Smilla 2 år!

Grattis min älskade Smilla på 2 årsdagen! Du är min bästaste bästa vän och jag älskar dig till månen och tillbaka! Puss på dig!






Nyårsafton

Kvällen kommer vi spendera hos och tillsammans med mamma och pappa. Jag orkar inte göra något speciellt märkvärdigt utan det blir lite god mat, bingolotto och sedan åka och se på fyrverkerier i Stadasparken. Jag har målat mig, kan ni tänka er, men har min vanliga svarta mjuka sköna klänning på mig. Det känns väl okej att göra sig i ordning och anstränga sig lite extra, men det känns konstigt. Jag trivs bättre i mjukiskläder, det speglar mitt humör just nu, men visst, ikväll får jag väl ta mig lite i kragen. Det blir nog en mysig kväll med delar av familjen. Om jag ser fram emot ett nytt år vet jag faktiskt inte, jag vet inte vad jag ser fram emot över huvudtaget. 
 
Annars idag har vi varit och handlat lite, jag och mamma köpte nytt garn eftersom jag blev färdig med halsduken igår. Nu ska jag sticka en cremevit halsduk och sedan raggsockar, kan inte leva utan det nu på vintern. På ica idag blev det skitjobbigt, fy fan vad jag är trött på att ha det såhär :( Jag fick värmeslag, paniken bara spred sig i kroppen på mig som en löpeld i torraste skogen. Golvet rörde på sig och det var på tok för mycket ljud där i affären än vad jag klarade av idag. Tårarna byggdes upp, mamma kramade om mig... Snälla ta slut på detta elände nu :(
 
Hoppas ni alla får en härlig och trevlig nyårsafton, och att början på nya året blir bra, misstänker mycket bakfylla imorgon - dock inte för mig! Puss och kram!
 
 



Årsresumé | Text

Efter frågor och collage med bilder är det dags att skriva lite om året också.  Det började som alltid med vår årsdag som vi firade med bio och käk på Mäster Gudmunds källare. I början på januari åkte jag även til Stockholm, otroligt mysig tripp! Nästa händelse var Petras födelsedag där vi som alltid var ute och grillade korv i Taberg, mysigt! Mackan fyllde 25 år och jag passade på att fixa en överraskningsfest åt honom med hela tjocka släkten! Vi rullade ut röda mattan och smällde konfetti, det var en lyckad dag! Efter det var det Alvas 3 årsdag och sen mina damer och herrar var det äntligen dags att packa väskan och åka till Thailand i en månad!
 
Resan var den bästaste bästa! En månad i mitt paradis, platsen på jorden som jag älskar så mycket. Där mår jag bra, där kan jag andas utan problem och verkligen älska livet. Jag vill tillbaka snart, jag behöver få åka tillbaka
snart. Känner mig nästan mer hemma där än här. 
 
Efter det skulle jag opereras i maj, men kvällen innan det var dags ringde doktorn och meddelade att det blivit inställt på grund av ett akutfall. Olyckan var total, tårarna rann som floder nerför mina kinder. Jag var så inställd på att göra det, få det värsta jag vet överstökat, och så blev det inget. Framflyttat till slutet på juli! Mitt i sommaren med rundgips, kul. 
 
Jag åkte till Stockholm och hade några riktigt härliga dagar i storstaden. Guidad tur på Drottningholm, såg Ulrikdals slott, gick på Vasamuseet, shoppade på Sephora och käkade ute på Fjärderholmarna. Underbar liten resa! Vill göra om det snarast!
 
Sen kom då operationsdagen den 21a juli, jag var såklart jätteledsen, orolig, nervös, rädd och spänd på hela grejen. Jag klarade av det, men den 27e juli fick jag åka upp till Linköping och göra en akut karpaktunneloperation, det var inte särskilt roligt som ni kanske förstår. 
 
I slutet av sommaren kommer faster Ingela och myser med oss i några dagar, jag försöker stå ut med mitt gips och längtar tills det är dags att ta av! Vi firar mig och Matte i mitten på september när vi har fyllt år. Efter det åker jag till Stockholm en helg och tatuerar mig, så fett nöjd och glad över att jag äntligen vågade göra det! Det var första men inte sista, vet redan vad jag vill göra nästan gång... 
 
Den 23e oktober bryter jag ihop och hamnar på psykakuten. Jag får börja äta massa mediciner, blir inlagd den 14e december på slutenvård och kämpar med livet och alla dess känslor som tillhör. Året slutar med ovisshet och ångest inför livet. Vad kommer hända, vad kommer inte hända? Frågetecknen är många men svaren alldeles för få. Vi får se vad 2015 ger och väntar mig, jag vill helst inte tänka på det. 
 
 



Jag vill tro

Jag undrar vem jag kommer vara när allt det här är över. För visst kommer detta ta slut? Jag håller fast vid min föreställning om att försvinna härifrån och att slippa den här världen kan vara en lösning, men samtidigt är det något som gör att jag håller stenhårt fast vid livet här. Jag vill tro att jag inte är färdig än, jag vill tro att all skit jag har tagit mig igenom fram tills nu inte ska ha varit förgäves, jag vill tro att jag en dag kommer förstå vart min plats är och jag vill tro att jag tillslut kommer få må bra. Vissa stunder känns det meningslöst att försöka, det känns alldeles för svart och tungt och oroligt. Men sen kommer den där känslan av att egentligen inte vilja dö, och jag ger livet en chans igen. 
 
Jag vill leva. Det är tre ord som jag har haft otroligt svårt för att säga de senaste 9-10 veckorna. Men nu känner jag att dagarna som jag vill leva är lite fler än dagarna som jag vill släppa taget och bara ge upp. Har ni nångång haft den känslan inom er? Att ni inte orkar andas längre, att ni inte orkar lyfta benen och öppna ögonen? Den är fruktansvärd, konstig och jobbig. Att se alla andra glada och sugna på livet när man själv är på andra sidan den där stora svarta muren som är omöjlig att ta sig över. Usch, jobbiga jävla känsla. 
 
Jag är rädd för framtiden, vet inte hur jag ska kunna fokusera på något som är längre fram än någon dag. Jag vet inte vad jag vill, om jag vill eller hur det ska gå till. Jag kan i nuläget inte tänka längre än ett par dagar framåt, något annat blir alldeles för rörigt och stort för mig. Det kör ihop sig i huvudet och panikångesten är där på direkten. Att jag har drabbats av detta är orättvist, jag förstår verkligen inte varför jag ska ta skit efter skit, som att jag tvingas gå rond efter rond i en evighets lång boxningsmatch. Hur många gånger kan man ställa sig upp igen har ni tänkt? 
 
 
 
 



Något som hjälper mot demonerna

Ikväll blev jag klar med min halsduk som jag har stickat på nu sen i lördags. Det är ingen burrig, stor halsduk som den jag redan har, men den fungerar iallafall så länge det inte är bitande kyla. Det var bra för mig att sätta händerna i något, att göra nånting som tar bort tankarna från mig en stund. Imon ska vi åka och köpa nytt garn till en till haldsuk, ja jag råkar befinna mig på den nivån där halsdukar är det jag mäktar med. Armen och handen gör jätteont men det är ändå värt det, jag märker att det hjälper mig vissa stunder. 
 
Idag tror jag att jag kanske hörde rösten igen. Jag är inte helt säker, men när jag var inne på Kappahl (som jag skrev tidigare) så blev det sådär skitjobbigt och jag flydde in i ett provrum. Då tyckte jag att jag inte var helt ensam. Jag förklarade det för Mackan som att man står nånstans och någon smyger upp på än, tänk dig det scenariot fast det är en röst istället. Jag hörde inga tydliga eller klara ord, men något mummel av nått slag. Jag var inte helt ensam men jag är glad att det inte blev något värre än så, att demonen som bor i mitt huvud höll sig undan idag. 
 
Jag tror jag märker att rösten dyker upp lite lättare i situationer där det är många olika ljud och stor mängd folk omkring mig. Det kan komma när jag sitter helt ensam hemma också men vid stora folksamlinar där ljudnivån är hög känns det som att han gärna kommer till mig lite extra och stör. Jag vill att han försvinner, det är så fruktansvärt obehagligt, det går inte beskriva i ord. Mina Abilify tror jag hjälper helt okej bra, och Iszla sa att dosen på den tabletten är ganska hög så mycket mer justering på den går inte att göra. Det är bara att ge det tid och hoppas att rösten försvinner, att denna arga man som tjatar på mig drar åt pipsvängen. 
 
Jag försöker även att hålla mig sysselsatt utöver stickandet. Igår och idag har jag städat som en tok, sprungit runt och gått igenom skåp, lådor och slängt och rensat. Det är ju bra såklart, det håller mina tankar och beteende i schack, men kroppen blir trött, och huvudet blir trött. Jag är så less på allt detta nu, kan jag inte bara få må bra och vara som alla andra snart. Ge mig lite andrum, snälla. Ikväll har vi kollat på hockey och ätit mat hos mamma och pappa. Det är skönt att vara där för av nån anledning mår jag bättre där än hemma, kanske det beror på att jag här hemma tar till alla medel jag kan för att lätta på min ångest och det gör jag inte hemma hos dom. Ja, vem vet. 
 
 



Årsresumé | Bilder

Januari
Klippte Smilla första gången | firade 10 år ihop | jag åkte till Stockholm | myskväll hos Josefina | turné till Ullared med svärföräldrarna | 

Februari
Alva fyller 3 år | 25års överraskningsfest för Mackan | var på bio och kollade på hundraåringen | jag fick glasögon | vi åkte till Thailand | jag jobbar på ikea igen |

Mars
Hela mars är vi i Thailand | solar och badar | äter och dricker gott | shoppar | njuter av solnedgång | läste en massa böcker |

April
Jag underhåller brännan | dricker vin med mamma | posar i mina glasögon | grillar på berget med familjen | jag fixarvårfint  på balkongen | gör illa armen igen och får gips | 

Maj
Min operation blir inställd | min kusin konfirmerar sig | jag och Carro åker till Ullared & Varberg | promenerar med Smilla | köper en rosa vindjacka som jag posar i |

Juni
Jag åker till Stockholm och njuter | Mackan och brorsan cyklar Vätternrundan | vi festar hemma hos Carro | jag träffar Josefina på Condeco | hänger med Carro på Bryggan | firar midsommar på Öa | 

Juli
Grillkväll hos brorsan och Petra | jag opererar min arm två gånger | åker till Öa och slappar en solig dag | vi köper ny bil | hundvakt åt mina kusiners hubd Vilma | 

Augusti
Stina firar sin ett årsdag | Carro och jag åker till Göteborg och går på Lush | jag är på återbesök i Linköping | rix-fm festivalen är i stan | Ingela är och hälsar på | 

September
Jag fyller 24 år | åker till Stockholm och tatuerar mig | går på slottet | åker till Becca och myser | röstar såklart | hänger med Carro och käkar kvällsmat ihop | 

Oktober
Vi går på lekland med Alva och Stina | jag promenerar i mina favoritdojjor |jag  bakar två kanelflätor | är hos A-K och myser | festar loss med Carto | gosar med Smilla framför hockey | jag hamnar på psykakuten | 

November
Min depression blev känd för familj och vänner | började medicineras | opererade min arm | Petra tar bort stygnen | får ett fint armband sv syskonbarnen | får kontakt medIsak | besöker psykakuten flera gånger | 

December
Jag har vidare kontakt med Idak | besöket osykakyten igen | börjar skära mig mycket | blir inlagd på slutenvården | började sticka | hängde hos Matte och Petra |





Rastlös

Idag har jag haft en ganska jobbig dag, jag har känt mig rastlöst och ångesten har försökt bita sig fast i mig trots mitt motstånd. Jag försöker hålla mig sysselsatt med något hemma för att inte hamna i alltför djupa dalar, och idag har jag städat och fixat en ny byrå till sovrummet. Jag sprang in en sväng på Kappahl för att fixa en sak och där fick jag fullständig panik. Det var så mycket folk och det kändes som att alla  stirrade på mig, som att de såg att jag var svag och osäker. Min flykt blev in i ett provrum. Där satte jag mig en stund och andades och tog det lugnt. Efter lite vila kunde jag gå ut och betala, med andan i halsgropen och skakiga ben. 

Ja, dessa utbrott, när värmen stiger, jag ser saker som inte sker på riktigt och jag får ångest är tuffa. Det är jobbigt att  behöva känna och ta sig förbi alla dessa hinder, kroppen blir så trött och slö. Den säger liksom emot. 




Låt oss prata om detta nu

Jag tror det är dags att prata om det här med mitt självskadebeteende. Jag är långt ifrån den enda som gör såhär för att lätta på i mitt fall, ångest, genom att skära mig på armarna. En del forskare tror att 10% av tjejerna i åldrarna 13-18 år, och 5% av killarna i samma åldrar nångång har skurit sig för att lindra psykisk smärta. Det är väldigt många, och ändå finns det ett jättestort mörkertal då många aldrig berättar för någon att man skadar sig själv. Jag är en av dom tjejerna som gör det, fastän jag inte är 18 år utan 24, så är jag en av dom som har det här beteendet. 
 
Jag skär mig för att lätta på min ångest, för att det är lättare att känna fysisk smärtan än psykisk. Men jag gör det också för att det ger mig en kick, när jag släpper ut endorfiner (som det så fint heter), så får jag ett energipåslag som gör att jag orkar med mitt liv och allt runt omkring lite bättre och lite längre stunder. Det är sjukt, jag håller med, men det är bara så det är. 
 
En del tycker kanske att det är konstigt att jag blev utskriven från slutenvården trots att jag fortfarande har det här beteendet, trots att jag skar mig senast i morse. Men det som okunniga personer inte vet är att det inte bara går att sluta på stört, att man inte kan säga till mig eller någon annan med självskadebeteende att "lägga av nu". Det sitter djupare rotat än så och kräver de flesta gånger behandling och terapisamtal för att få ordning på. Jag vill inte skära mig, såklart inte, men det hjälper mig att leva just nu och då är det värt det för mig. Jag hoppas kunna minska på detta, och sen såklart en dag sluta helt och hållet. Givetvis är det målet, men man måste vara realistisk. Jag säger till min familj och sambo att jag kommer göra det igen, men jag kommer också göra vad jag kan för att stå emot. 
 
Som anhörig är det otroligt svårt att förstå det här har jag märkt. Jag och Anna-Karin pratade om det och hon sa att jag skulle försöka få mina föräldrar, syskon, sambo och vänner att förstå att det är ett beroende, och sånt blir man inte bara av med över en natt. Något som jag också vill poängtera är att jag inte gör detta för att försöka ta mitt liv, utan för att lindra min ångest och jobbiga tankar och känslor. A-K sa att det är viktigt för anhöriga att få veta och höra att det inte är för att jag försöker lämna den här jorden, så nu vet ni det igen.
 
Jag är väldigt öppen kring detta, egentligen om allt jag går igenom nu, och det är kort och gott för att jag inte tycker att man ska behöva dölja att man har en sjukdom som är psykiskt relaterad. Jag har precis lika mycket rätt till att visa att jag mår dåligt och är sjuk som någon annan, och därför väljer jag att ta plats och berätta om mig och min resa. Jag är inte rädd för att gå med kortärmade tröjor eller klänningar utan långa ärmar och visa upp mina sår på armarna. Det är som jag har sagt flera gånger innan, en konsekvens av min sjukdom. Och det ser jag ingen anledning till att skämmas för och dölja. Vill någon stirra på mig så visst gör det då, det är min historia, som jag hoppas kunna skriva ett slut på snart. Jag är trött på att må såhär, verkligen jättetrött. 



Årsresumé 2014 | Frågor

Beskriv året med tre ord.
Svar: Tufft, lärorikt och händelserikt.
 
Vad var bäst med året?
Svar: Resan till Thailand med familj och bästa vännen Carro + Gustaf.
 
Vad var sämst?
Svar: Mina 3 operationer jag har fått göra men som inte givit något vidare resultat och min depression.
 
Vad var roligast?
Svar: Resan till Thailand, Stockholm och helgen jag tatuerade mig. 
 
Bästa köpet?
Svar: Alla böcker!
 
Vilka böcker blev du fast vid?
Svar: Bland annat #Girlboss, En bädd av dun, Livet efter dig, I kroppen min och alla av Sophie Kinsella. 
 
Vilka låtar kommer påminna dig om 2014?
Svar: Sommarvin - Hästpojken, I see fire - Ed Sheeran, I want it all - Karmin, Breathe - Cat music och Cheerleader - Omi. 
 
Vem har du umgåtts med mest?
Svar: Utöver sambo och familj så är det troligtvis Carro! 
 
Lärde du känna några nya människor?
Svar: Ja det gjorde jag. 
 
Gjorde du något under året som du aldrig gjort förut?
Svar: Jag tatuerade mig!
 
Vilka ser du som de största händelserna under året? 
Svar: Min steloperation, att jag blev inlagd på psyk, långa resan till Thailand och att jag tatuerade mig.
 
Har du blivit bättre på något?
Svar: Att vara öppen och ärlig mot min omgivning. 
 
Gjorde nånting dig riktigt glad?
Svar: Vår resa till Thailand och jag fick veta att jag ska bli faster igen!
 
Har du saknat någon?
Svar: Givetvis farmor, farfar och Gunilla. 
 
Vad spenderade du mest pengar på? 
Svar: Boende, mat och resor.
 
Ångrar du något med 2014?
Svar: Att jag inte kom igång med träningen efter resan i våras.
 
Vad önskar du att du hade gjort mer?
Svar: Tränat, badat och ätit mer jordgubbar i somras.
 
Hur firade du midsommar?
Svar: Midsommarafton på Axamo med Mackans familj och släkt, och midsommardagen på älskade Öa med min släkt och famillj. 
 
Minns du någon gång lite extra som du gråtit?
Svar: När jag läste ut boken "Livet efter dig", dagen innan min operation och när jag blev inlagd på psyk.
 
Någon gång du skrattat så magen gjorde ont?
Svar: Många gånger, kan inte välja...
 
Vad gjorde du på din födelsedag?
Svar: Kusinen med familj, mamma, pappa, Matte och Petra kom hem och firade mig på eftermiddagen.
 
Bästa sommarminnet?
Svar: Min "weekend" i Stockholm, Vätternrundan och en festkväll hos Carro med Becca som spårade ur totalt!
 
Sämsta sommarminnet?
Svar: Dagen innan min operation, otroligt ångest och rädsla inför den. Usch. 
 
Höll du dina nyårslöften? 
Svar: Jag har inga nyårslöften, jag skrev en happy list inför året och vissa saker blev av och andra står kvar för kommande år. Bland annat vill jag ge blod det här året, och hoppas att jag kan få göra det när jag är frisk. 
 
Vad ser du fram emot med 2015?
Svar: Jag vet inte, jag försöker att inte se så långt framåt utan ta en dag i taget. Men såklart att jag blir faster i februari! Längre fram än så vill eller kan jag inte se just nu. 
 
En sak 2015 som du bara måste göra?
Svar: Boka en resa nånstans!



Jag är utskriven

Idag blev jag utskriven från avdelning H, psykiatrin, på Ryhov. När jag kom dit hade jag ett jättebra samtal med Anna-Karin som är specialistsjuksköterska, och vi pratade om hur det hade gått hemma, självskadebeteendet, ångesten, vad jag ville nu och vad dom tyckte var nästa steg för mig. Vi kom fram till att dem på avdelningen inte kan göra mycket mer för mig där nu. Medicinerna har vi ställt in så dem fungerar ganska bra och sömnen har blivit mycket bättre. Att jag skär mig är inget man kan bota eller sluta med över en natt, och visst kan jag vara inlagd där och avskärmad från knivar, men så fort jag kommer ut kommer jag hitta första bästa vassa föremål för att lindra ångesten på mitt sätt. Så fungerar min hjärna. Självskada behöver man gå i någon form av terapi för att lösa och hitta andra metoder för att hantera ångesten. Jag har tid den 9 januari till öppenvården, psykologmottagningen, där jag kommer få träffa en sjuksköterska med KBT-utbildning. Anna-Karin sa att hon var bra så jag hoppas på det, att vi klickar och att jag kan vara öppen och ärlig mot henne. 
 
Det känns lite läskigt och nervöst att vara utskriven. Händer något nu är det återigen psykakuten som gäller och där vill jag inte hamna igen. Jag hoppas det funkar någorlunda bra hemma nu, det gjorde ju det under min permission. Även om min ångest är där och tankarna, känslor, paniken - så är jag iallafall i min hemmamiljö och det hjälper mig att vara lite gladare och igång på dagarna. Det kändes som rätt beslut, och innan jag gick hem så hade jag ett sista samtal med Iszla, min läkare där, och han bedömde att jag kunde få bli utskriven. Jag har all min medicinering som vanligt och det känns skönt. Jag har hört att de gärna tar bort vissa sömnpreparat (via andra patienter) och jag var nervös att han skulle ta min theralen och zopiklon, men jag fick behålla det ett tag till. Så nu är det ett nytt kliv som tas på den här resan och i mitt liv. Att försöka klara av att vara hemma, ensam och bemästra ångest, panikattacker och sug efter att skära mig. Jag tar små steg hela tiden, ett i taget...





Bestäm över mitt öde

Jag känner mig ledsen inatt, en tung och kvävande känsla ligger och trycker över mitt bröst. Jag får kippa efter andan. Jag vill bara få vara lite lugn nångång, få känna mig avslappnad och rofylld längre än några minuter i stöten. Men det är precis som att det inte är menat för mig, som att jag ska ta skit ifrån hundratals andra människor och bära på, inte bara mina egna bekymmer, utan deras också. 
 
Jag är så osäker på livet i dessa stunder, när den där mörka känslan dyker upp och tar över mig. Jag är trött på att känna hur opåverkad jag blir av att andra säger åt mig att jag har massor att leva för, att jag måste hålla ut och invänta vändningen. Jag kan liksom inte ta in mer känns det som. Jag vill verkligen känna den där längtan efter en ny dag, spänningen för livet, suget av att få finnas här och leva. Men det kommer inte. Vart fan har dom känslorna tagit vägen? 
 
Ångest är så fruktansvärt att leva med och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att någon kunde lätta på min. Jag förstår verkligen inte vad jag har gjort för att förtjäna allt detta, vad är det jag har gjort som är så hemskt? När den där tomma, panikslagna känslan kommer, när hopplösheten och ensamheten visar sig, känns det som att någon slår på mig med en piska. Som en matta ute på vädring som mormor slår ut dammet ur. Om det är ensamhet eller känslan som säger att livet är totalt meningslöst som är värst vet jag inte riktigt, det är nog olika beroende på situation. Men en sak vet jag, och det är att leva såhär som jag gör nu är helt orimligt, det är inte hanterbart. Så antingen ser min kropp till att samarbeta med medicinerna nu eller så säger jag till läkaren att jag inte orkar längre. Så, kom igen nu kroppen, välj, bestäm över mitt öde.  



Slut på permission

I morgon ska jag tillbaka till sjukhuset och avdelningen igen. Mina dagar med permission är över och jag ska in och träffa läkaren på förmiddagen. Jag är såklart nervös över allting, jag vill inte in igen, jag vill vara kvar hemma. Jag vet inte vad han kommer att säga, jag misstänker att han kommer vilja ändra några mediciner och då måste jag ligga inne ett par dagar för att se så att omställningen går bra. Tillbaka till mitt kala och tomma rum, till personalen som övervakar och patienterna som förmodligen är densamma, möjligtvis något nytt tillskott. Det känns skit rent ut sagt. 
 
Dagarna hemma har gått väldigt mycket upp och ner, jag har haft bra stunder med familjen och kunnat skratta och prata mer än tidigare. Jag har träffat mina bästa vänner, börjat sticka, firat jul och klarat av det hyffsat bra. Men jag har också skurit mig igen, återfall deluxe, haft mycket ångestattacker, känt av biverkningar av medicinerna och låtit tankarna skena iväg till tunga platser. Känslan är så deppig och uppgiven. På bara några sekunder kan jag gå ifrån att vara i helt okej skick till att enbart tänka svart och på hur jobbigt livet känns, hur osäker jag är på om jag vill leva. Och det kan komma när jag sitter i soffan hos mamma och pappa och stickar, åker bil eller sitter och läser. Otroligt jobbigt, känns så svårt att kontrollera allting när det svänger så häftigt jämt. Jag är så trött på detta nu att jag mår illa, jag vill få må bra snart, snälla. 
 
Jag klarar inte av att vara ensam, känslan av att vilja skada mig blir större då och jag gör inte särskilt mycket för att försöka bemästra den när den dyker upp. Jag förstår att jag är sjuk, att jag lever med ett beroende. Jag kan bara inte rå för det, jag tänker på det nästan hela tiden och känner hur allt blir lättare om jag bara får skära mig. Hemskt att säga, det känner även jag, men det är min sanning, den är så brutalt. Jag har gjort mig illa under min permission, det skrev jag om i fredags, och hade jag bara fått stunder då jag är ensam hemma hade jag gjort många fler sår på min arm. Det här gör att jag är väldigt delad i tanken på att skriva ut från sjukhuset och få komma hem. Å ena sidan vill jag komma därifrån och få bo hemma igen, men en annan sida av mig säger att jag inte är tillräckligt "frisk" än för att klara av det. Att jag inte är redo. Jag kan i nuläget inte vara ensam någon längre stund, hemma i lägenheten har jag otroligt svårt för att vara själv i bara några minuter. Bättre går det hos mamma och pappa, där får jag inte riktigt samma känsla, jag kan bara inte göra mig illa under mammas och pappas tak. Jag kan svika mig själv tusen gånger men att göra något sånt hemma hos dom går inte, det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv för. 
  



Mysig helg med mamma

Den här helgen har jag spenderat mestadels med min mamma. Igår hängde vi hela dagen och idag likaså, iallafall nästan. Jag åkte dit i förmiddags och sen satt jag fram till 19-tiden och stickade på min halsduk, kollade på hockey, åt lunch och fikade med mamma och min morbror. Mamma fixade med sticket till Stina och hjälpte mig en del med såklart. Det var en jobbig morgon här hemma med ångest och tankar så det var skönt att komma iväg till mamma och pappa. Jag känner mig lite tryggare där på något sätt, här hemma känns det svårare att stå emot allting. Jag har som sagt börjat sticka för att försöka skingra tankarna och sätta händerna i något praktiskt. Det går ganska bra, jag får ångestattacker till och från och ibland skenar tankarna iväg till mörka platser men jag har iallafall något att göra. 
 
Det har varit mysigt att vara så mycket med mamma i helgen. Vi har suttit med våra sticken i soffan som två pensionärer (fördomar!) och kollat på film och olika tvprogram. Ingen stress utan bara hemmamys. Vi var visserligen på stan en sväng i lördags men det var också mest mysigt, bortsett från ångestattackerna såklart. Det betyder oerhört mycket för mig att mina föräldrar är ett så bra stöd för mig i detta, att vi kan prata om allting utan att det exploderar i rädsla eller osäkerhet. Utan dom skulle jag inte klara av detta. 
 
Ikväll var jag och Mackan hos Matte och Petra och käkade kvällsmat (pastasallad) och kollade på film. Härligt att umgås med brorsan och Petra, mysigt och skönt att komma iväg lite också. Fick två tidningar av dom, en med foto och en heminredning, så gulligt av dom! Nu har jag något att bläddra i på sjukhuset igen. De har även köpt en systemkamera som jag fick känna på lite, vill gärna testa den i dagsljus nån dag snart (!!), och lite väcks lusten till liv igen för att fotografera och redigera. Jag vet inte, men foto var en gång mitt största intresse, nu vet jag inte vad jag tycker är roligt längre, eller om jag överhuvudtaget har några intressen kvar. Det var en bra kväll borta iallafall, även om jag under filmen hade väldiga koncentrationssvårigheter och tankarna vandrade iväg till otroligt jobbiga platser. Jag gjorde så gott jag kunde och jag tror det var bra nog, tack för en mysig kväll brorsan och Petra! 




Sticka för att distrahera

Idag har jag haft en ganska lugn och skön dag med mamma. Vi började med att åka och köpa garn och gå en sväng på stan. Hon skulle byta en skjorta åt morfar och jag tänkte passa på att fixa lite presenter såhär i rea-tider. Det gick ganska bra på stan, värmen och ångesten kom titt som tätt men värst var det när vi var inne på Kappahl och stod i kassakön, då var jag tvungen att gå ut. Det kändes som att jag skulle explodera, jag ville bara vråla ut "ta bort detta lidande från mig nuuuu". Hemskt jobbigt. Men ute fick jag lite luft och det blev bättre, skönt. 
 
Eftermiddagen har jag och mamma spenderat hemma i soffan med varsitt sticke i händerna. Jag kom på idén igårkväll att jag kanske kunde försöka sticka lite för att distrahera mina tankar och ångesten. Så jag började sticka på en halsduk idag, det är väl typ det jag kan för tillfället. Fick världens mysigaste halsduk här om veckan, men jag antar att en till inte kan skada. Den går i grå och rosa toner, blir nog bra. Armen värkte som sjuttton och jag fick pausa ganska mycket men det var värt det, jag kan få vara kreativ och göra nånting vettigt en stund, det är bra tror jag.







Mys med bästisar

I eftermiddag och i kväll har Carro och Becca varit hemma här hos mig. Vi brukar alltid fira lite mini-jul tillsammans, byta julklappar och mysa en stund. Jag hade bara köpt tekakor och lussebullar till fikat, jag orkade inte göra något själv utan det fick bli en fuskvariant den här gången. Ingen grät för det utan dem verkade nöjda. Jag fick klapp från Becca och det var ett kit ifrån The body shop med body butter, shower gel, handtvål och läppbalsam, allt i vanilla brulée, så himla god doft!

Vi pratade en hel del om mig, hur det är på sjukhuset och lite annat. Dem hanterar detta så himla bra tycker jag, ställer frågor om dem undrar något och blundar inte för det faktum att deras bästis har en psykisk sjukdom. Dem låter mig vara just sjuk och försöker inte låtsas som att allt är som vanligt, för det är det inte. Jag älskar dem för det, för att dem låter mig vara den jag är oavsett om jag är glad eller ledsen.
 
Utöver det hann vi prata om en massa andra saker, både roliga och ledsamma, precis som vanligt. Jag skrattade lite ikväll, det känns skönt, även om det är en konstig känsla inom mig som ändå inte är övertygad om att jag ska vara här. Svårt att beskriva för er, som med mycket annat, men den ligger där och gnager och är osäker på livet och dess mening. Den dyker upp på en sekund och då knyter sig hela magen. Jag försöker ta till var på en kväll som denna och behålla den i minnet över positiva saker från min permission. Jag vet inte om det var för min självskada på natten som gav mig så pass mycket energi eller inte för att klara av en tjejkväll, men jag skulle tro det, jag känner igen energipåslaget. Tack för en fin kväll min bästa vänner, och tack för att ni finns där för mig i ur och skur!
 



Mellandagsrea

Inatt när jag gjort mig illa gick jag in till Mackan i sovrummet och bad om hjälp, jag var inte riktigt klar i huvudet men jag minns att vi gick till toaletten och att han tvättade min arm fri ifrån blod. Jag vet att han blev ledsen, att han påverkas av hur ja mår och hur jag hanterar det. Jag var rädd att jag hade förstört vår dag, att det skulle vara svår att få upp hans humör, men det visade sig vara lugnt. Han höll skenet uppe. Så jag proppade i mig lugnande tabletter och så begav vi oss till A6 när de öppnade dörrarna för mellandagsrean. Det hjälpte att vi var där så tidigt, vi hann avverka flera butiker innan det var särskilt mycket folk. Jag fick med mig lite blandat hem, en jacka, parfym, underkläder, bok och body butter. Det är bra med julklappspengar, tack alla!

Ångesten var jobbig till och från. Jag kände mig yr och snurrig bland allt folk och vissa stunder fick jag hålla hårt i Mackans arm för att inte virra bort mig. Jag är glad över att jag klarade av det även om det var sjukt jobbigt, otroligt jävla tufft faktiskt. Kropp och knopp var helt slut efter ett par timmar där och efter det åkte vi till Taberg en snabbis för att kolla in barnrummet. Jag satt lite i soffan men klarade av att sitta med vid matbordet mestadels av tiden vi var där. Vilken dag, jag är helt slut och skakig i kroppen. Att jag skar mig vet jag gav mig energi till dagens tripp, dumt men ändå så skönt. Energi, smärta som jag kan ta på hjälper mig at överleva detta. Det är twistat och overkligt, men jag fick en helt okej dag tack vare nattens besök av den jobbiga mansrösten. Sjukt är ordet.



Självskada igen, röstens återkomst

Jag ser det inte som ett svek mot mig själv, men jag trodde att jag skulle klara mig utan självskada de få dagar jag hade/har hemma. Det gjorde jag inte. Inatt kom rösten tillbaka och han pratade om en massa olika saker med mig. Det blev helt enkelt för mycket att hantera här hemma, så jag skar mig igen. Skit också. 
 
Betyder det att jag är tillbaka på ruta ett nu? Nej, det tycker jag inte. Jag är sjuk, jag äter mediciner i mängder men allt kan inte tabletter lösa, det är så mycket större än så. Sen jag började äta Abilify har jag inte hört rösten och jag hade nästan börjat hoppas att den fungerade precis som vi hoppades på. Men så i natt kom mannen tillbaka ,och besvikelsen är klar och tydlig. Jag kände det redan sent på kvällen och när jag gick och la mig var det orolig och sådär brusigt i huvudet. Efter en halvtimme i sängen så gick jag upp, rösten, mannen var så påtaglig, så himla nära. Han pratade om mig och min ångest, att jag borde sluta hålla på med det här långa plågeriet och istället bara lätta på allt genom självskada. "Du vet att det blir lättare att leva då". 
 
Såhär i efterhand förstår jag och vet jag att rösten inte är verklig, att det bara är något påhittat i mitt huvud. Men väl i det är det på riktigt, det skulle jag kunna lova vem som helst. Jag kunde inte stå emot, jag gjorde det han uppmuntrade mig till och nu sitter jag återigen med massa färska streck och sår på armen. Nånstans visste jag att det skulle bli såhär, jag har tänkt på det och längtat efter den fysiska smärtan länge, men jag hoppades ändå att jag skulle klara det. Jag vill kunna låta bli, jag vill inte att den sista utvägen ska vara att göra mig illa. Men jag är rädd att sålänge jag är i mina röda zoner kommer det alltid att finnas i bakhuvudet, som en sista livlina. Hur blir man av med ett sånt här beteende? Jag berättade för mamma direkt när vi kom dit i förmiddags och hon sa att "det är som vilket missbruk som helst, alltså beteendet", och det stämmer. Jag försöker stå emot, klarar av det ett tag men sen faller jag dit. Så har det varit varje gång, jag tänker "bara en sista gång", men den där sista gången kommer aldrig, det blir alltid fler.

Det gör ont, mest fysiskt men även psykiskt såhär efteråt. Vad tröttsamt det är att huvudet inte fungerar som det ska, att jag tar till såna här metoder för att för en stund kunna få må bra, eller i alla fall bättre. Jag har inte ringt till avdelningen utan ska försöka klara av helgen hemma. Fungerar det inte får jag helt enkelt åka in tidigare och så får vi se vad som händer. Jag och Mackan har pratat och vi alla vet att jag inte kan vara ensam, det bara är så. Det gör ont på min arm, det svider och värker som fan, och det är precis det jag är ute efter. Hur sjukt är inte det? Jag blir ledsen för att jag drabbats av detta och arg för att det ska vara så svårt att ta sig ur det. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Nu.  



Hur gick det?

Så var det dags att berätta om min julafton, hur gick det för mig? Överlag tycker jag att det gick bra, det känns som att jag får vara nöjd. Jag tog väldigt mycket lugnande under hela dagen och det kände jag verkligen av, jag blev liksom lite borta, seg och stum i både kroppen och i huvudet. Men det fick det vara värt, med 10 vuxna och 2 små barn i huset blir det väldigt intensivt och högljutt. Det hade inte gått utan mina tabletter, det bara är så.
 
När vi kom hem till mamma och pappa var alla redan där (typ), men jag kunde inte gå in i vardagsrummet där alla satt, det var så jobbigt. Mamma tog mig i handen och så gick vi in tillsammans. Jag fångades upp av min bror i en lång och hård kram, som jag har längtat efter honom. Det var länge sen vi träffades och att han var där och kramade om mig betydde allt i den stunden. Sen satte jag mig i hörnet på soffan och höll pappa i handen en stund, trygghet. 
 
När vi åt, kollade Kalle Anka, öppnade paket och lekte julklappsleken så blev det många gånger för mycket för mig. Ångest och panikattacker avlöste varandra men då gick jag undan en liten stund, försökte läsa vid något tillfälle och koppla bort allt ljud. Det var svårt, men jag tog mig igenom dagen och hade även väldigt trevligt med min familj, jag kunde njuta lite av julen iallafall. Det jobbiga var att se mormor och morfar, jag märkte att mormor tittade på mig, om inte hela tiden så, väldigt mycket. Jag kunde inte krama om henne eller morfar, jag kände hur jag skulle börja störtgråta då. Jag vet inte om dom tänkte på det, men det ger mig dåligt samvete idag att jag inte klarade av det. Jag satt bredvid mormor när vi åt och det kändes iallafall bra, jag älskar henne så men det jag går igenom nu gör mig så skygg på något sätt. Jobbigt. 
 
När vi kom hem hit till lägenheten sen var jag dödstrött. Ångest och oro tar på krafterna på sätt man inte kan förklara. Jag förstår inte hur jag klarade av det, såklart mycket tack vare min familj som låter mig reagera och vara ifred. Men när jag tänker på det och de gånger som jag låste in mig på toaletten för att få en stund för mig själv och andas, så har jag svårt att förstå det. Duktigt Annie. 
 
Tack till min fina familj för att ni finns för mig och låter mig vara sjuk och inte låtsas om som att det regnar. Älskar er!
 
 

 



Juldagen

Idag har vi tagit det rätt lugnt och inte gjort sådär jättemycket. Jag var upp strax efter 8 för att ta mina mediciner och då passade vi på att äta frukost också eftersom jag inte ska ta mina tabletter på tom mage. Efter det har vi hunnit åka till elgiganten för att byta en julklapp som Mackan fick och sen hem till mam och pap för att käka rester och se på film. Vi såg Hunger games, är det tredje gången för mig nu? Tycker om den!
 
Min ångest finns där, när vi såg på film kände jag hur det började krypa innanför huden och jag visste inte hur jag skulle sitta eller ligga för att kunna slappna av. Tillslut gick jag in på toa och sköljde ansiktet i kallt vatten och tog med mig en blöt pappersbit ut till soffan och baddade med i pannan. Det är så obehagligt när det känns som att något äter på än inifrån och ut, mina demoner, när ska ni försvinna? När vi kom hem fick jag också sån jätteångest, jag kan inte beskriva den längre. Det känns bara hopplöst, meningslöst och oroligt. Som att jag på en sekund känner att jag inte orkar leva längre, orkar inte känna dessa jobbiga känslor om och om igen. Lidandet måste ta slut.
 
Nu sitter jag i fåtöljen och dricker lite te och har precis läst ut min bok #Girlboss, sjukt bra bok. Ikväll blir det lugnt, bara läsa på en ny bok och äta en skinkmacka till kvällsmat. Känner mig trött och hög på lugnande, har tagit mycket idag med för att orka med affär och handling, en liten känsla säger att jag längtar tillbaka till avdelningen, så mycket lugnare där än här ute i mina röda zoner. En dag i taget, små steg som en fin vän brukar säga. 
 
Himlen, finns du på riktigt?





God Jul

Det känns konstigt att det är julafton idag. Jag vaknade upp på avdelningen vid halv åtta och gick då upp och tog lite fil till frukost, det var bara jag och G uppe och vi pratade lite om julen, önskade varandra god jul och lycka till. Jag antar att det är vad sjuka människor gör, önskar varandra en bra och ångestfri stund.

Mackan hämtade vid halv nio och så åkte vi och köpte lite bröd och fika till frukost hemma. Vi öppnade paket och tog det bara lugnt, märklig känsla att sitta i min egen soffa, det kändes inte som vanligt. Jag fick en bok jag önskar mig (Gone girl), en batteribank (fiffigt), mysiga sockar (behövs på avdelningen) och kanske det bästa av allt - han har lämnat in min trasiga dator (jippi!). Äntligen! Nu hoppas vi på att det inte är moderkortet som kostar 7000 utan något mindre fel. Om jag har en fungerande dator kanske jag kan pyssla med lite foton och sånt för att förvilla mina tankar när jag är hemma. Vi får se. Det var en mysig och lugn förmiddag iallafall. Fick åka och hämta fler tabletter på psyk dock, jag hade slut på lugnande hemma och det gav mig verkligen panik! Men problemet är löst och jag har två kartor med såna piller nu. Snart dags att åka till mam och pap, syskonen och mormor och morfar. Nervös och spänd, känner mig så påverkad av alla mediciner idag men hoppas der går någorlunda okej iallafall... 



Göra skillnad eller ge upp

Jag tänker fortfarande ganska ofta på vart i livet jag får plats nånstans. Ikväll har vi haft en ganska trevlig kväll här på avdelningen. Vi är bara fyra stycken som inte har fått permission förens imorgon och tillsammans med personalen blev det en tajt liten grupp. Jag har suttit med G, en äldre herre som gärna pratar en liten stund om allt och inget. Sen kom Mats och pratade med mig en lång stund om dagen och uppmuntrade mig till och försöka slappna av och ta juldagarna som de kommer nu. Inte tänka för mycket på oro och hur det kommer gå, utan istället försöka göra precis som jag gör här, ta en liten stund i taget. Det var ett bra samtal, jag behövde få prata med någon om min osäkerhet kring att komma hem. Jag har "bara" varit här i 10 dagar, men det här är en trygg miljö för mig nu när jag mår som jag gör, allt utanför dessa väggar är röda zoner. Jag har personalen som kan prata med mig eller ge mig lugnande om det behövs, de kontrollerar och ordinerar mina mediciner varje dag och de vet vad de ska göra när jag inte orkar mer. Jag fick veta ikväll att jag får vara borta till den 29e, men känner jag att jag behöver komma hit tidigare går det också bra. Om jag behöver en paus ifrån hemmamiljön är det helt upp till mig. 
 
När jag satt i dagrummet ikväll, med fötterna på puffen, boken i mitt knä och hörde de andra prata om nyheterna på tv'n, så kände jag någon form av ro. Kanske även en känsla av tacksamhet över att jag fick komma hit och nu får den hjälp jag behöver. Dagen jag kom hit ser jag fortfarande som den värsta i mitt liv, men jag tror också att jag behövde få ha den brutala dagen för att kunna komma vidare. Jag hade inte klarat av många fler nätter hemma, jag hade nått botten, på riktigt. Bara Gud vet vad som hade kunnat ske då. Jag kan inte påstå att jag känner någon direkt glädje över livet eller nyfunnen lycka än, men jag känner inte den där fruktansvärda svarta känslan lika ofta längre. Den känslan som säger att livet inte är värt att leva, att det vore bättre att ta sig här ifrån. Av någon anledning så väljer jag ändå livet varje dag framför döden, något gör mig nyfiken, jag håller fast vid nånting som får mig att andas. Hoppet sviker mig allt för ofta, men alla säger att det blir bättre och att jag kommer bli frisk, så därför försöker jag att fortsätta fastän det känns som ett skämt ibland. 
 
Det är oerhört skrämmande och jobbigt att känna att man hatar livet, att se det som en bestraffning istället för den fantastiska gåva det egentligen är. Men jag förstår att det är en del av min sjukdom, att mina känslor och positiva tankar försvinner in i allt mörker. Ibland har jag svårt att avgöra vad som är sjukdomen och vad som är Annie. Men jag tror på att bara köra på, att släppa ut det som vill ut och agera på mitt sätt för att klara av tuffa dagar. Sen jag började äta Abilify så tror jag att nånting har ändrats, men vad? Ångesten är kvar, paniken finns där och oron spritter under min hud. Jag har inte hört mansrösten på två dagar nu, kan det vara så att den nya tabletten fungerar och tar bort delar av mina hallucinationer? Jag ser fortfarande väggar som rör på sig men jag är så van vid det, jag kan hantera den upplevelsen. Jag vill fortfarande göra mig illa när de där jobbiga och svåra ångestattackerna dyker upp. Det är så svårt att förklara för er som läser hur man kan vilja skada sig själv på det viset. Jag sitter här och tänker på hur skönt det känns i kroppen när jag får dela min hud i två, när jag får känna kalla röda droppar rinna på min arm. Det är en sjukdom, eller en konsekvens av min sjukdom, som jag inte stolt över men som jag heller inte skäms för. Ni vet inte hur det är att vara sjuk och fångad i en depression, hur det känns när livet faller över än och ingenting kan stoppa orkanen som far fram inne i bröstet. Jag hoppas att ni aldrig behöver uppleva det som jag sitter i just nu. Aldrig nånsin. 
 
Vart jag får plats här i livet vet inte jag, och min allra största rädsla är att jag aldrig nånsin kommer få veta det heller. Att bara planlöst vandra omkring och följa nån form av medioker ström. Ska jag nu bestämma mig för att ta mig igenom den här skiten och fortsätta upptäcka livet så vill jag göra något vettigt av det. Jag vill inte vara den där tjejen som aldrig kunde bli kvitt sin depression eller ångest, jag vill vara så mycket mer. Inte bara förändra mig själv och mitt liv utan också förändra människor, ideal och normer. Helt enkelt göra skillnad. För kan inte jag bidra med något annat än miljöförstörelse och göra framtiden osäker, för mina kanske framtida barnbarn, så vill jag inte vara här, då vill jag ge min plats till någon annan som vill anta utmaningen. Vi får helt enkelt se, just nu är jag här, jag tar mina mediciner och försöker varje dag att följa rätt väg till ett friskt liv.






Permission & julhandel

Idag fick jag gå på permission igen, jag var iväg med mamma mellan 11-16 ungefär. När mamma hämtade mig åkte vi och handlade julklappar, jag har ju mått skitdåligt och legat inne så det har inte funnits i tankarna att fixa det. Men nu dagen innan julafton kände jag att det var daga och mamma var snäll och hängde med mig.

Till och från var det jobbigt inne på A6, ångesten och panikångesten vaknade i mig. Jag blev varm, lite snurrig och känse mig utsatt på nått sätt. Jag och mamma höll varandras händer och då kändes det lite tryggare, jag är stolt att jag överhuvudtaget klarade av det.

Väl hemma hos mam och pap sen slog jag återigen in paket. Jag kände att jag behövde hålla mig sysselsatt för kroppen var orolig och tankarna var på väg att skena undan. Små ångestkänslor till och från och jag bad om att få ha dörren öppen så det kom in lite kyla. Vid ett tillfälle blev det för mycket och jag började gråta och kände mig sådär tom men ändå fylld av jobbiga känslor och kvävande ångest. Mamma höll om mig lite och det kändes bra, jag är så glad över att vi kan vara öppna och ärliga om min detta, dom hjälper mig verkligen genom att låta mig släppa fram min sjukdom och vad den för med sig. 

Kroppen min är slutkörd just nu, så mycket intryck och känslor som går från 0-100 på bara några sekunder under en sånhär dag. När kroppen tvingas spänna sig och sen slappna av. För att återigen spänna sig och sen slappna av. Tungt och krävande. Men jag överlevde dagen, bra Annie. En dag i taget, små steg...



Känslig kväll igår

Igår kväll, måndag, var det en väldigt jobbig kväll. Mackan var här och besökte mig en liten stund men sen skulle han åka upp till Axamo och äta kvällsmat. Det kändes bara så otroligt ensamt, att veta att dem satt hemma och hade trevligt och jag satt kvar här på avdelningen. Dessutom tänkte jag på att det snart är jul och det faktum att jag inte skulle bli utskriven utan istället behöva vakna på psyket på julafton. Jag tänkte på att mamma och pappa skulle gå och fira jul med sysslingarna, (som varje år!), och jag skulle inte hänga med, första gången nånsin som jag missar det. Jag hade fruktansvärd ångest och grät och grät utan slut. Känslan av att inte orka mer och vilja ge upp vägde tyngre än kämparglöden och önskan om att leva. Jag fick lugnande och försökte lägga mig och sova tidigare än vanligt, fy fan vad ensamhet kan göra med än, obeskrivlig ångest. 



Läkarsamtal måndag 22/12

Idag hade jag läkarsamtal igen och det gick både bra och dåligt skulle man kunna säga. Det positiva är att jag sover lite bättre och att jag har fått in en bra matrutin. Det som var sämre är att mina hallucinationer inte har blivit färre/bättre utan snarare tvärtom, hänt oftare, och jag har fortfarande väldigt mycket ångest och mörka tankar. 

Han ville att jag skulle börja ta en till tablett, Abilify, som tas för att motverka hallucinationer och depression. Han ville inte skriva ut mig men sa att om tabletten inte visar några kraftiga biverkningar får jag permission från den 24e till antingen 27e eller 29e. Det kändes jobbigt att behöva vara här till julafton och vakna upp här och inte hemma. Men Mackan hämtar mig tidigt så åker vi hem och äter frukost och öppnar julklappar hos oss iallafall. När jag kommer tillbaka från permissionen så blir det en utvärdering igen för att se hur allt har fått och hur jag mår. Vad som händer då vet jag inte. Jag hoppas det kommer gå bra hemma. Såklart jag är nervös att vara ifrån personalen och tryggheten här men det är bra att testa vingarna. Jag får med mig alla mediciner, lugnande och jag vet att jag kan komma tillbaka hit när som helst. 

Jag ska fira jul med min familj, och för första gången i livet känns det oroligt och nervöst, men också extra värdefullt. Jag är osäker på livet, men det blir iallafall en till jul till för mig, kanske jag är frisk till nästa gång, kanske allt är annorlunda då. 



Theralen

Idag är jag trött, herregud, jag får kämpa med att hålla ögonen öppna. Det har förmodligen och göra med det nya sömnmedlet jag testade inatt. Eftersom Propavantabletten inte fungerade hade Martin (nattsköterskan) ett förslag om att testa Theralen istället. Det var en flytande vätska som smakade otroligt äckligt! Tänk dig att du sväljer två matskedar med en svinstark tandkräm, det bara brände i halsen. Men det är värt det, vill inte klaga allt för mycket. Jag vill få sömnen att fungera och är beredd att testa det mesta... Och utan att ropa hej nu så tror jag att det gav resultat inatt! Jag vaknade inte flera gånger som jag har gjort innan och det var precis vad Theralenen skulle hjälpa till med. Hoppas det blir likadant inatt! 






9 dagar på psykiatrisk avd. H

Idag har jag varit inlagd här i en vecka, eller 9 dagar för att vara exakt. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, så många tankar som har rullat genom mitt huvud de här dagarna och känslor som har flugit både högt och lågt.
 
Min första dag här var den absolut värsta i hela mitt liv. Att först sitta i flera timmar på psykakuten och sedan få höra att jag är så svag och bräcklig att jag måste läggas in. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde förra söndagen, det var fruktansvärt. Den ensamhet jag fick uppleva då är svår att beskriva för någon som inte upplevt något liknande själv, total tomhet. Miljöombytet är en jobbig del i det hela, att gå från sin egen lägenhet med total frihet till ett avskalat patientrum på en låst avdelning, tufft. Men värsta var nog att jag var "den nya", här kom jag in och gav de andra patienterna något nytt att titta på och prata om. För så är det, även om man inte säger något elakt om varandra här så pratas det, och det en hel del! Hur jag klarade av den eftermiddagen och första natten här förstår faktiskt inte jag, det gjorde så fruktansvärt ont i både kroppen och i huvudet och jag ville bara lägga mig ner och dö. Jag tror att jag gav upp varenda gång jag grät högt inne på mitt rum, sådär hysteriskt som barn gråter när de trillat och skrapat upp knät. Det var längesen jag var så galet ledsen, ensam, tom, rädd, osäker, trött och beredd på att ge upp livet. Jag vill aldrig nånsin uppleva den känslan igen, aldrig nånsin. Om man inte kallar det att nå absoluta botten så vet jag inte vad det kan vara.
 
De första dagarna var det extra jobbigt eftersom jag hade så hög tillsynsgrad och inte fick ha vissa prylar själv och inte heller gå ut ifrån avdelningen. Jag såg andra patienter gå på promenader själva, permission och lov till att åka hem och även några stycken som blev utskrivna. Det går fort till att man vänjer sig men i början är det en märklig känsla att ha personal omkring sig som tittar till än stup i kvarten och går rätt in i rummet utan att knacka osv. Jag förstår varför det är så och egentligen är det för min egen skull men det hjälper inte riktigt, det tillhör inte det "normala" för mig. Kanske inte för någon.
 
Även om det är jobbigt att vara här och jag egentligen vill hem så förstår jag varför jag är inlagd. Och jag inser också att det var nödvändigt för att jag ska kunna bli frisk, eller iallafall må lite bättre. De kanske två sista veckorna innan jag lades in skar jag mig varenda dag, och för var dag som gick blev det även mer och mer. Natten till förra söndagen, då jag blev inlagd, kunde jag liksom inte sluta och ångesten var större än mig, den ghick inte att hantera hur jag än gjorde. Sen jag kom in hit har jag som alla förstår inte kunnat göra mig illa, vilket har resulterat i mycket ångest och framför allt en hel del lidande genom att stå ut och ta mig igenom min många panikattacker. Jag tar mycket lugnande men jag klarar iallafall av det, ibland bättre och ibland sämre. Jag längtar fortfarande efter min trygghet, att veta att jag har möjligheten och lätta på allt, men jag hoppa att jag inte kommer ta till det när jag släpps ut härifrån. 
 
På ett sätt känner jag mig klarare i huvudet, och på ett annat mer dämpad, som en lightvariant av drogad kanske man kan säga. Nu tar jag sertralin, atarax, theralen, seroquel depot, abilify och zopiklon, en hel rad med mediciner, men jag behöver dom för att hålla mig någorlunda på banan. Abilify började jag med idag så jag hoppas den kan ge en bra effekt nu, den är för mina hallucinationer och depressionen. 
 
Det känns som att de här 9 dagarna har varit en resa på 1 år minst, märkligt hur det kan bli så men jag har "gått igenom" så mycket här på kort tid. Alltifrån miljöombytet, inga låsta dörrar och bevakning till ångestattacker, spytt, hallucinerat, kurat ihop mig i korridoren och testat akupunktur. Till det kan jag även lägga till att jag har fått in vissa rutiner med maten och lite kring sömnen vilket är bra, små steg i rätt riktning. Jag har kunnat börja läsa igen, jag har småpratat lite med några andra patienter vilket nästan blir lite övning kring min sociala fobi, och jag vågar öppna upp mig för personalen. Det har alltså varit både bra och mindre bra saker men jag vet att det var rätt beslut att läggas in här. Hade jag varit kvar hemma vet jag inte vad som hade hänt, det är en farlig miljö för mig, att vara ensam hemma. Här är jag skyddad, och kanske är det just skydd jag behöver under tiden som mina tabletter ställer in sig och vi har hittat rätt dosering och preparat? 
 
Jag är rädd att jag aldrig kan åka härifrån, att jag inrte kan vara ensam hemma, att jag kommer fortsätta hallucinera och ha ångest. Jag är rädd för så mycket, osäker på min framtid och orolig för att jag kanske aldrig får något meningsfullt gjort med mitt liv. Jag tar en timme i taget, hoppas på att det vänder på riktigt snart och att jag kan få bli frisk ifrån detta. Vill leva, men inte såhär, det går inte.  
 



Permission

Idag fick jag åka på min första permission härifrån avdelning H. Jag var skeptisk och nervös med de uppmuntrade mig till att försöka en liten stund och se hur det går hemma. Pappa hämtade mig och så åkte vi direkt hem till Uven. Mackan höll på att klippa Smilla så jag fick rycka in lite snabbt och fixa huvudet och svansen, sen gick jag in och vi fikade lite, åt lunch ihop och tog det lugnt. Jag hjälpte till och slog in några julklappar åt mamma och sen satte jag i några kulor i granen när pappa bar in den. Vi kollade på handbollen tillsammans och till kvällsmat kokade mamma tomtegröt som jag åt innan pappa skjutsade tillbaka mig till sjukhuset. När jag kramade mamma hejdå hemma kom det tårar i ögonen och likadant när pappa gick från sjukhuset. Konstigt att ha varit hemma på dagen och sen tvingas åka tillbaka hit, jobbigt.

Det gick ändå rätt bra hemma tycker jag. Det är lite läskigt, bara det att kunna gå på toaletten och låsa dörren om sig och veta att nu är jag ensam, ingen kan komma in och jag HAR möjligheten och göra vad jag vill. Konstigt för er andra att höra kanske men det är sånt jag tänker på. Vid ett tillfälle var pappa i garaget, Mackan på toa och mamma på väg ut till tvättstugan, men då sa jag till mamma att inte lämna mig, att ett av villkoren för min permission var att jag inte skulle bli lämnad ensam. Märkligt, men här på avdelningen är jag skyddad från alla spontana och hastiga infall, men hemma blir jag helt plötsligt ganska fri och ramarna faller liksom undan. Jag kan inte vara själv, det är ingen bra idé, men det fungerade ändå relativt okej att åka härifrån.

Jag fick små ångestattacker här och var. Vid paketinslagning, middagen och nått annat tillfälle där det liksom kör ihop sig för mig av helt okänd anledning. För en gångs skull ville jag ha altandörren öppen för jag blev så himla varm och yr. Det är jobbigt att få de här "anfallen", jag blir liksom kort och irriterad på småsaker. För mycket ljud, rörelser och allt möjligt vad det kan vara blir stora problem för mig när jag försöker hålla ut mina panikattacker.. Det triggar på något sätt igång min ångest och ett ord för mycket från någon kan förstöra allt. Givetvis kommer tankarna på att skada mig själv, att snabbt bli av med den inre smärtan, men jag klarade av att stå ut. Jag tror inte jag skulle kunna göra mig illa hemma hos mamma och pappa faktiskt, det är för stort svek på något sätt.



Propavan och zopiklon

Jag glömde att skriva om sömnen inatt, jag fick ju nämligen en till sömntablett natten till idag (lördag). På kvällen tar jag en Zopiklon, den fungerar sådär, och ett problem jag har haft sen jag kom hit är att jag vaknar väldigt många gånger under natten. Jag hinner aldrig komma ner i någon djupsömn vilket ju inte är så bra. Därför lade dem till en tablett som ska verka under längre tid och göra så att jag inte vaknar, Propavan heter den.

Inatt fungerade det dock inte alls! Jag var vaken länge, kunde inte somna för jag blev aldrig trött. Dem tittar till mig en gång i timmen på natten och varje gång de öppnade dörren fick jag vinka och visa att jag var vaken. Så frustrerande att det inte är sant. Jag pratade om detta med Björn och vi hoppas att det bara var en tillfällighet och att det ska fungera bättre kommande nätter. På måndag träffar jag Iszla, läkaren, igen och då får vi se hur det har gått. Låt mig sova nu, utan den kommer detta aldrig gå. Snälla, ge mig sömnen tillbaka. Ge mig mitt liv tillbaka...



Smilla, läsning & känslor

Idag hade jag besök av Mackan och Smilla. Vi gick en promenad här på sjukhusområdet och det var mysigt att få träffa Smilla en liten stund. Jag blir glad när jag ser henne springa runt som en riktigt tokstolle, fram och tillbaka och fram och tillbaka. Om hon bara visste hur mycket glädje hon sprider omkring sig... Hon blev så glad över att se mig idag med, jag sakna våra dagar tillsammans, när får vi ha det så igen?
 
De senaste dagarna har jag fått tillbaka koncentrationen till att läsa. Det känns väldigt skönt för böcker är nog det jag älskar mest (materiellt sett) och det har verkligen känts som en förlust att inte ha kunnat läsa som vanlig sen jag blev sjuk. Jag hoppas att det håller i sig för det ger mig en viss ro att kunna sitta ner och få vara i en annan värld en liten stund. Idag har jag nästan läst ut en bok på över 300 sidor som jag började på i morse, tur att Mackan tog med sig en till bok till mig innan idag.
 
Det har varit en dag med väldigt varierade känslor och tankar. Skönt att komma ut på promenad och få frisk luft, jobbigt med den enorma ångestattack med hallucination jag fick och sen en lugn och behaglig eftermiddag och kväll med näsan i min bok. Jag blir rädd för de här attackerna, helt förståeligt, det tar så mycket på både kropp och knopp att gå från 0-100 flera gånger om dagen. Har fått lugnande idag som vanligt, behöver i princip ta 2/3 av min max dos varje dag än så länge. Det gör mig inget, jag måste få ta dem tabletterna om jag ska klara mig igenom min ångest utan att spy eller få något annat form av infall. I mon har jag varit här i en vecka, vad naiv jag var som trodde att två dagar skulle räcka. Tårar i ögonen.



Kurade ihop mig på golvet

Ibland bara mummlar han och andra gånger hör jag honom klart och tydligt. Idag var det dags igen, jag satt och läste i dagrummet när jag plötsligt hörde den numer bekanta mansrösten. Försökte fortsätta läsa och ignorera honom men det är så svårt, han är övertygande och för mig verklig. Jag gick till Mats för att be om lugnande, men då han inte är utbildad sjuksköterska får han inte ge ut mediciner så jag var tvungen att vänta på Ulla som var inne hos en patient. Det blev bara för mycket för mig så jag sjönk ihop i korridoren, drog upp knäna, kurade ihop mig mot väggen och andades så mycket att jag blev snurrig. Jag vet inte om jag satt där i 3 minuter eller 10, men så fort Ulla såg mig hjälpte hon mig såklart och gav mig en tablett. Efter det satte jag mig återigen i dagrummet och fick sällskap av Lilian som pratade med mig tills det lugnat ner sig. 
 
En intensiv omgång som dök upp ifrån tomma intet. Det är så jävla läskigt och jobbigt, han är så himla verklig för mig. När jag såhär efteråt tänker på det så vet jag att det inte är på riktigt utan en hallucination, men väl i det så har jag oerhört svårt att avgöra just det. Jag vill att han försvinner, här är jag så skyddad men hemma vet jag inte hur jag kommer reagera igen. Suck. Ovisshet är mitt mellannamn just nu.  



Nummer 641

Klockan börjar bli sen kväll nu och jag har gått in på mitt rum för att skriva ner några tankar innan läggdags. Det slår mig när jag går här i korridoren att jag faktiskt är inlagd, att jag är placerad inom sjukhusets väggar för att jag är sjuk och inte mår bra. Jag har ett eget rum, nummer 641, men det är inte som hemma här. Jag har en säng men bara en filt som täcke, det finns en nedsutten fåtölj, en liten stol och ett bord längs med ena väggen. That's it. Belysningen är så dålig att jag aldrig skulle få för mig att spendera särskilt långa vakna stunder här inne. Det dova, gula och lite smutsiga skenet från plafonderna i taket gör att det mer känns som en sunkig liten etta i någon förort än som ett sjukhus. Det är skönt att övriga utrymmen här på avdelningen är fräscha och ljusa för annars skulle det kännas tungt att vara här. Jag har svårt att förstå hur man inte kan lägga mer pengar på att göra det lite trevligt för oss patienter, vi har inte själva valt att vara här, det är ingen nöjestripp. Idag bytte dom tv i vårt dagrum, 32" blev istället en på 55", trots att den gamla fungerade hur bra som helst så lägger de pengar på en ny tv. Varför inte måla en fondvägg i rummen eller byta ut till vettig belysning? Kanske klagar jag, kanske är jag bortskämd. Men man känner sig redan liten och utsatt här och en trevligare miljö hjälper faktiskt måendet.
 
Jag får inte gå utan långärmad tröja här på avdelningen. Till viss del kan jag förstå varför, att mina sår på armarna inte ska trigga igång något hos de andra patienterna, men och andra sidan gör det mig faktiskt lite arg. Jag är sjuk, men det måste jag till stor del dölja här. Inne på mitt rum är min enda fristad där jag kan vara precis den jag är utan att behöva täcka delar av min kropp. Tittar jag ner på mina armar nu ser jag röda streck, det mesta har läkt nu. I söndags när jag kom hit hade jag så ont, hela vänster arm värkte och var i stort sett sönderskuren. När jag vaknade på måndag morgon hade både mitt örngott och lakan blivit blodiga av alla sår. Känns konstigt nu såhär 6 dagar senare, kroppens utsida läker fort men insidan verkar vara ett mysterium. När och vem ska hitta lösningen på mig?
 
Mina bröder skickar sms till mig på kvällarna och berättar om sina dagar. Johan håller på med huset och somnar i soffan på kvällarna, Matte är hundvakt, klär julgranen och fixar i barnrummet. I början var det jobbigt med alla sms folk skickade men nu uppskattar jag det, speciellt ifrån mina bröder. Matte träffar jag ju rätt ofta men Johan var väldigt länge sen nu, jag saknar honom. Att ha ett syskon i en annan stad är inget kul även om vi alla har vant oss vid det här laget. Nu när jag har det som jag har det hade det bara varit skönt med en kram ifrån honom. När Matte kramar om mig känns det så skönt, lugnt på något sätt. Jag vill inte prata en massa och svara på jobbiga frågor, men en kram från sina bröder är speciellt. Och när jag sitter här i sängen, elva på kvällen inne på avdelning H, kan jag känna att det är precis vad jag längtar efter och behöver.
 
Idag sken solen en stund men sen kom regnet så jag kom aldrig ut i friska luften. Gick några vändor i korridoren här, inte för att det hjälper men benen får åtminstone röra på sig lite då. Tänker på hur mycket jag har berättat och öppnat upp mig nu för mamma och pappa. När de var här och besökte mig sist så satt jag precis här i sängen och prata om självskadebeteendet och rösten med dem två utan att det kändes för jobbigt. Innan har jag inte kunnat prata med dem om det på det sättet, och det går sakta framåt, men för ett par veckor sen trodde jag aldrig att jag skulle kunna sitta och visa mina armar för mamma och pappa och samtidigt prata om mannen som pratar med mig eller att jag får ångestattacker. Jag öppnar upp mig mer men jag vet inte om jag mår särskilt mycket bättre. Så svårt att utvärdera och tänk klart, allt trasslas liksom samman på nått sätt och vissa stunder är okej och andra outhärdliga. Trött på livet. Många tankar i huvudet ikväll, god natt!



Samtal med Karolina

Innan idag när jag bad om lugnande så passade Karolina och jag på att ha ett samtal inne på mitt rum. Jag har varit lite fundersam över vissa saker de senaste två dagarna, och trodde att jag skulle få träffa läkaren idag för en liten uppdatering. Det visade sig att jag skulle träffa honom först efter helgen så hon hjälpte mig med mina funderingar. 

Jag har funderat på hur mycket bättre dem vill att jag blir innan jag kan åka hem härifrån, och hon svarade väl som jag trodde. Att dem vill att min ångest ska bli lite lättare och att sömnen även blir lite bättre innan det är dags. Att tro jag ska bli helt frisk här är inte realistiskt, det känner jag också. Det kommer öppenvården och jag förmodligen få jobba på tillsammans under en lång tid framöver. Jag tycker det är skönt att dem är ärliga med och mot mig, att bara för man är inlagd ett tag blir man inte sitt vanliga jag. Frisk. Det tar lång tid att läka. 

En annan sak jag tog upp med henne var det här med att jag skär mig. Ja, jag skriver i nutid, skär, inte skar. Jag kan inte göra mig illa här inne, men känslan av att vilja göra det har verkligen inte försvunnit. Jag vill vara öppen med detta, berätta hur jag känner och tänker. Karolina förstår varför jag gör/vill göra det även om det är en kortsiktig lösning. Hon uppmuntrar inte men hon förstår min sjukdom. Jag förklarade för henne att jag fortfarande känner att jag vill göra det vissa stunder och ibland längtar efter det. Svaret jag får, eller stöttningen, kanske i era öron låter fel, men det är såhär. Hon sa att det inte är "konstigt" om jag kommer göra det igen, precis som med sömnen att den ska bli bättre och ångesten lättare, så kommer självskadan bli bättre och bättre med tiden med rätt hjälp. Att det  slutar på stört tillhör inte vanligheterna när man har den sjukdomen jag har och det är svårt att förvänta sig det.

Givetvis vill jag slippa behöva ta till den "metoden" för att lätta på mitt mående, men jag tycker det känns skönt och framför allt bra att vara ärlig om det. Jag vet inte vad som händer hemma, det är omöjligt att säga här och nu. Men jag funderar mycket på detta och ville verkligen få bolla det med någon av alla utbildade och erfarna i personalen här. Hur ska min familj förhålla sig till mig och min sjukdom när jag kommer hem igen, allt som den för med sig? Det är svårt, finns inga facit. Försöka vara öppna, ärliga, inte skälla eller ifrågasätta mig. Mycket att begära, men det är bara så det är. Jag hoppas jag kan ta bort det här lidandet från alla i min närhet snart, väldigt snart. 

Vi pratade mycket om rösten också och egentligen allt som bubblar upp inom mig. Det känns så tungt det här, som att jag lever i min egen bubbla, som har placerats i ännu en bubbla (slutenvård) och här är jag skyddad från verkligheten en kort period. Det är så mycket ovisshet, tomhet och orolig känslor kring livet. Livet som jag inte är överens med, som jag inte vet om jag tillhör just nu. Tid är allt jag har men samtidigt rinner den ut på nått sätt. Jobbigt.



Jag andas, men jag lever inte

Det vart strul med min höjning av kvällsmedicinen idag men nu äntligen är det rätt i alla papper. Tabletten som jag tar för sömnen, hallucinationerna och oro är Seroquel Depot, den tog jag 150 mg av innan men idag dubblade alltså läkaren den till 300 mg istället. Känns ändå skönt för den rejäla ökningen borde verkligen ge effekt, samtidigt är det ju jobbigt att behöva svälja så mycket piller. Men jag mår inte bra, så enkelt är det, och jag vill komma hem nångång snart. Då vet jag att jag måste få medicineringen att fungera för annars klarar jag mig inte, då ger jag hellre upp. Jag vet inte hur mycket mer fight det finns i mig. 

Han höjde även Sertralinen som jag skrev innan från 100 mg till 150 mg. Det känns okej bara det funkar och ger resultat, känns som att jag trampar vatten och inte kommer nånstans just nu. Visst klarar jag mig "bra" här, men här finns personal som håller koll på mig och jag kan inte göra några dumheter alls. Hemmamiljön skrämmer mig, så jobbig och tung känsla. Jag vet inte vad jag känner ikväll, uppgivenhet kanske. En mix av tomhet, brist på ork och saknad av vilja. Jag ligger på slutenvård och kan inte tänka på mitt liv utan att bli koko och gråtfärdig. Var har jag för liv och vad lever jag för liv när jag måste vara bakom låsta dörrar för att finnas? Jag andas, men lever inte. Ska det nånsin ändras?



Tankar

Mamma har varir här och jag har varit ute på en liten promenad. Även idag gick jag själv, en halvtimme sen skulle jag vara tillbaka bestämde vi. Gick runt sjukhuset i ruskigt väder men det var ändå helt okej skönt. 

När mamma kom låg jag och sov i sängen, så vi satt bara där och pratade litegrann. Hon hjälpte mig att bädda sängen, inte helt enkelt för en enarmad som är van vid dra på lakan! Alltid ledsamt att bli ensam efter besök men jag hoppas verkligen att jag kan bli utskriven snart. Jag vet inte hur jag skulle klara mig hemma riktigt, känns som att det är för tidigt, men jag ska prata med läkaren imorgon och se vad han säger. Eftersom han har höjt mina mediciner nu kommer han inte skriva ut mig före helgen iallafall, sen får vi se. Hoppas att de nya doserna av tabletterna kickar in fort och att jag kan bli utskriven på måndag/tisdag kanske. Jag vet knappt själv, vill skära mig när jag får sån ångest och frågan är om jag kan hålla mig undan från det hemma? Förvirrad. Känner mig ledsen och tom, saknar min familj och jag saknar att få må bra. Inte gjort mig illa på 5 dagar nu, men stunderna kommer då det känns som det bästa alternativet. Då kryper det i hela mig och jg vill bara ut härifrån och slippa all övervakande personal.  Bota mig någon, snälla... 



Ingen bra förmiddag

Idag är det dag fem här på avdelningen och det börjar bli svårt att hålla ordning på dagarna nu. Minns knappt vad som hände igår, eller i förrgår, allt blandas ihop. Idag hade jag en grymt jobbig morgon. Jag vaknade till och från hela morgonen, tidig morgon snackar vi nu, typ från 3-4 nångång och fram tills väckning vid 7.30. Kände direkt att ångesten var på mig när jag vaknade och Mats satt lite bredvid min säng innan jag gick upp. Efter frukosten satte jag mig framtid tv'n vid dagrummet och där flippade jag ur. Fick sån ångest och rösten pratade med mig klart och tydligt. Mats kom förbi och så fick jag lugnande och så berättade han att jag skulle få träffa läkaren imon. 
 
Jag gick och lade mig efter jag fått tabletten och sen lyckades jag somna om till lunch, som jag nästan precis har ätit, och nu väntar jag på mamma. Hon ska komma förbi och säga hej innan hon åker iväg på jobb. Känner mig inte alls på topp. Becca ville komma hit idag men jag orkar inte. Jag mår illa och känner mig helt skakig i kroppen. De har ökat på min antidepressiva (sertralin) med en hel tablett som jag fick strax innan lunch, och även ökat min sömn/röst/orostablett, men tänkte skriva mer om det ikväll om jag orkar. Nu ska jag bara vila tills mamma kommer och så får jag se om jag kan ut på en liten promenad med henne, fixar nog inte att gå helt själv idag och med någon härifrån personalen vill jag verkligen inte gå... Det känns ångestframkallande och för "nära" på något konstigt sätt. 



30 minuters frihet

Igår var en min fjärde dag här på avdelning H och det var en ensam dag, jag längtde hem. Jag fick ta lugnande flera gånger och det var allmänt jobbigt. Det som var positivt var att jag fick gå ut på en liten promenad helt själv, och efter att jag hade sovit vid lunch så tog jag mig mod och gjorde just det. Så skönt med frisk luft och att få vara helt ensam en stund, inte ha personal runt omkring som håller stenkoll. Jag hade en tid jag var tvungen att vara tillbaka,14.15, och hade jag brutit det förtroendet och kommit för sent eller inte alls, kan man ju förstå att det inte skulle vara till någon fördel för mig. 
 
På kvällen kom Mackan med lite mer kläder till mig. I min värld hade jag inte tänkt vara här mer än kanske två nätter, men så blev det visst inte och jag behövde fler saker. När han var här passade jag på att ta en snabb dusch också, eftersom det inte finns några lås på dörrarna här känns det lite olustigt att duscha när vem som helst kan gå in i mitt rum och kika runt. Inte för att en patient skulle gå in till en annan, men man vet aldrig, och det känns rätt stressande inombords att inte kunna få duscha helt ifred.
 
Jag var väldigt ledsen igår, längtade efter min familj och kände mig så ensam. Detta är inte hemmamiljö för mig, långt ifrån, men hemma just nu är inte trygg plats för mig och därför måste jag vara här. Det är tungt, men jag är rädd för att åka hem och kanske börja göra mig illa och hamna på ruta ett igen. Då skulle alla dagar, tårar, ångestattacker jag stått ut och tomhet jag känt här varit förgäves. Usch, det knyter sig i mig när jag skriver detta, inget känns rätt, inget känns enkelt. 
 
På kvällen när Mackan hade gått blev det tungt och jobbigt igen, fick lugnande och sen tittade jag på Bonde söker fru med några andra i det stora dagrummet. Att sitta vid tv'n i min egen omodul är ångestgivande, det är så litet och instängt. Det fungerade i början men nu känns det rätt jobbigt. Mamma och pappa hade sagt att de kunde hälsa på igår kväll men jag klarade faktiskt inte av besök av dom igår. Jag blev så ledsen och mådde så dåligt när de hade lämnat mig i tisdags så jag vågade inte riktigt ha hit dom igår. Kändes såklart jobbigt, vill ha dom nära min hela tiden, men det är jobbigt som det är här redan utan att gråta efter mamma och pappa. Jag kan ännu en gång konstatera att man aldrig blir för stor för att att söka tröst hos sina föräldrar. 
 
 
 



Rösten, ge dig iväg

Igår var det en jobbig kväll... Jag tog lugnande vid två tillfällen vad jag minns. Jag började känna av rösten, mannen som jag hör pratar med mig ibland. Först tänkte jag att han bara ville visa att han "fanns", men sen under kvällen nångång så blev han mer och mer framträdande och påtaglig för mig. Tillslut hörde jag honom tydligt, hur han ifrågasatta vad jag gjorde här, om jag verkligen tycker att det hjälper, "det finns ju enklare sätt" osv. Tillslut gick jag till personalen och sa till, grät såklart, och då fick jag min sista sömntablett/nattablett och så gick vi in på mitt rum och pratade lite tills det lagt sig.  

Oerhört jobbigt, det var en intensiv ag på något sätt, många olika känslor. Nervositet och ångest vid provtagning, trött till och från, spänning vid akupunkturen, längtan efter mamma och pappas besök och sen ensamheten när de åkte hem, jag fick träffa Smilla. Det blev nog för mycke kanske. 

Det är rätt svårt att sätta igång datorn och skriva på dagarna. Jag är trött mest hela tiden och orolig i kroppen, får ingen ro att skriva. Men jag försöker till och från för jag vill verkligen dokumentera detta (hur jobbigt det än är) och jag vet att jag mår bra av att få ur mig lite av allt här.




Mamma och pappa på besök

Mamma och pappa hälsade på mig igår och det var så himla skönt att träffa dem! Det blir väldigt ensamt här, jag har bara min lilla värld av ångest och demoner att bekämpa och under tiden fortsätter alla andras liv på utsidan. Det är en konstig känsla, här går dagarna sakta framåt men för många där ute är julstöket, stress och allt vad det innebär igång. Just nu vet jag inte om jag kommer bo kvar här över julen eller om jag kan komma hem tidigare, vi får väl se. Som det är nu kan jag inte åka hem, jag vet att jag kommer börja skära mig igen då, demonerna finns kvar.

Kunde prata en hel del med mamma och pappa igår. Jag antar att det mesta har släppt efter att jag hamnade här, nu finns liksom inget att dölja, ingen återvändo på ett sätt. De fick se mina armar, vi kunde prata lite om ångesten och rösten jag hör, det var nog bra för oss alla tre även om det är svårt. Jag fick gå ut en stund med dem också och i bilen satt Smilla och väntade på mig! Älskade älskade Smilla, så glad jag blev att få träffa dig!! 

När mamma och pappa släpptes ut från avdelningen när de skulle åka hem kom tårarna... Tungt att se deras ryggtavlor försvinna från mig. Det är skönt med besök, men det är otroligt jobbigt att bli lämnad ensam kvar här. 



9 långa stickförsök & akupunktur

Huwa vilken dag det har varit hittills. Nu är klockan snart halv fyra och runt femsnåret kommer mamma och pappa och hälsar på mig. Jag saknar dom så otroligt mycket! 

Anna-Karin följde med mig ner till provcentralen där de som jobbar sticker folk hela dagarna. På väg dit fick jag ångest och när vi väntade blev det för jobbigt för mig. Golvet började flimra och jag blev tokvarm. Det gick rätt bra när jag andades ordentligt, och väl inne i rummet gick det att hantera. Den första kvinnan lyckades inte heller hitta nått bra kärl och tömma blod på, hon testade 2 eller 3 gånger innan hon hämtade en annan tjej. Hon lyckades lyckades tömma 1,5 rör sen fick de sticka mig i fingret och trycka ut blod. Så himla jobbigt, men de sa att jag var duktig...

När jag kom tillbaka därifrån fick jag en ångestattack, spydde inne på toaletten på mitt rum och efter det gick jag till Mats och bad om lugnande. Efter det somnade jag en stund innan Lena kom och väckte mig och sa att det var dags för akupunktur. Jag fick 5 nålar i vardera öra och en mitt på huvudet, sen satt jag så i 45 minuter i ett tyst och stilla rum. Jag somnade till och kände mig tung i armarna, helt okej känsla, men konstigt. Får se om jag testar det nån mer gång här. Det ska tydligen stimulera sömnen på något sätt... 

Sen dess har det känts väldigt ensamt igen, tiden går så otroligt sakta här och jag är rädd för att sova för mycket dagtid. Vill inte bli vaken på nätterna, vill att sömnen ska fungera.. Det är prio 1. Mamma och pappa kommer snart, försöker hålla ut tills dess ;( Tårarna faller...



Morgon på avd H

Vaknade för lite mer än en timme sedan. Eller vaknade och vaknade, Bengt öppnade dörren och ropade "frukost Annie!". Kort därefter kom Anna-Karin in och sa att jag skulle testa ta blodprover igen innan frukosten så jag klädde på mig och fick gå in till Bengt i undersökningsrummet. Han är tydligen avdelningens proffs på att hitta kärl och sticka, men inte på mig. Han stack 5-6 gånger innan han gav upp och sa att vi får ringa efter någon på nålcentralen. Så himla jobbigt, kan inte blodkärlen bara samarbeta lite??

Nu sitter jag framför tv'n och tittar på nyhetsmorgon, känner mig trött men tänkte försöka hålla mig vaken idag så länge jag kan. Igår kväll hade jag svårt att somna och komma till ro, och jag vaknade mycket inatt också. När jag pratade med Mats innan sa han att de upplevde det som att jag sov inatt när de tittade till mig, men och andra sidan vet de ju inte om jag blundar och försöker sova eller faktiskt gör det. Jaja, han sa att vi får ge det ett par nätter till, men om det blir likadant ikväll tänker jag be om mer sömntabletter... Kräva. 



Avdelning H

Min första heldag på avdelning H är snart slut. Klockan är snart 23.30 och jag har gått in i mitt rum och satt mig på sängen. Ikväll har jag suttit en del med de andra vid den stora tv'n i dagrummet och sen lite vid den i min egen modul utanför rummet. Det blev för mycket röster och ljud när så många satt där och kollade så vid två tillfällen fick jag gå undan lite. En annan gång satt Mats bredvid mig och la sin hand på min arm och pratade med mig fastän vi satt kvar vid tv'n och dem andra. Det kändes ändå bra att klara av att stanna kvar i den jobbiga ch ångestfyllda situationen. När jag tidigare hörde rösten idag och fick panik gick jag och bad om lugnande, då fick jag det och så gick jag och Mats och pratade lite igen. Vi snackade om allting egentligen, privata saker, anledningen till att jag är här och vad som måste förbättras för att jag ska få åka hem.
 
Idag har jag sovit nästan hela dagen. Jag gick upp till frukosten vid 8, sen skulle jag ta prover med de hittade som vanligt inga kärl på mig så det blev inget av det. Nytt försök imon. Då gick jag och la mig igen tills de väckte mig och jag fick träffa läkaren. Efter det sov jag fram till lunch, gick upp och åt och sen la jag mig igen. Vaknade lagom till middagen vid halv fem och sen dess har jag varit uppe. Nånstans här fick jag även tillbaka min mobilladdare (äntligen!) så jag kunde få ladda min mobil hur jag ville. Igår var jag totalt slutkörd och hade ont överallt efter att ha gråtit större delen av dagen så jag somnade och sov ändå okej under natten. Vaknade många gånger med ångest men lyckades ändå somna om. Att jag sov så mycket idag sa läkaren berodde på min ökade dos på sömn/orostablett, och han hoppas att det på några dagar ska jämna ut sig och inte vara riktigt sån trötthet på dagarna.
 
Inne hos läkaren blev det inte så mycket sagt egentligen. Han ställde frågor om sömnen, tankarna, rösten och allt vad det var och bedömde bara att jag ska vara kvar här. Hur länge vet han inte, det gör väl ingen. Jag gick från en fyra på skalan till nästan en trea, nånstans mitt i mellan. Jag får fortfarande inte lämna avdelningen men jag fick tillbaka min laddare och får ha den på mitt rum utan tillsyn. Det var skönt, att gå runt med en oladdad mobil och behöva låsa in den under tiden som den laddas var jättejobbigt. Jag kunde inte höra av mig till nån om jag ville och inget att distrahera mig med.. jobbigt som fan.
 
Jag gråter titt som tätt, känner hopplöshet och ensamhet. Mackan hann komma hit en liten stund ikväll innan besökstiden tog slut och sen när han försvann blev det så tomt. Det är så kalt här, folk lunkar omkring, det piper i korridoren.. Har svårt att acceptera att jag är här. Jag vill inte vara här, jag vill hem och slippa den här skiten. Samtidigt vet jag, och sa jag också till dom innan, att om jag åker härifrån nu kommer det gå illa igen. Och det funkar ju inte, det kommer inte funka då. Jag ska ta en sömntablett till, fick tre sömn/orostabletter vid 20.00 men har min zopiklon kvar att svälja. Jag hoppas det fungerar i natt för jag behöver få slippa se och känna av det här stället, jag hatar det här.
 



Värsta dagen i mitt liv

Igår var det den värsta dagen i mitt liv. Att behöva sitta på psykakuten i flera timmar och vänta och vänta och sen få beskedet att man blir inlagd, slutenvård, utan att ens få åka hem innan inläggning. Jag fick inte packa mina egna saker utan försöka komma på en liten lista till Mackan, inte säga hejdå till Smilla... bara kliva in i en hiss, åka en våning upp och sen bli instängd på avdelning H. Med en tillsynsgrad 4/5, vilket innebar att jag inte fick ha några sladdar, snören, halsduk osv utan all sånt tog dom ifrån mig. De tog mina skor, bandet på väskan, snörena i tröjor och mjukisbyxor och ville jag ladda mobil eller dator fick jag låsa in det tillsammans med sladden i ett skåp under tiden. Jag fick inte lämna avdelningen heller utan bara vandra upp och ner i korridoren här för att röra lite på benen. Bara vetskapen om att man inte får gå nånstans är ångestframkallande, hemskt. På grad 4 tittar de även till än varje kvart.. Övervakad.
 
Jag grät hela tiden igår, det fanns inget slut. Mackan var med en stund här men sen fick han åka hem. Då gick jag och två syrror igenom min väska där de tog allt jag inte fick ha, och sen var det liksom bara att stå ut. Jag tittade på lite tv, grät, gick ett varv, grät, tog ett glas juice, grät. Ångest på ångest på ångest. Fick ta lugnande och prata med en sjuksyrra men inget hjälpte. Var så fruktansvärt att ha kommit hit och veta att jag skulle behöva stanna. Ord kan inte riktigt beskriva känslan. Inte veta vad som kommer hända, folk som håller koll på mig, ordinerar mina mediciner och tittar på när jag sväljer, alla som säger att det blir bättre fast jag bara vill sticka härifrån och få skära mig eller skrika högt ut i luften. Värsta dagen i mitt liv, jag kommer aldrig, aldrig nånsin glömma den hemska känslan som jag hade i mig hela eftermiddagen och kvällen igår. Och den ångest och panik som bodde i mig, det är inte mänskligt. Vilket liv jag lever, jag vill inte ha det såhär.
 
Hur länge jag blir här vet jag inte.. Men jag vill fortfarande hem, fastän jag vet att det inte går så är det vad jag vill. Få pussa och känna Smillas päls och nos mot mig, mitt eget täcke, sitta i min fåtölj och soffa. Äta, gå ut, sova och allt man nu kan tänka sig när jag själv vill och inte när någon annan säger åt mig. Låt detta var över snart :(



Inlagd på slutenvård

Jag befinner mig på slutenvården just nu. Idag blev jag inlagd på grund utav sömnen, självskadebeteendet och att jag visar tecken på psykos (rösten jag hör och väggarna som rör sig). Jag ska försöka skriva mer imorgon när jag förhoppningsvis får tillbaka min laddare så jag kan hålla igång mobil och dator. 

Detta är den värsta dagen i mitt liv, det är så fruktansvärt jobbigt här. Jag är proppad med medicin och sömntabletter nu så jag hoppas somna snart. Jag trodde aldrig jag skulle hamna här men det är precis vad jag har gjort nu. Jag gråter hela tiden, panik pch åmgest kommer i vågor. Jag är så svag, så mosad ner till forknölarna. Och jag vill hem, min högsta önskan nu är att få åka hem. Vi hörs kanske imorgon.



Psyk vid 9

Om 5 timmar ska jag vara inne på psyk igen. Isak ringde ikväll som det var planerat och stämde av läget. Inget hade förändrats och jag har inte lyckats klara mig undan att skära mig, vilket han hade försökt få mig och lova i fredags, så han bestämde att jag måste komma in. Jag sa inte emot utan litar på honom och hans bedömning i detta. Jag ska träffa någon specialist som han tydligen tycker är jättebra. Jag vet fortfarande inte vad som kommer att hända, risken finns att de vill lägga in mig pga sömnen och att jag fortsätter göra mig illa så mycket. Jag är inte helt emot förslaget men inte förens jag har fått höra exakt hur det kommer gå till så kommer jag svara ja. Kanske känner de ett behov av att tvångsinlägga mig och då får dom väl göra det då. 
 
Det känns som att jag är trött på att skriva om rädsla här i bloggen. Men inför mina besök på psyk så är det precis så jag känner, det går inte att komma ifrån. Alla vill mig väl, och de som jobbar där vill inget annat än att jag ska bli frisk, men det är fortfarande jag som går igenom detta och som sätts i en situation som fortfarande känns främmande och utsatt. Jag vet inte vad läkarna kommer säga, vad de rekomenderar eller bestämmer sig för. Och det är läskigt och nervöst att känna hur någon annan ska ta beslut om mig och mitt liv. Isak kommer vara med imon, hans sista dag innan pappaledigheten, och det känns ändå bra. Han vet allt och har hjälpt mig och prata där flera gånger innan. 
 
Jag hörde rösten idag när jag satt i soffan hemma på förmiddagen. Det är en man som sluddrar saker som är rätt svåra att urskilja. Jag ser honom inte, jag ser ingen i lägenheten, men jag hör honom och jag vet vad han vill. Han påminner mig om hur jag kan få ångesten att lätta och det känns så jävla riktigt. När det händer, mitt i det, så är det min verklighet och det är så otroligt obehagligt, kan han inte lämna mig ifred? Jag vet att detta kommer tas upp imorgon med Isak och den nye läkaren och jag är nervös för vad de ska säga. Om det beror på sömnen, hallucinationer eller vad det nu kan vara vet ju inte jag. Jag fattar bara inte vad han vill mig, gå och stöka med någon annan istället. 



Syskonbarn och jultankar

Jag har träffat mina syskonbarn idag. Jag var nervös och orolig men det gick bra, jag satt i soffan och kollade på när Alva och Stina ritade och lekte. Precis som jag trodde så kändes det rörigt och stressigt att vara i den situationen. Barnen, mina föräldrar, Mackan, Matte och Petra var också där. Mycket folk (för mig), röster, intryck och vid ett tillfälle gick jag ut i köket och fick panik. Jag hade sett att Stina ritat på golvet men jag klarade inte av att göra något åt det, istället gick jag ut och sa till mamma och sen brast det för mig. Jag stod och grät och snörvlade i mammas famn, kände mig liten, förlorad och hopplöst tom. Det lugnade sig efter en stund och jag kunde sätta mig i soffan igen och invänta middag innan vi åkte hem till Gräshagen.
 
Det var skönt att se dem, men det är svårt och tungt att acceptera att jag är sjuk, att den här sjukdomen gör mig så vansinnigt omotiverad till att umgås med allihopa. Jag vet att jag måste släppa taget och låta det vara såhär, att jag eldar upp mig och känner mig som en dålig faster/dotter/flickvän/syster hjälper inte, snarare tvärtom. Men det är inte enkelt, långt ifrån. Att se alla glada, prata om olika saker, skratta och skoja med varandra. Och så sitter jag där och funderar på om jag nånsin kommer få vara en del av det där igen. 
 
Efter den här kvällen kommer tankarna kring julhelgen, hur ska jag klara av alla tillställningar? Hur ska jag ens klara av julafton när hela familjen kommer samlas och det är intensivt från morgon till sen kväll? Jag inser att jag kommer få göra annorlunda den här julen, att jag inte kan vara med överallt för då kommer jag braka ihop. Men det känns ledsamt att det är såhär, att det har blivit såhär. Julen som alltid har varit min favorittid på året vill jag bara få spola förbi nu. Allra helst skulle jag ta värsta sömndosen den 23e och inte vakna förens si sådär 26e-27e nångång. Nu vet jag att det är omöjligt, och jag får helt enkelt ta det som det kommer. Jag vet att familjen inte kommer ifrågasätta mig om jag går undan och stänger in mig men det är inte det som är det jobbiga. Det som är svårt är att vara runt alla och försöka följa med i samtal och inte se alltför ledsen och deppig ut, det är trots allt bara jul en gång om året och jag vill givetvis inte tynga ner stämningen för alla andra. Jag vet inte, men det känns jobbigt och väldigt ångestladdat. För mig är det ingen direkt jul i år, jag har inte pyntat som jag brukar, inte bakat något julgodis, pepparkakor eller lussebullar. Inte spelat massa julmusik eller engagerat mig något nämnvärt i julklappar. What's the point? Det är helt enkelt annorlunda i år, det är nånting som bara ska passera. Ledsamt är ordet. 



Som ett gammalt träd

Isak brukar säga till mig att jag har "så mycket att leva för". Mackan, Smilla, min familj och mina vänner...men sen då? Det räcker inte för mig. Det kan inte vara "allt", det bara måste finnas något mycket större. Något som är speciellt utvalt för just mig. I perioder, när jag orkar, tänker jag väldigt mycket på min sjukdom och hur allting ska gå. Kommer jag bli kvitt detta? Kommer rösten försvinna? Kommer jag nånsin kunna leva ett normalt liv? 
 
Hur mycket är jag villig att kompromissa? Kan jag leva med ångest bara jag slipper paniken? Kan jag leva med nedstämdhet bara jag slipper höra rösten? Kan jag leva med social fobi bara jag slipper skära mig? Jag känner mig som ett jättestort, gammalt ekträd. Sveriges äldsta, Kvilleken, är mellan 800 och 1000 år gammalt. Precis som dess årsringer omfamnar varandra, känns det som att ångest på ångest kramar om mig så hårt att jag kippar efter andan. Dem dränker och kväver den riktiga Annie, och så länge dem inte släpper taget om mig kommer jag fortsätta att förvandlas till något jag egentligen inte är. 
 
Det stämmer att jag har människor värda att leva för, men mitt liv kan inte fortsätta byggas på andra personer, jag måste få vara stommen i det här som alla kallar för "mitt liv". Jag vet inte hur jag nånsin ska kunna bli det dock, jag förstår inte hur jag ska kunna stå på egna ben igen utan att vara livrädd och känna hur pulsen håller på att ta död på mig. Det är svårt att finna motivation när inget känns som innan. Mitt monster sitter under min hud och äter på mina känslor, och det känns som att för varje dag som går försvinner ännu lite till av mitt emotionella lager. Jag känner fortfarande smärta, lämnar det nånsin kroppen och huvudet? När jag skär mig gör det ont, men det onda har för mig blivit något gott. Det hjälper mig att existera, det hjälper mig att fortsätta fungera i någon form av vardag. Även om den till 95% tillbringas i soffan så andas jag fortfarande och orkar göra det jag måste. Det vill säga gå ut med Smilla, äta mat ibland, ta mina tabletter och byta några ord med min omgivning. Det är inget jag kan livnära mig på, smärtan och självskadan, men för tillfället ger det mig lite luft under mina brutna vingar när jag väntar på...ja vad väntar jag på? 



Hallucinerar jag?

Jag skulle vilja berätta om mitt samtal jag hade med Isak tidigare ikväll. Vi hann gå igenom rätt många olika saker idag och det känns som att jag vill skriva om det, få ur mig tankarna, men vart ska jag börja? Han hörde direkt på min röst att det inte var en bra dag, han känner mina nyanser nu och jag är så tacksam över det. Vi pratade om sömnen först och jag berättade att jag inte sovit något bättre alls trots att jag tagit zopiklontabletten nästan varje kväll. Han frågade om jag hade gjort mig illa något mer och jag var såklart ärlig och svarade ja på den frågan, för det har jag, flera gånger.
 
Han märkte att det var något jag vill berätta för honom men att jag inte fick ur mig det. Men när han sa "Annie, du kan berätta allt för mig, vi litar på varandra nu ju", så kom det iallafall och jag berättade att jag ser saker som inte är riktiga. Att väggarna rör på sig och kryper inpå mig och att det springer spindlar över golvet. Han blev tyst en stund, jag förstod att han anade detta och letade bara efter ord att säga till mig. Han började prata om hallucinationer och fråga om jag känner mig psykotisk. Då brast det för mig, då kom tårarna och jag var återigen nedslagen. Jag berättade om rösten som pratar med mig ibland och hur jag ser saker som inte finns eller händer i "er" verklighet. Jag har väl aldrig förnekat detta men det har bara aldrig kommit på tal innan. Jag har inte tänkt på det sådär jättemycket, att väggarna rör på sig har jag sett länge och "vant" mig vid. Men rösten och spindlarna som kryper på golvet har kommit oftare nu och det är otroligt obehagligt och skrämmande. Det känns som att allt händer på riktigt och jag blir övertygad om att jag kommer råka illa ut på nått sätt. Om detta är hallucinationer eller inte är inte jag att bedöma, men nånting är det och det är verkligen jobbigt. 
 
Isak sa rakt ut att han blir orolig för mig och att vi måste bestämma någon form av plan tillsammans. Han tror att min panikångest och saker jag ser och hör har och göra med sömnen, även om det inte är hela problemet så menar han att min hjärna aldrig får vila. Den får inte tid att återhämta sig och tillslut lägger den av, den börjar leva sitt eget liv. Jag säger detsamma till honom, jag behöver få sova och han tycker det är lite konstigt att jag sprungit in och ut på psyk där uppe nu och sömnen inte har tagits på större allvar. Han ville ha in mig imorgon men jag orkar inte, och då kom vi överens om att han ringer imon kväll igen och så vill han att vi satsar på att jag kommer in på söndag för samtal och läkarbesök.
 
Han frågade ännu en gång hur jag ställer mig till att läggas in och klubbas ner för att få sova, och jag sa att det inte är helt omöjligt att jag kan ändra mig. Isak föreslår många olika saker och jag tror att det är för jag ska få lite kontroll, han vet att jag jobbar bäst på det sättet. Vad som sen händer och sker vet varken han eller jag men då är jag iallafall lite förberedd. Så ja, nu var man blottad igen. Jag har ingen aning om vad som kommer hända nu men på söndag åker jag kanske in till psyk för..vilken gång i ordning vet jag inte. Jag är livrädd och osäker men jag försöker verkligen lyssna på Isak och alla andra som säger att jag måste orka lite till. Påminner mig själv om att jag har en psykisk sjukdom men det är svårt, jag känner mig koko och börjar undra om detta är min nya, eviga verklighet.



Jobbig fredag

Vilken jävla dag. Jag vet inte om jag kan börja det här inlägget på något annat sätt än med dem tre orden. Jag somnade typ när Mackan drog till jobbet imorse och sen sov jag ett par timmar innan jag gick ut med Smilla. Det regnade och var jävligt men vi gick ändå en bra runda och hon fick springa lite lös. Sen nångång i eftermiddags började jag bli galet trött, sådär så att man inte kan hålla ögonen öppna hur mycket man än vill och försöker. Så jag somnade, sov inte alls länge men det räckte för att jag nu ska känna mig "pigg" och inte kunna somna än på länge länge. Helt sjukt. När jag vaknade var jag inte riktigt vaken, jag förstod inte vart jag var nånstans eller hur mycket klockan var, det gjorde ont överallt och.. fy det var så otroligt konstigt och obehagligt. Det gick över rätt fort men jag förstår fortfarande inte vad som hände riktigt. Förmodligen var jag inte helt vaken fastän jag trodde det.
 
Annars har jag inte gjort något mer idag. Bara suttit i soffan och tittat på musikhjälpen och ikväll fixade jag lite mat. Tvätten borde vikas och andra saker fixas men jag orkar bara inte, skit samma. What's the point? Isak har ringt också men jag tänkte skriva det i ett annat inlägg för annars blir detta så otroligt långt. Plus att jag känner att jag måste försöka gå igenom vad vi egentligen sa för mig själv först innan jag kan skriva ner något. Att det är tungt är bara förnamnet, jag förstår faktiskt inte hur jag står ut. 
 



Min panikångest

Jag jobbar inte bra med stress, värme, många och höga röster, röriga situationer, okända miljöer - egentligen inget där jag inte har full kontroll. Min ångest är rotad djupt inom mig, men min panikångest däremot kan påverkas av något så litet som lång kö i affären eller att någon ställer en fråga för mycket till mig när vi pratar. Panikångest är vanligt, men det gör det inte direkt enklare att hantera. Oftast får jag hjärtklappning, svårt att andas lugnt och kontrollerat, blir varm och känner yrsel/illamående. Men ibland får jag, inte vanföreställningar eller direkt hallucinationer, men jag ser saker som inte finns, som inte händer på riktigt. Rummets väggar rör på sig, jag kan se spindlar krypa på golvet eller så hör jag en röst som säger åt mig hur jag kan lindra det genom att skada mig själv. Det låter märkligt, men det är mycket mer än så, det är läskigt och otroligt obehagligt. Jag har nämnt detta för läkarna om jag inte minns helt fel men jag kommer nog ta upp det med Isak snart igen. Fråga hur jag ska hantera det, vad jag ska göra när det kommer för jag är så trött på det. Jag har inte riktigt kraft att dra mig ifrån den röda zonen innan det är för sent, och att känna sån rädsla är otroligt jobbigt. 
 
När jag blir stressad får jag en skörhet i verklighetsuppfattning, det blir svårare att tänka logiskt och hålla mig lugn. Allt detta är ju helt normalt och vanligt när man får panikångest men för omgivningen är det väldigt svårt att förstå hur det på en sekund kan gå från kontrollerat till totalt kaos. Det går upp och ner för mig men det vanligaste är att jag får panikångest pga småsaker - att nån pratar för mycket eller att nånting "går emot mig". Typ att jag inte hittar något jag letar efter om något går alldeles för fort eller för långsamt (knepig kombination). Ibland orkar jag härda ut genom att bara andas och ligga och ta det lugnt, men vissa gånger gör jag mig illa, spyr eller går ut på balkongen och tar lite luft. Nått av mina 4 piller ska hjälpa mot den här panikångesten och all min oro och det kanske fungerar litegrann, det är svårt att säga för jag vet inte hur det skulle vara om jag inte åt dom alls och det är inte direkt så att jag vill testa. 
 
Igårkväll, eller tidig natt rättare sagt, spydde jag två gånger. Om jag ska vara lite specifik här nu så är det liksom inte mat jag spyr upp utan bara nån äcklig vätska som på nått sätt vill ut. Alla som känner mig vet att kräkas är det värsta jag vet, verkligen det värsta som finns, men sen en tid tillbaka har jag blivit mer "van". Även om det är på ett annat sätt än en maginfluensa så är det inte behagligt. Ja, detaljer, men jag vill bara berätta. Jag vill säga att livet suger och att det tar musten ur mig på alla sätt och vis. Att det spelar mig tusen spratt och skrattar åt mig när jag faller gång på gång. Jag har svårt att acceptera att det är som det är och vad händer om jag inte reder ut detta? Kan man överleva panikångest hur länge som helst? Kroppen borde ta slut nångång.



En trygghet för mig

Det är svårt att förstå hur tankar på döden kan kännas som en trygghet, som en varm omfamning. Det känns som en extra livlina för mig, fast egentligen kanske det borde vara något jag håller så långt ifrån mig som möjligt. Men det är inte så, det är tryggt att ha den där döden nånstans i mig så jag vet att det finns nånting annat som fångar upp mig om det skiter sig. Det kanske känns provocerande eller svårt att ta in för dig som läser, men jag funderar flera gånger om dagen på varför jag lever här och om det verkligen är värt det. Jag kan inte rå för det, jag är sjuk, jag lider av något som har ätit upp mina känslor och mitt sug på livet. Mina demoner har tagit något ifrån mig som jag gör att jag inte ser meningen längre, jag förstår mig inte på livet. Och hur lång tid ska det ta innan jag har bekämpat detta? Hur lång tid har jag på mig?
 
Det är modigt att vara ärlig, och mod tror jag är något väldigt bra. Det är därför jag delar med mig av alla känslor och tankar som far runt i mig, det finns ingen anledning att vara tyst längre. Nej det är inte vackert, det gör ont, det sårar och det gör både mig själv och er rädda och osäkra ibland. Mina tankar, såren på mina armar och den tomma blicken jag går runt med -  nej, det är inte alls vackert - men det är på riktigt. Isak brukar fråga mig; "Annie, vem tackar dig för att du håller uppe en fasad som inte är på riktigt?", och jag förstår hur han tänker. Jag försöker påminna mig själv om det när jag känner för att ge vika och klistra på något som inte är helt äkta. 
 
Jag vill kunna stå i nuet och vara glad utan att ha tagit några kliv dit, utan någon självskada eller andra destruktiva handlingar. Jag vill känna det snabba livet och bara köra på utan att tänka så jävla mycket. Men så kommer den där känslan, känslan som övergår i faktiska tankar och säger att det kanske inte är menat för mig. Jag kanske är ett måndagsexemplar. Jag måste kanske finna mig i att livet bara är en mellanlanding, något jag bara ska få smaka på lite och märka att det inte är något för mig. Jag vet inte, jag vet bara att när de där stunderna kommer då livet känns alldeles för stort och svårt att hantera för mig vill jag inte vara med mer. 
 



Sista veckan med Isak

Idag ringde Isak igen och det kändes lite märkligt att höra hans röst. Det var över 1,5 vecka sen jag pratade med honom eftersom ha har varit hemma och sjuk. Han sa att han hade saknat att prata med mig och att det kändes skönt att höra min röst igen. Jag undrar hur han och de andra på vårdjouren kopplar bort jobbet när de slutar för dagen och åker hem. Allt jag berättar för honom, alla tunga tankar och tårar han får höra, går det att släppa? Han sa att han hade tänkt på mig men att han vet om att de andra på vårdjouren "tar hand om mig".
 
Vi pratade om ångesten, mitt beteende, om allt möjligt faktiskt. Jag kände mig rätt dimmig och tom i morse, egentligen har den känslan bott i mig hela dagen, och det var mest bara skönt att prata med honom igen. Han ställde sina "vårdfrågor" såklart och sen snackade vi bara om alla känslor tills jag lugnat mig och vi lade på.  
 
Jag trivs med att prata med Isak, som jag har skrivit innan så vet ju han allt om mig och vi "känner" varandra på det sättet vi nu kan göra det. Men han berättade att hans sista dag på en månad är nu på söndag, sen kommer han gå hem på pappaledighet till mitten på januari. Jag har fått en ny tid (tredje tiden) till öppenvården den 9 januari vilket betyder att vi inte kommer ha mer kontakt, ingen regelbunden i alla fall. Han kommer ringa i veckan och såklart på söndag med och sen bad han mig att ringa honom i slutet på januari och berätta hur allting har gått/går. Det kan jag försöka orka med sa jag såklart.
 
Jag har ju pratat med både Stefan och Stina på vårdjouren ett par gånger så det känns ändå helt okej att han "försvinner". Hade jag inte haft någon annan kontakt med nån där hade det nog känts lite tyngre än vad det gör. Visst är det segt, när jag har pratat med Stefan och Stina så gör de generella antaganden som jag sen får svara på, hålla med eller inte liksom. Med Isak ha jag ju gått igenom allt sånt där redan och nu blir det på nytt, det känns inte optimalt och jag hoppas verkligen inte att jag stänger dörren nu när jag varit så duktig och öppen.



Lite tankar

Att trycka på publicera-knappen i morse och lägga upp föregående inlägg var lite läskigt måste jag erkänna. Mackan, mamma, pappa och mina närmsta vänner visste om det sen en kort tid tillbaka men nu är det ute för hela världen. Vissa har hört av sig och vill visa sitt stöd och andra väljer nog att hantera det i tystnad. Alla sätt är okej. Jag valde att berätta detta för min egen skull, inte för någon annans. Det är viktigt för mig att skriva, att sätta ord på mina känslor och inte låta allting stanna inne i bröstet. Det här är verkligheten, min sanning. 
 
Jag står för min smärta och för mitt sätt att hantera den. Jag varken skäms eller känner mig som en dålig person för att jag gör såhär mot mig själv, och inte heller för att jag är så ärlig med allting. Jag kan inte prata, eller i det här fallet skriva, om psykisk sjukdom och självdestruktivt beteende och få fram hur det faktiskt är genom att förminska det. Då kommer jag aldrig kunna förmedla de äkta känslor som jag vill. Jag kan inte lämna vissa delar ute eller skala ner på sanningen, jag måste beskriva det på ett brutalt sätt för det är precis så det är och precis så som det känns att leva med detta.
 
Mitt mående har tagit en annan riktning den senaste tiden känns det som och jag är glad över att jag nu äntligen kan dela med mig av det här på bloggen. Jag känner mig sämre, trots ökade doser av mina mediciner och nästan daglig kontakt med vården så känns det tyngre. Tankarna och ångesten blir väldigt intensiva och jag upplever det som att spannet mellan topp och dal har ökat. Jag kan dock vara ute mer, jag var hos brorsan i helgen, jag hänger med till affären och klarar av vissa andra saker också. Jag tror även att min omgivning uppfattar mig som lättare att prata med nu till skillnad från ett par veckor sen. Men allt har sitt pris. Anledningen till att jag har klarat av att vara med mer och hanterar det sociala bättre är för att jag lindrar ångesten och oron genom att göra mig illa. Den fysiska smärtan förstår jag var den kommer ifrån och den kan jag hantera. När jag ser de rosa strecken sakta övergå till röda droppar är det som att sticka hål på en ballong, det som finns inuti släpps ut på en sekund. Så fort går det, plötsligt har bägaren runnit över för mig och det bara händer.
 
Inatt var det sådär jobbigt, allting sköljdes över mig och nånstans inom mig hörde jag den där rösten som påminde mig om att jag vet hur jag kan få det att lätta. Jag föll dit, men tillslut styrde jag stegen mot sovrummet och gick in till Mackan. Jag väckte honom och berättade. Efter det gick jag ut och tog lite luft med Smilla. Jag somnade inte förens efter 6 nångång och sov till 9, så 3 timmar sömn inatt, alltid nått. 
 



Nu är det dags att berätta

Sen jag började skriva om mina känslor, tankar, min vardag och mitt mående här har jag varit ärlig. Jag har försökt beskriva min ångest, mina panikattacker, mina känslor kring hopplöshet, hur jag har svårt att se nån mening med allt, tankar på att inte orka finnas här, om mina besök på psyk, samtal med vårdjouren - allt. Det har känts väldigt viktigt för mig att inte hålla något inne, att verkligen försöka skriva av mig här och låta mina nära och kära på distans ändå få komma nära. Förstår ni? Framför allt för min familj och mina bästa vänner, så att de kan få veta vad som händer och sker när jag än så länge inte kan eller vill prata särskilt mycket. Och jag vet att de har uppskattat det mycket. Men den senaste veckan har det känts svårt att gå in här och skriva, och anledning är att jag inte klarat av att vara sådär ärlig som jag vill vara. Eller klarat av och klarat av, jag har bara inte vetat hur jag ska gå vidare med mitt skrivande här. 
 
Jag vill berätta allt, jag trivs med att skriva istället för att prata, men samtidigt vet jag inte hur bra eller smart det är att blotta hela sig själv på nätet. Jag har funderat och tänkt, men ändå kommit fram till att medelicious är min sida, det här är mitt kryp in och jag tänker fortsätta berätta vad som händer och sker utan att dölja något. Så därför skriver jag det rätt ut nu, jag har ett självskadebeteende. Min sjukdom har fört med sig ett destruktivt beteende i form av självskada. Jag gör mig illa för att lätta min ångest och alla jobbiga tankar. Men hur berättar man något sånt utan att göra det så himla stort? Jag har lärt mig att den första reaktionen många gånger är total oförståelse och rädsla. Och jag kan inte säga hur andra ska svara på detta eller vad andra ska tycka, alla har rätt till sin egen reaktion.
 
När jag var yngre hade jag det här beteendet under en period i högstadiet och början på gymnasiet, men det "försvann" när jag började äta antidepressiva och gå på bup. Jag vet inte exakt när det började nu igen men till och från det senaste året har jag gjort mig illa, och precis som med mitt mående i övrigt har jag dolt det för alla runt omkring. Sen ett tag tillbaka har det blivit mer och mer och nu var det helt enkelt vårdjouren som förra veckan ville att jag skulle komma in till psyk. Att jag skulle träffa en läkare för att undersöka mig och prata om allting igen. Jag har inte tänkt att beskriva något i detalj här och nu, men det känns som att jag måste få ur mig detta för att kunna fortsätta skriva om mina dagar och hur jag mår.
 
Det har blivit ett sätt att hantera all min ångest på och det ger mig konstigt nog lite mer ork och energi till att klara av alla mina demoner - mina tankar och känslor. Medicinerna och vilka doser jag ska ha, har visat sig ta lång tid att ställa in och vissa stunder orkar jag bara inte stå ut. Det blir för mycket för mig, jag kraschar och tar saken i egna händer. Att huvudet kan fungera så är konstigt, det är sjukt, men det är som det är och det hjälper mig. Visst är det en kortsiktigt lösning på mina problem, och ibland blir ångesten ännu värre efteråt. Men den frustration och panik som vaknar i mig vissa stunder går inte att stå ut med varenda dag, det bara är så. 
 
Isak och läkarna dömer mig inte, de säger inte åt mig att jag är korkad eller borde veta bättre. Jag tror att alla som nångång haft det här beteendet vet precis som jag att skälla eller bli arg inte hjälper, snarare tvärtom. Stina som jag pratade med i förra veckan satte verkligen ord på känslan. Jag sa att jag hade gjort mig illa igen och hon sa "jag förstår, och efteråt får du nästan som ett energipåslag och orkar lite till", och precis så är det. Ångesten lättar, när den fysiska smärtan kommer och för en stund lugnar sig allt. 
 
Jag var rädd för att berätta för mamma och pappa, men så fort jag sagt det kändes det på ett sätt skönt. Det flög ur mig när mamma skjutsade hem mig från psyk i förra veckan och undrade varför läkarna ville att jag skulle komma in den dagen. Jag ville inte ljuga, så jag bara sa det. Jag vet att det inte är vad man vill höra som förälder, "jag är sjuk, och just det, förresten, jag skadar mig själv också", men jag vill verkligen inte dölja något för dem. Nu är det liksom ute, jag är blottad igen. Det är tungt och verkligen jobbigt att visa hur svårt jag har det, och känslan av att göra mina närmsta besvikna är långt ifrån enkelt att ha och göra med. 
 
Det som gör det relativt tryggt för mig att skriva om detta inför er är att läkarna och vårdjouren vet om allting, och att vi pratar mycket om detta utan några krav eller press på mig. De håller stenkoll på mig nu men dem fokuserar ändå på att lösa grundproblemen. De vet att det är vad som kommer hjälpa mig att sluta en dag och hitta andra vägar att gå istället. Det är asjobbigt, rent ut sagt, och det känns långt ifrån bra att göra det, men det är att framkalla fysisk smärta eller att härda ut, och det senare är omöjligt vissa stunder. Att jag gör såhär mot mig själv är ingen egen vilja, mina sår är en konsekvens av min sjukdom, något som min depression och ångest framkallar. Jag vill må bra, jag vill inte vara ledsen, ångestfylld eller deprimerad, jag vill inte ha en destruktivt beteende med självskada eller mörka tankar. Jag vill vara en frisk och glad 24 åring. Men så är det inte. Långt ifrån.
 
Egentligen vet jag inte varför jag skulle dölja detta heller för den delen, för att det gör andra människor obekväma? För att folk blir rädda och tror att man är galen? Det här är min sjukdom, jag VET om att jag är sjuk, att det är en följd av allt som rör sig inne i mitt huvud. För andra är det omöjligt att förstå, och att försöka förklara är om möjligt ännu svårare. Kan jag likna det vid ett beroende? Att man försöker hålla ut, stå emot det som lockar och lindrar för en liten stund, men sen faller man dit iallafall. Kanske låter det som att jag glorifierar det här nu, men så är det inte. Det är långt ifrån fint och glammigt, men jag berättar för att det finns egentligen ingen anledning för mig att dölja vad jag går igenom. Såren är inte det stora, det är bara efterdyningar av hur jag hanterar allt jobbigt jag känner och den ångest som bor i mig. Det riktigt tuffa problemet är min ständiga ångest och brist på ork att leva. Vad det beror på vet inte jag, och om jag nånsin kommer få veta eller slippa detta vet jag inte heller. Det känns inte så, men ändå säger alla andra att "det kommer bli bättre, det kommer bli bra tillslut". Vi får väl se. Nu har jag iallafall berättat detta, jag är så naken nu, varenda liten tråd är borta. Ni vet allt. 



Annie fokusera

Nu sitter jag här igen och trycker på tangenterna, fösöker fokusera tankarna och sortera bland alla mina fack. Hur har dagen varit? Jag somnade aldrig inatt, vid 6 var jag ute med Smilla och sen slumrade jag till nångång på morgonen/förmiddagen efter det. När jag var ute med henne kändes det faktiskt ganska skönt. Jag kan knappt tro det själv men att få frisk luft och röra lite på sig kändes bra idag. Smilla sprang lös och njöt som vanligt av promenaden.
 
Sen kom jag in och allt bara ändrades. Blicken antingen fastnade i väggen eller flackade runt, rastlösheten bebodde sig i mig men samtidigt kändes kroppen tung och jobbig att bära. Jag vet inte hur jag fick tiden att gå, kanske låg jag bara här i soffan och försvann in i min dimma och på utsidan lät jag klockan ticka obemärkt förbi. När jag var ute med Smilla i eftermiddag blev det tillslut så jobbigt att jag fick ringa till vårdjouren. Det var första gången jag själv slog numret och bad om hjälp hos dem för att jag inte står ut med all ångest. Det var Stefan som svarade och han förstod att jag var mitt uppe i en ångestattack och behövde sällskap. Vi småpratade en stund, han ställde lite frågor och så sa han att det kanske vore bra att få träffa en läkare igen. Jag kände direkt att jag inte orkar, jag vill inte springa in och ut där uppe som nån jävla hottentott. Stefan sa att det kan ta några dagar till innan min nya dosering har ställts in så om jag ville och det fungerade så kunde jag avvakta. Han kommer ändå ringa imonbitti och se hur jag mår, han ville hålla lite koll och ha rapportering. Men nej, jag kommer inte åka in, jag orkar inte och jag väljer att vänta några dagar. 
 
Känner mig tom ikväll. Tv'n står på och jag sitter i soffan och funderar på vad jag ska sysselsätta mig med. Sömnen är ju borta som vanligt och nått måste jag försöka kanalisera min inre smärta på. Frågan är bara på vad. Läsa? Skriva? Bara ligga i soffan och försöka se en film?
 
 
 
 



För mycket lidande

Klockan är snart fyra och min ångest har äntligen börjat lägga sig lite. Fy fan vad den har hållt på inatt, jag blir tokig. Jag börjar fundera på vad det egentligen är som händer med mig. Är det ångest? Är det oro? Är det bara en sjuk hjärna som stökar med mig? Vad är det för en demon som gör såhär? 
 
Jag har legat i soffan och haft svårt att andas, tungt varvat med att nästan hyperventilera. Jag har inte kunnat koncentrera mig på nått, inte fokuserat blicken ordentligt eller fått någon ro i kroppen. Det har känts som tusen myror i benen och som att någon sitter innanför min hud och river med sina vassa naglar. Det är outhärligt. Jag tog med mig Smilla ut i mörkret för att få lite luft, förvilla tankarna, men det har inte fungerat det heller och nu sitter jag här mitt i natten med en film igång på tv'n. Det är skönt att höra lite ljud, folk som pratar så att natten inte blir sådär knäpptyst som den annars lätt blir.
 
Det är svårt det här, otroligt svårt. Jag har känt sån skuld och ensamhet inatt. Jag tänker på alla runt omkring som mår dåligt på grund av mig och detta, som tycker att det är jobbigt och svårt att hantera och förstå. Jag är sjuk, men min sjukdom drar med sig alla andra och det har jag verkligen svårt att hantera. Det känns som att jag väntar på att en efter en ska falla undan, att folk ska tröttna på mig och inte orka gå med bredvid längre. Och just inatt känns det som att det vore lika bra, tänk vilken lättnad om det inte fanns människor nära mig som brydde sig himla mycket. Då hade jag kunnat gå min egen väg, bara behövt bära på mina egna känslor och inte tänka på hur många andra jag släpar med mig. Det blir så mycket lidande, i mig och i andra, hur står ni ut? Vem ska behöva stå ut med att jag mår dåligt och inte orkar bry mig längre? Jag är så ledsen för att det har blivit såhär, jag vill bara att mina nära och kära ska må bra, snälla. 



Kroppen värker när själen gör för ont

Jag sitter i min soffa och tittar mig omkring. Blicken vandrar över adventsljusstakarna i fönstren, vidare på tomtarna bredvid tv'n och landar tillslut på den blommande hyacinten på soffbordet. Vardagen fortsätter, jorden snurrar som vanligt. Och även om det känns som att världen har stannat så har den inte det. Möjligtvis min värld, den jag lever i, i den jag andas. Den har stannat. Eller så har den kanske inte stannat utan bara slutat att gå. Kanske är det i slutändan samma sak.
 
Hur länge ska jag känna såhär? Den där tomheten och tunga känslan av ensamhet. Kommer den nånsin att försvinna? Kommer den nångång att dö på samma sätt som min ork och vilja har dött nu? 
 
Jag vet att jag är i min egen lilla värld, men dem känner mig här. Känslorna, tankarna och tårarna. Vi har varandra på nått sätt. När jag känner den där bekanta känslan av skuld över att finnas och göra såhär mot alla som bryr sig om mig, så har jag mina tårar. Då hjälper dem mig att släppa ut allt. Och ibland, när jag gråter utan att veta varför, vill jag tro att det är för att tårarna behöver få vara ledsna en stund. Vi ställer liksom upp för varandra. 
 
Idag har det varit en tung dag, minst sagt. Det känns som att jag har vandrat runt i en dimma och mått sådär allmänt kasst hela tiden. Jag tror att min insida gör så ont, att den är så skadad nu att smärtan har börjat sätta sig i kroppen också. I nacken, i lederna, axlarna. Kroppen värker när själen gör för ont. När jag säger till läkarna att det gör ont överallt tittar de bara på mig med förstående blickar, men gör inget åt det. Kanske inbillar jag mig bara, fysisk smärta kanske egentligen inte finns, huvudet spelar mig kanske bara ännu ett spratt. 
 
 
 
 



Många nyanser

Jag kan se många nyanser av mörker just nu. Allt jag tänker på i natt och funderar över är om, och i så fall när jag kommer få se nyanser av ljus igen. Jag vill tro på att livet kommer bli bra tillslut, men om ni frågar mig hur stora jag tror oddsen är blir svaret låga. Vare sig jag blundar eller har ögonen öppna är det svart här. 



Lördag

Funderar på hur jag ska få ner min lördag i bokstäver ikväll. Jag somnade som vanligt tidigt imorse och låg kvar länge i sängen när jag väl vaknade. Kände mig sådär snurrig och ångestfylld så det var rätt jobbigt att gå upp idag. Sen tog jag en dusch, svalde mina mediciner med lite yoghurt och efter det var jag utslagen i soffan. Mådde ganska kasst och har gjort till och från hela dagen, vet inte hur jag ska förklara känslan men typ hunger blandat med illamående och trött i huvudet. Mamma hämtade mig så tillbringade jag dagen hos dem. Hon bakade lussekatter och jag satt en stund i köket och tittade på och sen inne i soffan, försökte läsa lite men det gick inge vidare idag. Middag åt vi hos brorsan och Petra ikväll och kollade även lite på hockeyn och Så mycket bättre. Kändes som att det programmet aldrig tog slut idag och när sista låten väl var över kunde vi äntligen åka hem, då var jag så trött på att vara med andra. Även om det är min familj så orkar jag bara inte hur länge som helst, det är en märklig känsla, att inte orka med sin familj. 
 
Som utlovat ringde de även ifrån vårdjouren ikväll. Det var en äldre kvinna, det kunde jag höra på rösten, och hon var trevlig tycker jag. Problemet med att olika personer har ringt den senaste veckan är att ingen vet min historia, mina tankar, vanor osv. Det blir svårare att vara öppen när det är nya såhär, jag orkar inte riktigt berätta allt för jag vet att det kommer tusen följdfrågor som jag inte orkar med, sånt som Isak redan känner till liksom. Nu sa jag att de inte behövde ringa imorgon, men på måndag är Isak tillbaka och då ringer han som vanligt. Skönt att det återgår till det "normala". Mer orkar jag inte skriva nu. 
 
 



Sköljs över av känslor

Okej, jag måste sätta mig här och skriva lite nu tror jag, alla känslor slår över mig inatt och jag känner mig så himla ledsen. Jag vet att jag inte ska tänka så jävla mycket men inatt kan jag verkligen inte sluta, fastän jag vill. Jag får panik när jag tänker på att det är 6:e december idag och snart jul och nyår. 2015 står fan och knackar på dörren och även om jag inte vill så får det mig och känna total rädsla, så jävla jobbigt. 
 
I torsdags frågade läkaren hur jag såg på min framtiden. Jag började först skratta lite smått åt honom, funderade på om han skämtade med mig när han ställde den frågan, sen började jag gråta. Tokgråta. Och efter att ha snörvlat i det där redan alldeles för fuktiga snytpappret tittade jag på honom och sa: "vilken framtid?". Det blev tyst en stund, han gav mig utrymme att samla mig innan han bad mig att förklara, utveckla. Och jag sa helt enkelt precis vad jag kände, vad jag känner hela tiden. Att jag älskar julen och allt som har med den att göra, men i år känns det bara otroligt jobbigt. Jag får ångest av att tänka på alla sammankomster, hur mycket folk som kommer vara omkring mig, hur många jag ska behöva le åt och krama om. Jag kan inte ens försöka tänka på hur min jobbsituation kommer se ut, om man vill åka på semester i sommar, om jag om några år kommer ha barn, hus eller vara gift. Allt sånt där känns totalt meningslöst, fruktansvärt orelevant just nu. Jag skiter lite i hur allt blir, så länge jag inte är frisk kommer jag inte tvinga Mackan att leva med mig och jag kommer definitivt inte sätta några barn till världen. Jag bryr mig inte. Allt detta fick läkaren höra och vet ni vad, det var så jäkla skönt att få spy ur sig det. Inför dom på psyk kan jag vara brutalt ärlig om mina likgiltiga känslor kring livet utan att någon dömer mig, utan att någon säger "men hörrö, du har ju massor att leva för". Ja det kanske jag har, i er värld, i era ögon har jag säkert tusentals saker som gör mitt liv värt att leva men jag är sjuk, jag förstår inte er. 
 
Jag har märkt på läkarna att de är väldigt noga med att säga att jag lider av en sjukdom, att jag inte är dum i huvudet utan faktiskt är sjuk. Att jag inte ska skämmas, men varför tror folk att jag skulle skämmas för? Säger man så till en cancersjuk patient också? "Du behöver inte skämmas för att du är sjuk vännen". Jag hatar att jag har drabbats av detta, det suger att ha tappat all ork, energi och vilja. Att allt är så grått och neutralt. Att jag inte kan se glädje och mening med det som jag innan levde för. Stina på vårdjouren lovade att det kommer bli bättre, men om det inte blir det, får jag något tröstpris då eller?



Tårar igen

Så var även denna dag över. Vart tar dom vägen egentligen, mina dagar? Jag gör inte mycket men på nått sätt får jag tiden att gå iallafall. Inte för att jag vill göra något heller, det känns bara jobbigt. Jag tar mig ut med Smilla, kommer in och äter något och tar mina mediciner, sätter på en film, läser lite, bara ligger och stirrar eller lyssnar på musik, sen försvinner minuter och timmar och kvällen är kommen. Idag tittade jag på första Hobbitfilmen, för tredje gången, och jag kan nog konstatera nu att det inte är någon film för mig, 2 h och 40 min av ren röra. Vissa stunder kan jag iallafall läsa lite, jag har svårt att hålla mig koncentrerad men de stunder jag får med en bok i handen tar jag verkligen tillvara på. 
 
Idag har jag varit trött och fortsatt snurrig i huvudet. Allmänt ledsen och nere som vanligt, inget direkt ljus idag heller. Somnade först imorse nångång så jag låg i sängen länge med Smilla innan vi tog oss ut. Jag försöker komma ut en hyfsad runda med henne för att få luft och röra på mig, de säger att det ska vara bra för min sjukdom, vissa dagar orkar jag och andra inte alls. Idag gick vi längs banvallen och hon fick såklart springa lös hela tiden, som en tokstolle springer hon och sladdar i alla löv, tänk om jag fick vara lika glad som henne.
 
Idag ökade jag på mina doser som det bestämdes igår, dubbelt upp av quetiapine och sertralin. Som vanligt tar det nån vecka eller två innan man "ska" märka av någon skillnad och de nya doserna har tagit fart. Jag orkar knappt hoppas längre, jag hänger bara med och försöker hantera det på nått sätt. Jag känner mig så slut, kroppen orkar inte längre. Alla säger att jag måste "hålla i" och "fixa detta", men det är väl inte upp till er att bestämma, ni känner ju inget av det jag känner, ni går inte i mina kläder varenda jävla dag och kämpar. Och nu kommer tårarna igen... Tar det aldrig slut?
 
 



Röriga tankar inatt

Så fort jag kliver innanför dörrarna till psyk känner jag mig som en liten flicka igen. Utsatt, ensam och annorlunda alla andra. Jag tror de flesta känner så när man hamnar i den miljön, sjukhuskänslan, och det är inget som bara går att trolla bort. Idag kände jag mig så fruktansvärt ensam när jag satt där i det beiga, kala och dystra rummet och väntade på sjuksköterska och läkare. Jag kunde bett mamma hänga med in, men det var något jag ville berätta själv först så jag var bara tvungen att göra det på egen hand idag. Och något som gör mig lite ledsen är hur det gick till där inne. Där kom jag, som ung tjej på 24 år som bara gråter och gråter, är utan anhörig och så sätter de mig ensam i ett väntrum och stänger dörren? Hade jag inte haft mobilen och kunnat ha lite kontakt med en vän hade de nog hittat mig hopkurad i ett hörn nånstans, ensamhet är fruktansvärt. 
 
Jag försökte räkna rutorna på golvet för att distrahera känslorna men jag tappade bort mig efter 9-10 stycken varje gång. Mycket mer finns inte att fokusera på i de där rummen. Det är vita smutsiga väggar, en träbrits med plastöverdrag och tunt lakan, bruna fåtöljer i fuskskinn, lås på dörren, lås på fönstret, en papperskorg och en plastblomma på bordet. Gardinerna har gulnat och det är lysrör i taket. Väldigt trivsamt, eller inte. Man känner sig som en idiot när man sitter där, "jag mår dåligt och det här är vad jag är värd". När jag gick förbi deras personalrum såg jag färgglada gardiner, levande växter, fräscha och fina soffor, dukar på borden och inte ett lysrör så långt ögat kunde nå. Jag kan nästan lova att om jag också fick sitta i ett hemtrevligt rum när jag är där skulle jag inte känna mig som ett hopplöst fall på psyket och lite mindre puckad. 
 
Jag kanske inte får ha någon åsikt kring detta. Ska jag kanske bara vara tacksam över att jag får komma dit och strunta i om jag får sitta i ett palats eller i en lerhage? Jag vet bara att känslan jag har i mig, som jag kan tänka mig att alla har i sig som måste åka dit, är kvävande, utsatt och otroligt jobbig. Jag är inte där för att det är roligt utan för att jag inte hittar någon väg ut ur detta mörka helvete, och då kan det ju inte skada om man slipper känna sig som en liten lort där inne.
 
Nu kanske jag får ordet bortskämd skitunge i andranman men jag har svårt att vara positiv bara. När jag mådde dåligt i högstadiet hade jag det bästa skyddsnätet man kunde ha med världens finaste skolsköterska, lärare och bra psykolog på bup. Att vara vuxen och sjuk i depression är verkligen helt annorlunda. Hårdare, råare, krångligare. Det tar en jävla tid och det känns inte lika säkert att jag är inhalad. Jag menar inte att läkarna, sjuksköterskorna eller personerna på vårdjouren är dåliga, långt ifrån, de håller mig vid liv och hjälper mig massor, men hela systemet är så jäkla snett och långsamt. Jag har tid den 15 januari till öppenvården för uppföljning och början till kurator/psykologkontakt. Det är 2 månader efter att jag första gången besökte psyk och hade den värsta dagen i mitt liv. 2 månader. Jag kan inte ens se 2 dagar framåt, känner meningslöshet, hopplöshet och förstår inte varför jag ens ska bry mig. Att behöva hålla ut så länge är skittungt, jag får ingen fast grund att stå på och när jag väl börjat öppna mig för Isak kommer han försvinna och någon ny ska komma in i mitt liv.
 
Jag har förstått att det är brist på personal inom psykiatrin här och det finns ingen jag kan skylla på. Jag vill tro att alla gör så gott dem kan för att hjälpa mig och alla andra som behöver det men jag kan inte låta bli att känna mig rädd över hur allt ska gå. För det mesta känner jag mig ganska likgiltig, "det blir som det blir", men visst går tankarna över till rädsla i mellan åt. Tänk om ingenting hjälper? Tänk om de tappar bort mig i systemet? Om jag inte orkar mer? Detta har jag berättat för Isak flera gånger och även till läkaren idag. Han sa att det kommer fungera, att jag måste orka ge det tid, att jag måste hålla ut. Enkelt sagt för honom men jag måste ju lita på det, annars har jag ingenting att hålla fast vid.



Never ending story

Spenderade alltså min förmiddag på psyk idag och träffade en sjuksköterska, läkare och även Stina på vårdjouren. Vi pratade mycket och länge idag, jag gjorde en rutinläkarundersökning och så fick jag som vanligt fylla i självmordslappen. Jag kallar den det för allt handlar egentligen om i vilken mån jag vill eller inte vill leva på det där pappret, fjärde gången jag ringar in de där siffrorna nu, hur många gånger till ska det behöva bli? 
 
Det var en bra läkare idag, ung men väldigt förtroendeingivande och duktig kändes det som. Av de tre läkarna jag har träffat hittills känns det som att han har "sett" mig mest, var väldigt omhändertagande på nått sätt. Vi pratade en del om sömnen såklart, om mörka tankar och om det finns någon framtidstro, hur jag hanterar min ångest och hur jag känner kring min medicinering. Vi kom fram till att öka på min dos av sertralin och quetiapine, fortsätta med lugnande och min sömntablett som vanligt. Han frågade hur jag ställde mig till den planen och jag svarade bara att jag gör som de säger, jag tror inte att vägra ta tabletter är lösningen på detta direkt. 
 
Eftersom Isak är sjuk och hemma till iallafall nästa vecka fick jag träffa Stina som jag pratade med igår på telefon. Hon satt med i slutet när jag snackade med läkaren och hon har ju ett lite annat språk än honom, lite mer personligt och privat, och när jag trodde att jag inte kunde gråta mer brast det för mig ännu en gång. Mest för att det känns hopplöst att inte träffa rätt med medicinerna och att det ska ta sån tid, att jag behöver stå ut och att jag känner att jag måste svika mig själv och andra för att orka. 
 
Ikväll ringde en man vid namn Stefan ifrån vårdjouren, han kollade läget efter besöket i förmiddags och frågade lite hur mina tankar gick efter det. I helgen kommer någon annan ringa och prata med mig men vem vet jag inte, Isak sjuk, Stina ledig och han den där Stefan skulle tydligen inte heller jobba. Jag bad dom ringa ändå, tror inte jag klarar en hel helg utan deras stöd och samtal, de sa även att de kan hämta mig och skjutsa hem mig igen om det skulle behövas, men än så länge mår jag bäst av bara telefonsamtal. Så ja, den här skiten har visst inget slut... Idag har det gått 6 veckor. 



In till psyk imon igen

Dagarna rullar på och min dimma den består som vanligt. Jag har kommit ut med Smilla två gånger idag, läst lite i min bok, kollat på en film och fixat lite enkel kvällsmat. Inget avancerat som vanligt, inga breaking news. Sov inte många timmar inatt heller och ja, den skiten orkar jag inte ta med er ikväll.
 
När det ringde i från vårdjouren idag var det inte Isak som fanns i andra änden utan en tjej. Jag blev såklart lite förvånad och frågade varför Isak inte är den som ringer, och hon berättade att han tyvär blivit sjuk. Det kändes asjobbigt för det var ett par saker jag verkligen behövde prata om med honom. Stina hette hon som ringde och visst lät hon väldigt trevlig och snäll, men hon vet ju inget om mig, det är ju Isak som har koll på vem jag är och allt vi har pratat om. Den här Stina ville iallafall att jag skulle komma in till psyk imon igen för att träffa en läkare. Varför och vad vi pratade om kan jag inte skriva här nu, inte än, men jag känner att jag bara får göra som hon säger. Exakt vad som kommer hända där vet jag inte, ingen aning faktiskt. Kanske vill de testa någon annan sömntablett, försöka få mig inlagd, byta piller eller bara se hur jag mår. Tiden får väl helt enkelt utvisa det och jag är ärligt talat så himla trött på skiten, de kommer ställa sina dumma frågor igen som jag svarat på tusen gånger tidigare och så slutar det med ett nytt recept och frågor om de behöver vara orolig för mig. Jag må låta negativ men allvarligt, jag mår skitdåligt och fattar inte varför i helvete jag måste orka med detta, kan någon klandra mig för att vara lite matt på allt?



Fight Club

Idag har jag tittat på film, fick tips om att se på Fight Club, och vissa saker som sades i den filmen fastnade verkligen i mig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det otroligt svårt att förklara alla känslor som uppstår och vad som händer med mig när jag får panik. Jag vill att folk ska förstå, men det är omöjligt och ibland känns det som att jag bara irrar och babblar utan någon röd tråd. Men, i den här filmen så var det en sak kring sömnen som bara kändes så BAAM, mitt i prick på mig. Han sa "when you have insomnia, you're never really asleep...and you're never really awake", och det kändes som att jag äntligen fick ord på min everyday-feeling. Jag sover aldrig ordentligt och jag känner mig aldrig helt vaken. Kan kännas som hokus pokus men det var på nått sätt ord som jag sökt men inte hittat...
 
Frustrationen som uppstår när man aldrig blir sovtrött är inte mänsklig, jag tänker på dem som lider av värre sömnproblem än mig och lider verkligen med dem, man blir tokig tillslut. Bubblan jag skrev om i början i mina inlägg känns det som att jag befinner i mig till och från hela tiden. Jag är inte helt borta men inte riktigt med heller. Blir det för mycket röster och prat i mun på folk omkring mig kör det ihop sig och min hinna blir väldigt tydlig, hur jag på nått sätt stänger av, volymen sänks liksom i mina öron. Ibland funkar det bättre och andra gånger klarar jag inte av det alls. I snap.
 
Jag vet att jag tjatar som fan kring det här med sömnen men det är så himla svårt att hantera. Isak och läkarna pratar om mitt problem och vi testar oss fram men när man inte får några resultat blir det väldigt jobbigt att hålla ut. Att sova kan ju för många vara ett sätt att smita ifrån sina problem, men för mig finns inget ställe att fly undan till. Jag kan helt enkelt inte sova och får ingen "paus" från all skit. Jag tror ni förstår vad jag menar... Nu är klockan snart fyra och under tiden som ni ligger hemma och sover så sitter jag här och väntar, men på vad det vet jag inte riktigt, sömn? 
 
 



Att förklara en känsla

I natt var det en sån där jobbig omgång igen. Det känns som att jag går rond efter rond mot den där ångesten och ingen vill liksom ge upp, ingen vinner. Jag slumrar till och vaknar sen av ångest, känner värmen stiga och svettpärlor bildas i pannan, sen lugnar det sig och jag somnar igen. Tills det är dags för nästa omgång och det känns som att rummets väggar kryper tätt inpå mig, det blir varmt, lite snurrigt i huvudet och sen lägger det sig igen och jag somnar. Och så höll det på i princip hela natten och när jag vaknade imorse kände jag en sån lättnad över att natten äntligen var förbi. 
 
Att förklara känslor är så himla svårt, och det som hände inatt går liksom inte att beskriva. Eller jag kan iallafall inte hitta någon direkt orsak till varför det blev/blir så. Om det blir för varmt inne kan jag få panikångest och då förstår jag att det beror på värmen, logiskt för mig, men det som var i natt ser jag ingen förklaring till. Varför vaknar jag och känner sån ångest och oro i kroppen? Fy vad svårt det är, och orättvist faktiskt. 
 
Vi var en snabbis i affären i kväll också för att köpa bröd och när vi började närma oss kön kände jag hur värmen kom igen, hur alla människor stirrade på mig och det kändes allmänt oroligt. När vi väntade på att det skulle bli vår tur i kassan bad jag om bilnyckeln och gick ut till bilen istället, jag kunde inte stå kvar där, det gick bara inte. Jag behövde kall och frisk luft och så fort jag kom utanför dörrarna kändes det mycket, mycket bättre. Kroppen tar stryk av alla dessa spänningar, den blir trött och det gör liksom ont utan att jag kan säga exakt var. Jag känner ungefär såhär, lika fantastisk som kroppen är på att läka sår och över huvudtaget hur coolt det är att den fungerar som den gör, så kan den vara precis tvärtom, lömsk, elak och spela ett riktigt spratt. Det sista gör den med mig just nu.
 



Att ge upp är enkelt ju

De olika val jag har är att stå ut och hålla i detta, ta mina mediciner och få hjälp av de som vill och kan hjälpa mig i vården, eller att ge upp. Ser ni hur kort och enkelt det är att skriva "ge upp", men det första valet kräver så mycket mer ord. Förstår ni vart jag vill komma? 
 
Att ge upp är enkelt, känns som en enkel väg ut. Att hålla i och ta hjälp av andra däremot är otroligt svårt. Jag har som vanligt tagit min tabletter ikväll, det börjar bli väldigt enkelt. Eller ja, inte zopiklonen, där kommer kräkreflexerna och den vidriga smaken i munnen sitter kvar länge. Klockan är över 02 nu och jag borde kanske vara trött, men icke. Mitt sista försök kommer bli att läsa, fungerar inte det blir det en vaken natt och det är det sista jag behöver. Mina ögon har varit röda i ett par dagar nu och ikväll är de nästan obehagliga att titta på. Det är kanske ett av kroppens många olika sätt och visa att den behöver vila, illa kvickt. 
 
Jag vill inte ge upp och tänker hålla ut ett tag till, nångång kommer en vändning, det har ni alla lovat mig. Jag brottas bara så oändligt med alla tankar, och ångesten är ta mig fan helt omöjlig att ha med och göra. Får jag små skrikiga kolikbarn nån gråmulen dag kommer det vara en fröjd jämfört med detta, det är så jävla tungt att jag vet varken ut eller in. Ångest, eller min ångest rättare sagt, är så envis och uthållig att det är en kamp varenda gång som jag måste försöka vinna, men alltför ofta förlorar. Det sätter sig i huvudet och sen är det kört, tankarna irrar omkring och kroppen skakar och svettas. Långt ifrån en picture perfect utsikt. 
 
Imon ringer Isak, behöver höra hans "nej nu ger vi inte upp Annie, vi ska få ordning på detta", och alla tunga och jobbiga frågor han kan ställa och jag svara på utan att mötas av ett sorgset eller ledset tonfall. Den vårdkontakt jag har i honom är värt allting, och det är han medveten om också, hur väldigt viktig den är för att jag ska ta mig igenom allt detta. En dag i taget, ibland en sekund i taget, vad som passar bäst är vad som är den rätta vägen.