Vad är det med kärlek egentligen?

Vilket vackert ord, eller?
Finns det någon tjej, kvinna, pojk eller man på denna jord som inte gillar ordet, och innebörden av kärlek? Det är ju fantastiskt, underbart, makalöst och så otroligt värmnde för själen... eller ?
Ibland frågar man sig om kärlek bara är bra, om det bara är rogivande och om det bara skänker glädje.. Det verkar inte så. Tillsammans med vänner, sin partner eller familj, delar man kärlek.. Man ger och man tar.
Men vad gör man när man inte vet vad man ska göra? När man inte vet vad man känner, när man helt enkelt bara vill säga upp sig från kärlekstronen och pausa livet en stund.
Tänk att trots att jag snart är 18 år, har jag inte en aning om vad kärleksproblem betyder, eller vad det innebär. Jag har haft min pojkvän i 4½ år nu, och han är min enda seriösa och riktiga kärlek. Jag har aldrig haft problemet att inte veta om jag är kär, att inte få mina känslor besvarade, och jag har aldrig behövt leva med att inte veta vad jag känner eller vad jag vill göra. Vart går mina gränser? Vad händer i mitt liv egentligen.. Jag har aldrig behövt ställa dessa frågor till mig själv. Dock, har mina vänner fått stå ut med frågorna till sig själva, och man kan inte annat än vara ett stöd.
Men vad gör man? Kan man bara låta tiden gå och få utvisa vad som händer? Eller ska man faktiskt ta tag i det och prata igenom?
Ibland önskar jag att jag också kunde få vara med om dessa ungdomsproblem. Att jag kunde, i desperation, få ringa mina vänner och bara beklaga mig över det som händer, eller bara skina av lycka. Kärlek är ju faktiskt både och, roligt, vackert och pirrigt, men även hat, oro och sårande.
Tänk om jag var en kärleksdoktor, förstå vad roligt man kunde ha då. Hjälpa alla par som inte riktigt vet vad dom vill, eller matcha ihop människor som egentligen är som gjorda för varandra.
Detta inlägget skriver jag till en viss person som jag älskar väldigt mycket. Som är en stöttepelar i både med och motvind i mitt liv. Hon vet vem hon är..
Hur många är det egentligen som känner igen sig i dessa påståenden, eller ska man säga frågor?! Många kan jag tänka mig. Varför vill inte bara hjärtat spela med ibland och visa vad som är bäst för en.
Det dyker upp kille efter kille, men det är bara någon enstaka gång som det klickar till och man fortsätter att träffas.. Hur vet man då om det går för fort? Eller om det är något man vill över huvudtaget?
Jag tror inte man kan få svar på dessa frågor, förrens man utsätter sig för själva frågan. Svårt att hänga med? Okej, let's take it from the beginning..
Vi säger att man kanske inte vet om man har känslor för en person ?.. Man kan ju hoppas på att man en dag ska vakna av att ha svaret skrivet i pannan på sig, men sorry, det kommer aldrig hända. Istället tror jag att man måste testa själv. Umgås med personen precis som vanligt, förr eller senare kommer det visa sig om det är nån kemi mellan er.. Eller, så tar ni en time out, visst låter det klychigt! Men ibland kanske det är det som funkar, man lär ju märka om man saknar personen.. eller om livet flyter på utan någon längtan efter Mr X. Låter det vettigt? I think so.
Vad ska man då göra åt denna oro, eller iallafall tankarna som man har på sin Mr X ? Dum är jag väl inte utan att jag förstår att tankarna är minst liak jobbiga och krävande som att veta. Antagligen finns det inget att göra åt dessa mardröms, eller änglaliknande tankar som flyger omkring i hvudet. Kanske får man bara acceptera att det är som det är.. att tankarna försvinner, eller stannar kvar. It depends on!
However, så tror jag att det viktigaste är att man har fina vänner som kan stötta, ge råd, och dra ner en på jorden nångång ibland när man börjar flyga iväg alldeles för högt ovanför marken.. Efter allt som kommeromkring, så är nog vännerna det finaste man har.. och inte är det väl värt att dumpa vännerna för en kärleksflört?.. Eller?...




Kommentarer

Kom ihåg






Trackback