gladare nu när jag fått hem min fåtölj, och jag önskar jag kunde svara ja på den frågan. Men just nu, i denna stund, känner jag mig bara helt tom och vilsen. Känslan är obeskrivlig och väldigt tung att bära på. Jag vill ge upp, orkar inte med att inte må bra längre, trött på att inte känna suget. 
 
Mamma är hos syskonbarnen i Motala inatt, och jag skickade med henne ett kort och varsin present till Alva och Stina. Nu fick jag ett mms från min svägerska med en bild på Alva som sover i sängen, bredvid henne hade hon lagt presenten ifrån mig. Det var en sån där "kupol" med vatten och snö i som man skakar runt och så yr det omkring, och i den var det en ängel. Jag tror att jag log lite när jag såg bilden, min lilla tjej.. Hon som en gång var så liten och ömtålig. Nu är hon snart 4 år gammal och kan en väldans massa saker själv, lilla Lotta på Bråkmakargatan. Jag tänker på den värld hon och Stina kommer växa upp i, alla faser i livet de ska gå igenom, allt jag vill skydda dom ifrån... Ja, det är en sån kväll idag, känslig och ledsam. Tårarna faller tungt på mina kinder.. När kommer detta bli bra egentligen, snälla kan jag inte bara få se ljuset i tunneln snart... 



Det finns en plan

Isak ringde tidigare idag, och det finns en plan. Ikväll ska jag ta min sista zopiklontablett som vanligt och helt enkelt hoppas på att den fungerar bättre inatt. Han säger precis det jag tänker hela tiden, "hur kan din kropp stå emot det här? Det borde inte gå". Nej, jag vet, det borde inte gå, men av nån anledning biter det inte på mig som det kanske skulle göra på många andra. 
 
Den här "planen" Isak pratade om vet jag inte mycket om än, vilket kanske låter konstigt, men han sa att han tänkte på en fortsättning iallafall men jag ville inget veta nu. Han nämde att det hade och göra med en "jättebra läkare som jag tror är precis vad du behöver". Så, vi får helt enkelt vänta och se vad som händer imorgon, jag har iallafall gått med på att komma in till psyk igen och träffa denna läkare om det skulle behövas. 
 
Sömnen är ett problem. I helgen fick jag sova bra i två nätter och såhär i efterhand märker jag att det ändå lindrade mina ångestattacker lite grann. Jag klarade av att vara hemma hos brorsan och Petra två gånger och visst behövde jag den lilla "pausen" jag fick när de andra jobbade och mamma och Petra gick ut med Smilla, men att jag fick sova tror jag iallafall lindrade lite. Jag vet inte, det är så mycket som sker och händer i mig att jag inte vet vad som är vad längre. Att jag behöver sova och att det är prio 1 är iallafall säkert nu, både enligt mig och Isak. Utan sömn kommer min kropp klappa ihop snart och jag tillsammans med den. Och då står jag där vid vägskälet och inte vill leva igen. 



Besviken på zopiklon

Tabletten fungerade inte bra inatt. Jag fick 4 sömntabletter, zopiklon mylan, i torsdags som jag skulle testa över helgen, och sen gå igenom nätterna med Isak ikväll när han ringer. Jag har en tablett kvar eftersom jag inte orkade ta någon i torsdags men jag vet inte hur bra dom fungerar. Inatt kände jag inte av den alls nästan, det ska ta ungefär 30 minuter innan den börjar verka i kroppen men inte ens efter 1,5-2 timmar hade jag börjat känna av den. Kanske har jag för klen dos av tabletten, jag vet inte, men det gjorde mig så besviken att den inte fungerade. Jag vill verkligen sova, jag behöver sova! 
 
Jag tog tabletten, spydde upp slem på grund av den äckliga smaken och började lyssna på lite musik i soffan innan jag gick och lade mig och kollade på yt-videos i sängen. Lång mening. Det har iallafall fungerat innan, jag har somnat med mobilen i handen "bara sådär". Men inatt låg jag bara och gäspade hela tiden, men det gick aldrig att somna, och det var så frustrerande. Det började krypa i mina ben och ångesten låg liksom och pratade med mig, "somna nu då, somna, annars kommer jag". Och visst kom den, ångesten alltså, men det var bara att ligga kvar under täcket, hålla om Smilla och fortsätta försöka andas och invänta sömnen. Jag vet inte vad klockan var när jag väl somnade in, men att klockan var mycket det vet jag. 
 
Zopiklon är en sömntablett som man inte ska använda under en längre tid tydligen, antingen vid tillfälliga sömnbesvär eller under en begränsad tid vid kroniska sömnsvårigheter. Den ska göra att man somnar på kvällen, att man slipper vakna flera gånger på natten och även att man ska få sova längre på morgonen. Detta fungerade ju de två första nätterna ganska bra, och jag sov ju både till 13 och 12, men inatt var det precis som att kroppen vant sig och tackade nej igen. 
 
Jag läser mycket om tabletterna de ber mig att ta, jag har ett kontrollbehov utan dess like, och zopiklon fungerar tydligen såhär. I hjärnan finns det ett ämne som kallas GABA,. Det har vi naturligt i kroppen och det har en lugnande, ångestdämpande och sömngivande verkan. Zopiklonet ska tydligen förstärka GABAS sömngivande effekt så att man helt enkelt somnar och sover bättre. Det här sömnmedlet ligger tydligen under bensodiazepinbesläktade sömnmedel och är beroendframkallande, därför känns det ju lite trist att behöva be Isak om råd att kanske öka dosen. Tänk om läkaren går med på det, och det fungerar bättre, då vet jag att jag ändå inte får ta den under mer än ett par veckor. Återigen hamnar jag på ruta ett, att hitta ursprungsproblemet så att jag kan slappna av på riktigt och somna som vanligt folk. 
 
Just nu sitter jag bara här själv och analyserar och tänker, som vanligt, men vad ska jag annars göra? Ja jag har känt mig väldigt trött på dagarna i helgen men jag har ändå fått sova väldigt mycket, och visst känns det lite bättre i kroppen då, kanske även i huvudet. Det känns svårt att säga redan nu, efter bara ett par nätter, och jag är livrädd att ropa hej innan jag tagit mig över bäcken, men ändå. Sömn, jag behöver det, jag vill ha det och jag har förstått att det är viktigt för att jag ska kunna må bättre överhuvudtaget.  



Det är inte bara jag som känner

Jag har skrivit det här innan vid nått tillfälle tror jag men jag vill prata om det igen. Den här sjukdomen drabbar inte bara mig. Jag kan nog inte riktigt föreställa mig vad min familj och mina vänner känner när de läser om alla mina tankar här och ser hur nedstämd jag är. Och för många kom det säkert lite som en chock också att jag mådde såhär otroligt dåligt, för jag har ju sett glad ut. Fasad är mitt andranamn tror jag, det är något jag verkligen kan, min expertis. Men nu har jag valt att släppa den till någon annan och visa upp mig själv istället. Jag är rädd för att jag kommer uppfattas som kort, otrevlig och nonchalant mot folk jag möter, men vad är det för poäng med att vara öppen mot vissa men stängd mot andra? Detta är min sanning just nu och jag måste våga visa den för att kunna bygga upp något nytt, något som är på riktigt. Och jag vet att Isak stå bakom mig där.
 
Jag fattar att det är jobbigt och läsa om att jag inte orkar leva längre, att jag varje dag går på minfält, att min ångest får mig att spy, att jag funderar på mening men min existens. Jag förstår det, jag förstår att det gör skitont. Men det är min sanning. När jag sitter och skriver detta känns det nästan lite skönt att få vara såhär brutalt ärlig och inte behöva välja mina ord och sortera bland tankarna. 
 
Det jag skriver här i bloggen är allt jag har berättat. Mina föräldrar, Mackan eller mina vänner vet inte mycket mer än vad som står här. Och jag tycker synd om mina föräldrar och de andra som får alla frågor om "hur det är med Annie". Kanske är det en mammas och pappas uppgift att vara sitt barns sköld när något sånt här händer, att på ett sätt ta emot alla slag? Jag vet inte, men jag tycker iallafall att det är jobbigt att dom och vissa andra får försöka svara på alla frågor. På frågor som de inte har svar till eftersom de inte vet mer än vad som står här. Jag är fortfarande folkskygg, om man kan kalla det så. Jag vill inte svara i telefon, men ni kan skriva, och jag vill helst inte gå in i mataffären själv. Jag är livrädd för att träffa någon som, i mitt huvud, är dum nog och ställer frågan "hur mår du?".  Jag vet inte vad jag skulle göra då. Om mina föräldrar gör det eller Mackan så kna jag hantera det, men någon "utifrån", jag vet inte.
 
När jag var hemma hos brorsan i lördags kom han in och ställde precis den frågan, "hur mår du?", och jag svarade "bra", men precis efter lade jag till "eller nej det är det ju egentligen inte..". Jag vill inte ljuga. Jag antar att jag försöker säga att om ni undrar något så skriv till mig, på något sätt vill jag mitt i allt detta skydda mamma och pappa... Om det är dumt eller inte vet jag inte, men det är lika jobbigt för mig som för dom att försöka finna några svar. Jag mår inte bra av att "tvinga" min familj gå igenom detta igen, det är skitjobbigt, skuldkänslor deluxe, tungt som fan. Så kan ni så skriv till mig istället. Även om jag vet att mamma sitter och läser detta nu och tänker att jag inte ska ha dåligt samvete och känna någon skuld, men mamma, det är bara så det är, och jag älskar dig för alla svar du försöker ge till andra som undrar.



Life want to see me fight

"What if l told you l was lost
that l been crying hours long.
They always say l'll be alright
But what if life likes to see me fight
Sometimes l think lm hard to love"
 
Detta är en vers ur Ginas Dirawis låt "love" som hon släppte i samband med sin nya säsong av "Ginas värld" på svt. Jag har gillat låten sen start, och just den här versen träffar mig direkt i hjärtat varenda gång jag spelar den eller hör den på radio. Så många dagar, kvällar och nätter som jag suttit, och fortfarande sitter, och funderar över varför jag lever, vad mening med min existens är. Med så mycket skit jag har fått stå ut kan jag inte annat än undra om livet bara vill se mig slita så länge jag lever. 
 
Gina pratar väldigt mycket om att hon inte har hittat sin plats i livet, att hon inte har förstått sin "roll" eller hur man nu ska uttrycka det. Jag känner verkligen med henne, jag upplever mitt liv precis likadant. Jag tror det har en stor anledning till att jag mår dåligt, att jag funderar så mycket på vem jag egentligen är och vad jag vill göra med mitt liv. Vad jag har kommit fram till är att jag inte trivs som jag har det nu, men hur jag vill ha det eller behöver ha det för att hitta Annie är fortfarande väldigt oklart. Ibland tänker jag att jag skulle vilja lämna Jönköping för att få börja om någon annanstans, hitta ett jobb jag trivs med och få se nytt folk och nya gator. Jag vet vissa saker som jag kommer behöva ta tag i så fort jag mår lite bättre, saker som jag hoppas kommer hjälpa mig i rätt riktning och minska min ångest och det där "dåliga samvetet" jag känner varenda dag. Än så länge vill jag inte skriva något om det här, men visst finns det tusentals trådar jag måste börja dra i snart. Jag måste bara hitta den där personen eller nyckeln som kan hjälpa mig ut ur den här bubblan, ut ur min tomhet. 
 
Jag hoppas att jag hittar min plats här på jorden, om inte snart så iallafall inte alltför långt fram. För varje dag som går och jag fortfarande inte känner att livet känns meningsfullt eller roligt tappar jag lust. Det bara är så, sanningen, rå och jobbig. 



Stygnen är borta

Tack till världens bästa Petra för att du hjälpte mig med att ta bort stygnen idag! Jag ville absolut inte ringa och boka nån tid på vårdcentralen för att göra det, jag kände hur ångestattackerna låg och väntade på mig i en sån situation, så jag blev såklart väldigt lättad när hon kunde göra det hemma. Privat sjuksyrra, bäst!
 
Det såg iallafall fint ut och gick jättebra! På ena sidan var det nån skorpa och skinnbit tydligen men det skulle nog läka fint ändå. Jag har tejp på nu vilket känns rätt skönt men den slipper jag nog snart med. 3 nya ärr, helt galet vad min arm ser ut nu asså, jag undrar vad folk tänker som ser den?
 
Jag testade direkt att "trycka" på tummen där jag så tydligt hade ont innan och som Göran trodde hade med det det trånga senfacket att göra, men visst gör det fortfarande ont där och på samma ställe. Jag orkar inte tänka på min arm mer nu, jag blir helt koko av att gå runt och känna smärta och analysera varenda känsla hela tiden. Den 17 december ska jag tillbaka till Linköping och träffa Göran på en uppföljning och först då tänker jag plocka fram den här ryggsäcken och bry mig. 










Orkan eller öppet hav

Rent känslomässigt känns det ena stunden som att jag går igenom en orkan och i nästa som att jag är ensam i en båt på öppet hav. Dagarna handlar om att ta sig över ett minfält, jag vet inte om det kommer sprängas i luften eller om jag ska få gå runt och känna mig tom på alla tänkbara känslor. Jag vet inte om jag tycker det är bättre att inte känna nånting alls eller om ångesten ändå är "bra" för att den påminner mig om att jag är sjuk och inte helt dum i huvuvdet. Ett moment 22 kanske.
 
Jag vet att det fortfarande finns känslor i mig, en massa jävla känslor, men stunderna kommer då jag känner absolut ingenting. Det är konstigt, när jag och mamma åkte hem från brorsan idag nämnde vi ett blogginlägg här, jag tror hon menade det om att inte orka leva, och jag kände liksom ingenting. Jag förstod att det var och är svårt för min mamma (och alla andra), och det är också då jag inser att jag är sjuk, när jag inte känner något själv. Att leva, det borde vara alla människors högsta önskan, och så går jag runt här i lilla Jönnet och funderar på vad det ens finns för mening med det. Jag tror att det är tabletterna som har gjort att jag får de här två olika typerna av "tillstånd". Antingen har jag ångest, tänker en massa och mår skitdåligt eller så stänger jag på något sätt av och bara lunkar på i någon form av tomhet. Jag vet inte, och vad det än är så är det lite skitsamma när jag ändå sitter fast i den här skiten. Jag hoppas tiden till psykiatrin kommer i veckan, jag ska fråga Isak om det på måndag, för får jag inte en fast punkt snart där jag kan få hjälp på djupet vet jag inte hur jag ska orka. 



Nya sömntabletten

Igår orkade jag inte skriva nånting här på bloggen, jag var så trött och ledsen på kvällen så det skulle bara blivit kaos om jag försökt få ner något här. Men nu känns det som att jag vill få ur mig mina senaste dagar iallafall och låta er andra få veta. I torsdags fick jag nya sömntabletter på psyk, mamma skjutsade dit mig på morgonen och så fick jag träffa Isak en sväng också. Vi pratade bara lite om tabletterna och mina senaste tankar sen skjutsade mamma hem mig igen. Tanken var att jag skulle ta en tablett redan på torsdagkvällen och sen fram till måndag, men jag klarade inte av att ta den i torsdags. 
 
För er låter det kanske konstigt att jag inte "bara kan svälja tabletten", men jag får sån otrolig ångest, och speciellt eftersom detta var en helt ny tablett för mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera precis efter jag tagit den eller eventuella biverkningar dagen efter, om jag skulle somna gott och sova eller om den inte skulle fungera och jag skulle tvingas känna besvikelsen igen. Många tankar och ångestmoln i mig, och det slutade med att jag satt och spydde av panik på natten, det var liksom ingen bra tablettkväll. Och sen somnade jag aldrig, det blev alltså ytterligare en natt utan nån sömn alls, 41 timmar för att vara hyfsat exakt.
 
Igår, fredag, tog jag iallafall mod till mig och tog sömntabletten. Och jag har bara två ord som beskriver den upplevelsen, fy fan. Jag har svalt mängder med olika piller genom åren men aldrig nånsin har jag tagit nån som smakade så äckligt! Precis när jag svalt den kände jag hur det började växa i munnen och jag hällde i mig vatten för att få bort smaken, men det gick inte. Jag satt på knä ute på balkongen och försökte verkligen sansa mig men det var omöjligt, jag spydde, så jävla vidrigt var det. Jag tror att tabletten fick vara kvar i mig dock för på frågan om den hjälpte igår så tror jag svaret är ja!
 
Idag vaknade jag vid 13.05. 13.05. Det är helt vansinnigt. Min första tanke borde ha varit typ "yes jag fick sova, det funkade", men det var istället "helvete vad klockan är mycket, vilken ångest". Knäpp i huvudet, jag har inget att gå upp till och min kropp skrek ju efter vila, men 13.05, det har inte hänt sen en riktig fyllefest. Jag ska ta tabletten ikväll igen och jag hoppas verkligen att det fungerar inatt också. Igår hade jag ju varit vaken nästan två dygn när jag tog den så givetvis tänker jag aatt det kan var därför jag däckade och inte tabletten. Men jag hoppas! Jag har ju insett att sömnen är en stor del av att ens kunna bli frisk, och om jag tänker på Isaks "alternativa metoder" så känns det som att ett sömnpiller är något jag bara får svälja liksom. 
 



Känns som man ska dö

Idag kan ha varit en av mina jobbigaste dagar hittills. Inte hela dagen, men det som hände runt lunchtid.. eller vad klockan nu kan ha varit. Jag vet knappt hur jag ska beskriva det för jag förstod inte riktigt själv vad som hände. Jag antar att det har mycket med min brist på sömn att göra, men jag blev alldeles yr och snurrig, kunde knappt ha ögonen öppna och hade samtidigt ångest. Jag lade mig ner och försökte liksom sova och vila bort det men, allt kändes så konstigt och det gick liksom inte. Jag tror det kan ha varit någon form av ångestattack när jag tänker på det såhär i efterhand, men jag vet inte helt säkert. Det kändes som att jag skulle dö, vilket jag också vet är vanligt när man får en panikattack så och det har ju hänt många gånger innan med. Men idag var det så grymt obehagligt eftersom det höll i sig så länge. Tillslut blev det iallafall bättre och lugnade ner sig, puh. 
 
Ikväll var jag iallafall hemma hos mamma och pappa och kollade på hockeyn och åt mat. Låg i soffan och försökte fokusera på hockeyn och det var skönt, det var en spännande match så jag fick vila lite från all ångest och mina tankar. Nu är det sen kväll igen och imorse var jag på psykakuten och hämtade ut några nya sömntabletter. Jag träffade Isak också och pratade lite kort men sen gick jag ut till mamma som skjutsade hem mig igen. Han undrade om det var en fasad eller om jag faktiskt var lite lugnare idag. Någon fasad är det inte, men som jag sa till honom så är jag så trött på allt och stänger på något sätt av istället och blir "stum". Om det är bättre eller sämre vet jag inte, det får tiden utvisa. 
 



Mysig post

Idag damp det ner ett stort brunt kuvert i brevinkastet här hemma. Jag kände igen handstilen direkt och förstod att det kom ifrån Motala och förmodligen mina älskade syskonbarn. Och jag hade rätt! I kuvertet fanns två fina teckningar, en ifrån Alva och en ifrån lilla Stina. Jag älskar att få deras konst och försöker spara allt jag får till framtida projekt till barnen. Utöver det fanns även ett kort som Martina hade skrivit på och ett jättefint armband med texten "du vet väl om att du är värdefull" på. Jag fick ett litet "moment" när jag läste kortet och tänkte på mina tjejer. De är två av de viktigaste personerna i mitt liv, och det är så otroligt tungt och känna att man inte orkar, att kraften att hälsa på dom inte finns. Blir det för mycket för mig hemma eller hos mamma och pappa kan jag bara gå undan och ingen ifrågasätter mig, men barn är inte såna, och därför känns det för tillfället för svårt att träffa dom. 
 
Ena stunden känner jag mig som världens sämsta faster, men när jag tänker ett steg längre så vet jag att detta är tillfälligt och att jag förhoppningsvis kommer må bättre snart. Och då kan jag leka och busa med dom som vanligt utan att vara orolig för att få en ångestattack. Armbandet tog jag på mig direkt och varje dag när jag har på mig det nu kommer jag tänka på Alva och Stina och känna att jag verkligen har två små änglar att leva för. 
 


 



23:e oktober

Det är 4 veckor sedan den här skiten kom upp till ytan. Den 23:e oktober gick det inte längre, huvudet tog slut, kroppen gav vika, viljan var borta och orken fanns inte kvar. Det kan ha varit en av de jobbigaste dagarna jag upplevt, att vara så tom på lust att leva och känna att jag hamnat på en kall och hård botten. Jag bröt helt enkelt ihop, min sista droppe landade på mig och min fasad raserade ner till mina fotknölar. 
 
Jag och Mackan åkte hem till mamma och pappa för att "släppa bomben", och jag kröp upp i mammas famn och släppte allt. Vi pratade inte särskilt mycket då, jag låg mest och grät och hade ångest, försökte slappna av under tiden som Mackan fick berätta det lilla han kunde för mina föräldrar. Jag har nog aldrig haft så ont i min kropp som jag hade den kvällen. Alla tårar som fick hela ansiktet att bränna och svullna upp, muskler som jobbade febrilt när jag spände mig och huvudet som fått arbeta på högvarv och gav mig en fruktansvärd huvudvärk. Tillslut somnade jag där i soffan i mammas knä, kanske av att äntligen känna trygghet och lugn, eller bara av total utmattning. 
 
Strax efter 23 ringde de ifrån psykakuten och sa att det var min tur att få komma in och träffa en läkare. Mamma hängde med mig och vid det här laget var jag så slutkörd att jag knappt tänkte på vad som hände. Läkaren var bra, och började lite försiktigt forska kring varför jag var där och hur jag mådde. Efter en stund frågade han varför jag just denna dag hade fått nog av allt och valde att besöka psykiatrin. Det blev en stunds tystnad, sen frågade jag mamma om hon var beredd på att höra vad jag skulle säga, men bad henne sen att gå ut. Jag var, och är fortfarande inte redo att berätta. Jag vet inte om jag nånsin kommer kunna berätta allt.
 
Tillslut efter lång tid inne på psyk var vi klara och jag fick åka hem. Att jag fick tabletter utskrivna och kontakt med Isak på VJ vet ni ju redan om sen tidigare inlägg. Vad jag ville dela nu var helt enkelt dagen då allt rasade samman i mig och min depression blev känd för mina nära och kära. Nu har det gått 4 veckor och jag vill helst inte tänka på den dagen över huvudtaget, det känns så naket på nått sätt. Jag pendlar mellan att tycka det var bra att jag bröt ihop och allt detta kom upp till ytan och tänka att det var bättre innan när jag hade uppe min fasad och kunde spela glad. Jag vet att det senare är en dum tanke, att det egentligen var väldigt bra att det blev som det blev för att jag nu kan få hjälp och må bättre och bli frisk. Men det är långt ifrån enkelt, jag vet inte hur detta nånsin ska kunna bli bra. Hur ska jag kunna skratta så mycket att jag får ont i magen igen? Hur ska jag kunna uppskatta familjemiddagar, högtider och... helt enkelt mitt liv igen? 
 
 



Hur orkar du?

Idag när jag pratade med Isak blev det stora samtalsämnet som vanligt sömnen. Inatt, eller imorse, somnade jag mellan 6.30-7.00 nångång. När Mackan drog till jobbet 05.15 gick jag och Smilla ut på en promenad i typ 30 minuter och luftade hjärnan lite. Kunde lika gärna passa på att gå ut så hon var rastad om jag skulle somna tänkte jag, och ja, nångång vid den tiden lyckades jag iallafall somna in och fick sova ett par timmar innan jag vaknade igen. Helt jävla sjukt hur jag aldrig blir trött, att min kropp aldrig slappnar av och inser att den behöver vila! Jag har ångrat mig angående detta med sömnen, jag börjar med tycka att det är ett ordentligt problem nu. Jag är vaken runt 20-22 timmar per dygn, det är helt fel. 
 
Isak förstår att jag tycker det är jobbigt och han håller hårt vid att vi måste få ordning på sömnen så att min kropp kan påbörja återhämtning på riktigt. Samtidigt som han tycker synd om mig sa han att det "är ju nästan fascinerande att du ens orkar stå upp när du får så lite sömn". Jag förstår tanken, och jag fattar det inte själv heller hur jag orkar gå upp när jag snittar 2-4 timmar per natt. Det konstiga är att jag känner mig trött i kroppen och huvudet mest hela tiden, liksom slutkörd, men jag blir aldrig sovtrött. Att jag blir tokig är bara förnamnet.
 
Nu ska jag få byta sömntablett och testa en annan som fungerar på ett annat sätt tydligen. Som angriper annorlunda. Jag hoppas verkligen på att det ska fungera och att jag blir trött och somnar av den. Annars vet jag inte vad jag gör. Vågar jag ens tänka på det? En vän sa att han började fundera på om jag är immun mot tabletter, jag börjar fan undra det med. Håll tummarna för mig nu, snälla, jag vill bara få sova!



Till er

Jag vet att min sjukdom inte bara drabbar mig. Mina nära och kära påverkas också av detta och jag förstår att det kan kännas frustrerande, ledsamt och jobbigt att jag mår som jag mår nu. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så har jag lovat mig själv att vara ärlig genom hela detta och verkligen inte börja ljuga och säga att det är bra när det inte är det. Att jag tar allt i min takt och väljer och berätta saker när jag känner mig redo för det känns väldigt viktigt och jag är oerhört tacksam för att familj och bästa vänner står ut med ovissheten och ger mig tid. 
 
Igår frågade min mamma om det fanns nånstans att vända sig som anhörig, och jag vet inte hur mycket allvar det var i det men jag antar att jag kan skriva det jag sa till Mackan här. Google. Depression är inte särskilt enkelt för andra att förstå, det har jag märkt. Får du ett cancerbesked förstår alla runt omkring direkt att det är riktigt allvarligt, men depression är så svårt att greppa och förstå, och då är det bra att googla och läsa själv. Här har jag klistrat in vad 1177.se skriver om att vara anhörig till någon som är deprimerad. Vill ni läsa så gör det och vill inte så skit bara i det. 
 

 

Att vara närstående till någon med depression

Viktigt med stöd från närstående

För en anhörig eller närstående kan det ibland vara en svår uppgift att hjälpa och stödja en deprimerad person. En person med lätt eller medelsvår depression kanske inte uppfattas som sjuk, utan mest sur och ointresserad. Det kan kännas tungt att inte få det gensvar man är van vid av någon som står en nära.

En djupt deprimerad person kan ha svårt att få vardagen att fungera. Kanske behöver han eller hon praktisk hjälp. Depressionen påverkar relationen på ett sätt som kan göra att den som är närstående också kan behöva hjälp, stöd och avlastning för att orka.

Om man under lång tid lever med en deprimerad person kan det vara svårt att veta vilka krav man kan ställa och hur mycket man själv ska försöka hjälpa till. Det kan vara en svår balansgång mellan att vara hjälpsam och att känna att man tar över.

Bra med praktiska vardagsuppgifter

Att ställa för höga krav på den som är deprimerad är inte bra, men inte heller alltför små krav. Den som lever med en depression behöver ofta praktiska vardagsuppgifter för att ge tillvaron struktur och mening. För att börja må bättre är det viktigt att känna att man kan och klarar av att möta livet.

Att till exempel lämna barn på dagis kan vara ett sätt att komma upp på morgonen och få sociala kontakter. Att handla och laga mat kan vara ett sätt att känna att man gör nytta.

Uppmuntra till att söka vård

I första hand är det bra om man som närstående uppmanar den som är deprimerad att söka vård, om han eller hon inte har gjort det. En del deprimerade vill inte gå till läkare och det kan krävas en hel del tålamod för att motivera ett läkarbesök.

När man är deprimerad tänker man ofta att det inte finns hjälp att få. Det är viktigt att lyssna men också att ge hopp genom att berätta att det finns både medicinsk och psykologisk behandling. Man kan även behöva hjälpa den som är sjuk till andra tankar än de som handlar om problem och svårigheter.

Det är väldigt vanligt att den som är deprimerad svarar på ett sätt som känns negativt eller avvisande. Det kan väcka känslor av irritation och upplevelsen att vara negligerad hos den som försöker hjälpa, men det kan ändå visa sig vara bra. Det är inte ovanligt att personer som, efter att depressionen gått över, kan berätta att det som fick dem att inte ge upp hoppet var den peppning de fick av omgivningen.

Inte skadligt att prata om självmordstankar

Det är inte skadligt att prata om tankar på självmord med någon som har självmordstankar. Det ökar inte risken för att den som tänker på självmord verkligen kommer att försöka ta sitt liv. Tvärtom är det bra att hjälpa den som mår dåligt att sätta ord på sina tankar och känslor.

De flesta som har tankar om självmord känner skam för detta och om man lyssnar fördomsfritt kommer det kunna minska både skammen och den ångest som driver på självmordstankarna.

Att visa att man bryr sig, att ställa öppna frågor som "hur menar du?" eller "hur tänker du då?" och lyssna på svaren kan man hjälpa den som mår dåligt genom att bryta den tystnad och isolering som ofta omger den som har självmordstankar.

Man kan alltid ta kontakt med vårdcentralen om man känner sig osäker på om en deprimerad närstående är farlig för sig själv.

Uppmuntra till aktivitet

Djupt deprimerade personer vill helst isolera sig och inte umgås med andra. Men ensamhet försvårar ofta tillståndet. Därför kan det vara bra att försöka uppmuntra till aktiviteter som den deprimerade tidigare tyckt om – även om lusten just nu fattas.

Som närstående kan man själv behöva hjälp

Som närstående till någon som är deprimerad kan man behöva få tala med någon om sin situation. Man ska inte känna skuld om att man ägnar sig åt egna intressen eller umgås med andra männsikor då och då. Tvärtom är det nödvändigt att man tar sina egna behov på allvar. Det kan behövas för att man själv ska orka i längden, både försin egen skull och för att kunna stödja den som behöver hjälp. Kanske har man även andra närstående som man behöver räcka till för.




Att inte orka leva

Det här är ett av de svårare inläggen att skriva. Jag vet att bara rubriken i sig gör att man blir nervös och rädd, men det är ändå något jag vill skriva om, något jag vill dela med er. Jag säger ofta till Isak och vissa utvalda personer att jag inte orkar längre, att jag inte vill mer. Och ja, vad jag menar med det är helt enkelt att jag inte klarar av att leva såhär, att jag hellre är på något annat ställe där smärta, ångest och depression inte finns. 
 
Jag försöker läsa på om min sjukdom när jag orkar, och på diverse olika hemsidor står det att man som anhörig inte ska vara rädd för att fråga om det här med att "inte orka leva". Att bara för att jag säger att jag inte orkar leva just nu så behöver det absolut inte betyda att jag är på väg att ta mitt liv. Ja, det är ett väldigt känsligt ämne men just nu kan det inte bli värre, och jag bestämde mig från dag 1 att jag ska vara ärlig mot mig själv och alla andra, så därför skriver jag om detta nu. 
 
Jag vill inte dö. Men jag vill inte leva såhär heller. 
 
Isak och läkarna jag har träffat frågar ju givetvis mig om detta, det är ju en ganska stor del att gå igenom när man kommer till psyk och ber om hjälp. Det är frågor som "hur är dina känslor nu?", "har du mörka tankar?", "finns det några planer?" och så får jag svara så gott jag kan. Jag är glad och säga att det finns inga planer, det är inte så jag tänker riktigt. Jag känner att jag inte vill leva såhär, att det är alldeles för orättvist, tungt och jobbigt, därför vill jag slippa det och komma nån annanstans. Däremot vill jag ju inte dö. 
 
Jag har inga problem att prata med Isak eller läkarna om de här känslorna av att jag inte orkar leva, och inte heller att skriva om det. Däremot att prata med mina nära och kära klarar jag bara inte av än, och jag vet inte om jag nånsin kommer kunna sitta ner och gå igenom detta med dem heller. Därför är jag glad att jag har bloggen, att jag genom den kan släppa in mina föräldrar, syskon, vänner och sambo i min värld, men ändå få det utrymme som jag behöver.  
 
Att tänka och känna såhär är inte ovanligt när man är inne i en depression, och för mig känns det inte som en jättestor grej. Jag förstår att det är provocerande att höra, för en frisk person är ju tankar på döden = varningsklockor och röda ljus. Men lugn. För mig blir det lite som en flykt att få tänka på en bättre plats ibland, för att sen komma tillbaka till nuet och försöka hantera allt jag känner här. 
 



One of those days

Det känns riktigt jävla tråkigt att skriva ikväll för det känns som att jag inte har något vettigt att säga. Varje inlägg blir likadana känns det som med samma jidder om dålig sömn, ångest och jobbiga tankar. Idag är en sån dag då jag bara inte orkar andas längre. Armen har de två senaste dagarna gjort så fruktansvärt ont och jag tänker inte spara på orden, det känns för jävligt. Kan man inte bara kapa av skiten istället? Utöver armen så har jag fortsatt ont i magen, mår illa till och från och ångesten är som en himla igel på mig. 
 
Jag pratade länge med Isak idag. Och jag vet inte riktigt vad jag känner efter vårt samtal faktiskt. Jag har tänkt på det under kvällen och jag är nog lite besviken på honom faktiskt. Jag förklarade att sömntabletterna inte fungerade och att det fortfarande känns tungt och ganska meningslöst att vakna på mornarna. Han försöker peppa mig och prata om vad jag tycker är roligt och om det finns något jag kan sysselsätta mig med lite på dagarna. Där och då är det så lätt att säga "jo men jag kanske kan fotografera lite..", men jag ljuger bara när jag säger så för jag vill inte alls fota, det känns inte roligt över huvudtaget. Jag kom på mig själv med detta, att den där "fasaden" nästan var på väg upp igen och det berättade jag för Isak. Återigen säger han att det är min bild av det hela som är den rätta, ingen annans. Mår jag inte bra, eller ens bättre, ska jag inte säga det till någon annan bara för att vara snäll eller för att det är lättare än den nakna sanningen. Jag har försökt börja pyssla med lite julkort och det är verkligen bra gjort av mig, att försöka fokusera på annat en stund. 
 
Det som gjorde mig besviken idag var att Isak för första gången saknade ord vissa stunder, han visste inte riktigt vad han skulle säga för att hjälpa mig. Det var jobbigt och får mig att känna mig som ett "lost call", som att det inte går att få ett slut på detta. Han vet att jag inte tror på att mediciner är allt, men nu efter 4 veckor förväntade jag mig ändå en liten push i rätt riktining, ett litet ljus i tunneln liksom. Att jag kanske skulle ha fått lite energi att komma igång, att det inte skulle kännas lika svart som det fortfarande gör. Han berättade om två "alternativa metoder" utöver mina tabletter, dropp och stötar i hjärnan. Droppet hette något konstigt men innebar att jag förmodligen skulle få ligga inne i 2-3 dagar och få en intravenös kateter, helt enkelt en nål i handen med dropp. Ämnet gör något med kroppen som jag inte komma ihåg nu och för vissa hjälper det och andra inte. Det andra var att man får små stötar i hjärnan som jag tror skulle få serotoninet i nervsystemet att "kicka igång" typ. Han har ingen befogenhet att bestämma sånt här utan det är en läkare som måste göra med han ville ändå berätta om några alternativ. Givetvis ratade jag dem direkt, jag vägrar att läggas in och jag vill inte att någon ger stötar i min hjärna. För att mötas nånstans bad jag faktiskt om att få testa en annan sömntablett och se om det fungerar och att jag kanske med mer sömn mår lite bättre. Han blev glad och stolt över mig när jag själv kom med ett förslag, men min tanke blev typ "vad fan tror du, jag väljer ju hellre ett sömnpiller än stötar". 
 
Sammanfattningsvis så ringer Isak mig imorgon om han fick tag på läkaren jag träffade förra veckan. Han skulle kolla om hon kunde tänka sig att skriva ut en annan sömntablett så jag slipper åka in till psyk igen, gör hon det får jag helt enkelt hämta ut den, testa och hoppas på det bästa. Det är steg 1, längre än så tänker jag inte nu. Små steg, som en fin vän brukar säga till mig, och det är så jag jobbar nu. Små steg, vara ärlig och försöka. 



Trött på rubriker

Klockan har slagit kväll och det är dags att skriva om dagen. Jag börjar med natten, för den var fruktansvärd. Jag somnade mellan halv fem och fem imorse och vaknade runt åtta första gången tror jag. Jag behöver väl inte skriva om min besvikelse på mina sömntabletter, jag tror ni alla förstår att det känns skitdåligt att de inte funkar. Jag tog så mycket mod till mig att svälja ytterligare en tablett, och det kändes så onödigt med ett piller för just sömnen. Men nu när jag då är "duktig" och följer läkarens råd och tar skiten så fungerar det inte. Jag försöker koppla av och brukar lägga mig och lyssna på musik vid läggdags, det är det enda som får mig att slappna av, men inget händer, sömnen är som bortblåst. 
 
Imorgon, tisdag, ringer Isak igen och jag kommer bli korsförhörd om hur mina dagar har varit och såklart hur jag har sovit sen sist vi pratade. Jag är rädd för vad han kommer att säga, vad hans nästa förslag på vad vi ska göra kommer att vara. Jag misstänker att jag får åka tillbaka till psyk och träffa en läkare igen som kanske skriver ut något starkare sömnpreparat, men jag vet inte säkert. Jag är så less på att oroa mig över alla dessa turer, det kväver mig att det som ska hjälpa mig enligt teorin inte gör det i praktiken. Jag vet att det kan ta tid innan rätt mediciner har ställts in och att sömntabletter verkligen är något man får testa sig fram med, men jag har inte den tiden att trilskas med detta, jag vill att det ska fungera nu, asap, så att jag kan börja få ordning på allt. 
 
Ångesten har varit till och från idag, jag har känt mig väldigt trött i kroppen och haft väldigt ont i magen. Nej det är väl inte konstigt att jag inte mår helt bra i kroppen med tanke på allt jag sväljer men det är jobbigt ändå. Jag har legat i soffan och känt mig alldeles färdig, men samtidigt stressad inombords, den där stressen kan göra mig totalt galen ibland. Jag undrar hur lång tid det kan ta innan min tid till psykiatrin ska komma, visst har jag fått viss hjälp redan med Isak, men jag vet hur mycket jag behöver den där "riktiga" kontakten, och det NU. Det negativa med att inte vara ekonomiskt oberoende och kunna betala för en privat kontakt på direkten. 
 
Ikväll orkade jag inte laga något mat, jag vet att jag skrev igår att det är en rutin jag ska försöka hålla fast vid, men idag var det bara ingen bra dag. Istället satte jag in hörlurarna i öronen, tog fram mina pysselsaker och satte mig ner och började göra lite julkort. Jag försvann in i musiken och pillade med lite scrapbooking, något som faktiskt fungerade att förvilla mina känslor och tankar en liten stund. 
 
 



Det funkade inte

Sömntabletten fungerade inte inatt, över huvudtaget! Det var så frustrerande att ligga i sängen och vara beredd på att somna och få vila kroppen, men så hände ingenting. Jag började ju givetvis fundera på om tabletten kanske inte har fungerat innan heller, utan att jag i onsdags efter att ha varit på psyk var så utmattad efter alla tårar och känslor och därför somnade tidigare då. Jag vet inte, men det blev inte många timmar sömn inatt och imorse var det oerhört tungt att gå upp. Vaknade med ångest i kroppen, oro och inre stress. Tänker på allt jag är så osäker på, på hur mitt liv ser ut och hur mycket jag vantrivs med det. Först på tisdag ringer Isak, om inte tabletten har fungerat innan dess misstänker jag att de vill ha in mig på psyk igen, fan vad trött jag blir.
 
Mamma skickade ett sms imorse och sa att jag skulle säga till om jag ville hitta på något eller om jag ville komma till dom idag. Då tog jag verkligen mod till mig och bad om att få åka och handla. Hörde ni, tog mod till mig för att handla. Men att åka iväg och vara bland så mycket folk och inte veta vem man kommer möta är så himla jobbigt för mig. Jag får sån ångest och fick givetvis det idag också, blir varm, snurrig, svårt att hålla fokus liksom. Mamma tyckte jag var så bestämd på vad jag skulle ha, men jag var bara i min bubbla och ville komma därifrån så fort som möjligt. Det gick ändå okej och sen dess har jag haft små ångestattacker hela dagen här hemma. De är så utmattande, det är jobbigt att spänna hela kroppen och allt vad som nu händer i mig, för att sen mattas av och få pusta ut. Och så upprepas det så om och om igen. 
 
Eftermiddagen och kvällen har jag spenderat i soffan under mitt täcke, förutom en liten stund i köket då jag fixade kvällsmat. Mat måste lagas och det är en rutin som jag ska försöka hålla fast vid hur jävla jobbigt det än känns att ta tag i. Jag vet att rutiner är bra för mig, även om det är en så liten sak som att laga mat, köra en maskin tvätt eller gå en kort promenad med Smilla så vet jag i teorin att det är väldigt bra. Saken är ju bara den att det är slut i mig. Jag vet att jag har skrivit det ofta här i bloggen, att det bara är tomt och slut på energi, men det är det enklaste sättet att beskriva det på. Jag hör vad folk runt omkring mig säger, att jag ska börja med något litet, en sak i taget osv. Och jag vill inget hellre, men det funkar av nån anledning inte just nu, det blir bara en enda stor röra i mitt huvud och så får jag panik istället. 



Sömntabletterna

De där sömntabletterna hon skrev ut till mig ville jag egentligen inte ta. Jag är så trött på alla piller jag stoppar i mig och att ta ett piller för att sova känns verkligen onödigt. Men de tjatade så jädra mycket om hur viktigt det var att min kropp fick återhämta sig och vila, så i onsdags kväll tog jag ett piller och testade. Och visst somnade jag mycket tidigare än vad jag brukar, men jag sov också hela dagen efter kändes det som. Jag mådde så otroligt dåligt, och vet inte om det var pga tabletten eller allt annat. 
 
Jag vaknade var tionde minut (kändes det som) av ångest och försökte piggna till men ögonlocken var så tunga och kroppen jättekonstigt så jag låg hela dagen. Mådde illa, hade ont i magen och en väldigt obehaglig känsla inom mig bara, inte alls kul. Bestämde mig för att skippa sömntabletten igårkväll trots att Isak så gärna ville att jag skulle ta den. Det var ju inte värt det, fy fan. 
 
Idag, fredag, har jag behövt utrymmet känner jag. Det är så fruktansvärt tungt detta, så jobbigt att bära på. Isak har ringt några gånger och när jag tillslut svarade ikväll sa jag direkt att jag inte orkade prata. Han blir orolig, vill veta hur jag mår, vad jag tänker på och vad jag gör. Efter att ha svarat på hans viktigaste frågor fick han mig att lova att testa en halv sömntablett inatt och så skulle han ringa imorgon igen. Jag sa ja, och ska väl ta den där jävla tabletten snart men jag är så urbota trött på alla människor idag och vad alla tror är bra för mig. Kanske är det en del i min sjukdom men fattar ni inte att det har gått över 3 veckor sen jag bröt ihop nu och det blir inte bättre. Trots läkarnas fina ord, tabletter och Isaks hjälp så känns det fortfarande dött inom mig. 



Psyk igen

Jag har inte skrivit på ett par dagar nu men jag har helt enkelt inte orkat. I onsdags var jag alltså på psyk igen och träffade Isak och en läkare. Det blev en hel förmiddag där med många frågor att svara på, tårar att fälla, förtvivlan att visa och enskilda samtal med både Isak och läkaren. När jag kom dit visades jag in i ett rum där jag återigen fick svara på den där lappen med frågor om självmordstankar, aptit, självbild, ångest osv och sen kom Isak och höll mig sällskap en stund. Och ja, jag kände ju såklart igen rösten direkt när han kom och det var skönt att träffa honom, han hjälper ju mig väldigt mycket. 
 
Han följde med in till läkaren, en kvinnlig denna gången, och jag var rätt tyst. Visste ju knappt varför jag var där, typ för att Isak ville att vi skulle prata om sömnen, men efter en stund insåg jag att det bara var att svara på frågorna så vi kunde bli klara. Jag kände mig arg på den där läkaren, jag märkte att hon ställde frågor för att provocera mig och få mig att reagera på något sätt, men det fungerade inte på mig. Jag orkade inte käfta och jag orkade inte gråta mer där inne heller. Vi diskuterade mina antidepressiva, sömntabletter, ev bli inlagd, vad som ska hända nu osv osv. Och efter många om och men var vi väl ändå överens om hur planen skulle se ut. Jag ska få komma till psykiatrin nu direkt då de bedömer mig som svårt deprimerad, vilken konstig term, svårt deprimerad. Längst ner på skalan tydligen. Kul. Och så fick jag sömntabletter, ökad dos på mina antidepressiva och fortsatt kontakt med Isak tills min kontakt på psykiatrin kommit igång. Jag ska fortfarande lämna de där proverna när jag känner mig redo för det och eftersom jag vägrade att bli inlagd ska vi väl hålla lite kontakt med psyk genom Isak för och se om tabletterna fungerar eller inte. 
 
För mig känns det som att det aldrig kommer bli bättre, som att jag alltid kommer få känna såhär nu. Både Isak och läkaren sa flera gånger att depression är en sjukdom, och sjukdomar går att bota. Jag kunde inte sluta fundera på hur dom tänker när de säger så, alla sjukdomar går inte alls att bota. Även om de säger att min kommer försvinna och jag bli frisk igen känns det inte så nu, men jag väntar med iver på att det kanske ändras. 



Jag ger med mig

Idag ringde Isak igen. Jag orkade inte svara, kände verkligen inte att jag orkade prata idag och struntade faktiskt i honom. Men efter övertalan från en vän förstod jag att jag var tvungen, och när han ringde igen sa jag hej. Vi pratade om min fruktansvärt jobbiga helg och brist på sömn, och att allt känns så tungt, tomt och meningslöst. Jag börjar bli frustrerad över att det inte känns något bättre än, utan att jag fortfarande faller hela tiden och Isak förstod det. Därav hans något bestämde ton när han sa att jag måste träffa en läkare igen. Att han började bli orolig över mig och min brist på sömn. Han pratar mycket om att man är inte starkade än den svagaste länken, att om sömnen inte fungerar är det omöjligt att må bra och få annat att fungera med. Jag förstår vad han menar men när jag inte orkar, när jag inte ser nån mening med saker blir det väldigt svårt. 
 
Jag sa nej först, att jag inte vill. Men nånstan inom mig förstår jag ju att något är jävligt fel med mig och att nått måste hända. När Isak fortsatte pusha och prata om sömnpiller, bli inlagd osv gav jag med mig och sa ja. Dessutom ska Isak sitta med imorgon när jag träffar läkaren och hjälpa mig prata, blir konstigt att träffa honom när vi bara har haft telefonkontakt hittills. Men det är nog lika bra att han är med, jag vet knappt vad jag ska göra där. Jag känner mig livrädd om jag ska vara ärlig. Jag vet inte vad de kommer vilja att jag ska ta för något eller vad jag ska göra, och jag har inte lovat någon att jag ska göra något annat än gå dit och lyssna på vad de har att säga. 
 
Känns inte som att jag har någon bra koll på läget för tillfället. Det är så rörigt. Vet inte vad jag känner längre och min sömn är helt rubbad. Jag sov nån timme ikväll, jag tror narkosen gjorde sitt, men den lilla timmen kommer förstöra hela min natt nu. Klockan är snart 01.30 och jag kommer aldrig kunna somna, det är omöjligt. Stressen byggs upp i mig och jag är bara rädd för vart detta är på väg. Runt 9 ska jag vara på psyk imon, mamma skjutsar och hämtar mig och steg ett är att gå dit, infinna mig, sen får Isak hjälpa mig därifrån. 
 
 



Operationen 10/11-14

Igår var det då dags för operationen och egentligen orkar jag inte skriva något långt om det här nu, men jag vill få med det i mitt arkiv så något ska jag få ihop. Jag hade tid vid 8.30 men vi fick vänta en bra stund innan jag fick byta om. Jag somnade i väntrummet, var så otroligt trött efter helgens extremt få sovtimmar. Tillslut blev jag hämtad och fick krama pappa hejdå, jobbigt ögonblick. Jag bytte om, fick lägga mig i sängen, åka genom korridorerna och in till pre-op. Där försökte en kille sätta nål på mig med spräckte givetvis kärlet och blodet sprutade, jag som hatar just det momentet började ju såklart gråta och kände mig så ensam. Han fick alltså inte in nån nål på mig och som vanligt slutar det med att de får göra det inne på op-salen. Samtidigt kom Göran och gick igenom operationen, ritade på mig och berättade en jobbig sak som jag inte orkar eller tänker skriva om här förens jag vet mer om det. Efter det var jag själv en stund, det värsta som finns är att ligga där ensam och bara vänta. Jag kurade ihop mig under filten och försökte slappna av, men det gick inte så jättebra som ni säkert förstå.
 
En narkosläkare kom sen förbi och gick igenom allt som har med det och göra och jag bad som vanligt om extra medicin för illamående. Tillslut blev jag hämtad och återigen körd genom de där långa korridorerna och in på op-salen. Kröp upp på britsen, jag skakade som ett asplöv och tårarna rann. Jag fick ett värmetäcke och de började sätta dit alla sladdar, elektorder, blippa på maskinerna och klä av mig. Man känner sig så utsatt. När allt sånt var klart kom de på att jag låg på fel håll, och vi fick plocka bort allt, jag fick vända håll och sen på med allt igen. Krångligt. Då inser de också att jag inte har någon nål och jag får förklara att de alltid försöker på pre-op men att det aldrig går. Så en kvinna där försökte sätta nål på mig igen, och om ni har gjort det nångång och den har hamnat fel vet ni hur fruktansvärt ont det gör, och givetvis blev det fel även andra gången. Tredje försöket gick det bra och skiten var satt. Eftersom jag andas så dåligt får jag ligga med syrgas i typ 10 minuter och ta djupa andetag för att fylla kroppen med syre. Jag hatar att jag alltid ska behöva ligga så länge inne på op-salen innan de söver mig, det är fruktansvärt att höra allt, se alla springa runt, känna hur folk tafsar och fixar, pratar ovanför mitt huvud. Den här gången var det dessutom, ursäkta mig, men inget bra team där inne. De andra gångerna har de alltid tagit så väl hand om mig, minst en har hela tiden suttit bredvid mig eller bakom mig och hållt i mig och pratat, men den här gången var det som att de glömde att jag faktiskt låg där, grät och var rädd. Dålig erfarenhet jag gärna hade sluppit. Tillslut var det dags för sömnmedlet och jag kände hur min höger arm började sticka och sen började kroppen försvinna, mina sista ord den här gången var "detta är så jävla hemskt". 
 
När jag vaknade på post-op, uppvaket, hade jag svinont och de fyllde på med morfin, plus att jag fick en sån ångestattack. Jag har aldrig fått det innan men nu var det ju inte helt oväntat. Det kändes fruktansvärt och triggades säkert igång av smärtan. Jag försökte hela tiden vända på mig och sladdar och nålar höll på att åka ut. Jag minns bara att jag hörde sköterskorna säga allt detta till mig och runt mig, och att de försökte lugna mig. Nånstans fick jag ur mig att jag har panikångest, och sen minns jag bara att jag ligger och "jämrar" mig. Det var ju så himla jobbigt. En sköterska kom fram till mig, hör alltså bara rösten, och säger att jag måste lugna mig för det ligger andra här också. Jag blev så himla arg då, jag sa ju att jag hade ångest, de om några borde väl veta och förstå! Då började jag fråga efter pappa, jag klarade inte av att vara ensam. De sa att jag fortfarande var på uppvaket och att jag skulle vila men jag gav mig inte, jag skulle ha pappa bredvid mig och tillslut flyttade dom mig till en annan plats och pappa fick komma. Det är det första jag minns att jag ser med mina egna ögon, att pappa kommer mot mig och går fram och kramar om mig. Han frågade om det var jobbigt och jag svarade ja, han höll i mig och först då kunde jag slappna av och somna. Hade inte klarat det utan pappa, dumma personal! 
 
Jag har ingen koll på tiderna riktigt men när jag väl var vaken fick jag lite vatten, vila, koppla bort alla sladdar och syrgas, hjälp att gå på toaletten och sen byta om. Efter det fick jag fika och sitta lite i dagrummet för att se hur jag återhämtade mig. Allt gick bra och Göran kom och pratade med oss. Jag minns inte så mycket från detta men jag ska tillbaka den 17 december och träffa honom, jag fick en till tablett att ta morgon och kväll och stygnen ska jag ta bort på vårdcentralen om typ två veckor. Sen kom en sköterska och tog bort nålen, plåstrade om mig och vi kunde åka hem. Äntligen! 
 
Den här gången tog Göran alltså bort skruvarna och klamrarna jag hade i handen. Han öppnade även upp ett senfack som var trångt, och nu hoppas vi att det blir lite bättre efter detta. Men han var ärlig mot mig och sa att jag inte skulle ropa hej än, och tro mig, jag är den sista som ropar hej. Smärtan nu efter operationen är okej, jag har morfintabletter som jag tar och det värsta nu är sårvärken, det är verkligen inte skönt. 






40 timmar utan sömn

Jag har inte sovit på 40 timmar nu. När jag började skriva om allt detta på bloggen sa jag att jag la mig runt 01 och iallafall slapp vara vaken till 03-04 på nätterna. Det kan vi slänga i väggen nu. Hela den här veckan har varit katastrofal och inatt sov jag inte en minut ens en gång. Jag insåg det ganska tidigt inatt att det inte fanns någon sömn i mig över huvudtaget. Mellan 4-7.30 lade jag mig i sängen och höll om Smilla och såg solen gå upp utanför fönstret. Sen gick jag upp igen och satte mig i soffan. Inte en blund inatt alltså.
 
Jag tror jag håller på att bli galen. Jag är ju sjuk, min ångest tar massa energi av mig och att tänka/känna så mycket hela dagarna borde verkligen få mig att däcka framåt kvällen. Fattar ni? Men icke. Just nu är jag så jävla arg, jag är så in i helvete trött på detta nu. Jag tar min maxdos av mina lugnande tabletter och det är nog tur det, för annars hade jag nog öppnat varenda skåp i köket och börjat kasta sönder porslin omkring mig. Jag vill bara skrika åt mig själv att skärpa till mig nu, get a grip och gå vidare. Annie, detta är fan inte normalt. Men det finns ju en anledning till att jag bara vill skrika det och faktiskt inte gör det, och det är helt enkelt att orken och viljan inte är där den ska vara. Min hjärnas signalsubstanser är i obalans. Mina nivåer av serotonin, dopamin och noradrenalin är rubbade, och gör helt enkelt att signalerna mellan mina hjärnceller inte är "normala". Så nu vet ni det också. My sick brain.
 
Ibland, i mina mörka stunder, önskar jag att det fanns någon jag kunde skylla detta på. På någon i släkten, på någon i familjen som jag ärvt den här känsligheten i nervsystemet av. För så kan det vara. Hannes på psykjouren sa och frågade om det, och det gjorde dom redan i högstadiet på BUP också. Men nej, det finns inget sånt här dokumenterat i vår släkt. Det är helt enkelt jag som bär på det.
 
 



Operation imorgon

Imorgon är det dags att åka till Linköping igen och genomföra min sjunde armoperation. Jag har vetat om detta i 3-4 veckor men skjutit det framför mig hela tiden och liksom gömt undan det. I helgen och framför allt idag har det dock blivit väldigt verkligt och nära. Jag kommer aldrig vänja mig vid detta, och för varje gång tycker jag att det bara blir jobbigare att sätta nål och vara i sjukhusmiljön, men framför allt op-salen med alla ljud, maskiner och människor som ränner omkring och tafsar på mig. 
 
Den här gången ska Göran ta bort de skruvar och klamrar som sitter i handleden nu. En av klamrarna sa han kanske sitter och klämmer på sensäcken på höger sida av radius. Mest kändes det som en måsteoperation för att kunna skicka vidare mig till nästa enhet, men vad ska jag göra, det är bara att hänga med.
 
Jag har haft sån otrolig ångest inför detta idag. Orolig i kroppen och skakiga händer. Och jag vet inte ens om jag ska försöka mig på att förklara eller inte. Jag är rädd för allt som har med narkos att göra, och efter varje operation jag har gjort har jag aldrig fått vara glad, det blir liksom aldrig bra. Jag tröttnar på att ladda om, må dåligt, ha ångest och vara rädd, för att sen inte få ut vad jag vill utav det. Nu är det dags igen och jag har inga förhoppningar alls att den här inflammerade sensäcken ska vara lösningen på mitt problem. Jag tänker bara sätta mig i bilen när pappa kommer imon bitti och hänga med. Färdig känner jag mig med detta, färdig. Och jätteledsen. 



Sällskap av mamma

Mackan är i Motala och bygger hus så jag är själv hemma i helgen. Först skrämde det mig och jag bestämde mig faktiskt för att sova hemma hos mamma först, men sen ångrade jag mig. Jag vill vara hemma hos mig och få den där ensamtiden som Isak rekomenderar. Jag hade en fruktansvärd natt och somnade inte förens tidigt imorse. Då hade jag suttit ute på balkongen länge och haft ångest och tänkte att nu kan det inte bli värre. När min ångest tar kroppsliga uttryck får jag oftast tungt och svårt att andas, pulsen stiger och jag blir varm. Det är jag ganska bra på att hantera, men ibland när det blir riktigt, riktigt tungt så blir jag så illamående att jag spyr. Och inatt var en sån natt. 
 
Jag har inte tänkt på att ta upp detta med Isak men jag ska göra det när han ringer på måndag. Det finns ingen mirkalkur som botar detta utan jag vet att det bara är tid och proffessionell hjälp som kan få mig att må bättre. Och det har jag ju börjat få nu så kanske att det kan vända för mig snart, eller åtminstonde inte blir värre hela tiden. Att jag spyr ibland på grund av mina ångest är inget jag har berättat för min familj, mina vänner eller ens Mackan. Jag kan inte påstå att jag skäms, det är väl ganska vanligt annars att man känner så när man mår dåligt, men det gör inte jag. Anledningen till att jag inte har berättat eller vill berätta saker öga mot öga än är helt enkelt för att jag inte orkar se rädsla och osäkerhet i alla jag älskar. Det är klart ingen vill att jag mår dåligt, att jag spyr eller tror jag ska dö när jag får panikångest, men det är bara så det är. Andra som inte lider av detta har svårt att förstå hur det bara kan bli så och att det måste finnas något man kan göra åt det. Tyvärr är det inte så enkelt och jag försöker varje dag att hantera mina ångest och min oro så bra jag kan. Även om det är förbannat svårt och allt för ofta känns helt meningslöst att ens försöka så gör jag det. Isak hjälper mig redan nu och snart hoppas jag att min tid på vc kommer och att det är en bra kontakt jag får där. Som det är nu är jag otroligt trött på att må såhär dåligt, för varje dag som går känns det mer och mer hopplöst och svart och fastän jag är sjuk så vet jag om att det inte ska behöva kännas såhär. 
 
Idag kom iallafall mamma till mig så åt vi lunch ihop och sen var hon snäll och putsade våra fönster här hemma. Jag tömde diskmaskinen och sen sjönk jag ner i soffan, det lilla får mig att bara vilja däcka. Vad är det som händer i kroppen egentligen när det känns så tungt? Vi fikade lite, åkte och handlade och sen släppte hon av mig här hemma igen. Har ätit lite rester ikväll och bara tittat på tv, legat i soffan och bara varit. Som vanligt kan man säga, men jag vill inget annat... 
 
 



Grått och kallt

Idag är det fredag, det är grått och kallt ute och att det är november nu märks verkligen. Jag klagar inte, jag älskar mörkret, kylan som biter i kinderna och att få tända mina doftljus hemma. De senaste två veckorna har jag inte hängt med riktigt känns det som. Jag har knappt varit ute med Smilla, inte sett några människor utan mest varit inne och gömt mig. Nu har jag börjat komma ut med henne på förmiddagarna och insett att tiden går, dagarna susar förbi. Plötsligt har folk vinterjacka på sig och på min lilla Ica här nere på hörnet kan man nu köpa julkalendern. Jag borde kanske bli ledsen, det känns som att jag förlorar tid när jag sitter hemma och mår dåligt, men samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna göra något annat. 
 
Idag känns det, än så länge, inte sådär dödligt svart omkring mig. Jag somnade visserligen sent inatt, eller tidigt imorse om man väljer att se på det så. Jag tror klockan var mellan 03-04 nångång när jag äntligen kände den där trötta känslan och stängde mina blå. När jag vaknade var ångesten där, som vanligt. Det är så förbannat tröttsamt att inte kunna vakna utan att känna sig alldeles fångad i det där ångestmolnet. Låg kvar länge i sängen innan jag tog mig upp och gick ut med Smilla, tog mina mediciner och åt lite frukost. Sen dess har jag bara suttit i soffan, gömd under min filt och med en serie som rullar på tv:n. Men det är bara så det är nu och jag kan inget annat än acceptera det. Det tar så mycket energi att kämpa emot, att ta sats och försöka göra någon nytta istället resulterar bara i ett djupare fall i slutändan. Och det är inte värt det. Att hamna där nere i det nattsvarta hålet och känna paniken växa är det värsta som finns, det är så fruktansvärt jobbigt. Tänk om ni bara kunna förstå. 
 



Nattsvart

Den här dagen har bara varit alldeles för jobbig för mig. Det började redan igårkväll och när jag vaknade imorse kände jag i hela mig att det var en svart och tung dag som väntade. Det är konstigt det där, men kroppen och huvudet säger liksom bara nej, och känslan är total hopplöshet. Jag var vaken vid tjugo över sju imorse men lämnade inte sängen före tolv. Då var Smilla tvungen att gå ut och efter en runda på 20 minuter var vi inne igen och jag la mig i soffan. Och där har jag legat hela dagen, orkeslös och ledsen. Tom men ändå så full av tankar och ångest. 
 
Ikväll pratade jag med Isak i nästan en timme. Jag grät, mycket, och han försökte helt enkelt lugna mig och få ner min puls. Vi pratar mycket han och jag, på en timme hinner man gå igenom en hel del, och fastän det är hans jobb att göra just det blir det väldigt personligt. Han bryr sig. En dag som denna vet jag inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft honom, om jag inte visste att han skulle ringa mig. För även om han inte kan ta mina problem eller min ångest ifrån mig så kan han för stunden hjälpa mig med det. Han blir inte rädd. Och jag klandar ingen för att vara rädd, jag blir inte arg för det, jag är medveten om vad jag skriver och att det är hårt och ärligt. Men sanningen är såhär tung just nu och ibland behöver jag någon som inte blir rädd.
 
Det känns så otroligt hopplöst, hur ska jag nånsin bli frisk? Hur ska jag nån gång kunna vara glad och skratta sådär inifrån magen igen? Isak sa att livet är som en u-båt, ibland är den under ytan och ibland ovanför, och så är livet också. Vi hamnar under ytan ibland, stöter på problem, men sen tar vi oss upp och går vidare. Mitt svar till Isak blev att min u-båt måste ha kilat fast på botten. Och han förstod.
 
Vi nämnde även den här välbekanta fasaden jag byggt upp under så lång tid. Jag förklarade för honom att jag har släppt min gard, jag tänker inte spela glad om jag inte är glad och jag tänker inte låtsas må bättre om jag inte gör det. Han säger att det nog är det viktigaste nu, att inte sätta upp någon falsk hinna framför mig utan släppa ut allt, visa min sårbarhet så jag kan börja bearbeta det på riktigt. Jag håller med, men jag trodde aldrig att jag skulle sjunka såhär långt ner när jag väl släppte på allt, jag var inte beredd på det. Allt handlar om att försöka reda ut känslorna, vad kommer ifrån vad och varför, vad och hur kan jag lösa det. Problemet är bara att det är förbannat svårt att förklara för någon annan vad man känner när man knappt förstår det själv. 
 
 



9 punkter

I förmiddags ringde Isak till mig igen och vi pratade ganska länge idag. Jag tycker det är för jäkla jobbigt att svara när han ringer men när jag väl har gjort det och jag hör hans röst, känner jag ändå hur skönt det är att han gör det. Vi pratade mycket om att jag sover så dåligt och tänker alldeles för mycket på kvällar och nätter. Hur bryter man ett sånt mönster? Som det är nu känns det omöjligt, allt finns i mitt huvud och även om jag inte tänker på något specifikt hela tiden, så har jag den där molande och tunga stenen i magen konstant. Vi nämnde sömntabletter som ett hjälpmedel att "komma igång" med en bättre sovrutin, men han vet också hur anti jag känner mig mot fler piller. Som det är nu sväljer jag 77 tabletter i veckan, jag försöker lura min kropp till att mår bra och jag har förklarat biverkningarna här innan. Jag kan leva med dom, men känner också att det är kroppens sätt och visa att det inte är helt rätt väg att gå. 
 
Han tyckte att jag lät väldigt nedstämd idag, jag vet inte exakt varför. Jag gråter inte hela dagarna längre, de värsta topparna har liksom kapats av tror jag. Det är så svårt, ena timmen känns det som att jag inte orkar mer och vill ge upp, och i nästa känner jag mig, inte lugnare kanske, men mer avtrubbad. Liksom tom på allt istället för att känna allt. Jag föredrar det sistnämnda men det är ju lite som att välja mellan pest eller kolera.
 
När han ringer imorgon ska jag ha skrivit en lista på saker jag mår dåligt över och även försöka rangordna dom så gott det går. Jag har gjort den där listan nu och hur känns det? Fruktansvärt jobbigt. Jag är helt enkelt inte redo att berätta vad som gör livet så otroligt tungt just nu, mer än det uppenbara som är skadan, så låter jag det helt enkelt vara osagt. Men det blir väldigt tydligt när man skriver ner vad man mår dåligt av och det är jobbigt att acceptera. På min lista finns det nu 9 punkter. Det är 9 punkter som känns som att bestiga berg med de värsta tänkbara förutsättningar. Jag vet inte vart jag ska börja, hur jag ska göra, vad jag vill och inte vill. Men framför allt har jag ingen kämparglöd, inte än. 



Blockering

Inatt, eller imorse rättare sagt, somnade jag vid halv sex. Jag vet inte vad som är värst egentligen, att sitta vaken och inte känna en tillstymmelse till trötthet eller att vara vaken och fast med alla tankar. Det är så svårt att förklara för någon annan vad jag känner när jag inte ens vet själv. Just nu, i denna stund, känner jag absolut ingenting. Jag vet inte om det är tabletterna eller min sjukdom som gör det men ibland säger det bara stop i hjärnan. Jag känner hur jag vill tänka på något speciellt men det går inte fram, jag är blockad på något sätt. Jag vet inte om det är min ångest eller vad som gör att det blir så men det känns väldigt frustrerande. Någon kan fråga mig om nått och jag vet att jag både kan och har svaret, men så kommer den där blockeringen fram och jag minns liksom inte vad det gällde. 
 
Just nu finns det så mycket som allt kan bero på. Mina känslor och tankar kan ställa till det, det kan vara biverkningar från alla tabletter, trötthet, ångest - ja det mesta kan ligga till grund för vad som händer i och med mig. Jag känner mig ofta lite småsnurrig och det stör mig att jag inte vet vad det är. Kanske har det lite med tabletterna och göra, kanske är det min ångest. Slutar jag med mina piller vet jag säkert att jag kommer må åt helvete sämre igen, samtidigt känns det inte mycket bättre nu. Jag inser att det låter snurrigt, och det är det också. Frustration är nog rätt ord, jag vill bara må bra. Jag vill bara kunna se en framtid och längtan efter att leva igen. Jag längtar så otroligt mycket efter att tycka saker är roliga. Att det ska vara härligt och mysigt att hänga med hela familjen och inte ångestladdat med "mycket" folk, att det ska kännas lätt och självklart och ringa och träffa mina vänner, att det ska kännas bra och duktigt att fixa måste-saker och inte som att hoppa ner i ett svart hål. Vilken jävla soppa jag har hamnat i, det är så otroligt jobbigt. 



Han på vårdjouren

När jag träffade läkaren den där natten på psykakuten sa han att vårdjouren skulle ringa till mig en vecka senare och stämma av hur allt går i väntan på remissen till vc. Han, samma kille därifrån, har ringt mig tre dagar i rad nu och jag tror att jag trivs med det. Det känns jobbigt att svara när han ringer, det är definitivt ett ångestproblem jag har, att svara i telefon. Men idag svarade jag på tredje försöket han gjorde och det kändes ändå ganska tryggt när han glatt sa "Hej Annie, det är ***** som ringer igen". Han skippar allt läkarsnack och försöker bara vara en klok och stöttande person, fast med en hel del vårdkunskap i ryggmärgen. Någon utanför min egen krets som pratar med mig om mina problem, tankar och ångest. Någon som kan ställa rätt frågor och som inte blir tyst eller rädd för att han inte vet vad han ska säga härnäst. 
 
Idag pratade vi mycket om att finna sig själv, att jag inte vet vem jag är eller vart jag är på väg. Att det vore en bra idé att komma iväg och få vara ensam, känna efter lite utan alla nära och kära i närheten. Vi får väl se, just nu orkar jag knappt gå ut med Smilla och att vara själv när man är sambo är ju inget smidigt heller. Jag förstår hans tanke, jag har aldrig bott själv, aldrig lärt känna bara Annie. Det har alltid varit Annie och hennes pojkvän, eller Annie och hennes familj, så tajta är vi. Det vill jag inte alls förlora, men mitt i allt detta har jag förlorat delar av mig själv. Eller kanske aldrig funnit.
 
Jag fick rejäl ångest när jag pratade med honom, just där och då känns det som att något farligt händer inom mig, något som försöker förstöra mig. I det läget är det rätt skönt att ha någon som andas med mig, och det hjälpte han mig med idag. "Annie, lyssna på mig nu, djupa andetag... från magen.. så ja, bra Annie, nu fortsätter vi så en stund". Och när det har lagt sig får jag en stund känna mig lugn och nästan lite harmonisk. Det låter som hokuspokus, men om ni visste vad hemskt det är att känna min ångest skulle ni förstå. 
 
Nu skulle han vara ledig ett par dagar men sen ringer han mig igen i mitten på veckan. Jag kan alltid ringa till vårdjouren om jag behöver prata med någon, men det tar liksom stop för mig. Jag klarar inte det. Jag vet att alternativet finns, kanske jag en dag kan slå numret själv och ringa, men just nu är det skönt att ha honom som ringer upp mig. 



Tabletterna

Idag dubblar jag min dos av de antidepressiva tabletterna, helt enligt läkarens order. Utöver mina nervvärkstabletter äter jag nu antidepressiva och lugnande tabletter. Totalt blir det 11 tabletter om dagen. Biverkningarna är många, men hur jag än vänder och vrider på det så blir utgången desamma, jag måste ta dem för att ha en chans att hålla mig ovanför ytan. Huvudvärk, dåsighet, muntorrhet, slemmig i halsen, spruckna läppar, domningar, yrsel, koncentrationssvårigheter och mer ångest vissa stunder är något jag bara får acceptera. Vad har jag för val? Det är det eller att varje minut tänka att jag inte orkar leva längre. 

Jag har aldrig gillat att ta tabletter, tvinga i mig konstgjorde ämnen för att lura kroppen till att må bra. Men ibland måste man. Armen kan jag stå ut med, jag slutade att äta värktabletter regelbundet för skadan för länge sen, men detta, min depression, det kan jag inte förneka. Det är inte för alltid, det kan jag trösta mig med.